Idag har jag gjort något jag inte har kunnat göra på väldigt länge. För idag var jag och hälsade på min skolsköterska som jag hade på gymnasiesiet. Och det var så himla roligt att ses! Och det känns skönt att vi fortfarande har kontakt trots att jag inte går på den skolan längre för hon har verkligen betytt så mycket för mig och gjort så mycket för mitt mående. Jag har skrivit det många gånger förr, men jag hade aldrig fixat det utan henne. Hon var min klippa på gymnasiet. Det var hon som hjälpte mig att fixa vårdkontakter, lade upp planer hur jag skulle klara det på egen hand när det sket sig med vården, skjutsade mig till sjukhuset när jag behövdes läggas in, ledde samtalet med mina föräldrar när allt skulle berättas, lyssnade på mig när jag behövde lätta mitt hjärta, pratade med mig när jag grät för mycket för att få fram ett ord, gav sitt privata telefonnummer för att jag skulle kunna ringa under sommarlovet, brydde sig så mycket att jag fick dåligt samvete, pratade med lärare, lät mig komma dit så ofta det gick, tog mig på allvar när jag inte gjorde det själv... Och framförallt; hon förstod mig. 

En av de få dikter utan rim. Men ja, denna skrev jag där i slutet av 2013 när jag i ett halvår hade träffat den här personen som har hjälpt mig så mycket, som har räddat mitt liv.

I onsdags var jag på min första riktiga öppenvårdsträff med min behandlare. Vi har tidigare setts när jag har varit inlagd på avdelningen, men då har vi typ promenerat - i onsdags pratade vi. Det var mest planering och information typ så jag fick väl inte så mycket uppfattning om det hela, men det verkar som att jag ska få ta en hel del beslut och det hatar jag verkligen, mvh ambivalent. Minns inte riktigt vad han frågade om förutom hur jag ville att behandlingen skulle se ut och vad jag ville ha hjälp med. Ja...inte vet jag. Jag vet knappt om jag vill ha hjälp alls. Det känns inte riktigt som att jag längre har något konkret att få hjälp med, som det till exempel var med maten. Jag fick som uppgift att göra en problemlista, vilket i sig typ blev ett problem haha. Nä men det är så himla svårt! Inte vet jag vad som räknas som problem. Eller om det är ett problem för mig, är det ju ett problem, men jag vet ändå inte vad jag ska skriva och inte. I och för sig sa han att jag fick skriva hur lite eller mycket jag ville och att vi ändå skulle behöva prioritera vissa problem, så på så sätt spelar det väl kanske inte så stor roll om jag skriver alltifrån livshotande problem till lite mindre, mest störiga sådana. Nåväl, det ska väl gå på ett eller annat sätt. Ska ses igen om två veckor. Det känns bra, inte alltför tätt. För jag vet inte riktigt vad jag ska prata om. Känner mig så medveten om det mesta; vad jag ska göra, hur jag ska göra, vad som händer när jag gör på ett visst sätt... Det känns bara som att jag måste bestämma själv att jag faktiskt ska gå efter det där jag vet. Och jag är inte säker på att jag behöver hjälp med det. Eller någon hjälp alls. Det är vad jag känner just idag - och den senaste tiden -, men vem vet, det kan ju ändra sig.

Plockade skräp på tågrälsen på Storheden i onsdags på jobbet...något triggande kan man ju säga. Fast samtidigt lugnande, för jag tycker - och har typ alltid tyckt - att tågrälsar är så himla vackra.

Satt nyss för övrigt på bron i solen i bara sport-bh på överkroppen. Att kunna göra det ensam i mitt rum är ett stort plus. Att kunna göra det där någon annan kan se är ett ännu större plus. Att kunna sitta här och se magen falla över byxkanten och försöka vara bekväm i den känslan trots att det finns en hel del tankar som säger att kroppen är ful, fel och förfärlig, det är fan en seger! För det är så lätt att när en känner obehag, direkt försöka fly från den känslan. Jag är inte totalt bekväm i min kropp, absolut inte, men just idag vågar jag stanna kvar i den där obehaget och skammen, ifrågasätta det och reflektera över varför jag känner och tänker som jag gör. Jag hörde att postbilen kom och tänkte gå och hämta in posten. Sket i att ta på mig tröjan för att utmana mig. På vägen till brevlådan märker jag hur jag automatiskt drar in magen när jag går och sedan tänker "vad fan!" och släpper på magen. Jag vill ju bli bekväm, visa att det är okej att se ut på andra sätt än idealet och att en ska låta sig ha på sig vad en vill. Magen finns där och jag försöker acceptera det.

Jag har absolut inga drömmar. Inte ens ett litet uns av en dröm. Eller så har jag det, bara att jag inte kan koppla det. Varken små eller stora drömmar. Inga mål eller ambitioner. Kanske är det för att jag precis har kommit ut till det verkliga livet, eller så är det bara det att jag inte är en drömmare. Men något borde en väl vilja? Fast det vill jag inte. Den lilla dröm jag ändå känner att jag faktiskt har är att bli utskriven från sjukhuset och bo själv i min lägenhet. Annars har jag absolut inget jag drömmer om. Förut ville jag väl saker, men jag kan inte minnas om att jag drömde om något speciellt. Nu känns det inte som jag vill någonting. Absolut ingenting alls. Kanske är det en faktor till varför jag, trots i de stunder jag mår bra, ändå ser självmord som ett alternativ. Jag vet, jag borde inte tänka på det, men det är då fan lättare sagt än gjort. Tankarna finns där oavsett hur jag mår. Mina självmordstankar behöver inte gå hand i hand med mitt dåliga mående. Eller så har jag bara inte börjat må tillräckligt bra för att de ska försvinna. Gissar att framtiden får visa det. Men det är svårt att tänka på framtiden när en inte har några drömmar. Inget att sträva efter. Inget att försöka nå. 

Den senaste tiden har jag hunnit träffa både Elin flera gånger, Elina, Rebecca och Anna och det har betytt, och betyder så mycket. Mina vänner betyder så mycket. Förstår inte hur jag hade klarat något utan dem. Och det har varit roligt att i alla fall få träffa några av dem om än jag saknar många av de andra, men de är utspridda lite här och var i landet och to m världen.

Jag har hittat mina sanna vänner. Verkligen.

Jag har haft det så bra sedan jag fick permission för en vecka sedan. Som jag har nämnt typ tusen gånger så har jag så mycket mer energi nu är förut - men jag tjatar om det bara för att det är så nytt och fantastiskt. 

Ingen som läser här kan väl ha missat att det har varit väldigt tungt den senaste tiden? Jag har, och har haft det tungt. Mycket svärta som jag inte kan rå för, men även mycket negativitet som jag nu tror att jag kan jobba med - för att göra det lättare för mig (framförallt tror jag det gå att arbeta med när jag har betydligt mer energi än förut). För det finns en hel del negativitet inom mig och speciellt en sak har jag upptäckt: jag ser så gärna det jag inte har, men glömmer allt jag faktiskt har. Så jag började fundera. Och vissa saker var lättare att komma på än andra. Som det jag hela tiden tänker på; det jag inte har.

Så jag har tänkt att jag ska försöka fokusera på det jag faktiskt har och försöka döda den här negativiteten. Vissa tankar jag har kanske jag inte kan rå för, men visst finns det sådana jag kan påverka och det är dags att försöka; sluta se problemen och börja se lösningarna.

...och det gör att jag skäms. Jag pratar och skriver om att det är så viktigt att prata om psykisk ohälsa, vara öppen och inte skämmas; ändå är jag knäpptyst och följer normen att en ska känna skam och knipa igen käften om sina erfarenheter och åsikter. Jag har alltså inte sagt något om någonting egentligen. På jobbet alltså - inte ens till min chef. När vi pratade i telefon när han erbjöd mig jobbet sa jag att "det hade hänt lite grejer" som gjorde att jag bara kunde jobba halvtid. Sedan har jag inte sagt något. Kollegorna har givetvis frågat vad jag gör nu och jag kör på det som var tänkt att jag skulle göra: Framnäs. Det har pratats om det här året, innan jobbet började. Det har pratats om förra året och dess händelser. De undrade varför jag inte jobbade förra sommaren, men där sa jag faktiskt en del av sanningen: jag var sjuk. Än så länge har igen frågat varför jag jobbar halvtid så jag får väl se hur jag gör om det inträffar. Också sedan är det bara mycket i allmänhet jag får mörka med för att sanningen inte ska komma fram; inte berätta exakt som det var, dra lite vita lögner osv. Dock när det kom på tal om gamla rutiner och mitt jobb i Sunderbyn sa jag faktiskt någoting. Jag berättade lite kort om ECT:n, eller sa typ att man fick ström i hjärnan och att jag på grund av den har tappat jättemycket av mitt minne och blivit lite glömsk, så jag kommer inte ihåg så mycket av vilka ytor jag ansvarar över i Sunderbyn t ex. Kollegan jag jobbar med som var med, förutom chefen, sa att "nä men nog kommer du ihåg" och jag typ "alltså jag kom inte ens ihåg hur gammal jag var". Då verkade han förstå lite bättre, men jag tror ingen riktigt kan förstå om en inte har varit med om det. Dessutom är det ju olika för alla så det är nog bara en själv som förstår till fullo.

Imorse försökte jag åka till jobbet så att jag skulle vara där exakt sju så jag slapp kallpratet, också när jag skulle åka vågade bilen att starta, så istället fick jag oroa mig för att jag skulle bli sen. Kom dock prick, men de satt där och drack kaffe och pratade så det blev att jag satt där en stund också eftersom jag inte visste vad jag skulle göra, men det gick faktiskt bra; inga obehagskänslor förutom i början. Sedan visade det sig att han, den nya, jag skulle jobba med i Sunderbyn inte skulle börja jobba ännu och ja, uppenbarligen finns det inget gräs att klippa så jag ska jobba med en annan och städa ytorna kring Storheden och i Bergnäset fram tills jag börjar i byn. Idag var det dock rätt lugnt då vi hämtade bilarna, fixade lite nya kläder och förberedde bilen och sådant. Vid elva slutade jag ju så då blev det bara att åka hem. Kändes dock jävligt fel och skämmigt att bara åka så där efter endast fyra timmar. Det här "mer mer mer" bara snurrade runt i huvudet och jag kände mig verkligen jättedålig. Något annat skämdes jag över också, men det tar jag imorgon. Samtidigt var jag glad över att det hade gått så bra både i allmänhet och att jag inte kände mig riktigt så socialt missanpassad som jag brukar göra. När jag kom hem kändes det dock fortfarande som att jag behövde göra mer mer mer så jag hade lite svårt att sätta mig ner och skriva som jag hade tänkt göra.  Efter omelettlunchen, som jag lyxigt nog blev serverad av pappa, gick vi ut med Kompis och sedan började jag rensa lite bland mamma och pappas kontorsgrejer för den röran gjorde mig extra stressad just då. Och att få sortera och rensa...vilken otroligt tillfredsställelse det ger alltså! Sedan duschade jag Kompis för han hade blivit lite grådaskig den här "våren" (eller vad man nu ska kalla den) och han gillar det verkligen inte, men han visar det i alla fall på sådant sätt att han står blixtstilla och hänger med huvudet istället för att försöka springa iväg. Därefter kunde jag sätta mig ner och ta det lugnt på bron där det var rätt varmt eftersom jag satt i lä. Där sitter jag än, men nu börjar det bli lite småkyligt. 

Ser inte alls hur bilden blev här ute i ljuset, men det är ju också något jag vill att vi ska kunna ändra på: perfektionismen som finns här på sociala medier, och i verkligheten givetvis. Så här är jag just nu!

15:e maj. Idag är 15:e maj och det är dagen jag ska börja jobb. Sitter jag i hallen och väntar på att åka till Gammelstan där jag ska träffa chefen och sedan har jag ingen aning om vad som ska hända och det stressar mig så enormt. Det finns inget gräs att klippa och baracken i Sunderbyn hade inte blivit ditkörd ännu när jag gick förbi där igår när jag och pappa gick runt i byn och kollade på var jag brukar klippa. Kan säga att det gör mig otroligt nervös också, att jag pga ECT:n har glömt bort min runda som jag körde. Hittade inte heller mitt kort som jag ska ha med mig när jag kör för att visa att jag har gått en viss kurs, vilket känns så oansvarigt. Sedan ska jag ju få en kollega som ska jobba med mig eftersom jag bara ska jobba halvtid. Så nervös inför det där sociala mötet. Drömde om det inatt men det gick faktiskt bra så jag får väl hoppas att det blir så. Försöker se allt som en utmaning, men just nu har jag för mycket nerver. Nåväl, nu måste jag ändå kila. Ses om drygt fyra timmar eller så.

Nu har jag gått på permission och ska vara här hos mamma och pappa i tre veckor. Ännu har jag inte riktigt tagit in det tror jag, det känns inte riktigt verkligt. Efter att ha sagt hejdå till lite personal, hämtade jag och mamma upp Elin som följde med till byn och som jag ska tillbringa några dagar med, vilket är jätteroligt. Jag mår så mycket bättre nu än vad jag har gjort på länge (minns dock fortfarande knappt något från förr...ECT:n....). Det känns så himla skönt att verkligen säga det och veta att folk har rätt när de säger att det syns på mig - för det är äkta. Visst har jag massvis med tankar kvar, men jag kan både hantera dem och distrahera mig från dem och det är en stor skillnad. Jag är mycket gladare, mycket piggare och absolut mindre tvångsmässig. För någon dag sedan var det dessutom 100 dagar sedan jag kräktes senast och när jag sa det till min fd. ätstörningsbehandlare blev hon jätteglad och gav mig en high five. Nu ska jag bara se till att hantera den här permisen på bästa sätt så blir det förmodligen en till nästan direkt efter. Jag är otroligt nervös, men försöker att inte tänka så mycket framåt. Till att börja med, har jag dessa dagar med Elin som jag ska ta vara på. Det känns fortfarande overkligt att jag nu har permission i tre veckor. På tio månader har jag som mest varit borta 12 dagar en gång rätt nyligen, men annars har det varit mest helgpermisssioner. Det ska bli spännande med 21 dagar.

Vi vet, vi är vackra

Alltså. Jag hade läkarsamtal igår med chefsöverläkaren, min nya behandlare, min kontaktperson från avdelningen och mina föräldrar. Och ja, vad ska jag säga? Jag var otroligt nervös för det var så mycket som skulle bestämmas och trots att jag nästan förstod vad som skulle sägas, vågade jag ändå inte tro på det. Vi pratade lite om hur det har varit, hur det är nu och mina framsteg och det är en sådan obeskrivbar känsla att se de andra bli glada över vad som faktiskt har förbättrats. Att få en kram av överläkaren, som bar ett stort leende, och se henne glädjas så över alla framgångar jag har haft den senaste tiden kändes så bra.

Nu efter tio månader bakom sjukhusets låsta dörrar tänker jag tillbaka lite på hur det har sett ut och vad det är som faktiskt har förändrats sedan jag blev inlagd, bältad, tvångsinjecerad, fasthållen och allt däremellan. För trots att det känns som att det mesta har stått still, har det ju faktiskt gått framåt på vissa plan. Det har varit mycket mörkt majoriteten av tiden och fullt av tvång och självskadande i olika former, men någonstans vände det faktiskt - ytligt sett i alla fall. Det är ju inte så att mina tankar bara försvann helt pang poff, jag menar, jag har ju tankarna fortfarande, men det jag tror hjälpte mycket är att jag kom till ett litet vägskäl där jag var tvungen att välja, och att jag då valde, med visst motstånd, vägen som inte innehöll destruktivitet; inte utan kamp såklart, att bli bättre i huvudet kräver mycket insatser både utifrån och inifrån. Jag tror att det kom in en vilja med i bilden att ändra mitt beteende när det börjades prata om personlig assistent och boende. Att ha en personlig assistent vid sin sida hela tiden kändes som ett straff när man har behov av ensam tid och dessutom tycker det där sociala är otroligt jobbigt. Det förslaget lades dock ner efter ett tag då det kom fram till att det inte längre gick pga nya bestämmelser och sådant, men då kom istället boende på tal - och jag blev livrädd. Det som skrämde mig mest var givetvis att sälja min älskade lägenhet som är min käraste ägodel och som jag verkligen känner att jag måste få leva i om jag ska leva. Att flytta till ett boende där flera andra bor och det finns folk som har koll på en kändes verkligen inte heller som en situation jag kunde se mig i. Det blev helt enkelt så att jag bara såg den där vägen utan destruktivitet om jag nu skulle välja att leva, för jag insåg att om jag fortsatte som jag gjorde och lät känslorna och tvånget styra, ja, då skulle det sluta med att jag hamnade på boende. När jag fick veta allt det här skadade jag mig flera dagar i rad, efter en rätt lång tids uppehåll, just på grund av det jag fick veta. Personalen sa att jag måste visa att jag kan klara mig själv, och det genom att bland annat inte skada mig. Efter den kalabaliken och de orden förstod jag att det kanske fanns en chans att jag kunde påverka chefsöverläkarens tankar, att det i alla fall var värt ett försök. Så jag kämpade. Det var nog egentligen min rädsla för vad som skulle hända som gjorde, och fortfarande gör, att jag är i den situationen jag är i där det inte längre pratas om boende. Nog för att chefsöverläkaren till en början sa att det antingen var personlig assistent eller boende som gällde för hon tänkte absolut inte släppa hem mig till min lägenhet, men jag antar att mitt hårda jobb, som jag faktiskt har lagt ner på att förändra mitt beteende, har betytt, och betyder, mycket. Jag har fortfarande massvis med suicidtankar, det förnekar jag inte, men jag valde den här vägen att leva, för att leva som jag skulle få leva om jag fortsatte som jag gjorde, det vill jag verkligen inte. Om jag nu ska leva är en annan femma (fast jag har lovat, så nog ska jag göra allt för att göra det, men mina tankar går fortfarande så och jag skriver som jag tänker), men än så länge ska jag det i alla fall och jag jobbar verkligen stenhårt för att det ska gå och att jag ska få leva på mitt vis och efter mina villkor.

När jag skrev mitt förra inlägg om att jag inte har Emotionellt instabil personlighetsstörning så läste jag igenom lite EPIS-inlägg och började tänka ännu mer på när jag gick DBT-behandling i Luleå (har tänkt en hel del på det den senaste tiden). Och givetvis var det min underbara psykolog som jag tänkte på. Jag vet inte hur det blir med behandling när jag blir utskriven härifrån, eller hur länge jag kommer ha en koppling till psykiatrin, men jag tror att hon alltid kommer vara den bästa. (Förutom om man räknar med min fantastiska skolsköterska som jag hade ungefär två och ett halvt år i gymnasiet för allt hon gjorde för mig...och allt däremellan...ja, hon kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta)

I början av 2014 blev jag diagnostiserad med Emotionellt instabil personlighetsstörning. Jag minns inte riktigt hur det gick till, om jag bara fick diagnosen, om det gjordes något test eller hur det var, men jag började i alla fall i DBT lite smått. Jag har skrivit många inlägg rörande diagnosen i kategorin

och jag skrev bland annat

Jag kände, och känner fortfarande, igen mig i en hel del i diagnosen, men efter den här mer genomgående utredningen som jag gjorde nu medan jag har varit inlagd visade det ju att diagnoserna jag hade var atypisk autism och tvångsmässigt personlighetssyndrom - alltså inte emotionellt instabil personlighetsstörning. Jag är medveten om att man kan bli feldiagnostiserad, vilket jag alltså blev, och jag är också medveten om att man kan passa in i vissa kriterier i olika diagnoser utan att nödvändigtvis ha dem. Först hade jag diagnosen, nu har jag den inte. Det är så det är och jag känner absolut inget för det - varken positivt eller negativt, utan helt neutralt. Jag kan fundera över hur jag kunde känna igen mig i så mycket, men samtidigt vet jag ju att det var mycket jag inte kände igen mig i. Kanske är delar som t ex otroliga känslopendlingar, intensiva känslor och att se saker antingen svart eller vitt bara något av min personlighet. Oavsett så känns det skönt att ha gjort en riktigt genomgående utredning och fått veta vad jag faktiskt har.

För övrigt har jag varit inlagd 300 dagar idag.

Det var så länge sedan jag gjorde någonting, skapade någonting med mina händer - trots att jag har haft hur mycket tid som helst på sjukhuset. Jag tror inte ens jag har ritat eller målat någonting sedan tidigt på hösten förra året då jag fick några skolpermissioner. Idag började jag dock göra någonting (men vad kan jag inte säga för somliga personer får inte se det ännu, hihi) och jag bara kände så fort mina händer fick börja jobba att åhh, just ja, det är därför jag älskar det här. Det fick mig att må så bra direkt trots att det blev lite fel från början och jag inte blev riktigt nöjd, men det gjorde liksom inget för mina händer fick jobba. Redan när jag fick idéerna för det jag skapade kände jag den där ivern, glädjen och pirret i magen som jag kan känna när jag får idéer på saker jag vill skapa. Kan tilläggas att jag dessutom hade energi till att göra saker idag också vilket säkert spädde på de positiva känslorna för skapandet. Underbart om den där järninfusionen faktiskt kan råda bot på min enorma trötthet.

Igår fick jag en järninfusion för jag hade väldigt lågt järnvärde. Har ätit järntabletter förut men efter någon överdos tror jag att jag slutade med dem, eller om värdet gick upp då, jag minns inte riktigt. Nu var mitt värde lågt i alla fall och för att inte belasta min lever, som fortfarande kanske inte riktigt har hämtat sig efter överdosen i februari, så fick jag dropp. Jag vet inte om det är placeboeffekt eller om värdet redan har gått upp, men den där extrema tröttheten (som förmodligen beror på järnbristen) kände jag inte idag. För det första behövde jag inte så många (över tolv) timmars sömn för att i alla fall känna mig lite utvilad, och för det andra hade jag faktiskt lite energi idag och allt kändes inte som att bestiga berg. Jag hoppas detta håller i sig (eller till och med förbättras) för om det är så det ska kännas i vanliga fall förstår jag varför allt har varit så otroligt energikrävande den senaste tiden. Det kan ju givetvis bero på omständigheterna och mitt psykiska mående, men min energi har verkligen varit på noll en längre tid så om detta hjälper blir jag otroligt glad och det skulle hjälpa så mycket, speciellt eftersom jag snart ska börja jobba. Då kan det vara en fördel att inte behöva över tolv timmars sömn och bli slut av iprincip allt.

Det krävdes faktiskt bara ett stick för att få in nålen. Otroligt lite jämfört med vad det brukar krävas. Några blodkärl har jag tydligen.

Jag har ju nämnt att jag gör listor över iprincip allt, verkligen så att det går till överdrift. Men sedan har jag samtidigt så svårt att ha listor för de stressar mig. Jag vill liksom göra klart allt på alla dessa listor och ha det "rent och tomt". Jag har ju även svårt att avsluta och släppa något jag inte har gjort klart .Det här gör ju att jag blir oerhört dålig på att vara i nuet och vara närvarande i det jag gör när allt bara känns som att det måste stressas fram. Sedan när allt är gjort blir det ju bara tomt och på något sätt som det verkar vara mitt mål, så är ju faktiskt alla de här sakerna som finns på dessa listor en del av livet. När det är blankt och tomt är det ju liksom tomt - det är ju sakerna man gör som skapar ens liv. Om någon nu förstår vad jag menar. Nu i alla fall när jag har insett det här, hoppas jag att jag kan sluta stressa över att listorna ska bli avbockade så fort som möjligt och istället vara i de aktiviteter jag gör - inte se dem som något som måste bli klart så fort som möjligt, utan något som faktiskt är med och skapar livet. Allt behöver inte gå snabbt och göras effektivt. Man kan stanna och njuta av nuet också.

Min upplevelse av att nu få dessa diagnoser är ingen speciell för jag hade ju haft dem oavsett om jag hade gjort utredningen eller inte, bara det att jag vet om det nu. Jag vet också att dessa inte gör mig till någon annan person, för jag är inte mina diagnoser - de är bara benämningar på beteenden jag har.

Jag vet att jag inte borde tänka på att köpa tabletter. Jag vet att jag inte borde tänka på andra sätt att ta livet av mig. Jag vet att jag inte borde låta sådana tankar få greppet om mig.