Går igenom lite gamla bilder.
Hittade denna somriga bild.
På min fina Bonita med min fina Emmas fina mamma.
För drygt tre år sedan. Och jag tänker på mycket.
När jag gå igenom de här bilderna.

 

 

Åh, finaste, finaste häst! Det kändes som det var igår som jag kratsade hennes hovar, rätade till hennes sadel och satt på hennes rygg. Allt kändes som vanligt. Som att det alltid hade varit så. Som att det är så det alltid borde vara. Och det är det ju - egentligen. Det var så härligt. Så underbart. Och så fantastiskt! 

Och det bästa av allt: jag kan få göra det igen!

 

26:e juli 2010 hade det bytts klart information via mail och det som var kvar var att bestämma var dag och tid för en första träff. Den tredje augusti promenerade jag med ängeln första gången och kunde inte hålla mig från att rida henne för än till dagen efter. Hon var ju så otroligt snäll (jag fattar verkligen inte varför de sa åt mig att sätta kedjan i munnen när vi skulle promenera??? det var aldrig fråga om att ha det igen - snarare om jag skulle ha grimskaft eller inte).

 

 

Fast det hela började med att vi satt hamnade i en svacka som vi var tvugna att ta oss ur innan allt det roliga kunde börja. Jag minns hennes tvärstopp i början. Hon stod helt still och vägrade att gå frammåt, men envis som jag är fick jag henne tillslut att röra på hovarna. Det var något viktigt för jag visste att jag inte någonsin skulle låta henne komma undan med små dumheter. Hon insåg att det inte fungerade att streta emot och jag insåg hur jag skulle rida för att få henne med mig vilket gjorde att nivån höjdes hela tiden. Vi skulle klara svårare och svårare saker. Det blev liksom naturligt med fler och fler ridpass. Önregn, åska, blåsväder, snöstorm, kalla minusgrader... Ja, i alla lägen skulle hon ridas. Jag ville inte att hon skulle glömmas bort på grund av lite mörker och snö. Så klart hon skulle få komma in i värmen en ruggig höstkväll. Hon skulle ju ha det bästa och det var jag som skulle ge henne det - ingen annan red ju henne och alltså låg väl allt ansvar på mig? Eller? Det flöt i alla fall på. Vi lärde oss mer och mer, speciellt om varandra och det gjorde att förtroendet för varandra växte enormt mycket. Jag litade på henne, hon litade på mig - vad mer kunde vi begära? Alla sa att hon hade blivit som en helt ny häst. Som en sådan sak att flytta undan skänkeln var till en början världens prestation för oss. Det var inte tal om att göra varken skänkelvikning, galopp på volt eller att rida mjuka åttor i lagomt tempo. Fast på något sätt hände det. Kanske var det den nya hästen, som ändå var samma häst, som hade vaknat till liv.

 

Så kom en tid då jag trodde att jag hade insett en sak - Bonita var för svår för mig och jag var för dålig att rida henne. Detta gjorde att jag halvt slutade. Jag åkte dit en eller två gånger i veckan för att pyssla med henne för hon var ju trots allt - om vi passade att jobba med varandra eller inte - "min" älskade Bonita. Jag ville inte lämna henne helt, inte låta henne gå. 

 

 

Jag klarade mig i fyra månader (september 2011 till årsskiftet) men sedan saknade jag min fina Bonita (UPPDATERING: min kloka vän Hanna hade så otroligt rätt!) så jag började igen och jag tror detta avbrott var ganska bra för oss för sedan såg jag det jag inte hade sett tidigare. Det gjorde att vi började förstå varandra på ett plan som vi inte hade gjort innan och det gick nästan bara uppåt med ridningen.

 

 

Fast samtidigt fungerade det inte. Någonting hände. Någonting kom smygande på samma sätt som det började göra ett tag etfer att jag hade börjat rida, satt upp högre mål - men nu hindrade det mig. Rida tre gånger i veckan blev två gånger. Två gånger blev en gång. En gång blev en gång utan ridning - bara städa i stallet, mocka, göra henne fin. Jag orkade inte. Allt jag gjorde skulle vara mer perfekt än tidigare gång - bättre mockning, bättre sopning, bättre ryktning... Jag åkte till stallet, jobbade som en robot, men det värsta var att det kändes så enormt bra efter att jag hade varit där. Bra... Det var skönt att vara färdig med stallet, inte med henne, men med allt annat. Det var så skönt att veta att det var bortgjort. Fast samtidigt fanns den gnagande känslan av dåligt samvete för att jag inte var där fyra gånger i veckan...fem gånger...sex gånger... När stalldagen väl kom förvandlades det dåliga samvetet till ångest. Det var inte tungt att andas i stallet på grund av allt damm. Inte heller på grund av den starka lukten. Det var på grund av järnbandet som spändes runt bröstkorgen och täppte igen. Det var ångesten. Fast det värsta var känslan av svek. Jag hade svikit min fina. Mi Bonita que era muy bonita. Jag ägnade mer tid åt att spånet i boxen skulle ligga perfekt än vad jag gjorde direkt åt henne. Hennes borstar skulle vara rena, de skulle ligga i ordning. Manen skulle vara helt fri från tovor. Vattenkaret skulle vara skinande rent. Självklart skulle gången hon skulle gå på också vara fläckfri. Men hon då? Hennes motion. Hennes mule som ville bli klappad. Hennes öron som aldrig fick lyssna på annat än snabba steg, stressade arbetande händer. Inga mjuka och värmande ord. Ingen kärlek. Bara perfektion. Bara stress. Bara ångest. Som ett korthus som byggs högre och högre, men det blir samtidigt ostadigare och faller av lättare vindar.

 

 

Efter att en gång i veckan blivit varannan gång i veckan insåg jag att det inte fungerade. Jag var tvungen att ta en paus, i alla fall fram till sommarlovet (pausen togs på riktigt i början av april) och jag trodde på riktigt att det skulle fungera bara jag var ifrån allt ett tag. När sommarlovet kom, kom även ångesten över stallet. Över att ta sig dit (på grund av tvångsträningen som tidigare pågick som jag visste skulle återupptas så fort jag började). Över att vara där. Över att bara tänka på det.

 

 

 

Även fast jag lägger skulden på mig själv för att det blev så här, vet jag ändå inte hur jag skulle kunnat ha gjort för att undvika det jag egentligen inte vet vad det är. Nä, jag vet inte så mycket, men någonstans vet jag att det blev fel. Kanske var det inte bara i stallet. Nä, det var i hela livet. Någonstans på vägen fanns det en grop som jag missade. Så småningom kanske jag hittar den. Kanske kan jag komma tillbaka. Det är vad jag vill. Tror jag i alla fall. Jag tror att jag vill och inte bara att jag borde.

 

 

Lättnad. Nervositet. Ånger. Glädje. Svek. Sorg. Kärlek.... Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

Efter många om och men, när jag tillslut hade beslutat mig bar det av fort iväg till stallet för att få allt avklarat innan jag hann ändra mig. Femtonde juni tjugohundratretton. Det visade sig att jag inte behövde vara nervös, att det inte heller behövde vara hejdå för gott. Jag var varmt välkommen tillbaka om jag ville. Visst vill jag, men jag kan inte. Jag förmår mig inte att möta ångesten. Jag är feg, springer iväg.

 

 

Det var sorgligt, det var tårar, även fast det inte var hejdå förevigt. Jag sopade stallgången en sista gång. Jag pussade på henne. Strök henne på mulen. Viskade alla de där orden hon inte fått höra på länge. Det sista jag såg av henne innan jag vände ryggen åt var en stor, go och varm sommarhäst som lyckligt rullade sig i hagen. Hon kommer ha det bra. Äta dagen lång. Kivas med FrejEld. Jag behöver inte vara orolig. Hon behöver inte mig som tar hand om henne. Innan jag kan ta hand om henne måste jag kunna ta hand om mig själv. Jag måste gå tillbaka på vägen, hitta den där gropen som jag missade, se vad som orsakade den och sedan kanske vända håll igen.

 

Fast om jag tänker på stallet, på Bonita, på allt...då vill jag minnas allt fint.

Om jag tänker på stallet tänker jag på soliga sommarkvällar på Nordanträskvägen

på väg från banan med ett hårt och lyckat pass i kropparna.

Jag tänker på stallvärmen som möter en efter en iskall ridtur i vinterskogen.

Jag tänker på raseriutbrotten på Bonitas idiot till bror, FrejEld, efter hans rymningar

(fast han är ju också världens charmigaste sötpropp så man är ju inte sur på riktigt, det går inte!).

Jag tänker även på Splenda.

På Bonitas lugnande effekt på henne.

På mitt och Izzas underbara ridläger.

På hur härligt smutsig man blir.

På hur jag överbevisade alla andra som ansåg att det var bäst att rida

henne med de skarpaste betten då det gick finfint att rida med ett tvådelat.

På stekande sol en sommarförmiddag.

På hästarnas lycka vid synen av grönt gräs.

På när jag tillslut fick Bonita - som inte ens kunde galoppskänkeln - att fatta galopp från skritt.

På hennes förmåga att lyssna, följa och bara vara när man promenerade med henne.

På ridturerna med Izza och Splenda som aldrig tycktes

vara tillräckligt långa för att vi skulle hinna prata om allt.

 

Jag tänker på att hon finns kvar. Min Bonita är inte borta.

Om jag känner på tok för mycket saknad efter henne så finns hon kvar.

Hon kommer stå där i hagen som en liten köttbulle och lyfta på huvudet när jag ropar Boniiiita.

 

För några dagar sedan betämde jag mig att göra det som jag länge har tänkt. Det känns skönt, men jag var lite feg och skrev ett brev istället för att prata, men är man socialt inkompetent så är man (vilket förövrigt kommer göra att jag aldrig kommer få något jobb). Jag har i alla fall bestämt mig för att ta en paus från Bonita och stallet fram till sommaren. Ett ångestmoment mindre, men jag vet att jag ju hursomhelst kommer behöva åka dit igen, även fast det är långt kvar och långt inne ligger det och retar. Fast just nu är det mycket annat som känns värre så stallet kommer inte bekymra mig alltför mycket den närmaste tiden i alla fall.

 

 

 

 

 

Äntligen!!!

Jag har köpt täckena till Bonita, men viktigast av allt - jag har fått tillbaka glädjen i stallet.

Jag har även köpt henne ett nytt bett som verkar fungera riktigt bra. Hon har varit så fin! Dessutom är det ju grönt så det passar in. Haha nä men jag tror stenhårt på denna typ av tränsbett till Bonita. Hoppas bara att jag inte förstör allt.

 

 

 

 

 

Denna vecka blev det bara tre pass, men tre riktigt ordentliga sådanna!

 

Onsdag:  35 min ute, 40 min på banan

Fredag: 45 min ute, 35 min på banan

Lördag: 35 min ute, 40 min på banan varav lite hoppning

 

Vi har jobbat mycket galopp och hon börjar fatta det. Jag är riktigt stolt över min tjej!

 

Nästa vecka:

Onsdag: Bana

Fredag: ev i skogen

Lördag: Bana

Söndag: Bana

(hoppning lördag eller söndag)

Här kommer alltså även en summering av de dagar jag varit i stallet.

 

Måndag: Ute 35min, Dressyr 40 min

Fredag:Ute 50 min, Dressyr 45 min

Lördag:Ute 40 min, Dressyr 1 timme

Söndag:Ute 40 min, Dressyr 50 min

(Ute är till och från banan, dressyr är på banan)

 

Hon har varit helt magisk och jag kan inte annat än tacka denna fina häst att hon är som hon är så att ingen gillar henne, eller bryr sig om henne för då får jag ha henne alldeles för mig själv!

Som sagt, helt fantastisk. Jag kan inte säga något mer.

 

Kommande vecka:

Onsdag: Dressyr

Fredag:Skogen

Lördag:Hoppning

Söndag:Dressyr

 

 

Haha, det är inte så illa som det ser ut. hon skulle bara rulla lite, lillSplenda (:

Roligt att jag bara har en sjättedel så mycket besökare idagidag av vad jag hade igår, hah.

Slutade i alla fall tidigt idag och nu ska jag bege mig mot stallet för att låta hästen dö - som vanligt. Ojoj, stackars polle. Nä men nu är det hårdträning för tösen som gäller innan det blir snö, dåligt underlag och kallt. Just nu är det helhärligt höstväder så jag vill bara upp på cykeln och iväg! Idag satsar jag på Bonita, fiolen och fotbollen och lägger de få läxorna åt sidan för imorn blir det att plugga kan jag ju säga. Ska cykla till skolan för vi börjar 11.15 med idrott och sedan slutar vi efter den för att en lärare är sjuk. Ska då till mormor (och inte hem eftersom jag hade planerat allt annat innan vi fick veta att hon var sjuk) och där får jag plugga i cirka två timmar innan jag ska spela för Lillian halv fyra. Sedan blir det att plugga, i ytterligare tre timmar, i väntan på att orkestern börjar. Spelar i två timmar och sover sedan hos mormor. Det är min planerade morgondag.

 

 

Klockan nio i lördags cyklade jag och Izza till Spelnda och hoppade med henne. Öronen pekade rätt fram och hon tyckte att det var så roligt så! Hon ville så gärna hoppa så hon slängde sig iväg flera meter innan hindret, söthästen. Vi hoppade även med Bonita sedan och även hon tycket att det var rena rama kalaskul med lite hoppning så det blev full fart mot hindrerna och jag  försökte få henne att inte bjuda så mycket frammåt. Efter 50 minuter uteritt (fram och tillbaka till banan och lite uppvärmning), 10 minuters longering och en timme och 10 minuters hoppniing så var hon så trött att det droppade svett från magen. Splenda var ju inte mycket piggare efter hennes pass heller. Det blev alltså en riktig genomkörare för pollarna och även för oss som spenderade 7 och en halv timme i stallet (Izza, vi kom hem halv fem, inte fyra!)

 

äntligen har vi många äpplen i vårt lilla träd

Nio på morgonen bar det av till stallet för att hoppa med Izza men så blev det inte för hon mådde inge bra. Det blev istället en riktig genomkörare för Bonita med longering och dressyr på banan avslutande med lite galopp på volt. Det gick helt okej för oss med galoppen med tanke på förtusättningarna.

 

Annars idag har jag pluggat en hel del.

Sedan har jag även pysslat med en grej som kommer upp inom kort.

Nu- träning på Sundis!

Jag bloggar sämre och sämre och mina besökare blir allt färre. Jag är ju så duktig...

 

Är ovanligt mör i kroppen efter ett pass med finaste Bonita i skogen. Longerade henne innan och tesatade även på lite galopp (hon kan ju liksom inte ens galoppskänkeln så vi över på det mest från marken) bland de färgglada träden i Nordanträsk.

 

Har fyndat ett par gammelrosa strumpbyxor från HM och ett par mellanblå. Bägge för 30:-

Sedan fanns även den finafina tröjan på Kapphal i min storlek. De hade den inte framme fast kassörskan sa att de borde ha en kvar (fast de skulle inte få in några fler). Då kom den fram ur ett skåp då någon snäll människa köpt den men lämnat tillbaks den. Inte nog med det så var den ytterst lite trasig så jag fick den för 40:- billigare! Kommer vara så fin till alla mina kjolar. Underbart!

Annars så har jag inte mycket pengar kvar på kontot nu för jag har nyligen fört över det mesta till mitt sparkonto inför resan med Emma till vintern/våren. Det kommer bli toppen! Haha, bara någon förstår oss med vår engelska...

 

Nu beger jag mig till Izza för att ha en finfin kväll med alla fina från BYN.

Dagen innehåller alltså lite av varje. Natt hos mormor, stan, Bonita (och för att inte glömma, bloggen) och galen kväll. Vad mer kan man begära?

 

denna fick jag med mig hem fast en beige-vit

Nu är klockan 13.41. Jag ska jobba intensivt. Endast med detta. Här kommer ett bildfyllt inlägg från mitt och Izzas ridläger som vi hade i helgen! Eftersom det är en hel del bilder - av de 746 stycken - så får ni ha förstående för att jag inte orkade redigera mer än cirka fem stycken.

 

 

Vi cyklade mot Nordanträsk cirka fem på fredagseftermiddagen med väskor, sovsäckar och kylväska. Lämnade all packning i Spelndas stall och sedan åkte jag till Bonita för att kunna möta upp Izza och Splenda på banan. Hanna följde även med och agerade fotograf och fint sällskap. Red på banan i en timme och sedan blev det - tack vare Hanna - lite mer fotografering.

 

Jag lämnade sadeln i Splendas stall och red barbacka tillbaks för att lämna Bonita. Efter två timmar på hästryggen smorde jag, Hanna och Izza sadlar och träns inpå småtimmarna och visade varandra våra bästa sidor.

Hanna cyklade hem vid kvart i elva eller om det var kvart i tolv... Jag och Izza fortsatte med rengöringen och smörjningen till ungefär halv två. Då gjorde vi i ordning vår säng i Splendas box med hjälp av två av hennes täcken. Sedan låg vi en halvtimme och skrattade, kollade på bilder, gäspade och skrattade ännu mer innan vi somnade gott.

lva

Vaknade halv elva - Izza sex för att mata hästarna men hon väckte mig inte fast hon skulle!!! - och möttes av två soliga sommarhästar och skinande sadlar och träns. Packade ihop lite, "monterade" ihop tränsen och åt frukost innan vi longerade och red Splenda barbacka.

Efter en timme på banan med Splenda var det dags för nästa hästar på tur. Det blev en två timmar och 55 minuters lång tur till Näset. Vi hade tyvärr inte med vår proffsfotograf så vi fick nöja oss med oss amatörer. Inte det lättaste när hästen inte ville stå still.

Med trötta kroppar och hungriga magar cyklade vi hem och var hemma vid sju på lördagskvällen. Och framför allt med ett underbart fint minne. Något som måste göras om!

 

 

Nu är klockan 15.47. Man kan säga att det tog tid.

 

Tänk om de fina djur kallade hästar inte hade funnits. Då hade vi inte kunnat ha vårt minnesvärda ridläger. Så underbart. Så otroligt underbart. Jag tänkte skriva ett fint och långt inlägg men nu är det så att det tog ett tag att ladda bilderna från Izzas kamera till mitt USB så det får jag hämta imorn. För att förtydliga det hela: Jag har inga bilder från helgen vilket jag vill ha i mitt fina inlägg. Detta leder till att jag får uppdatera imorgon.

 

Nu är jag riktigt trött och mör i kroppen så jag tror att jag ska lägga mig och läsa min bok som är hemsk men bra.

 ♥ Ett hjärta till alla fina som gjorde denna helg!

 

skolsakerna som gör allt lite roligare