Idag har jag gjort något jag inte har kunnat göra på väldigt länge. För idag var jag och hälsade på min skolsköterska som jag hade på gymnasiesiet. Och det var så himla roligt att ses! Och det känns skönt att vi fortfarande har kontakt trots att jag inte går på den skolan längre för hon har verkligen betytt så mycket för mig och gjort så mycket för mitt mående. Jag har skrivit det många gånger förr, men jag hade aldrig fixat det utan henne. Hon var min klippa på gymnasiet. Det var hon som hjälpte mig att fixa vårdkontakter, lade upp planer hur jag skulle klara det på egen hand när det sket sig med vården, skjutsade mig till sjukhuset när jag behövdes läggas in, ledde samtalet med mina föräldrar när allt skulle berättas, lyssnade på mig när jag behövde lätta mitt hjärta, pratade med mig när jag grät för mycket för att få fram ett ord, gav sitt privata telefonnummer för att jag skulle kunna ringa under sommarlovet, brydde sig så mycket att jag fick dåligt samvete, pratade med lärare, lät mig komma dit så ofta det gick, tog mig på allvar när jag inte gjorde det själv... Och framförallt; hon förstod mig. 

En av de få dikter utan rim. Men ja, denna skrev jag där i slutet av 2013 när jag i ett halvår hade träffat den här personen som har hjälpt mig så mycket, som har räddat mitt liv.

Hör mig, hör mig

skriker det inom mig

men vem kan väl höra när jag aldrig talar

det är så mycket jag vill säga

som aldrig sen blir sagt

Edit: En sjuksköterska kom in i mitt rum och pratade en stund med mig. Åh så värdefullt det var! Fick lätta mitt hjärta en aning, även om jag började samtalet med att säga "bra" när hon frågade hur jag mådde trots att jag hade legat i sängen i över en timme och gråtit innan. Men det behövdes för oj så länge sedan det var sedan jag grät sist. Skönt att få släppa på det där lite grann. Sedan fortsatte jag att le och skratta när jag pratade allvarligheter med sjuksköterskan, men jag kan liksom inte rå för att mina känslor på insidan speglar mina känslor på utsidan. Okej, nu ska jag sluta skriva. Mamma och papp har nyss varit här så nu ska jag försöka sova gott. Hoppas ni gör det med. God natt <3

Som jag kanske har nämnt förut gillar jag att skriva små dikter eller rim; kalla det vad du vill. Jag har tidigare haft de samlade på ett dokument på datorn, men nu valde jag att skriva ut alla 32 sidor och klistra in dem i dessa söta böcker. Jag har även de nyaste i en ritbok med tillhörande bild, men jag tänkte få ut alla små rim samlade i dessa böcker. Detta har jag nu sysselsatt mig med här på sjukhuset och nu är de klara. Jag tog med alla dikter, ända från starten, dvs 2006, trots att de flesta är sådana man bara brister ut i skratt åt, men jag tänkte att det kunde vara roligt att ha dem så att man kan kolla tillbaka på dem och se om det finns någon utveckling typ. Jag skriver fortfarande lite, men om jag vågar visa upp några gamla, eller nya, återstår att se. Jag skriver mest när jag behöver få ordning på tankarna och reda ut alla känslor som kommer som en himla storm inombords så det är mest dikter med en liten dyster ton.

Copyright by elvaårig Sofia Kihlström xD

Jag har skrivit många gånger att jag skriver mycket. Dikter. Rim. Kalla det vad du vill. För ett tag sedan hade jag ork och motivation att gå igenom mitt dokument på datorn på hela 32 sidor med text i textstorlek 8. Jag har dem på datorn och har jag dem även på papper - de första utskrivna och inklistrade i små böcker och de nyare handskrivna med en bild till. Nu funderar jag på att göra ytterligare något, men jag vet inte riktigt vad. Varför skriver jag om det här då har jag ingen aning, men det är väl för att här är platsen jag pratar lite med mig själv, och tänker högt. Jag vet inte vad jag vill göra, men de stunder jag har lite inspiration så funderar jag på vad jag kan göra. Något annorlunda kanske. Något mer. Något där kreativiteten får flöda. Men vad vet jag inte riktigt ännu. Kanske hinner det bli något, kanske inte. Vi får se. Jag får lite inspiration av mina små texter. Lite lust att skapa. Kanske blir det något. Kanske nu. Kanske senare. Men jag hoppas att dessa 32 sidor i alla fall kan ge mig något. För jag kan faktiskt säga att jag är nöjd över en del av mina små dikter. Lite smått sådär. 

Det fortsätter vara tumult. Jag fortsätter att vara en idiot. Personalen fortsätter att säga att jag ska vara less på min sjukdom och inte på mig själv.
Idag fick jag i alla fall läkarsamtal och det vi kom fram till är att jag ska testa ECT; elbehandling. Jag är otroligt nervös inför detta eftersom minnesluckor ofta förekommer och just det är bland det obehagligaste som finns, men jag känner att något måste hända nu. Som det har varit den senaste tiden så går det inte. Jag har inte ens fått en ynka liten permission den senaste veckan och inte blir det heller att åka någonstans i helgen. Det är inte hållbart det jag gör, jag vet, men jag känner mig så jävla maktlös, helt utom kontroll. Om jag ska leva vill jag inte leva med alla mina tankar som bara skriker åt mig hela tiden. Jag följer dem i hopp om att de ska sluta, men det blir aldrig tillräckligt, jag slutar aldrig. När jag blir stoppad av andra och det inte känns som att jag har gjort tillräckligt då blir tankarna ännu starkare och jag får aldrig göra så det känns rätt. Det är så frustrerande. Och så otroligt förlamande. Jag tar varenda tillfälle som ges för att göra det jag tänker att jag måste göra. Personal blir frustrerad. Jag blir förstörd. Men nu är jag hindrad en stund i alla fall. Och jag bombarderas med måsten som bara växer och växer utan att jag kan göra något åt det. Det knäcker mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Men det är något dom måste göras. Kanske skapar ECT den där lilla plusset som jag behöver.

Har aldrig varit med om något hemskt i mitt liv. Har haft en toppenuppväxt. En bra familj. Och allt annat bra. Blev sjuk i en ätstörning som var det värsta jag personligen varit med om. Blev friskförklarad från den. Trodde allt skulle lösa sig då. Ändå sitter jag på en sluten psykiatrisk vårdavdelning och mår skit. Finns det någon orsak till varför det är som det är? När bra inte är bra. I så fall vill jag veta den orsaken.

Jag pratar om bokstäverna. Bokstäverna som skapar ord som sedan kan skapa meningar. Och dessa byggnader av meningar kan ge en mening. Trots att de sitter långt inne just nu så vet jag att de finns. Och på något sätt känner jag mig lite mindre ensam. Tankarna vägrar hålla käften, men kan jag få ner några av dem i ord vägs balansen upp endel i alla fall. Så jag försöker pressa ut orden trots att jag vet att det inte är en fungerande metod för mig. Och när någon rad väl kommer, ja då försöker jag få fram den till ytan direkt. Så jag skriver. Och försöker illustera - så gott det går. Bilderna i mitt huvud är så mycket starkare än vad som någonsin kan komma ut på papper. Ibland blir det bara ytligt och utan känsla. Men det är okej det med. Hur avancerat, enkelt, ytligt eller känslosamt det än blir så försöker jag bara att köra på. För att få ur mig. För att distrahera. För att käfta emot alla tankar som vägrar ha ett slut.

Skriv inläggstext 

När en blir för upprörd för att ens kunna prata... Ungefär exakt alltid när folk börjar med sitt dietsnack och hälsohets. Visst, gör vad du vill, men det är din business, vad andra gör är deras. Du behöver inte tala om för hela världen vad (du anser att) man inte ska äta eller äta. Kom inte och lek någon jävla dietist. Du har inget med någon annans kost att göra. Är du orolig på ett eller annat sätt, fråga vid ett lämpligt tillfälle (inte när man äter!!), fråga hur personen mår, berätta att du är orolig av en eller annan orsak. Men när det kommer till kritan är andras mat och kropp inte inget någon annan har att göra med.

Ja, som ni ser blir jag till och med så upprörd att min handstil gör så att det knappt blir läsbart...