Idag har jag gjort något jag inte har kunnat göra på väldigt länge. För idag var jag och hälsade på min skolsköterska som jag hade på gymnasiesiet. Och det var så himla roligt att ses! Och det känns skönt att vi fortfarande har kontakt trots att jag inte går på den skolan längre för hon har verkligen betytt så mycket för mig och gjort så mycket för mitt mående. Jag har skrivit det många gånger förr, men jag hade aldrig fixat det utan henne. Hon var min klippa på gymnasiet. Det var hon som hjälpte mig att fixa vårdkontakter, lade upp planer hur jag skulle klara det på egen hand när det sket sig med vården, skjutsade mig till sjukhuset när jag behövdes läggas in, ledde samtalet med mina föräldrar när allt skulle berättas, lyssnade på mig när jag behövde lätta mitt hjärta, pratade med mig när jag grät för mycket för att få fram ett ord, gav sitt privata telefonnummer för att jag skulle kunna ringa under sommarlovet, brydde sig så mycket att jag fick dåligt samvete, pratade med lärare, lät mig komma dit så ofta det gick, tog mig på allvar när jag inte gjorde det själv... Och framförallt; hon förstod mig. 

En av de få dikter utan rim. Men ja, denna skrev jag där i slutet av 2013 när jag i ett halvår hade träffat den här personen som har hjälpt mig så mycket, som har räddat mitt liv.