När man vet så väl



Apropå att inte göra det som fungerar

Halvt Buffyskor

Musiken är Buffy i alla fall.
Får se om jag vågar använda dessa kritvita skor...
 

Att framkalla den värsta känslan

Jag visste vad som skulle hända. Ändå åkte jag dit. Jag kunde säga annat, inte hela sanningen. Ändå sa jag som det var.
Och konsekvenserna blev som jag visste. 
Ändå gjorde jag det.
Så någon slags stolthet borde jag känna. Tänka att jag varit modig. Som ännu en gång utsatt mig för det som framkallar så mycket av den hemska känslan så jag knappt vet om jag står ut.
Och jag försöker. För det är tamigfan bra gjort. Att åka till individualterapin, säga det som är så himla jobbigt, vara i den där äckligt jobbiga känslan och verkligen försöka att inte styra in på annat, som inte väcker den känslan.
Jag menar förstås skam. Jag hatar skam. 
Nu är jag helt slut. Sitter på bussen och försöker att inte somna. Försöker att låta ångesten rinna av. Försöker att se detta som ett framsteg. För att jag för ett år sedan teg jag om allt som hade med maten att göra för att jag skämdes så. För att jag, trots att jag hade öppnat mig nio månader senare, fortsatte tiga för att jag skämdes. Så jag försöker verkligen sätta detta i perspektiv. Så att jag kan se ett framsteg. För att detta är svårt. För att prata om det jobbiga skapar tankar jag inte brukar ha - att skippa planerade möten. För att det är mer krävande än jag egentligen vill låtsas att det är.
Nu vet jag inte ens vad jag skriver, men vad är väl känslostormar utan...ja, stormar?
Tyckte molnen var rätt lugnande att titta på. Nuförtiden ser jag bara vatten, träd, moln, berg och himmel som akvarellmålningar. Tänker hur en kanske skulle ha gjort just den där ytan för att få till det bra. Kanske detta är grunden till lugnet? Väldigt beskrivande och inte alls värderande.

Tröja i Panduros Tildatyg


Sydde mig en liten tröja häromdagen. Eller snarare häromnatten - jag satt uppe till tre med min älskade symaskin. På baksidan är den lika blommig som ärmarna, kragen och fickan.

Färdighetsträning #5 - Att delta och att vara effektiv

Denna vecka har vi gått igenom det tredje sättet VAD man gör för att vara medvetet närvarande. De förra var ju alltså att observera - iaktta utan att sätta ord på - och beskriva - sätta ord på det vi har observerat - och nu gick vi igenom att delta. Man kan hoppa mellan dessa färdigheter, men aldrig göra fler än en åt gången och vara medvetet närvarande.

Att delta är att helt gå in i en aktivitet och bli ett med det man gör, t ex dansa, samtala eller måla. Vi pratade om att bland annat barn är väldigt deltagande i det de gör, medan kanske tonåren, där man lätt blir väldigt värderande, är deltaförstörande. Att delta handlar om att
*gå in i upplevelsen
*vara här och nu och inte oroa dig för annat
*att ge sig hän utan att ha uppmärksamheten riktad mot sig själv
*ge sig in i aktiviteter utan att värdera
*vara i kontakt med sina känslor, tankar och kroppsliga sensationer
*vara i kontakt med andra och omgivningen.
Detta är dock inte så lätt när många är blyga och/eller väldigt fokuserade på sig själv, oroar sig hur man ser ut eller beter sig, vilket gör det svårt att kliva in och delta. 

Gör det som krävs i varje situation - var som en skicklig dansare som är ett med musiken och sin partner. Var både aktiv och följsam. Att delta i livet är det slutliga målet. 

Att vara effektiv är då det tredje sättet HUR man är medvetet närvarande (tillsammans med att göra en sak i tagen och att vara icke-värderande). Dessa kan man dock (tvärtemot observera, beskriva och delta), göra samtidigt. Att vara effektiv handlar om att göra det som fungerar, det som situationen kräver - det handlar INTE om att få mycket gjort.

Det finns dock mycket vi gör i våra liv som vi gör på ett sätt trots att det inte fungerar och/eller leder till lidande för oss själva eller andra. Detta kan bero en del på uppfostran och uppväxt och en annan orsak kan vara att vi är med upptagna av vad som är "korrekt" eller vad som är "rätt och fel".  Att vi ofta fastnar i ett icke-effektivt hjul  kan bero på att vi är fokuserade på hur saker och ring borde vara. 
Att göra det som fungerar kräver att man vet vad målet är, dvs vad jag vill och vad jag behöver i just denna situation och på längre sikt (det här med balansen mellan att uppnå målet, bevara relationerna och bevara självrespekten kommer vi komma in på mer i relationsavsnittet). Här kan dock våra känslor ställa till det om en t ex är känner sig ensam och längtar efter sällskap och närhet, men blir arg på personen en vill ha det ifrån och den önskade närheten försvinner. Eller om en egentligen är arg och säga ifrån men t ex skriver detta:
Att vara effektiv är att följa spelreglerna. Om man t ex vill ha pengar är det inte effektivt att råna en bank för troligen åker man fast och rånet skapar bara problem istället för nytta. Att vara effektiv innebär ofta att man måste vara smidig med andra människor och ibland kunna offra sina principer för att nå sitt mål. 

Att göra det som är effektivt kräver att man stannar upp och stället sig frågan: fungerar det här?


Min vy när jag skrev detta. Lägger mig rätt ofta på golvet av någon anledning när jag är inne på mobilen.

Vad händer nu?

Jag är ju inte riktigt den som berättar vad jag har gjort, gör eller ska göra. Men nu tänkte jag bara göra en liten uppdatering på vad som händer, för det händer ju faktiskt en hel del.

Jag trivs verkligen jättebra i Piteå och jag fullkomligt älskar min lägenhet. Piteå är så mysigt och det är så roligt att vara på ett nytt ställe där man kan gå runt och upptäcka saker. Härikring där jag bor finns typ allt jag älskar: vatten, mysiga stigar, lite kuperat och bergigt, skog och välklippta gräsmattor. Jag bor utanför stan, men det är ändå bara några minuter bort med cykel. Det är även cykelavstånd till skolan om än det dock är lite längre.

Framnäs Folkhögskola som jag går på är för övrigt ett ställe jag verkligen längtar till! Det känns absolut som rätt val och konstlektionerna, läraren och klassen är jättebra! Jag har lärt mig så mycket under den här korta stunden och än så länge har vi bara hållit på med akvarell så jag ser verkligen framemot de andra teknikerna också.

Här hemma har jag pysslat en hel del och fått iordning min lägenhet precis som jag vill ha den. Jag har även sett en hel del Buffy med Elina som bara bor tvärsöver gatan och det är så roligt att ha någon så nära. 

Igår var Elin från min klass här (eller ska vi säga idag eftersom klockan var halv fem när hon gick...) och vi pysslade på med armband också fortsatte hon lära mig rita på det jag gjorde när vi sågs förra veckan. Japp, jag vet inte hur men jag har ritat. Ett helt porträtt nu faktiskt. Och det var det som skrämde mig mest, men på något sätt tyckte jag det var jätteroligt när jag väl hade börjat. Svårt, men roligt.

Idag ska jag till Lule för att träffa Rebecca och Anna. Imorgon kanske jag får träffa Lina och till veckan blir det Buffy med Elina och besök plus övernattning med Izza, Hanna och Tilda. Jag och Elin ska även på second hand road trip, typ. Också blir det härlig skola såklart. Och DBT. En full vecka med andra ord. Men roligt. Jag känner mig fan lite social.

Detta var alltså det jag åstadkom i porträttväg, men för att vara mitt första porträtt någonsin (förutom det jag gjorde i sjuan som aldrig blev färdigt) så är jag rätt nöjd ändå. Visst är det mycket jag är missnöjd med, men jag får försöka tänka på att jag aldrig gjort detta förut. Jag fick mycket hjälp av Elin och det var verkligen mycket att tänka på, många småsaker som gör stor skillnad.





How could I ever refuse?

I feel like I win when I lose.

En som alltid sviker kan man inte lita på

Min psykolog sa till mig att jag måste lita på mig själv. Tro på att jag kan göra annat än sabba allt. Men det är inte lätt.

För jag gör det om och om igen. En av de grejer jag helst av allt ville göra - skriva något för Livskick - har jag sabbat. För att jag inte klarar av att någon annan läser det jag har skrivit. För att jag överhuvudtaget inte kan skriva när jag vet att någon ska ha det. Därför var jag tvungen att återigen svika mig själv. För att jag inte vet hur jag ska göra. Trots att det jag ska göra är något jag så hemskt gärna vill. Och jag är så arg på mig själv. För att jag inte pallar. För att jag är så rädd att göra fel. För att jag inte kan göra någon under någon som helst press. Och hur ska jag någonsin kunna tro att jag kommer kunna göra det? När man inte kan lite på någon som alltid sviker.
Försöker måla av denna de sista lektionerna med akvarell. Kanske kommer ett resultat. Men man kan aldrig lita på mig.

Ibland när man drömmer




Ny dag. Nya tag.

Ett nytt kapitel börjas just nu. Och sedan går jag vidare. Och vidare. Och vidare. Små, korta kapitel som jag försöker jobba mig igenom. Sedan är de historia. Som gårdagen. Jag var mest ett gråtande vrak. Men jag gjorde något som verkligen får skrivas in i min historiebok, eller något. Jag nyttjade telefonkontakten som jag får genom DBT:n. TVÅ gånger. Och det där med att be om hjälp, att lägga sig raklång och erkänna att "just nu klarar jag inte detta, hjälp mig, vad ska jag göra?", det är jobbigt. Det tar emot. Men jag gjorde det. Först på morgonen. Och såklart trodde jag att jag skulle komma sent till skolan eftersom jag cyklade fyra hela minuter senare. Nä jag kom ju alltså först. Svettig dessutom. 

Sedan ringde efter middagen. Och grät. Och hyperventilerade. Och skämdes. (Och bad om ursäkt för att jag ringde igen vilket jag tydligen inte alls skulle göra). Sedan, eller mitt under, kom Elina för att vi skulle se Buffy (favvoavsnittet dessutom). Och det var så skönt. För att jag kunde säga till min psykolog att jag inte behövde sluta prata, att jag bara kunde släppa in Elina och be hon vänta. Rödgråten och allt. För att jag vet att hon förstår. För att jag just då bara kunde släppa allt och säga att det var skit. För vad annars skulle jag säga? Så Elina kom in, jag fortsatte prata, lade på, gick ut i vardagsrummet och vi slog på Buffy. Och konstigt nog (eller ska jag säga logiskt?) kändes allt mycket lättare bara för att jag kunde sitta där, inte att jag pratade ut alla min känslor och så, men bara säga att det inte var bra och sedan sitta där och låta det vara så. Jag blev ju visserligen på bättre humör av att se musikalavsnittet, men jag kunde liksom låta känslorna få gå av sig själv - inte maskera dem bara för att verka glad och trevlig.

Nu sitter jag och andas ut ångesten och andas in den friska höstluften på balkongen. Det är kallt men rätt skönt att ta med det sista av morgonteet ut och sitta en stund.
Är less att jag råkade bränna mig på stekpannan så det ser ut som jag nyligen skadat mig. Men nej, det är fortfarande ett halvår utan något sådant.

Och ja, nu när jag publicerar detta är jag i skolan för här har jag internet.

Se mig! Se mig! skriker det inom mig, men vem kan se igenom alla mina masker?




De senaste åren har jag fått det sagt till mig många gånger att jag är så glad hela tiden. Alla behandlare jag någonsin haft har sagt att jag har en väldigt stark mask, som visserligen kan vara bra ibland om en använder den rätt.

För hur jag mår. Det syns oftast inte. Vissa har lättare att hålla fasade uppe än andra - eller ska jag säga svårare att släppa den? Hur som haver, det är svårt att se om någon mår dåligt. 
Jag kan ha världens ångest men ändå delta helt normalt i en konversation (om vi är flera kanske jag dock är mer passiv). Jag kan planera ett självmordsförsök samtidigt som jag skrattar med vänner och pratar framtid.
Vid sådana tillfällen är jag ju dock inte alls medvetet närvarande och gör en sak i taget..;)

Jag har aldrig riktigt känt någon press på att vara så där jätteglad. Jag har aldrig sett mig själv som den där superglada, spralliga. Fram tills dess att jag började höra det överallt. Och saken var den att det var när jag hade börjat må dåligt. 

Främst på orkestern. Visst älskar jag den och blir ofta väldigt glad där. Men inte alltid. Det finns gånger jag har suttit där och spelat samtidigt som jag hindrat gråten att forsa ner från mina kinder. En gång (en helg) minns jag så väl. Dagen innan hade jag varit SÅ nära på att avsluta mitt liv. Jag har varit där under mina värsta dagar. Jag har fått höra "det är så roligt att se att du mår bättre" dagen före då jag hade planerat att ta mitt liv, men denna gång med en fortsättning på meningen som löd: "men det är ju bara vad man ser, man vet aldrig vad som döljer sig där inne". Då höll det på att brista för mig. Men jag log, gick in på toaletten på Kulturskolan - där jag för övrigt "väntade på min död" (journalcitat) knappt ett år innan -, grät en skvätt och gick sedan tillbaka till de andra - och var glad.

När jag gråter syns det tydligen inte heller så mycket. Efteråt alltså. Gråter gör jag nog som de flesta: lugnt och stilla eller hej vilt med snörvel och hulkningar. Men efteråt försvinner den där svullnaden och röda färgen rätt snabbt. Vilket bara bygger på min mask och glada fasad. Men alltså det där med glad...jag kan faktiskt varken förstå eller hålla med. Jag är väl mest sur kring folk kan jag tycka? Nåväl, tillbaka till gråten. Det syns tydligen inte. Har jag fått höra. Återigen varken något jag riktigt har reflekterat kring eller kan hålla med om.

Jag har aldrig heller förstått det här med att ens känna press att vara glad. Men nu gör jag verkligen det. Förstår. Känner. För det är väl klart att man tänker att man "borde" vara glad när folk refererar till en som "alltid är så glad". För vad händer om man inte är glad? Trots att jag inte värderar det som varken något positivt eller negativt har jag en föreställning att folk skulle bli besvikna. Eller förmodligen obekväma om jag visade min sanna sida. Inte mina nära vänner, nej, många har redan sett även mina hemska sidor. Men andra. Jag vet inte om jag på något sätt vill bevisa att en med psykiska besvär kan vara glad. Kan fungera som vanligt. 

Det är absolut sant. Men det är ju faktiskt inte så hela tiden. Inte för en som mår bra heller. Alla mår ju dåligt ibland. Varför är det så svårt att visa? Och så svårt för somliga att bemöta? Kanske för att många är som mig, rätt dålig på att inte vara glad när en inte är glad?

Efter en timmes konstant gråtande på individualterapin igår. (Kände mig dock inte så glad som jag ser ut. Såklart.)

There's a war inside my head, sometimes I wish that I was dead.

Jag kan inte förklara. 
Det är bara en känsla.
Och jag kan inte bestämma vad jag känner.
Jag hamnar som någon annanstans. Bortom verkligheten. 
Jag kan inte förklara.
Jag kan inte bestämma.
Men jag kan bestämma vad jag gör. Och dessa tankar är jag inte rädda för längre. För en tanke betyder inte att jag måste följa den. Jag kan se att det "bara" är tankar. Jag vill att mitt avstånd mellan en tanke och ett faktiskt försök ska växa. För som det har sett ut så har tanke och handling varit i princip samma sak. Men för varje dag som går, för varje tanke som kommer, blir jag mindre rädd. Jag kan ta livet av mig - men det kan inte mina tankar.
Men viktigt: jag tänker inte ta livet av mig. 
Och detta är en sådan jävla bedrift från min sida. Jantelagen och allt vad det nu heter kan slänga sig i väggen för det här är en fet jävla gigantisk megastor bedrift. För trots att tankarna gör jag inget för att tysta dem. Jag följer dem inte bara för att kunna bli lugn efter att jag tänkt dem. Tankar som jag absolut inte vill ha egentligen. Men att hela tiden försöka bli av med dem, har jag märkt är så många gånger jobbigare än att acceptera att de är där och sedan inte göra något mer. Att komma till denna insikt är svårare än att stanna kvar i det gamla, men när man väl är här så är det mödan värt. För trots att jag har den där känslan just nu, är jag inte rädd för att jag ska svika alla, eller oroa med ännu ett försök och sjukhusbesök. 
Jag känner. 
Jag tänker. 
Men sedan är det stopp. Jag gör inget.
Och trots att jag är förbannad. Och ledsen. Och inte gillar det alls. Så försöker jag ändå acceptera stundens känsla. Utan att lägga någon vidare värdering i det. Trots att det gör ont. Trots att det är svårt. Men jag vet att det bara förvärrar situationen att förneka, förtränga och förvrida. Det skapar mer lidande.

Och så är det. Jag vet. Men ibland orkar man inte gör det rätta. Men ett av två får duga just nu. Att jag håller mig vid liv är viktigare än att försöka surfa på den förskräckliga känslan.


Sådana här tillfällen får jag såväl bomba min blogg med Buffy om jag vill. För jag äter ingen medicin och Buffy är min.

På en smal väg är det inte konstigt att en trampar snett

Jag vill inte vara en sådan som säger att allt är bra hela tiden om det inte är det - och tro det eller ej men ingen , inte ens den där lyckopinglan på Facebook, kan ha det fantastiskt varje minut, varje dag. Dessutom ska jag ju försöka säga hur det är just nu och inte hur det var för några månader sedan.

Jag skäms. För att jag inte lyckades helt denna vecka. För att jag inte kan säga att allt har gått jättebra trots att det har varit svårt. Men samtidigt vet jag att det är klart en trampar snett när stigen är smal, krokig och full av hinder. Och klart som fan att jag har lyckats! Inte med allt, men vem gör det? Nu känner jag faktiskt en viss stolthet. För att jag gick upp idag. Och inte gav upp. Igår kändes det som att jag lika gärna kunde gå tillbaka till det trygga, hemska helvetet. För att jag åt något utanför matschemat. Det var inte hetsätning, varken mängdmässigt eller tidsmässigt. Mer tvång. Och jag kräktes inte heller. Trots att det ungefär var det jag ville mest i hela världen just då. Kroppen skakade av ångest och skammen tycktes inte ha någon gräns. Med ett sådant stort självhat och känsla av misslyckande gick jag istället och lade mig. Inte rörde någonting vasst. Lät fingrarna vara utanför munnen. Gick upprätt och aldrig böjde mig ner. Istället låg jag där. Försökte tänka på allt jag faktiskt gjort rätt. Men helst av allt ville jag bara kunna somna, sova hela dagen, skita i att äta och skada mig så som jag förtjänade.

Men jag klev upp idag. Och fortsatte hasa mig fram på den väg jag har börjat på. Inget är ändå perfekt. Så hur fan ska ett tillfrisknande från flera års sjukdom kunna vara det?




Sex månader

"04.34
Jag vet inte vad det här ska betyda? Meningslöst. Allting. Det vet jag. Men även detta. Vill inte skada mig - det vet jag. Men det var inte ens bra idag/inatt/nu på morgonen. Inte ens halvhjärtat och det gör ont inombords att jag inte ens försökte göra det ordentlig. Men det känns också meningslöst. Som allt. Som jag."

Den senaste tiden har impulserna varit så mycket högre än de har varit förut. Så mycket högre än den där natten/morgonen för sex månader sedan. Skillnaden? Då skadade jag mig. Det har jag inte gjort den senaste tiden. Inte alls under de här sex månaderna faktiskt. Och det känns så himla bra! Visst har det inte känts speciellt bra när jag har viljat skada mig sönder och samman, men det är absolut värt det. Oj vad de här månaderna har legat på en så mycket högre ribba än den gjort förra gången jag höll mig i sex månader. Det har varit mycket svårare. Så tji fick jag för att jag sa att detta problembeteende var hyfsat lätt för mig att inte följa. Men det har i alla fall gått. Just den biten har gått bra. Inte lätt. Men bra.

Nu tänker jag inte på något sätt säga att jag är kvitt detta. Sex månader är mycket. Men samtidigt inte mycket alls. Och när jag fortfarande har impulser är det ju långt ifrån helt borta. Jag måste vara på min vakt. Men jag har kommit en bit på vägen och jag ska fortsätta bygga på mina siffror. För problematisk fixering eller inte, i detta fall är siffrorna väldigt bra.


Färdighetsträning #4 - Beskriva och att inte värdera

Det vi jobbar med denna vecka från mindfulnessavsnittet är att beskriva, som är vad man gör (liksom observera som vi gjorde förra veckan är), och att inte värdera, som är hur man gör det (liksom att göra en sak i taget som vi gjorde förra veckan är).

Att värdera är att fälla ett positivt eller negativt omdöme om något eller någon som ”bra”, ”dåligt”, ”fint”, ”fult” osv. Detta är något vi har lätt för men som dock ofta skapar känslomässiga berg- och dalbanor och skapar onödigt lidande då värderande omdömen leder till starka känslor. Det fyller olika funktioner för oss som om man ska berätta om något är normalt eller når upp till standard, när man ska uttrycka personliga åsikter eller smaker och det är även ett sätt att slippa ta ansvar och visa oss sårbara. Ibland kan det dock behövas värderande, t ex för lärare som ger betyg, men i överlag värderar vi alldeles för ofta.

Istället kan vi då beskriva.

Beskriva ligger nära observera och det kan vara svårt att se skillnaden. Observera gör vi bara en kort stund innan vi börjar sätta ord på det och det är det som är att beskriva. Om något är nytt där vi saknar beskrivande ord observerar vi ofta under en längre tid. Att beskriva innebär att man sätter ord på händelser och kroppsliga sensationer som "stolen är kall", "mitt hjärta slår fort". När man beskriver måste man skilja på fakta och tankar. T ex "jag är ful" är en tanke (en värderande tanke dessutom) och är inte samma sak som att vara ful. Man måste även skilja på tankar och känslor. "Jag känner att ingen tycker om mig" är en tanke och "jag tänker att ingen tycker om mig och det gör mig ledsen" är en beskrivning. Man kan försöka ta ett steg tillbaka, inte börja bråttas med tankarna och känslorna, utan beskriva vad vi tänker och vad vi känner för det gör det oftast lättare att reda ut och hantera de smärtsamma känslorna. Det handlar inte om att se saker positivt eller negativt, utan om att vi oftast inte behöver värdera alls. 

När man är medvetet närvarande fokuserar man itsället på konsekvenser av ett beteende. Istället för värderingen "du uppför dig vidrigt" är "det du gör just nu gör mig ledsen" förmodligen något som i alla fall har chans att ändra beteendet.


Vissa saker är lite kluriga att veta om det är en värdering eller beskrivning och vissa saker kan dessutom variera mellan personer, men generellt sett är det en värdering om det väcker någon form av känslor, positiva som negativa. Om man märker att man dömer kan man just observera och sedan beskriva det. T ex "nu tänkte jag att stolen är ful", "oj det där är en dömande tanke".

Det är inte meningen att vi ska bli bäst på att beskriva hur en stol ser ut eller hur frukten smakar, utan att bli bättre på att inte döma oss själva och andra.

 


En psykiskt sjuk kan fungera som vem som helst!

Som vilken fysisk sjukdom som helst. Du kan fungera. Du kan ha begränsningar. Du kan behöva hjälp. Men du kan vara i en helt vanlig miljö också. Självklart ligger en nybehandlad cancerpatient på sjukhus. En med brutet ben kanske är sjukskriven ett tag eller kanske får arbetet anpassat. En förkyld person kan komma till jobbet om hen inte är alltför orkeslös.
 
Som kan variera från dag till dag. Som kan variera beroende på arbete. Som kan variera mellan olika personer.
 
En starkt självmordsbenägen människa kan behöva vara inlagd. Eller en som befinner sig i en psykos. För någon som har blivit utbränd eller har en depression är kanske har sjukskrivning en bra lösning. En med en depression kan också jobba. Eller en med en ätstörning, schizofreni, panikångest, bipolär sjukdom, PTSD, tvångssyndrom OSV (älskar "osv"). Det spelar ingen roll! Det kan självklart spela roll. En med bipolär sjukdom kanske behöver vara sjukskriven. En kanske är inlagd. Någon annan får medicin. Medan den ena får arbetet anpassat och den andra gör allt precis som vem som helst. Det jag försöker säga är att en psykisk sjukdom kan hindra en från arbete, skola med mera lika lite eller lika mycket som en fysisk sjukdom. Att man inte påverkas alls är väl inte så troligt, men det är ju samma sak om man har en fysisk sjukdom; det kanske inte syns i resultatet, men arbetet bakom är mer än det vore om man mått prima.
 
Vissa behöver inläggning, andra sjukskrivning, några anpassning... Men något som alla behöver är förståelse! Inte hur det är exakt för varje människa som enskild individ, men förstå ATT det är. Bemöta personen som individ, vad just hen klarar av. Är det så att någon behöver vara sjukskriven så behandlas personen på ett annat sätt än en psykiskt frisk, men detta är då utifrån den sjukes bästa. Det är inget bemötande som kränker individen, utan ett som är till för att hjälpa. Om någon däremot inte anställer en med en psykisk sjukdom, som utåt sett kanske jobbar precis som vem som helst, för att hen är just psykisk sjuk då är det annorlunda bemötandet allt annat än okej.
 
Vi ska fortfarande absolut aldirg förminska psykiska sjukdomar, men det är skillnad på att vifta bort en sjukdom och att behandla en psykiskt sjuk person som en jämnlik.
Det är, som jag många gånger har nämnt, precis som med en fysisk sjukdom; begränsningar kan förekomma. anpassningar kan behövas, men man kan även fungera som vem som helst. Låt inte en sjukdom definiera och en hel person.

Färgglada fasader

Som jag har nämnt, hade husen i Prag de typ mest gudomligt fina fasaderna jag någonsin sett i en och samma stad.

Så jag köpte mig några egna.




Mer än maten

Det handlar inte bara om maten. Visst är det den  som är jobbig, men det är inte bara den. Känslorna kring den. Kring en själv. Sig själv som person. Sig själv I ens kropp. Tankarna om ens värde. Och mycket mer. Det är komplext. Så himla komplext. Inte ens mitt i alltihop är det lätt att förklara, att ens se.

Just nu försöker jag fläta in matbiten i DBT:n och de läxor vi har denna vecka: observera och att göra en sak i taget. Givetvis också att vara konsekvent och varken låta ätstörda tankar eller känslor bestämma. Jag ska följa schemat trots att jag är arg. Trots att jag tänker att jag är tjock. Trots att jag tänker att det är för mycket/fel/dåligt/fel tid/fel plats/onödigt. Trots att jag är ledsen. Eller motiverad. Eller glad. Trots att jag är stressad. 

Jag har inte speciellt många måsten just nu, men ändå har jag en ständigt gnagande stress och oro som idag har tagit över måltiderna. Inte mycket till observerande och, med tankar här och var, kan jag inte heller säga att det har varit en sak i taget. Att styra tillbaka uppmärksamheten har inte heller gått nå vidare trots att jag verkligen har försökt göra det och tänkt på att inte vara dömande. Men mer än så har det inte förstört så jag kan fortfarande säga att jag i tre hela dagar har följt mitt himla schema - utan undantag. Gissar att mitt fysiska inre tackar mig för en semester från frätande magsyra. Trots att det gör ont nu, vet jag att detta i längden är det som gör gott. Såklart.

Trots att det heter "ätstörning". Trots att maten ses som problemet. Tänk alltid på att det är komplext. Förminska aldrig en ätstörning. För det är ett helvete - oavsett typ. Och det handlar om så mycket mer än mat.

I vanliga fall är jag ingen fantast av matbilder. (Att jag ens lägger upp en som säger "jag har ätit" är fan ett framsteg så jag fortsätter på höstens tema i att utmana rädslor)
Men såg det inte lite fint ut med alla färger?


Ha tillit till processen

Det var något jag hörde i ett avsnitt av Tiliapodden. Och det var så himla bra beskrivet. För jag tror vi glömmer bort den tilliten, det gör i alla fall jag. Mitt i processen, eller oftast i början av den för det är ungefär så långt jag brukar komma, tappar jag tron på att något ska gå om inga tydliga framsteg märks. Jag brukar ha bra tålamod gällande det mesta, kunna stå ut trots att det är svårt eller jobbigt - dock inte när det gäller maten. Jag vill att jag ska bestämma mig och sedan vara frisk och fri. Men det är kanske som en målning; de små strecken kan verka betydelselösa och sakna mening - till och med förstöra bilden -, men om en låter de vara kvar, har tålamod och fortsätter jobba vidare, kan en se hur helheten växer fram och att varje litet streck på något sätt har format den. Att tänka så har jag blivit bättre på i mitt målande och det hjälper faktiskt mig att komma framåt. Om jag skulle kunna tänka så om denna process med maten, kanske varje mål inte skulle kännas så meningslöst. För varje måltid som går "rätt till" är ju faktiskt en viktig bit i det hela - det är bara svårt att se. Det är lätt att endast se den långa, långa vägen och varje litet stegs betydelselöshet, än att tro på att även de små stegen tillslut leder en fram.

Om man försöker ha tillit till processen, kanske man kan se varje stegs betydelse i slutändan. Att det är värt jobbet kan jag inte veta säkert, men det måste vara det.

Åh Buffy <3


Behålla = använd!

När vi kom hem från Prag hade stängerna till garderoberna kommit (jag vill ju ha fler än vanligt eftersom jag hänger i princip allt - eller rullar, jag älskar att rulla). Så under helgen fixade jag i den och försökte rensa bort en del - trots att jag renade bort typ halva för inte så länge sedan. Jag tänkte att det är ju en hel del som jag inte använde, samtidigt som jag vet att jag både älskar dem och att de både passar i storlek.

Men jag vet också av vilken anledning jag inte använder dem: jag tycker inte att jag får det på grund av att jag är för tjock.

Eftersom jag inte vill göra mig av med ännu mer (+ att jag vill jobba för acceptans gentemot mig själv och min kropp), gjorde jag en deal med mig själv: det som passar och det jag skulle vilja använda får jag ha kvar - om jag använder dem. Så ja, nu tog jag på mig min allra första högmidjekjol som jag köpte i åttan eller något. Den vet jag inte hur länge sedan det var som jag använde, men det känns bra ändå på grund av att det var så roligt att ha så mycket att välja på och kombinera ihop. Använder även blusen jag köpte i Prag, för första gången. Än så länge känns det ok. Så jag tänkte att jag skriver detta medan det håller i sig.




Absolut tom på ord

Jag tänkte skriva något tänkvärt. Men mitt huvud är helt slutkört. Lite återhämtning fick det nyss när Elina var över en sväng och vi såg två avsnitt av bästa Buffy tillsammans. 
Krävande dag.
Insiktsfull dag.
En hel hög med stora rädslor har utmanats idag. Inte alla samtidigt då, för en sak i taget var det ju. Och det har varit smärtsamt. Men nödvändigt. Och att bli en insikt rikare är inte heller fy skam. En viktig sådan. 
Jag känner väl igen många av mina automatiska ätstörningstankar. Många av dem som är till för att hålla den vid liv. Men jag insåg just något idag, att ätstörningen förstör min kamp på många sätt. All oro om att jag kommer misslyckas igen. Tanken på att bara ge upp för att jag ändå aldrig lyckas. "Bara denna gång".
Allt är sätt för ätstörningen att hålla kvar mig i sina klor. Inte bara "borde inte äta/åt för mycket/åt fel/osv"-tänket. Utan även "det är ingen idé osv"-tänket. För det är klart, vet man att den man vill ska stanna kvar, faktiskt stannar kvar om man säger så, är det väl klart att man skriker det dagarna i ända. Om detta nu ger något mer än medvetenhet återstår att se.
Idag har det i alla fall gett mig en massa.


Att prata om psykisk ohälsa och att prata om MIN psykiska ohälsa

Jag har väl vetat det länge, men det blev så klart för mig när jag och Lina för ett tag sedan satt och pratade i bilen. Att prata om psykiska sjukdomar, vården, rättigheter, det som ligger bakåt i tiden för mig och dylikt det går jättebra och det gör jag utan att någon ens behöver fråga mig om mina tankar - det räcker om vi pratar om det (även med främlingar). Att däremot prata om vad som händer för mig just nu, vad jag känner och hur jag har mått den närmaste tiden kommer knappt fram även om någon försöker dra det ur mig. Jag har svårt att prata öppet om det även med mina närmaste vänner. Jag berättar inte, jag tar inte upp det och om någon kommer in på ämnet, skrattar jag gärna bort det och försöker komma in på det mer allmänna ämnet alternativt deras känslor och upplevelser - för sådant har jag ju inga problem att prata om. Så "våga prata om psykisk ohälsa"-snacket har börjat kännas som dubblemoral från min sidan, men jag kom även fram till att det faktiskt inte riktigt är det - för jag menar, jag pratar ju. Bara inte om här och nu. Visserligen behöver en inte vara som en öppen bok om en inte vill och vissa saker bör man fundera på vilka en tar det med (då menar jag som vanligt bara triggande saker och sådant som kan skada - inte "nu-ska-jag-inte-säga-något-för-det-belastar-någon"-tänket), men att prata om det som tynger en är viktigt. Att kunna ringa sin vän mitt i natten för att en har en sådan fruktansvärd ångest, att kunna prata ut en eftermiddag då det känns allt annat än okej, att bara kunna säga "det är skit", få en kram och sedan kunna känna lugnet av den andres närvaro och vetskap om lägets måendestatus.
 
Jag märker hur jag hela tiden skjuter upp och väntar på att ventilera mig - för någonstans vet jag ju att jag behöver få ur mig det för att inte spricka. Väntar några månader för att sedan berätta hur det var aldrig hur det är. Jag har testat så länge att berätta i efterhand, kanske skulle jag försöka säga hur det är just nu? Givetvis är det inte så "bara" eftersom jag håller det inne och nästan vägrar släppa på spärren just för att jag är rädd för att det jag säger ska låta dumt, för att jag är rädd för att folk ska bry sig om mig och tänka på hur jag mår och för att jag helt enkelt tycker det är nog jobbigt att må som jag mår (trots att jag vet att det oftast blir bättre av att prata) och att jag fortfarande mår så här.
 
Men jag har ju uppenbarligen ett tema denna höst som är att möta mina rädslor. Så då kan jag väl lika gärna ta en måendestatus nu?
Just nu, den senaste tiden, idag.

(Ni som inte tål annat än positivt tänkande ocj frid och fröjd kan sluta läsa här.)

Maten går åt helvete. Jag går åt helvete. Mina självskadeimpulser är starkare än de varit de senaste halvåret - alltså starkare än då jag sist skadade mig. Men jag vill göra saker, jag är inte likgiltig till allt. Jag ser glädje i livet. Samtidigt som jag ser ett sådant stort mörker. Men jag har börjat se framtiden på ett annat sätt. Inte lika svart och vitt och inte lika prestationsinriktat. Att de här tankarna som finns kan få finnas, men bara att de på något sätt tar mindre plats. 
Just nu tar de inte liten plats alls. De tar all plats. Och känslan av omöjlighet har fått sällskap av hopplöshet. För helt ärligt så börjar jag tro att det här är så det ska vara. Jag börjar ge upp. Den här matjävla skiten är jag så förbannat less på. Men ilskan som ibland har hjälpt mig framåt börjar mattas av. Det känns liksom "jaha". Jag vill göra någonting åt detta, men min vilja tycks inte ha någon magisk kraft som folk påstår sig att den har. För som fan att jag vill! Ändra på något som förstör tackar jag inte nej till. Men det är ju bara hur det ska gå som jag inte har en blekaste aning om. Och jag är så trött. Och jag tror inte en jävla sekund på att jag kan fixa detta. Jaja man ska tänka positivt, tro på sig själv och blahablaha. Men om jag inte gör det då?! Om jag har svikit mig själv för många gånger? Sagt "nu ska jag spöa skiten ut ätstörningen" fler gånger än jag kan räkna? Nä då är det inte så himla lätt att tro på sig själv. För hittills kan jag sätta ett likamedtecken mellan varje gång jag försökt och "misslyckande". Men nu har jag handlat igen. Wiho för mig. Och ja. Får väl se om jag kan finna tilliten till migsjälv.
Japp, det var väl en liten känslostorm just nu.


So I made up my mind it must come to an end. Look at me now. Will I ever learn?

Så arg. Så ledsen. Och besviken.
Inte på just idag. Idag har inget speciellt hänt.
Inte igår heller.
Eller förra veckan.
Eller förra året.
Och det är just det. Inget har hänt. Annat än att frasen "måste fixa detta en gång för alla" har blivit mer än uttjatad.
Och jag försöker förstå. Vad det är som får mig att stanna kvar. För uppenbarligen är det ju något positivt.
Det jag gör har blivit mitt "normala" liv.
Det jag inte gör...ja, det gör jag inte.
Jag försöker finna det som gör det så bra. Men jag letar förgäves.


Färdighetsträning #3 - Observera och att göra en sak i taget

Nu har vi alltså kommit igång med minfulnessavsnittet och idag har vi gått igenom två färdigheter inom detta område: observera som är vad man gör för att vara medvetet närvarande, och att göra en sak i taget som är hur man gör för att vara det.
 
Observera är att kunna ta ett steg tillbaka och notera vad som händer. Detta kan vara både tankar, känslor och sensationer - alltså hur det känns i mig och min kropp, t ex att hjärtat slår hårt eller att magen kurrar. Att observera innebär att lägga märke till vad som händer just nu i omgivningen eller inom en själv - utan att fångas av upplevelsen. Dvs att en observerar detta, men låter tankar och känslor passera utan att varken hålla kvar dem eller försöka bli av med dem - oavsett om dessa upplevelser är negativa eller positiva. Vi fick det förklarat som att mn ungefär ska tänka sig att man är nybörjare och upptäcker och upplever detta intresserat. Detta har jag noterat gör en himla stor skillnad för mig, för om jag är intresserad och nyfiket observerar något, då kan jag inte oroa mig över framtiden, eller älta dåtiden. T ex brukar alltid första gången jag gör något ångestfyllt som t ex träning, fungera rätt okej, medan det nästa gång blir fullt med nagativitet, jobbiga känslor och destruktiva tankar. Detta tror jag beror på att jag t ex första gången springer/cyklar/går osv någonstans så ser jag mig omkring, tar in synintrycken och verkligen observerar omgivningen, medan det nästa gång mest handlar om fortare, mer, bättre... Än så länge har det fungerat bra med cyklingen till skolan just för att jag försöker vara medvetet närvarande varje gång och observera intresserat. Det är viktigt att man är ickevärderande och neutral när man observerar för annars dras tankarna in i en grubblande spiral och då är en inte medvetet närvarande. 




 
Att observera när man gör något, t ex att gå, är något annat än att bara gå. VI gjorde en övning idag där vi först gick runt och skulle fokusera på våra fötter, hur de kändes och så, och sedan gick vi runt och observerade vad vi såg runt omkring oss i rummet. Detta gav två helt olika upplevelser. För en del kan det vara obehagligt att observera det som finns inom en själv (känslor, tankar, kroppsliga sensationer), medan andra fokuserar så mycket på sig själv så de har svårt att observera omgivningen. Jag tror jag har speciellt svårt för att observera och inte fly ifrån olika kroppsliga sensationer - eller haka upp mig på dem. Jag grubblar en del på varför vissa saker är som de är när jag inte finner någon logik i det (detta tänkte jag dock skriva mer om sedan).
 
Att göra en sak i taget har vi också pratat om och det handlar, precis som det låter, om att göra det en gör just nu. Det värderas ofta positivt och ses effektivt "att ha många bolar i luften", men mycket av vår stress hänger ihop med att vi, samtidigt som vi gör en sak, planerar, grubblar över och oroar oss för framtiden. Det kan vara något vi ska göra, eller eventuellt ska göra nästa timme, dag, måndad eller år och detta är för väldigt många en trigger för negativa känslor.
 
(OBS, när jag använder begreppet "negativa känslor", menar jag inte att vissa känslor är bra och vissa är dåliga, utan de känslor som hos de flesta upplevs som jobbiga: sorg, oro, skam, skuld, äckel, avsky bl a).
 
Vissa aktiviteter är dock mer komplexa och kan ha många olika delmoment, t ex matlagning. I dessa fall är det då viktigt att skifta sitt fokus, men samtidigt vara medvetet närvarande på just det som du gör just nu. Målet är att göra en sak i taget och engagera sig i det man gör för stunden - dvs inte göra och/eller tänka på en massa annat samtidigt. För att underlätta detta som låter lätt, men faktiskt är väldigt svårt, kan en ta hjälp av sina sinnen (syn, hörsel, smak, lukt, känsel) som gör att en håler sig mer fokuserad. De kan även vara till hjälp för att kunna fokusera längre och stanna kvar i nuet. Nuet kan självklart vara både behagligt och obehagligt - och det är väl ofta det sistanämna vi flyr från -, men det kan bli lättare att orka med det där obehgliga i nuet om en begränsar det till just nuet och inte drar in allt smärtsamt som har hänt eller kan/kommer hända.
 

...om jag bara vågade.




Glömde visst balkongen...




Min söta söta duk!

Såg detta tyg för cirka 3-4 år sedan och tänkte att jag ville ha det när jag flyttade hemifrån. Det tog slut så klart, men någon vecka efter att jag hade flyttat in, såg jag det och självklart köpte jag en bit. Det skulle inte matcha i köket, men vilken tur att jag då har en balkong.

Översikt av lägenheten

Nu har Fia äntligen flyttat in med mig så nu ska ni få lite bilder. Dock är allt inte riktigt klart ännu, men så gott som. Detta är alltså bara en liten översikt av mina rum i lägenheten. Jag började fota men det gick så himla dåligt så jag övergick till detta: översiktliga panoramabilder med mobilen. Någon som är duktig på att fota får gärna hälsa på mig och knäppa några kort så jag får bilder som kan göra lägenheten rättvisa. För finare än vad detta visar har jag det i alla fall. 

Hallen
I princip klar, jag ska bara hänga upp några fler bilder där borta vid toalettdörren.



Köket
Vääääldigt nöjd med det!




Sovrummet
Är så glad att jag hittade en plats för min papegojtavla från Brasilien.
Garderoberna blev lite hackiga, men jaja. De är kanske inte lika fina som den jag hade i Byn, men de är absolut rymliga!


Vardagsrummet
Det syns väl inte så tydligt, men det vita vitrinskåpet innehåller mina skatter (Buffysakerna + de Buffygrejer jag har skapat).



Toaletten
Var ju liksom tvungen att matcha efter väggarna så då blev det så här. Kanske inte som jag hade tänkt mig min toalett, men jag gillar faktiskt ränderna och de matta, blåa och bruna nyanserna är ju toppen.

Klädkammaren
Detta var det enda rummet som behövde fixas till - de andra var nymålade (fina färger dessutom) och nästan alla golv var nylagda. Klädkammaren var dock sliten och väldigt dåligt planerad och inredd. Jag menar, vad gjorde ens det där skåpet där än att ta plats? Nu är det däremot i mitt förråd och ska skapa lite förvaring.

Jag och pappa både målade och spacklade och det var faktiskt jätteroligt. Har varken spacklat eller målat med roller förut så det var roligt att lära sig.
Dessa bilder är de som gör minst rättvisa gentemot verkligheten, men ungefär så här ser i alla fall min lila box (taket är också lila) till klädkammare ut.
Vi ska även sätta dit lampor under ena hyllan, men vi har inte hittat några passande ännu.



Färdighetsträning #2 - Mindfulness, en introduktion

Då börjar jag alltså med mina inlägg om färdighetsträningarna jag kommer gå på i DBT:n för andra, och sista, året. Varje måndag är det alltså två timmars färdighetsträning i grupp där vi går igenom olika ämnen och färdigheter. 7/9 så var jag ju i Prag, men jag har fått materialet hemskickat så här kommer en kort version av vad den gången handlade om.

För att då dra det kort så är Mindfulness, eller medveten närvaro, ä en slags uppmärksamhetsträning som kommer från Zenbuddismen. Mindfulness bygger både på öster- och västerländska traditioner och det behöver inte endast handla om att vars medvetet närvarande, utan även om vilken attityd vi har. De sju attityder som mindfulness räknar upp är icke-dömande, tålamod, nybörjarsinne, tillit, icke-strävan, acceptans och att släppa taget.

Kommande inlägg blir troligtvis mer personliga, och innehållsrika, än detta. Detta blev dock som det blev både eftersom det är just en introduktion med information, men även på grund av att jag inte var där och kunde ta till mig allt det andra som sägs som inte står i materialet (som endast var någon få sida denna gång).

Denna vecka (alltså för mig fram tills på måndag) ska vi egentligen bara notera var ens uppmärksamhet befinner sig och var man vill och behöver ha den. Om den inte är där den ska vara ska en försöka styra tillbaka den dit. För att påminna sig om detta kan man till exempel ställa larm mobilen på mobilen och när den ringer notera var man har uppmärksamheten.



PS, om ni vill veta lite mer om DBT:n kanske mina tidigare inlägg under kategorin "DBT" ge några svar.

PS 2, stänger av min telefon idag också på obestämd tid, men jag lever fortfarande.

Är det jag som har triggat er?

De senaste två åren har jag fått reda på alldeles för många som har blivit sjukA i en ätstörning av något slag. Hur många vet jag inte längre - jag tappade räkningen efter femton. Över femton stycken som jag ändå känner eller har känt rätt väl. Jag har gråtit för så många vänner, bekanta och även de jag bara känner till. För jag blir otroligt berörd och kan inte låta bli att bry mig (alldeles för mycket?). Nu gråter jag inte längre. Jag berörs fortfarande. Men nu har det hänt så många gånger. Nu blir jag inte ens förvånad. Bara förvånad över hur många gånger jag har tänkt tanken "undra hur hen mår, undra om hen har problem med maten"innan jag har vetat något och det har visat sig vara rätt. Det är något med sättet folk rör sig på. Något med sättet att prata på i vissa situationer. Jag vet inte, men på något sätt kan jag känna det på mig ibland.

Något jag inte kan är att låta bli att känna skuld. Jag vet att en ätstörning beror på många faktorer och att alla är riktigt komplexa, men jag kan inte sluta älta det faktum att jag i min öppenhet har triggat de som kämpat i tystnad. Det gör att jag blir förtvivlad och frustrerad för hur ska jag göra? Vad ska jag säga? Hur ska jag bete mig? Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på allt jag har gjort tillsammans med andra som har haft samma problem och vad negativt jag kan ha påverkat många. När jag numera är med de jag vet har det jobbigt, då kan jag lättare gå på en frisk väg, alltför att inte trigga någon annan. När jag tänker på att jag kanske har påverkat ännu fler negativt genom det jag skriver eftersom jag ju inte vem som läser, sticker det till ytterligare till i hjärtat. När kommer en till den fina gränsen - vad är det man kan skriva? För mycket kring psykisk ohälsa är ju bra att prata om och fungerar även i förebyggande syfte - om en inte går in på metoder och liknande -, men när det kommer till ätstörningar gäller ju inte det riktigt (hade en källa som jag tappade bort, men men). Siffror, mängd, knep och dylikt är väl ganska uppenbart att en inte behöver ta upp med någon annan än ens behandlare eller någon annan person som hjälper en på ett sådant sätt. Var går gränsen där det en berättar om sina sjukdomsupplevelser gör mer skada än nytta? Hur öppen kan en vara? Hur öppen kan jag vara? Hur öppen har jag varit? FÖR öppen? Skriver jag triggade? ÄR jag triggade när jag umgås med folk? Men samtidigt kan jag ju faktiskt inte uppträda som frisk när jag inte är det. Jag kan kämpa som attans - det gör jag 100% av tiden när jag vet att jag är i närheten av någon som har dessa problem -, men jag tycker ju inte det är jobbigt för skojs skull. Det ÄR ju jobbigt. Så till viss del kan jag behärska mig, tänka på andra, välja friska val eller kamouflera mig så gott det går,  men jag har ju också min strid som upptar de flesta av mina tankar, så rent logiskt vet jag att jag inte kan uppträda som jag vill i andra sjukas sällskap - dvs frisk och fri - eftersom det inte är verkligheten. Ändå kan jag inte släppa orostanken att jag har orsakat så mångas lidande. Att det är mitt fel att många fastnat i detta träsk. Att jag sprider någon slags triggade smitta. För hur kommer det annars att så otroligt många i min närhet har drabbats av detta? Jag vet att det är många i Sverige som är sjuka och att mörkertalet är enormt, men så många som jag har fått reda på har problem kan väl inte bara vara en slump?
Men när det kommer till de där jag har fått reda på deras problem genom att de har öppnat sig för mig kan jag i alla fall känna att något bra måste jag ju ha gjort. För att någon visar tillit till mig kan vara något av det finaste jag kan få och att folk säger att de pratar/skriver med mig för att de vet att jag är så öppen gör att jag känner mig så hedrad. Att någon vill öppna sig för mig. Så att jag har fått reda på att så många är sjuka är jag inte ledsen för - jag är glad att de har öppnat sig för mig, men ledsen att de har blivit sjuka.


TILL ER SOM FÖRSÖKER NÅ MIG IKVÄLL: JAG HAR STÄNGT AV TELEFONEN PGA ALLT SOM MÅSTE GÖRAS, JAG ÄR INTE DÖD

Varför ett fack? Varför inte bara "jag"?

I played a different game then. 
They called me a different name then.


Då. Förr. Var jag träningsnarkomanen, hälsofreaket... Det var mina namn. Det var efter de reglerna jag spelade. Mycket gjorde jag bara för att "det är ju jag, det ska jag göra", jag gör även vissa saker idag för att "det var ju jag".
Nu har jag precis börjat läsa konst på folkhögskola. Nu är jag inte hälsofreaket. Nu är jag den kreativa med en egen liten pysselhörna i lägenheten. Eller?

Vi vill gärna placera folk i fack. Även jag har kommit på mig själv med att försöka placera in mig själv. "Jag är den...". Men jag är inte "den". Jag gillar en massa saker, jag gör en massa saker, men jag är inte något av det. Kan jag inte bara få vara jag? Vet det nu är. Och kanske inte heller det behöver vara solklart, att veta vem en är. Kanske en inte måste sträva efter svar på alla frågor. Bara låta svaren komma. Om de någonsin kommer. Annars kanske det också kan vara okej. Att hela tiden vara lite osäker. Det kanske är det som är själva grejen. Att inte behöva bli stämplad som något eller någon kanske bara låter en få vara öppen för möjligheter som gör att man aldrig kan veta säkert. Att man alltid upptäcker nya sidor av det som är "jag". De kanske alltid har funnits där, men som man, genom att bli insatt i något fack, aldrig upptäcker. 
Visst kan man både vara kreativ, sportig, glad och social, men man ska inte glömma bort att det inte är det enda man är. Det är delar av en. Delade av ens jag. Som är dynamiskt. Föränderligt.

Förändringarna behöver ibland "bara" göras

Förändringar är något alla möter, flera gånger om. De kan vara både små och stora, påverka både utanför och/eller endast inom en själv. Somliga förändringar flyger lättsamt, och nästan obemärkt förbi. Andra grundas i val vi har gjort så som exempelvis en ny skola eller ett nytt jobb, men det finns även de där vi har makten över när och om dessa förändringar ska ske. Vissa av dem upplevs som mer valfria, medan andra är sådana förändringar vi vet måste ske men bara väntar på den rätta stunden.

Man planerar och förbereder för just den där dagen då förändringen ska ske. Planeringen gör det ju automatiskt det till en stor grej, något där det inte få gå fel. Men saken är det att det kan alltid bli fel, och samtidigt kan inget bli fel, det bara blir. Ändå väntar väntar på att stunden "när man är redo" ska infinna sig. Då man kan sätta sin plan i verket och göra den där förändringen. Också skjuter man på det och bygger upp förväntningar och rädslor.

Jag tänker så angående mycket. Att "det där måste jag göra för att inte vara bli låst för för resten av livet...- men jag gör något åt det när jag är redo." Ingen förändring som en gruvar sig för är något "bara", men kanske är det i längden lättare att "bara" försöka börja på den där förändringen och minska planerandet. Hade det då mån tro inte blivit en sådan stor grej (och rädsla) för mig att ha på mig vissa typer av kläder jag inte anser att jag har rätt att bära? Hade steget inte känts så stort? För det är något jag har tänkt i en evighet, att jag ska börja våga använda mina andra kläder också. Någon gång har jag gjort detta på det bestämda datumet, men det har inte varat länge. Också har jag fortsatt att vänta på rätt dag. Jag söker alltid efter ett bättre tillfälle. Kanske jag "bara" ska ta och börja följa matschemat - inte på fredag och inte på måndag, utan nu. Bästa dagen att ta på mig kortärmat i ett nytt sällskap (just nu: klassen) kanske är nästa dag jag har skola. Och den dagen jag är redo för att ha på mig kortare kjolar och tightare tröjor kanske aldrig kommer, utan att jag själv gör något åt det och faktiskt förändrar. För jag vet det - jag blir aldrig redo.

Vissa förändringar kan man behöva bearbeta och förbereda sig inför - för att faktiskt vara redo -,men planerandet kan även det nå sin gräns. Kanske blir man aldrig riktigt redo för att göra vissa förändringar, utan ibland man måste skippa det där "sedan" och göra det nu. Vissa förändringar kanske det inte blir en sådan stor grej av om vi inte gör det till det. Det där rätta tillfället kommer kanske inte. Ibland kan det vara bättre att göra den där förändringen spontant och lägga planerandet på hyllan. För att slippa bygga upp oro och göra tröskeln ännu svårare att ta sig över kanske det är dags att "bara" överraska sig själv och inte göra "det där" sedan, utan göra det nu. 

Emotionellt instabil personlighetsstörning

För det första: varför ett sådant otroligt långt namn på en diagnos?
(ett annat namn på den är dock Bordeline som är betydligt lättare, men på grund av att Emotionellt instabil personlighetsstörning ger en bättre förklaring än Borderline - som betyder typ gränslinje - så använder vi det på DBT:n, typ.)

Jag sa ju att jag skulle skriva lite om allt möjligt om DBT:n medan jag väntade på att färdighetsträningen skulle börja. Jag skrev lite om veckokortet men sedan blev det inte så mycket mer. Nu har färdighetsträningen börjat - eller närmare bestämt förra måndagen - så det är väl dags att skriva klart detta inlägg också. Första gången hade vi mest information så det känns inte så viktigt att berätta om (och igår var jag ju inte där eftersom jag är i Prag). Därför skriver jag lite om diagnosen istället.

Jag är absolut inte lika insatt i detta som jag är i ätstörningar till exempel, men visst har jag läst lite grann. När jag blev diagnostiserad kände jag inte alls igen mig, så jag läste ännu mer. Men fortfarande förstod jag inte kopplingen. Efter ett tag såg jag dock sambanden och började inse att det nog passade in på mig (och acceptera istället för att skämmas - för jag menar hur roligt låter "personlighetsstörning"?). Men som jag sa, jag är inte lika insatt och har inte så mycket kunskaper. Detta är hur jag har uppfattat det. Om någon annan har en bättre förklaring eller annan uppfattning, kan ni gärna fylla ut.

Som jag har nämnt tidigare ser man (inom DBT) problemet som att man har svårt att hantera och reglera känslor. Detta kan då visa sig i olika symptom, olika många för olika individer, så som självskada, alkohol, svälta, hetsäta, kräkas, droger, självmordsförsök och dyligt, sex och överträning bland annat.

Man har som sagt svårt att veta hur man ska hantera de negativa känslorna och detta kommer då i uttryck i olika (ett eller flera) destruktiva beteenden. Som jag har uppfattat det innefattar själva diagnosen ganska mycket, men jag är som sagt inte så insatt och kan bara prata utifrån mig själv och det andra lilla jag vet. 

EIPS innebär att man har en känslomässig sårbarhet och det förekommer kraftiga pendlingar mellan känslorna - det kan gå från ett lugn till en stor storm på ett ögonblick. Dessa känslor kan vara svåra att handskas med både för en själv och för andra, vilket kan skapa en hel del trubbel i relationer. Tomhetskänslor, separationsrädsla och rädsla att bli övergiven  är vanligt och även att en är instabil i sin självbild och identitetskänla. Impulsivitet är också en stor del av det hela och även där kan det se olika ut; man kan agera impulsivt utåt, eller så kan man rikta det inåt. Detta var något jag verkligen inte kände igen mig i för när jag tänkte impulsivitet tänkte jag typ någon som får aggressionsutbrott. Sedan insåg jag ju att jag dock är väldigt impulsiv gentemot mig själv och riktat lätt destruktivitet inåt så det kanske inte syns. Men helt ärligt har jag inget mer att skriva, så det vore kanske bättre om jag inte skrev någonting för nu gör jag så där och sprider falsk och/eller ofullständig information. Så som sagt är diagnosen mycket mer än detta, mycket mer invecklad och mycket mer...ja, bara rätt. Jag har faktiskt försökt läsa på lite mer och jag inser att ju mer jag läser, desto mindre känner jag igen mig. Det står på många ställen "känslokall", "brist på empati" eller "nedvärderar andra människor"....det känns som tvärtemot mig? Men jag antar att detta, liksom andra diagnoser, varierar mellan olika personer.

För att försöka glömma min värdelösa förklaring så kan ni läsa något bättre här:
http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Borderline-emotionellt-instabil-personlighetsstorning/

Ingenting med texten att göra, men kolla bara husfasaderna i Prag! 
Eller i och för sig, från ett berg av ångest och nedstämdhet, gjorde dessa fina fasader mig jättejätteglad. Kanske det hade något med känslosvängningarna att göra? Har otroligt svårt att känna igen beteenden - det är inte som de ätstörda som jag ibland känner igen lite alltför väl.

...men jag kanske vill berätta för dig vad jag tänker

Jag skrev om hur jag planerade, höll inne och skämdes när, hur, vad och vad jag skrev. Något annat som är en egen kategori för sig är kommentarer. Ja, jag kommenterar mycket. Ofta och ofta långt. På många ställen och rätt intensivt ibland. Och självklart ska jag skämmas över det också.
 
Men läser jag något och får tankar vill jag gärna uttrycka dem till den/de som har skrivit. Om jag har tid (dvs om jag har något internet kvar på mobilen, alternativt är någonstans där det finns wifi). Personligen älskar jag när någon kommenterar det jag har skrivit och delar med sig av sina tankar. Det behöver inte vara värsta romanerna som jag typ alltid tycks skriva, utan bara ett ord eller två. Men givetvis tänker jag att andra bara tycker jag är konstig som kommenterar så ofta. Fast...om jag har något som jag vill säga så säger jag det gärna. Och jag läser i princip bara bloggar som väcker många tankar, följer människor som är inspirerande (eller typ de jag känner) och ja...jag får ofta tankar. Och om någon påverkar mig på något sätt vill jag gärna att de ska veta det. Men jag känner mig som en idiot. Fast varför? För att jag kommenterar? Ger komplimanger? Ja, uppenbarligen gör det att jag skäms och börjar tänka de där tankarna som jag inte vill ha: "tänk om de tycker si eller så om mig".
 
Det kanske är samma här. Kanske jag bara behöver få berätta för dig va jag tänker? Uttrycka mina tankar som väcktes av något du skrev? Kanske kan jag fortsätta mitt romanskrivande till kommentarer tills någon säger stopp? Jag som avskyr när folk antar en massa utan att veta, ska kanske försöka att inte anta så mycket om folk, vad de tänker kring det faktum att jag är rätt aktiv när det gäller att kommentera. Bara fortsätta uttrycka mig. Ta vara på de alla möjlig olika sätten som finns. Och vara tacksam över att jag faktiskt kan göra det.
Förresten så är jag i Prag nu och har det gött. Lite halvbra wifi på hotellet, men nog bra för att kunna uppdatera bloggen.
 
 

När träningen skapar rädsla

Jag har väntat så länge. På en text, eller bara en ynka hint om att det är någon mer i världen som känner som jag. Som får endorfinkicken utbytt mot ångest och skam. Som inte kan köra det där styrkepasset i vardagsrummet utan att det leder till träning mitt i natten för att kunna somna lugnt. Som inte riktigt förstår varför en får så himla mycket ångest av träning.
 
Jag kan inte minnas sist då träningen inte var ett tvång. Då trötthet var tillåtet och det kunde bli tillräckligt. Träningen har alltid varit större än det mesta, viktigast och nödvändigast. Ångesten har varit inblandad länge, men träningen har alltid varit störst. Jag sprang ifrån ångesten, men sedan blev den snabbare och snabbare och kom tillslut ikapp mig.
 
Vid terminsstarten detta år valde jag ju som Jag har nämnt "Idrott" som tillval som skulle innefatta bollsporter, och vad kan gå fel med det? Det fick jag se i torsdags då den första lektionen infann sig då det tydligen var lite mer fritt val än jag trodde. När jag då, av en okänd studerande (trevlig, liksom de flesta här), fick frågan om jag skulle följa med och springa blev svaret automatiskt "JA!" och jag började med det mest triggade, det jag absolut skulle undvika. Ångesten gjorde sig påmind direkt och jag visste att jag verkligen inte hade valt rätt väg, men i sällskap med tre främlingar, i en av mina mest känsliga situationer och som är mest infekterade av tvång, såg jag ingen annan lösning. Dock visste jag att med två år utan riktig träning var dessa x minuter på tok för länge. Ingen mjukstart och precis det monstret lever bäst på - mer mer mer. Vi sprang inte fort, vilket förmodligen var mest skonsamt fysiskt, men psykiskt blev det bara värre. Om jag hade vetat sträckan, hade jag aldrig kunnat hantera alla känslor som jämförandet från förr skapar.
 
Efter att jag har tränat får jag inte några endorfinkickar. Jag känner enbart skam, det där hårda trycket över bröstet och tårar som trycker bakom ögonlocken. I början kan ett litet lugn infinna sig av den ohälsosamma tanken att "nu har du i alla fall förbränt lite din jävla.....", men det varar sällan längre än att tanken hinner tänkas. Förut var jag lycklig efter träning för att det var bortgjort - nu är jag bara utmattad av alla känslor, av mitt skådespeleri och för att energin som hållit inne allt har tagit slut.
 
Träningen gör mig så liten och betydelselös. Utan kontroll eller vilja, men jag har varken lyckats hitta balansen eller klura ut vad orsaken är. Jag vet ibland inte ens vad jag känner. Jag får ångest för att träningen aldrig kan bli tillräcklig. Jag får ångest för att jag inte är lika vältränad som förr. Jag får ångest för att jag vet att nästa gång kommer träningen räknas som ännu mer värdelös, jag kommer räknas som ännu mer värdelös. Om jag börjar träna skapas det direkt ett exakt träningsschema för den kommande månaden (men mer än schemat ska det ändå alltid bli). Nästa gång träning ska utföras måste det vara mer än sist. Och sedan lite mer, och lite mer, och lite mer... Men ändå får jag ångest. Och tillslut äter den upp mig och jag ligger där på golvet i en blöt och blodig hög, inkapabel till något. Oavsett hur mycket eller lite det blir så tränar jag tjugofyra timmar om dagen, sju dagar i veckan i mitt huvud. Träning är inte roligt. Träning är, för att uttrycka det grovt, ett tortyrredskap gentemot mig själv. Ett sätt att straffa. Ett sätt att kompensera. Ett tvång. Ändå vet jag inte riktigt hur jag känner och vad som utlöser allt.
 
Med en depression (som forskning säger minskas med fysisk aktivitet) och en fysiskt frisk kropp som förmodligen bara skulle må bra av lite rörelse är det svårt att förklara detta helt osynliga, men ändå så djupt rotade problem. Ätstörningsproblematiken hade kanske kunnat göra det förståeligt för en del (det vill säga för de som förstår att en ätstörning inte sitter i vikten och att en kan ha ett ohälsosamt förhållane till träning utan att behöva ha något skriftigt träningsförbud eller dylikt), men det är svårt när man inte vet en enda som tänker så här, om det ens har med ätstörningen att göra. Det enda jag tycks höra och läsa om är före detta ärstörningsdrabbade som är så glada att de har blivit friska just för att de orkar träna, att motivationen för att bli frisk var för att få träna, att det bästa med att vara frisk är att ha en stark kropp man kan göra ännu starkare - genom träning. Jag upplever det som ett krav att efter en ätstörning ska en bli en träningsprofil och brinna starkt för träningen och då är det inte lätt att förklara, varken för sig själv eller för andra, hur det kan skapa så mycket rädsla av att bara göra några armhävningar.
 
Jag hoppas det inte är någon som känner igen sig- för vem önskar att någon annan ska uppleva lidande? - men om det är någon mer, som liksom jag har väntat på en sådan här text, då hoppas jag att du kan känna att du i alla fall inte är ensam.
 
2006. Sofia 11 år. Göteborgsvarvet.
Jag minns ångesten jag sprang ifrån här (trots att jag inte kunde sätta ord på känslan då), men jag bemästrade den. Det var länge sedan jag kunde göra det.
 

Decoupage på glasögonfodral

En liten present till mamma som alltid tycks ha misshandlade läsglasögon.
Före:
Efter en omgång med glansigt decoupagelack och decoupagepapper:




Vad fantastiskt att vi brinner för olika saker!

Tänk så många sätt det finns att kunna hjälpa till, vara med och påverka trots att en inte kan befinna sig just på det stället eller har stor kunskap inom det forskningsområdet. Ibland känns det som att det svämmar över av hjälporganisationer av olika slag. Att det sedan finns tveksamheter kring vissa angående hur stor del av pengarna eller dylikt som går till det som det är till för är en annan femma som jag inte tänker ta upp nu. Men jag tycker hur som helst att det är fantastiskt att man på enklare sätt kan hjälpa till. Bland det mesta.
 
Att höra vissa säga att man ska stödja det ena eller andra ISTÄLLET för att det "är bättre" är som att säga att något annat inte är viktigt. Det finns så otroligt mycket man kan göra, men ingen kan faktiskt göra allt. Unicef, BRIS, WWF, Hjärnkoll, Cancerfonden...ja listan kan göras lång. Att man då är engagerad i olika saker är väl bara något positivt. Att man har något som man känner något lite extra för. Om man då tycker att det man själv gör är det enda viktiga kan man väl få tycka det, men man behöver ju inte be andra att sluta hjälpa till med det de gör.
 
Jag är varken politiskt engagerad eller med i någon organisation men visst bryr jag mig om miljön. Mitt hjärta blöder när jag inte får källsortera. Jag släcker lamporna jag inte använder och jag skulle aldrig drömma om att ha i en laddare som inte laddar något. Jag älskar djur och vill dem allt väl, men jag skänker varken pengar eller tar hand om herrelösa hundar. Men jag äter inte kött och kollar alltid så att väskorna är av fakeläder. Och visst vill jag att alla barn ska få gå i skolan och att fattigdomen en gång ska vara ett minne blott. Jag önskar att alla som drabbades av cancer blev friska och att alla människor fick ha det bra. Visst stödjer jag sådant då och då, men hur mycket jag än vill så kan jag inte göra allt. Inte du heller.
 
Men jag gör så gott jag kan. Och har råd med. För trots att jag, och många andra, har det väldigt bra så kan man inte skänka pengar som överskrider ens egna ekonomi för att man så gärna vill hjälpa andra. För sitter du i klistret kan du inte hjälpa lika mycket längre.
Men det mitt hjärta klappar lite extra för är psykisk ohälsa. Det är där jag känner att jag gör något. Inte bara ekonomiskt till olika organisationer, för annat kan också vara viktigt. Även i andra sammanhang. Som att tänka på vardagliga saker när en handlar, ens färdsätt, att inte överkonsumera eller att skänka bort kläderna istället för att slänga dem. Visst kanske inte vem som helst kan börja forska om cancer bara så där, men gällande psykiska sjukdomar kan man prata. För det är många som inte söker hjälp på grund av tabun och råkar illa ut istället. Om man då försöker i vardagen att påverka det man kan så kanske samhällets syn tillslut ändras. För det är samhällets syn det är fel på. Men det är samtidigt vi som är samhället. Och det är viktigt att förstå att tillsammans kan vi faktiskt gör en hel del. Och fortfarande - gällande allt. Inte en som gör allt, utan alla som gör en liten del.
 
För det är viktigt att hjälpa naturkatastrofdrabbade länder. Det är viktigt att forska om cancer. Det är viktigt att barn slipper bli mobbade. Det är viktigt att förebygga självmord. Allt är viktigt. Är det inte då fantastiskt att vi brinner för olika saker?
 
Jag är ju en fantast av armband så att en genom dem kan hjälpa till är ju som två flugor i en smäll. Dessa är från Tilia, The Feather Collection, Corpo by Cerboni, Suizide Zero, Aldrig Ensam och Fributiken. (skriver som jag skrev på Instagram, att det ligger där på sidan för att jag inte känner att jag vill ha på mig det nu när jag inte kan stå för det.

Fortsätter hösten i samma spår: möta rädslorna.

Besegra ätstörningen, konstutbildning, sociala situationer (som jobbdagen, ny klass), idrott (mer om det en annan gång) och i måndags testade jag och Rebecca även Ju-jutsu. Japp. Ju-jutsu. Och som vanligt när jag (och förmodligen många andra) testar nya saker är jag vettskrämd. Och som vanligt (hittills) brukar det lösa sig när jag väl tagit mig över tröskeln. Dock är ju träning rätt infekterar så den tröskeln har jag än så länge aldrig tagit mig över, men om jag bara tänker på måndag så kan jag säga att det gick bra. Inte ångestfritt. Inte utan alla automatiska tankar. Men jag gjorde det. Jag försökte fokusera på instruktionerna, lära mig greppen och låta mitt fokus stanna kvar vid det vesäntliga. Så nu står jag här idag. Fortfarande 100+ dagar skadefri, inte utan de vanliga tankarna, men utan de vanliga handlingarna. Och vi ska dit idag igen. Visst känner jag lite stress över att jag missar två gånger nästa vecka för att vi är i Prag, men jag försöker att låta de tankarna bara passera och inte vara så mycket i framtiden i mitt huvud. Nu sitter jag i skolan, har målat ute på balkongen, ska cykla hem, fixa busskortet och sedan ska vi på ju-jutsu. Sedan. Och ha roligt. Vara intresserad. Försöka. Och inte värdera
Det är september och ändå kunde vi sitta där ute och säga att det var varm. Skönt! 

PS, och ännu en rädsla ska förmodligen mötas när jag ska börja knåpa ihop något till Livskick. Jisses, läskigare än att skicka in utkast till lärare!

RSS 2.0