Nu efter tio månader bakom sjukhusets låsta dörrar tänker jag tillbaka lite på hur det har sett ut och vad det är som faktiskt har förändrats sedan jag blev inlagd, bältad, tvångsinjecerad, fasthållen och allt däremellan. För trots att det känns som att det mesta har stått still, har det ju faktiskt gått framåt på vissa plan. Det har varit mycket mörkt majoriteten av tiden och fullt av tvång och självskadande i olika former, men någonstans vände det faktiskt - ytligt sett i alla fall. Det är ju inte så att mina tankar bara försvann helt pang poff, jag menar, jag har ju tankarna fortfarande, men det jag tror hjälpte mycket är att jag kom till ett litet vägskäl där jag var tvungen att välja, och att jag då valde, med visst motstånd, vägen som inte innehöll destruktivitet; inte utan kamp såklart, att bli bättre i huvudet kräver mycket insatser både utifrån och inifrån. Jag tror att det kom in en vilja med i bilden att ändra mitt beteende när det börjades prata om personlig assistent och boende. Att ha en personlig assistent vid sin sida hela tiden kändes som ett straff när man har behov av ensam tid och dessutom tycker det där sociala är otroligt jobbigt. Det förslaget lades dock ner efter ett tag då det kom fram till att det inte längre gick pga nya bestämmelser och sådant, men då kom istället boende på tal - och jag blev livrädd. Det som skrämde mig mest var givetvis att sälja min älskade lägenhet som är min käraste ägodel och som jag verkligen känner att jag måste få leva i om jag ska leva. Att flytta till ett boende där flera andra bor och det finns folk som har koll på en kändes verkligen inte heller som en situation jag kunde se mig i. Det blev helt enkelt så att jag bara såg den där vägen utan destruktivitet om jag nu skulle välja att leva, för jag insåg att om jag fortsatte som jag gjorde och lät känslorna och tvånget styra, ja, då skulle det sluta med att jag hamnade på boende. När jag fick veta allt det här skadade jag mig flera dagar i rad, efter en rätt lång tids uppehåll, just på grund av det jag fick veta. Personalen sa att jag måste visa att jag kan klara mig själv, och det genom att bland annat inte skada mig. Efter den kalabaliken och de orden förstod jag att det kanske fanns en chans att jag kunde påverka chefsöverläkarens tankar, att det i alla fall var värt ett försök. Så jag kämpade. Det var nog egentligen min rädsla för vad som skulle hända som gjorde, och fortfarande gör, att jag är i den situationen jag är i där det inte längre pratas om boende. Nog för att chefsöverläkaren till en början sa att det antingen var personlig assistent eller boende som gällde för hon tänkte absolut inte släppa hem mig till min lägenhet, men jag antar att mitt hårda jobb, som jag faktiskt har lagt ner på att förändra mitt beteende, har betytt, och betyder, mycket. Jag har fortfarande massvis med suicidtankar, det förnekar jag inte, men jag valde den här vägen att leva, för att leva som jag skulle få leva om jag fortsatte som jag gjorde, det vill jag verkligen inte. Om jag nu ska leva är en annan femma (fast jag har lovat, så nog ska jag göra allt för att göra det, men mina tankar går fortfarande så och jag skriver som jag tänker), men än så länge ska jag det i alla fall och jag jobbar verkligen stenhårt för att det ska gå och att jag ska få leva på mitt vis och efter mina villkor.