Ett läkarsamtal med ett otroligt slut

Alltså. Jag hade läkarsamtal igår med chefsöverläkaren, min nya behandlare, min kontaktperson från avdelningen och mina föräldrar. Och ja, vad ska jag säga? Jag var otroligt nervös för det var så mycket som skulle bestämmas och trots att jag nästan förstod vad som skulle sägas, vågade jag ändå inte tro på det. Vi pratade lite om hur det har varit, hur det är nu och mina framsteg och det är en sådan obeskrivbar känsla att se de andra bli glada över vad som faktiskt har förbättrats. Att få en kram av överläkaren, som bar ett stort leende, och se henne glädjas så över alla framgångar jag har haft den senaste tiden kändes så bra.


Det blev ingen nedtrappning av medicinen nu när allt fortfarande inte är helt stabilt, men nåväl. Jag vågade inte nämna något om min fd. psykolog och DBT för att min nya behandlare var med, men vi ska nu börja med vanliga samtal så då kanske det ger mer. Jag ska försöka ge det en ärlig chans.

Men till den viktiga delen av samtalet... Jag ska börja jobba på måndag så jag fick en lång permission på tre veckor för att sedan, om allt har gått bra, kanske få ännu en lång permis och sedan bli utskriven så småningom. Det känns helt makalöst att kunna lämna sjukhusets väggar imorgon och vara borta tre veckor! Förvisso inte själv utan med mamma och pappa, men friheten ska jag nog få smaka på inom sinom tid. Precis som läkaren kände, känns det även för mig både roligt men samtidigt nervöst. Det ska bli skönt att få börja jobba, faktiskt göra något och känna att jag bidrar med något istället för att bara ligga i en säng och ruttna bort typ. Fast det har ju samtidigt kanske varit det jag har behövt den senaste tiden. Att få testa mina vingar nu ska bli otroligt speciellt, men även spännande. Det känns nervöst eftersom jag inte vet hur det kommer gå, men det är ju rätt skönt att jag vet att jag har avdelningen att komma tillbaka till om det skulle krisa. Jag vet inte om jag skulle våga, men samtidigt har jag ju faktiskt blivit bättre på att berätta hur det är så kanske kan jag lättare ta hjälp. Förhoppningen är ju dock att mitt mående ska vara så stabilt att jag inte behöver åka tillbaka - på tre veckor!!!



Kommentarer
Sophia

Kramar ❤❤

Svar: Kram ❤️
Sofia Kihlström

2017-05-11 @ 21:16:27
URL: http://www.soophiiiaa.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0