Min fantastika psykolog

När jag skrev mitt förra inlägg om att jag inte har Emotionellt instabil personlighetsstörning så läste jag igenom lite EPIS-inlägg och började tänka ännu mer på när jag gick DBT-behandling i Luleå (har tänkt en hel del på det den senaste tiden). Och givetvis var det min underbara psykolog som jag tänkte på. Jag vet inte hur det blir med behandling när jag blir utskriven härifrån, eller hur länge jag kommer ha en koppling till psykiatrin, men jag tror att hon alltid kommer vara den bästa. (Förutom om man räknar med min fantastiska skolsköterska som jag hade ungefär två och ett halvt år i gymnasiet för allt hon gjorde för mig...och allt däremellan...ja, hon kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta)

Men min fantastiska psykolog som jag hade när jag gick DBT, ja, hon var så himla bra. Hon frågade alltid så bra frågor, validerad mig vid alla lämpliga tillfällen, kom med bra råd och bara förstod mig så himla bra. Jag önskar att jag kunde gå tillbaka till henne för jag saknar verkligen henne och tror att jag skulle kunnat ta emot behandlingen på ett annat sätt. Jag slutade ju för att jag behövde med specificerad hjälp med ätstörningen som jag var så dålig i och för att det blev för dyrt för att pendla från Piteå. Nu är jag frisk från ätstörningen så jag undrar hur det hade gått då. Förmodligen får jag aldrig veta det eftersom jag är skriven här i Piteå och jag skulle säkert inte ens få börja DBT, för som jag har förstått det är det för folk med Emotionellt instabil personlighetsstörning. Dessutom har jag ju en behandlare redan, eller vad han nu är, men jag vet inte riktigt vad syftet med det är för det vi gör är typ gå promenader. Jag har blivit ombedd att säga saker jag vill göra, typ som när vi gick på utställning på Framnäs, men det är inte något speciellt jag kommer på, jag vill mest vara ifred. Nåväl, tillbaka till min DBT-psykolog och DBT. Det hade varit underbart om jag typ hade gått där i sommar medan jag ändå är i Luleå, men det är väl bara en önskan som förblir en önskan. Det hade varit toppen, men det är väl troligen högt tryck till DBT och förmodligen går det ändå inte pga att jag är skriven i Piteå. Jag borde inte tänka så mycket på det här för det gör mig så ledsen. Att jag liksom sade upp en sådan bra kontakt och behandling, men jag vet ju samtidigt varför jag gjorde det. Jag hade kanske inte varit frisk från ätstörningen om jag inte hade fått hjälpen på Comede med min fina behandlare där. Troligtvis hade jag inte varit det. En får alltid ta sina val, trots att en inte vet vad de kan leda till. Mitt val att skrivas över till Piteå var bra för att jag fick hjälp med ätstörningen, men det var dåligt för nu kan jag inte bara ringa till min DBT-psykolog och säga att jag behöver komma tillbaka, som hon sa att jag kunde göra när jag slutade. Och behöver? Gör jag ens det? Räknas jag som helt okej nu när jag snart är utskriven eller kommer jag få hjälp med det jag behöver? Fast vad behöver jag ens? Klara mig själv kanske. Eller få stöd? Jag vet inte.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0