Dags att lugna ner

Imorse försökte jag åka till jobbet så att jag skulle vara där exakt sju så jag slapp kallpratet, också när jag skulle åka vågade bilen att starta, så istället fick jag oroa mig för att jag skulle bli sen. Kom dock prick, men de satt där och drack kaffe och pratade så det blev att jag satt där en stund också eftersom jag inte visste vad jag skulle göra, men det gick faktiskt bra; inga obehagskänslor förutom i början. Sedan visade det sig att han, den nya, jag skulle jobba med i Sunderbyn inte skulle börja jobba ännu och ja, uppenbarligen finns det inget gräs att klippa så jag ska jobba med en annan och städa ytorna kring Storheden och i Bergnäset fram tills jag börjar i byn. Idag var det dock rätt lugnt då vi hämtade bilarna, fixade lite nya kläder och förberedde bilen och sådant. Vid elva slutade jag ju så då blev det bara att åka hem. Kändes dock jävligt fel och skämmigt att bara åka så där efter endast fyra timmar. Det här "mer mer mer" bara snurrade runt i huvudet och jag kände mig verkligen jättedålig. Något annat skämdes jag över också, men det tar jag imorgon. Samtidigt var jag glad över att det hade gått så bra både i allmänhet och att jag inte kände mig riktigt så socialt missanpassad som jag brukar göra. När jag kom hem kändes det dock fortfarande som att jag behövde göra mer mer mer så jag hade lite svårt att sätta mig ner och skriva som jag hade tänkt göra.  Efter omelettlunchen, som jag lyxigt nog blev serverad av pappa, gick vi ut med Kompis och sedan började jag rensa lite bland mamma och pappas kontorsgrejer för den röran gjorde mig extra stressad just då. Och att få sortera och rensa...vilken otroligt tillfredsställelse det ger alltså! Sedan duschade jag Kompis för han hade blivit lite grådaskig den här "våren" (eller vad man nu ska kalla den) och han gillar det verkligen inte, men han visar det i alla fall på sådant sätt att han står blixtstilla och hänger med huvudet istället för att försöka springa iväg. Därefter kunde jag sätta mig ner och ta det lugnt på bron där det var rätt varmt eftersom jag satt i lä. Där sitter jag än, men nu börjar det bli lite småkyligt. 


Nu det nu gick bra idag och mina rädslor inte besvarades är jag dock såklart nervös över något annat, för alltid ska jag hitta något. Jag oroar mig över att jag inte kommer orka - trots att det "bara" är halvtid - för det är ju oftast ett rätt fysiskt krävande arbete. Jag är även rädd för den där tvångsmässigheten jag besitter, att jag bara ska börja köra på och sedan inte kunna sluta förrän jag typ tuppar av. För jag besitter ju inte längre den där superstyrkan. Jag vet, och förstår mesta delen av tiden om inte de ologiska tankarna dyker upp, att efter tio månaders iprincip hel inaktivitet så är en inte van att vara i rörelse. Jag vet. Och jag försöker accceptera det. Jag har inte tränat på riktigt på länge, men jag har ju ändå rört på mig; cyklat till stan eller till någon kompis, gått ut med hunden, gått och handlat osv. Så jag har ju ändå fått någon form av daglig rörelse. De senaste tio månaderna (förutom då när jag varit på permis) har jag ju iprincip gått från sängen i mitt rum, till matbordet, till toaletten,till soffan, till matbordet, till sängen. Typ. Och avdelningen är inte jättestor precis. Så jag är rädd att inte orka. Att inte klara jobbet. Inte ens mina fyra timmar om dagen. Men jag jobbar stenhårt på att bli mindre tvångsmässig kring sådant som skadar mig, så kanske jag vågar t ex ta en paus om det blir olidligt eller sätta mig ner när det faktiskt är rast. Eller så orkar jag. Jag vet inte och jag försöker att inte lägga någon värdering i det. Förhoppningsvis kan i alla fall den här sommaren ge tillbaka min vanliga ork så att jag i alla fall orkar lite.

Något jag faktiskt inte tror att jag oroar mig för är något läkaren tog upp. Hon frågade hur jag trodde det skulle gå att arbeta i närheten av så många knivar och andra vassa föremål, men det känns som jag kan hantera de. Trots att jag inte har kunnat "öva" och testat själv på väldigt länge då jag har varit begränsad både på avdelningen och även hemma där pappa har låst in de flesta vassa föremål, så tror jag ändå jag kan hantera det. Jag har i alla fall inte blivit triggad idag.

Imorgon bär det av igen och jag hoppas så innerligt på sol, för att frysa är det värsta jag vet. Fick i all fall en till tröja som jag kan ha under jackan, men det var ändå rätt kallt. Jag fick även ett skåp där jag kan ha mina kläder så jag slipper släpa allt fram och tillbaka så det blir väl att jag åker dit lite tidigare imorgon då jag måste byta om. Jag tror dessutom jag ska åka så tidigt så jag kan sätta mig där och dricka lite te med de andra. Känner mig lustigt pepp på att utmana mig i det där sociala. Blir kanske livrädd imorgon, men det får jag ta då. 

Hej så länge! Måste bara säga att trots att ni inte är jättemånga, är ni fler än förr och jag är så glad att varenda en av er tar er tid att läsa. Ibland kanske jag mest snackar goja, men ibland har jag även inlägg som jag verkligen vill att folk ska läsa. Låt oss prata (eller skriva eller vad som helst) om psykisk ohälsa och krossa tabun!



Ser inte alls hur bilden blev här ute i ljuset, men det är ju också något jag vill att vi ska kunna ändra på: perfektionismen som finns här på sociala medier, och i verkligheten givetvis. Så här är jag just nu!


Kommentarer
Marika

Fortsätt skriva som du gör! Själv lider jag av depression och kämpar med att ta en dag i taget. Lycka till med jobbet! :)

Svar: Det gör jag så gärna! :) Förstår att det är kämpigt, men fortsätt kämpa på också får vi hoppas att den sticker sin kos och aldrig mer kommer tillbaka. Tack så mycket! :)
Sofia Kihlström

2017-05-16 @ 10:00:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0