Dubbelmoralen visar sig...

...och det gör att jag skäms. Jag pratar och skriver om att det är så viktigt att prata om psykisk ohälsa, vara öppen och inte skämmas; ändå är jag knäpptyst och följer normen att en ska känna skam och knipa igen käften om sina erfarenheter och åsikter. Jag har alltså inte sagt något om någonting egentligen. På jobbet alltså - inte ens till min chef. När vi pratade i telefon när han erbjöd mig jobbet sa jag att "det hade hänt lite grejer" som gjorde att jag bara kunde jobba halvtid. Sedan har jag inte sagt något. Kollegorna har givetvis frågat vad jag gör nu och jag kör på det som var tänkt att jag skulle göra: Framnäs. Det har pratats om det här året, innan jobbet började. Det har pratats om förra året och dess händelser. De undrade varför jag inte jobbade förra sommaren, men där sa jag faktiskt en del av sanningen: jag var sjuk. Än så länge har igen frågat varför jag jobbar halvtid så jag får väl se hur jag gör om det inträffar. Också sedan är det bara mycket i allmänhet jag får mörka med för att sanningen inte ska komma fram; inte berätta exakt som det var, dra lite vita lögner osv. Dock när det kom på tal om gamla rutiner och mitt jobb i Sunderbyn sa jag faktiskt någoting. Jag berättade lite kort om ECT:n, eller sa typ att man fick ström i hjärnan och att jag på grund av den har tappat jättemycket av mitt minne och blivit lite glömsk, så jag kommer inte ihåg så mycket av vilka ytor jag ansvarar över i Sunderbyn t ex. Kollegan jag jobbar med som var med, förutom chefen, sa att "nä men nog kommer du ihåg" och jag typ "alltså jag kom inte ens ihåg hur gammal jag var". Då verkade han förstå lite bättre, men jag tror ingen riktigt kan förstå om en inte har varit med om det. Dessutom är det ju olika för alla så det är nog bara en själv som förstår till fullo.

Egentligen skäms jag inte. Inte det minsta faktiskt. Kanske 1% av 100. Jag har varit, och är delvis fortfarande sjuk och har behövt vård för det. Men jag är rädd. Rädd för att jag inte vet de andras syn på ämnet och vilka fördommar och felaktig fakta de kan besitta. Så jag är rädd att det ska påverka mitt arbete. Att jag, om jag hade sagt där i slutet av mars att jag bara kunde jobba halvtid för att jag låg inlagd på psykiatrin, inte hade fått jobbet. Om jag hade legat på sjukhuset för någon fysisk åkomma i tio månader är jag säker på att jag hade vågat säga någonting - både när de frågade vad jag sysslade med och när jag sa att jag bara kunde jobba halvtid.

Jag vet väl inte om det är nödvändigt att de vet egentligen, men någonstans tror jag att det kan vara rätt viktigt för att förklara vissa grejer. Som att jag kanske inte kan jobba exakt lika fort som förut (dvs "som en maskin", för att citera en kollega), eller varför jag jobbar halvtid, eller att jag inte orkar lika mycket som förut pga att jag har varit helt inaktiv i tio månader, eller vad som helst. På något sätt hade det känts skönt att få det ur sig, i alla fall till chefen, men jag vet inte om jag vågar. Här vågar jag skriva vad som helst iprincip, jag kan nästan berätta allt, men när det kommer till sådana där situationer där jag vet att det jag säger kan påverka något viktigt, ja...då är det svårare. Jag vet inte hur det är med mitt jobb, men nog vet jag - om än det inte borde vara så - att diskriminering av folk med psykisk ohälsa förekommer inom arbetsmarknaden. 

Jag skäms alltså över att jag agerar som att jag skulle skämmas. Men förhoppningsvis vågar jag kanske ta steget när passande läge kommer. Dubbelmoralen flödar, men jag försöker vara snäll mot mig själv och tänka att jag inte kan vara så där öppen hela tiden. Jag måste också få kunna tveka och oroa mig över vad folk kan tänka om att jag är psykiskt sjuk.

Låter kanske enkelt. Men du har ju ingen skyldighet att berätta varför du jobbar halvtid eller vad du gjort tidigare. Det är din ensak.

Jag hade väldigt svårt för att säga varför jag blev sjukskriven när jag gick på gymnasiet. Berättade inte för klassen att jag blev sjukskriven för att jag blev tvångsinlagd på slutenvården. Jag sa ingenting om vart jag tog vägen. Med tiden blev jag lite lite mer öppen på sociala medier. Det var lättare än att berätta saker i verkligheten. Nu vågar jag stå upp för mig själv och vågar berätta om mig. Jag skäms inte längre. Jag vägrar skämmas för att jag är den jag är, för att jag har psykiska sjukdomar som jag kämpar med varje dag. Det har nu gått ~6,5 år sedan jag blev sjukskriven, och jag är fortfarande sjukskriven, men jag känner att jag idag kan vara öppen och ärlig i mina möten. Jag har än så länge inte mött någon som har reagerat negativt på min ärlighet och öppenhet (jag berättar såklart inte om hela mitt liv i detalj). Har fått fint bemötande bland annat vid olika ställen jag arbetstränat på, när jag försökt studera men inte klarat av det, när jag mött nya bekantskaper som jag fått när jag flyttat hit och dit och med personal på gymmet. Visst är det tungt ganska ofta att berätta om det jobbiga men jag vill att alla ska lära känna den riktiga person som jag är, med alla mina problem och styrkor. Att ha psykisk ohälsa behöver inte betyda något negativt men jag förstår att den rädslan finns hos många men jag upplever ändå att tabun kring det minskat med åren. Detta blev väldigt långt och jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det hela. Det enda jag kan säga är; gör det som känns rätt för dig! Känns det inte rätt att berätta om hur det är och har varit för dig så är det kanske inte rätt tillfälle för det. Det kanske inte ens behöver nämnas och om det kommer upp får du försöka ta det därifrån. Lyssna till dig själv för du är den viktigaste personen i ditt liv och det är du som ska må bra. Kämpa på! ❤️