Nu har jag gått på permission och ska vara här hos mamma och pappa i tre veckor. Ännu har jag inte riktigt tagit in det tror jag, det känns inte riktigt verkligt. Efter att ha sagt hejdå till lite personal, hämtade jag och mamma upp Elin som följde med till byn och som jag ska tillbringa några dagar med, vilket är jätteroligt. Jag mår så mycket bättre nu än vad jag har gjort på länge (minns dock fortfarande knappt något från förr...ECT:n....). Det känns så himla skönt att verkligen säga det och veta att folk har rätt när de säger att det syns på mig - för det är äkta. Visst har jag massvis med tankar kvar, men jag kan både hantera dem och distrahera mig från dem och det är en stor skillnad. Jag är mycket gladare, mycket piggare och absolut mindre tvångsmässig. För någon dag sedan var det dessutom 100 dagar sedan jag kräktes senast och när jag sa det till min fd. ätstörningsbehandlare blev hon jätteglad och gav mig en high five. Nu ska jag bara se till att hantera den här permisen på bästa sätt så blir det förmodligen en till nästan direkt efter. Jag är otroligt nervös, men försöker att inte tänka så mycket framåt. Till att börja med, har jag dessa dagar med Elin som jag ska ta vara på. Det känns fortfarande overkligt att jag nu har permission i tre veckor. På tio månader har jag som mest varit borta 12 dagar en gång rätt nyligen, men annars har det varit mest helgpermisssioner. Det ska bli spännande med 21 dagar.

Vi vet, vi är vackra