Idag åkte jag från Piteå med bussen som gick 05.15. Ja, det kändes tungt när klockan ringde 04.18, men det gick ändå förvånansvärt bra. Kanske för att jag visste vad som väntade mig. Kom till jobbet i Gammelstan, bytte om, väntade på chefen, gick in i kallgarage och där stod hen - min kära lilla gröna gräsklippare till vän. Idag var det alltså dags att köra klipparen till baracken och börja klippandet i byn. Var lite nervös i början över att jag hade glömt bort hur man gör, men det gick ändå bra. Dock finns ju alltid den där oron där att någon sur människa ska komma och klaga, men de enda jag mötte var en snäll gubbe som kom med en dricka och en annan som flyttade hans släpvagnar som han såg stod ivägen för mig. Timmarna gick otroligt fort och helt plötligt skulle jag sluta. Såg min chefs bil borta vid baracken, men tänkte att jag hann med ett litet område till eftersom det var några minuter kvar. När jag var på väg tillbaka kom han och körde ikapp mig och påminde mig om att klockan var elva och att jag skulle sluta. Det var så himla svårt att åka tillbaka till baracken och inte bara fortsätta klippa. Min chef sa att jag hade hunnit klippa mycket, men så tyckte jag inte fallet var alls. Ser bara hur mycket jag har kvar att göra och kommer absolut inte hinna göra mycket alls i veckan då det är röd dag imorgon och vi ska ha någon genomgång av en klippapp på torsdag som vi ska börja använda när vi klipper. Men jag vet att jag måste sluta. Efter fyra timmar slutar min arbetsdag och då måste jag sluta, fastän det är så himla svårt. För jag vill ju inte att min chef ska behöva komma till mig hela tiden för att påminna mig om att jag slutar för dagen liksom. Jag vill inte behöva ha någon barnvakt. Jag vill kunna ta det där ansvaret att inte jobba för mycket. Men det är svårt när det jag jobbar känns för lite. Samtidigt vet jag ju att ett heltids arbete kanske inte hade varit det bästa direkt efter en tio månaders lång inläggning på sjukhus. Men jag har svårt att se konsekvenserna det skulle föra med sig när jag inte har upplevt dem. Om jag hade kommit hem varje dag och gråtit efter jobbet för att jag var så trött som jag gjorde för två år sedan, ja då kanske jag hade förstått att heltid inte var det bästa valet, men nu - trots att jag motvilligt erkänner att jag är trött efter en halvtidsdag - är det svårt att se varför jag bara inte kan vara där på jobbet de åtta timmarna. 

Imorse försökte jag åka till jobbet så att jag skulle vara där exakt sju så jag slapp kallpratet, också när jag skulle åka vågade bilen att starta, så istället fick jag oroa mig för att jag skulle bli sen. Kom dock prick, men de satt där och drack kaffe och pratade så det blev att jag satt där en stund också eftersom jag inte visste vad jag skulle göra, men det gick faktiskt bra; inga obehagskänslor förutom i början. Sedan visade det sig att han, den nya, jag skulle jobba med i Sunderbyn inte skulle börja jobba ännu och ja, uppenbarligen finns det inget gräs att klippa så jag ska jobba med en annan och städa ytorna kring Storheden och i Bergnäset fram tills jag börjar i byn. Idag var det dock rätt lugnt då vi hämtade bilarna, fixade lite nya kläder och förberedde bilen och sådant. Vid elva slutade jag ju så då blev det bara att åka hem. Kändes dock jävligt fel och skämmigt att bara åka så där efter endast fyra timmar. Det här "mer mer mer" bara snurrade runt i huvudet och jag kände mig verkligen jättedålig. Något annat skämdes jag över också, men det tar jag imorgon. Samtidigt var jag glad över att det hade gått så bra både i allmänhet och att jag inte kände mig riktigt så socialt missanpassad som jag brukar göra. När jag kom hem kändes det dock fortfarande som att jag behövde göra mer mer mer så jag hade lite svårt att sätta mig ner och skriva som jag hade tänkt göra.  Efter omelettlunchen, som jag lyxigt nog blev serverad av pappa, gick vi ut med Kompis och sedan började jag rensa lite bland mamma och pappas kontorsgrejer för den röran gjorde mig extra stressad just då. Och att få sortera och rensa...vilken otroligt tillfredsställelse det ger alltså! Sedan duschade jag Kompis för han hade blivit lite grådaskig den här "våren" (eller vad man nu ska kalla den) och han gillar det verkligen inte, men han visar det i alla fall på sådant sätt att han står blixtstilla och hänger med huvudet istället för att försöka springa iväg. Därefter kunde jag sätta mig ner och ta det lugnt på bron där det var rätt varmt eftersom jag satt i lä. Där sitter jag än, men nu börjar det bli lite småkyligt. 

Ser inte alls hur bilden blev här ute i ljuset, men det är ju också något jag vill att vi ska kunna ändra på: perfektionismen som finns här på sociala medier, och i verkligheten givetvis. Så här är jag just nu!

15:e maj. Idag är 15:e maj och det är dagen jag ska börja jobb. Sitter jag i hallen och väntar på att åka till Gammelstan där jag ska träffa chefen och sedan har jag ingen aning om vad som ska hända och det stressar mig så enormt. Det finns inget gräs att klippa och baracken i Sunderbyn hade inte blivit ditkörd ännu när jag gick förbi där igår när jag och pappa gick runt i byn och kollade på var jag brukar klippa. Kan säga att det gör mig otroligt nervös också, att jag pga ECT:n har glömt bort min runda som jag körde. Hittade inte heller mitt kort som jag ska ha med mig när jag kör för att visa att jag har gått en viss kurs, vilket känns så oansvarigt. Sedan ska jag ju få en kollega som ska jobba med mig eftersom jag bara ska jobba halvtid. Så nervös inför det där sociala mötet. Drömde om det inatt men det gick faktiskt bra så jag får väl hoppas att det blir så. Försöker se allt som en utmaning, men just nu har jag för mycket nerver. Nåväl, nu måste jag ändå kila. Ses om drygt fyra timmar eller så.

Nu har jag gått på permission och ska vara här hos mamma och pappa i tre veckor. Ännu har jag inte riktigt tagit in det tror jag, det känns inte riktigt verkligt. Efter att ha sagt hejdå till lite personal, hämtade jag och mamma upp Elin som följde med till byn och som jag ska tillbringa några dagar med, vilket är jätteroligt. Jag mår så mycket bättre nu än vad jag har gjort på länge (minns dock fortfarande knappt något från förr...ECT:n....). Det känns så himla skönt att verkligen säga det och veta att folk har rätt när de säger att det syns på mig - för det är äkta. Visst har jag massvis med tankar kvar, men jag kan både hantera dem och distrahera mig från dem och det är en stor skillnad. Jag är mycket gladare, mycket piggare och absolut mindre tvångsmässig. För någon dag sedan var det dessutom 100 dagar sedan jag kräktes senast och när jag sa det till min fd. ätstörningsbehandlare blev hon jätteglad och gav mig en high five. Nu ska jag bara se till att hantera den här permisen på bästa sätt så blir det förmodligen en till nästan direkt efter. Jag är otroligt nervös, men försöker att inte tänka så mycket framåt. Till att börja med, har jag dessa dagar med Elin som jag ska ta vara på. Det känns fortfarande overkligt att jag nu har permission i tre veckor. På tio månader har jag som mest varit borta 12 dagar en gång rätt nyligen, men annars har det varit mest helgpermisssioner. Det ska bli spännande med 21 dagar.

Vi vet, vi är vackra

Igår fick jag en järninfusion för jag hade väldigt lågt järnvärde. Har ätit järntabletter förut men efter någon överdos tror jag att jag slutade med dem, eller om värdet gick upp då, jag minns inte riktigt. Nu var mitt värde lågt i alla fall och för att inte belasta min lever, som fortfarande kanske inte riktigt har hämtat sig efter överdosen i februari, så fick jag dropp. Jag vet inte om det är placeboeffekt eller om värdet redan har gått upp, men den där extrema tröttheten (som förmodligen beror på järnbristen) kände jag inte idag. För det första behövde jag inte så många (över tolv) timmars sömn för att i alla fall känna mig lite utvilad, och för det andra hade jag faktiskt lite energi idag och allt kändes inte som att bestiga berg. Jag hoppas detta håller i sig (eller till och med förbättras) för om det är så det ska kännas i vanliga fall förstår jag varför allt har varit så otroligt energikrävande den senaste tiden. Det kan ju givetvis bero på omständigheterna och mitt psykiska mående, men min energi har verkligen varit på noll en längre tid så om detta hjälper blir jag otroligt glad och det skulle hjälpa så mycket, speciellt eftersom jag snart ska börja jobba. Då kan det vara en fördel att inte behöva över tolv timmars sömn och bli slut av iprincip allt.

Det krävdes faktiskt bara ett stick för att få in nålen. Otroligt lite jämfört med vad det brukar krävas. Några blodkärl har jag tydligen.

Nu är jag tillbaka efter den långa permissionen jag fick och allt känns minst sagt olustigt. Permisen har delvis varit jobbig, men inte i närheten av hur jobbigt det känns att komma tillbaka. Det mesta av tiden har dock varit skön och avkopplande så det känns inte speciellt lockande att vara tillbaka bakom dessa väggar, men jag ska försöka tänka på allt roligt jag har gjort dessa dagar. 

Jag och pappa har varit och åkt slalom på Storklinten vilket var väldigt härligt.

Jag och mamma har varit och hälsat på min moster och hennes man i Mariefred. Där såg vi både blommor, hälsade på mosters häst och var och shoppade i närområdet och Stockholm. Det var verkligen fyra riktigt bra dagar.

Nu på morgonen blev jag tillbakaskjutsad till sjukhuset och nu sitter jag återigen i min sjukhussäng. Jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden till den tolfte då jag åkte på permis, men det är bara att hålla ut tills jag förhoppningsvis får åka hem till mamma och pappa på torsdag. Ska lägga mig i sängen och stirra på Buffy och försöka tränga bort alla andra tankar. Den här permisen har varit bra. Väldigt bra. Och jag längtar så tills jag blir utskriven.

Har just vunnit två partier Yatzy mot en skötare här och dålig vinnare som jag är, är min skadeglädje väldigt stor hehe. Annars har jag bara sovit, kollat på Buffy och varit ute och gått med min nya kontaktperson här från öppenvården. Pratade en hel del, med skötaren jag spelade Yatzy mot, efter middagen också. Kändes ovant eftersom jag bara har varit på mitt rum den senaste tiden, men idag kändes det skönt att vara ute lite och jag kan säga att det gav mig väldigt mycket, att bara få prata om allt möjligt, skratta litegrann och bara vara. Snart kommer mamma och pappa och hälsar på mig så jag får väl se om mitt vinnarhumör kommer kvarstå eftersom vi brukar spela kort när de är här, vilket jag inte så ofta brukar vinna. Men vinner jag, då får de minsann höra det . Haha ja, spel är på liv och död.

Ett stycke te, ett stycke Yatzy och ett stycke prat.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag vet inte ens varför jag kom in hit överhuvudtaget. För jag har absolut inget att skriva. Tänker att lite borde komma upp för att jag har så mycket i huvudet och det  inte är mycket som hamnar i min dagbok till exempel. Men. Jag varken skriver där eller sparar något till att skriva här. Det är bara tomt. Eller egentligen fullt, men jag försöker distrahera mig från alla mörka tankar och det inkluderar de flesta tankarna jag har just nu. Jag är i alla fall tillbaka på avdelningen och för att distrahera mig på bästa sätt, sätter jag headsetet i öronen och stirrar på datorskärmen när Buffy slåss mot sina demoner. Eftersommaren iprincip glömt hela handlingen pga ECT:n så är det som att kolla för kanske andra gången, det är riktigt spännande när man inte vet så gott som varje replik. 

Så här ligger jag och kollar Buffy.

Ungefär så känner jag just nu. Visst kan det säkert ändras, men nu har jag ingen som helst lust med någon form av pepptalk till mig själv. Hade möte med kommunen idag och jag fick veta att det enda som kan komma att bli aktuellt för mig av personlig assistent och boende så är det boende. Och nej. Alltså ett stort fett nej. Aldrig att jag lämnat min lägenhet. Men det verkade som att det var det enda som kunde få mig utskriven: att jag ansöker om boende. Som jag uppfattade det i alla fall. Så åt helvete med det.

Det andra som togs upp på mötet när utredningen sammanställdes och jag fick mina diagnoser, var ju som sagt något jag inte gillade. Egentligen är det ju bara för att hjälpa mig, men så fort jag själv hörde från läkaren att hon inte skulle skriva ut mig själv, utan att det handlar om antingen boende eller personlig assistent, då frös allt inom mig till is. Jag vill verkligen inte! Jag har kämpat så den senaste tiden med att komma fram till någon någorlunda långsiktig plan efter att jag har blivit utskriven (som inte innefattar att ta mitt liv) - och jag har gjort det (!) -, men efter jag fick veta det här bara rasade den planen för jag kan fan inte tänka mig att göra något med en främmande människa tätt efter mig. Det kan vara nog jobbigt att umgås med folk jag känner just för att jag behöver min egentid, så att aldrig få vara ensam, utan att hela tiden ha någon hos sig, känns inte lockande alls. 

Jag har äntligen läst igenom mina dagböcker som jag började göra för att minnas lite av allt jag har glömt bort när jag fick ECT. Det var ju inte lite jag hade skrivit precis, men vissa saker fick mig att komma ihåg då jag läste, medan andra saker inte ens kom tillbaka till minnet när jag läste om dem. Vissa saker chockades jag mer över än andra och vissa saker hade jag skrivit om som det inte var något speciellt alls när det i själva verket var det. Kan inte riktigt skriva ut allt här eftersom, ja, det är dagböcker, men nog var det bra att läsa igenom de där högarna. Första anteckningen var från mars 2013 tror jag det var och sedan har jag skrivit varje dag fram tills nu; ibland mer, ibland mindre. Jag är glad att jag har kvar dem, men nog var det både jobbigt och triggande att läsa stundtals. Kanske borde jag inte läst igenom vissa saker, men jag har så svårt att sluta med något som inte är slutfört. Nu i slutändan känner jah dock inte att det som stod har påverkat mig negativt, men jag lovar att det tar ett tag innan jag kommer läsa igenom allt det där igen.

Om jag läst dem hemma hade detta nog varit ett ställe jag hade suttit på medan jag gick igenom dem.

Förvaltningsrätten idag och det blev som gissat fortsatt LPT. Förstod nästan det, men  men. Annars har jag ägnat dagen åt mina gamla dagböcker och fan vad det går segt. Jag har ju skrivit så himla mycket! Har ännu inte kommit fram till det som känns intressant att läsa om, men det kommer väl så småningom. Har verkligen ingenting att skriva nu. Vet inte ens varför jag försöker. Ha en fortsatt bra dag allihopa! Själv ska jag läsa dagböcker och försöka distrahera mig från alla tankar som inte vill lämna mig ifred. Låt mig bara dö. Snälla?

För någon permis sedan, uppe i Kuoksu. Vill ha permis helst typ nyss.

Ja, här har det varit rätt tomt ett tag, men jag känner inte att jag har så mycket inte ork för att skriva. Permissionen över helgen var jättebra då jag fick tillbringa torsdag till söndag med Elin, hos mamma och pappa. Hade det som vanligt bra med henne, men permisen tog ju slut också och då kommer alla tankar med full kraft. Imorgon blir det förvaltningsrätten angående mitt LPT (om jag har fattat det rätt), men annars ekar det tomt denna vecka. Vill säga att allt går åt rätt håll, men jag känner verkligen inte det. Eller om en tänker under alla åren så har ju mycket gått åt rätt håll, det märkte jag nu när jag har börjat läsa igenom alla mina dagböcker. Jag är så himla glad över att jag hat besegrat ätstörningen, för så himla hemska åren med den har varit. Jag hoppar ju inte av lycka nu precis heller, men just på ätstörningsfronten är allt så mycket bättre. Har svårt att se att detta också kan bli bättre för det känns inte som att jag har någonting att "bota" för felet sitter i mig och för att ta bort felet måste man ta bort mig. 

Några dagböcker hehe. Ska fortsätta läsa imorgon och se om något av mitt minne kommer tillbaka.

Det har varit en jobbig vecka. Och jag har inte funnit hjälpen i att skriva. Så därför har det förblivit tomt här. Känner inte riktigt behovet av att skriva av mig nu heller, inte här i alla fall. Har precis fått permis så ska tackla den där jobbiga omställningen nu och hoppas på att det går snabbare än det brukar. Hejs!

Nu är jag tillbaka på avdelningen igen efter permissionen. Känns otroligt jobbigt. Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Ville väl bara kika in här. Någon annanstans jag också vill kika in är hemma. Bara få vara där. Själv. Ifred. Samtidigt som sällskapet i helgen har varit guld värt och jag har fått prata ut en stund. Oj vad jag är tankspridd just nu. Skriver allt möjligt och raderar och skriver och raderar. Det ska tydligen hända en del förändringar i vårdlagen imorn här på avdelningen. Hatar förändringar. Nåväl, finns ju inte så mycket en kan göra, men det är jobbigt ändå. Kanske jag kan tänka på det istället för mina mörka tankar. Hade varit skönt för de har inte släppt mig för en sekund under helgen. Jag har bara tänkt och tänkt, även när jag har gjort saker som borde vara roliga. Nej nu ska jag sluta innan jag blir alltför negativ. 

Fick permission från och med idag fram tills på söndag så det kändes jätteskönt. Verkligen välbehövligt! Ska dessutom få tillbringa tid med min fina vän Elin och vi ska ha en kväll som på de gamla goda tiderna - dvs innan jag blev inlagd. Snart kommer mamma och hämtar mig, sedan hämtar vi Elin och därefter åker vi till Sunderbyn också får jag träffa mina saknade djur.

Ungefär så känns det precis nu. Smärta. Svärta. Men spolar vi tillbaka tiden till ungefär hela den här dagen annars så har den varit jättebra. Har pratat i telefon med Elin, öppnat en så fin alla hjärtans dag-present från Emma, vågat duscha för första gången på nästan två veckor, skrivit lite grejs och försökt söka jobb. Just det där sista stressar mig som in i helvete för mina tankar spinner iväg direkt och allt slutar med att jag måste sälja min lägenhet, men nu har jag i alla fall sökt två jobb och det känns bra. Dock vet jag ju inte alls hur jag orkar efter att ha mått så dåligt så länge, men jag kan verkligen inte bedöma sådant där för jag ser det som att bara jag kan stå och gå så kan jag vad som helst, samtidigt som jag vet att det egentligen inte är så. 

Ligger just nu och kramar om denna söta i ett desperat försök till att vända mina tankar helst så fort som möjligt.

Jag har varit så otroligt nere och sett allt så svart den senaste tiden. Nu skrattar jag helt plötsligt (med grund från äkta glädje) och känner att jag nog klarar av den här dagen också. Har nämligen pratat i cirkus sådär nästan tre timmar med min underbara vän Elin och sådant betyder så mycket för mig. Pratade om absolut allt mellan himmel och jord och det var så skönt att höra hennes röst igen. Blev tyvärr avbruten av prover som skulle tas, men känslan sitter i. Och det kan jag nog leva på hela dagen. Jag är så tacksam över de vänner jag har och att de faktiskt stannar kvar - trots att det har varit rätt svart.

Eller det beror väl på vad som räknas som åt "rätt" håll, men jag har ju lovat att försöka. Lovat att göra. Så då kan man väl säga att det går åt rätt håll. 

Här var imorse när vi pratade i telefon. Min morbrors fru tog kortet för själv satt man ju på andra sidan luren och snackade - fast i en massa slangar. Tack och lov sitter jag fast i betydligt färre slangar och sladdar nu än förr vilket känns skönt. 

Jag mår betydligt mycket bättre fysiskt nu än vad jag har gjort, för jag har mått så sjukt, sjukt dåligt, men det visste jag ju att jag skulle göra eftersom jag har varit med om det här förut. Jag ligger fortfarande på IVA och mina värden har blivit bättre, men de är inte bra ännu. Ligger här fastkopplad i min säng och försöker få tiden att gå varvat med att jag får uppskattade besök. Jag önskar att de bara kunde släppa ut mig härifrån, men jag fattar ju att de inte gör det när provsvaren ser ut som de gör. Något jag tycker att de i alla fall borde göra är att släppa på vaket. Alltså seriöst. Visst är jag självmordsbenägen och har självskadeimpulser, men jag skulle varken kunna eller göra något här för det är folk i närheten precis hela tiden och jag vill verkligen inte göra något för jag vill bara ut. Har ingen aning om hur länge jag ska vara här, men det kommer väl provsvaren visa. Snarast hoppas jag.

Så här fina glas får man i alla fall