Min upplevelse av att nu få dessa diagnoser är ingen speciell för jag hade ju haft dem oavsett om jag hade gjort utredningen eller inte, bara det att jag vet om det nu. Jag vet också att dessa inte gör mig till någon annan person, för jag är inte mina diagnoser - de är bara benämningar på beteenden jag har.

Idag var jag och mamma förbi hos mig för att putsa fönster. Jag har inte varit i min lägenhet någon längre tid sedan jag blev inlagd i juli så nu när jag var där ett längre tag kände jag behovet av att städa. Så mamma putsade det sista fönstret och jag började städa i min lägenhet som inte städats sedan i början av juli. Men det var mycket som inte var likt hur det brukar vara. Jag har ju tidigare sagt att jag ska försöka att aldrig mer städa som jag städade förut. Aldrig mer gå efter min lilla (långa) städchecklista. Aldrig mer. Och det gick faktiskt väldigt bra. Till att börja med varken vädrade eller tvättade jag inte alla mattor och andra tygföremål som jag alltid annars gör dagen innan den stora städdagen. Jag renbäddade inte heller eftersom jag bara sovit några få nätter i den nybäddade sängen. Handdukarna var ju egentligen inte heller smutsiga eftersom de har använts något och inte heller kökshanddukarna så de fick vara kvar - något som aldrig skulle ha gått tidigare eftersom allt behövdes göras samtidigt för att det skulle kännas rent.

Jag ska nog tack ECT:n två gånger om för att det gick så bra idag. Detta eftersom jag har blivit mindre tvångsmässig av den och smuts och sådant inte är lika ångestframkallande plus att ECT:n faktiskt har gjort att jag har glömt exakt hur jag städade förut. En bit inpå städningen av köket märkte jag t ex hur jag hade glömt bort att rengöra hela diskbänken och kaklet med svinto - och jag struntade bara i det. När jag började städa, började jag som jag alltid brukar: krypa på golvet och sopa med händerna. Efter ett tag insåg jag dock vad jag höll på med och slutade direkt för att hämta dammsugaren - som jag knappt har använt sedan jag köpte den när jag flyttade hemifrån. Så jag dammsög det jag brukar sopa med händerna och sedan skurade jag, också gick jag så från rum till rum, plus att jag dammtorkade. Något annat som jag gjorde annorlunda var att jag inte flyttade på alla möbler; t ex soffan fick stå kvar längst väggen och även mitt skrivbord, så jag dammsög och skurade bara runtomkring. Dessutom var ju mamma i min lägenhet samtidigt som jag gjorde allt det här! Skulle aldrig ha ingått i min tighta och detaljerade städplan. Absolut aldrig! Hon fick förvisso flytta sig från rum till rum när jag skulle städa, och fick inte röra sig i rummen jag hade städat, så tillslut fick hon sitta i ena delen av hallen medan jag städade klart det sista - men hon var där. Nu får lägenheten stå och vila efter städningen för att "suga in" renligheten, vilket i och för sig är att följa gamla mönster, men det var bara för att vi skulle hem till Sunderbyn - det känns som att jag hade klarat att "börja leva" i lägenheten efter städningen. 

Jag tycker den här städningen gick helt över förväntan. Jag gjorde massvis med saker som gick emot mina tvångsmässiga mönster och rutiner och framförallt tog det inte över tolv timmar. Vet inte riktigt hur lång tid det tog, men inte var det mer än tre timmar tror jag. Det bästa var dock att jag använde dammsugaren för första gången på flera år. Jag minns inte ens hur länge sedan det var jag dammsög mitt rum hemma hos mamma och pappa. Det känns som att jag har sopat golvet med händerna i hela mitt liv - men idag fick jag testa på dammsugaren, äntligen. Något annat som kändes bra var att det inte kändes smutsigt så fort jag hade städat klart ett rum och lämnade det - det kändes rätt okej att lämna lägenheten, den kändes rätt ren. Nu vet jag inte hur länge det kommer ta innan jag känner att den behöver städas igen, men det jag gjorde idag vara ett stort, eller många stora, framsteg.

TRIGGERVARNING: renlighetstvång

Hela dagen har i princip gått åt till att inte skada mig - och jag har klarat mig trots att tankarna maler och maler. Fast samtidigt har jag hellre tankarna på att skada mig än de andra, ännu mörkare tankarna på att dö. Jag vet inte om det är ett sätt att fly och distrahera mig från dödstankarna som skadetankarna har kommit tillbaka, men det gör nästan detsamma. Okej, inte för att det var så jättelänge sedan jag skadade mig sist, men ändå så pass länge att jag kan säga att tankarna har varit borta, men nu är de alltså här igen. Idag har jag stått emot. Hoppas bara jag kan somna och släppa det här för en stund trots att tanken har gått så långt. Jag vill helst inte behöva tvingas gå upp inatt bara för att jag inte kan stå emot. För jag kan stå emot. Jag har gjort det hela dagen. Jag kan. Jag kan. Jag kan. Jag ska!

Den lilla presenten jag fick imorse. 

Den extremt goda tårtan som jag fick i helgen när vi firade mig. Rysk banantårta.

Jag har ingen lust alls att skriva. Allt känns fel. Jag gör fel. Måste göra en massa saker bara för att tankarna säger det. Efter ytterligare ett tankekaos som skadade så fick jag träffa en AT-läkare som kollade så att mitt yttre var okej. Hon trodde medicinen jag hade fått utsatt för ett tag sedan ändå hade hjälpt lite mot mina tvångstankar, men att den nya medicinen var kanske bra ändå. Det här med mediciner förstår jag mig verkligen inte på, jag är inte van vid det. Men jag ska försöka göra det jag kan på ett bra sätt, men det är bara så jävla svårt. Jag vet inte ens hur jag ska förklara vad som händer i skallen när tankarna kommer. Jag kan som inte stå emot för jag känner mig skyldig till att följa dem. Jag vet inte ens. Jag får en tanke, tänker på den lite för länge, får en oerhört stark känsla att jag måste följa den och sedan måste jag bara göra det.

Träning för länge sedan

Jag får mina glada ryck när jag klarar av att göra vardagliga saker som t ex städa mina marsvins bur. Jag märker hur medicineringen med Anafranil och ECT:n hjälper. Visst gör jag det inte helt ångestfritt, allt som har med städning och smuts att göra kommer kanske alltid framkalla en viss ångest om jag inte gör på "mitt rätta sätt", men det är så många småsaker som jag märker att jag faktiskt kan göra nu, utan att tvånget tar över. Bara det att jag som sagt kan städa mina marsvins bur utan att städa hela huset (kan bero på att jag inte är i min lägenhet men det känns som att det skulle gå där också). Att jag sedan dessutom kan sopa golvet lite lätt utan att städa hela rummet, lägga en prydnadskudde på golvet när jag bäddade sängen, ta på mig annat än helt nytvättade kläder efter att jag har duschat, använda kläder som har färdats någonstans utan att ha tvättas, ta upp mina marsvin och gosa med dem hur jag vill....ja listan blir bara längre och längre och det känns helt fantastiskt. Den riktiga prövningen kommer väl först när jag är hemma i min lägenhet, men små framsteg ser jag ändå. Förhoppningsvis hjälper ECT:n ännu mer när jag får fler behandlingar.

Jag har fått min femte ECT-behandling idag och jag känner faktiskt att det hjälper. Även läkaren sa att han såg på mig att det gav effekt så det känns ju otroligt skönt. Fick dessutom permission över helgen vilket jag absolut inte trodde efter tisdagens kaos då jag aldrig kom tillbaka till sjukhuset efter skolan, utan istället vandrade på tårgrälsen någon timme, jagades av polisen in i skogen och kom tillbaka dyblöt till sjukhuset på kvällen. Men jag fick alltså permission och det är jag så glad över för nu ska jag få kramas lite med Elin och sedan med mina djur. Men tillbaka till ECT:n - jag tror verkligen det hjälper för mina tvångstankar är inte alls lika starka och påtagliga och ändå har jag bara fått fem behandlingar. Jag känner mig förvisso lite borta i skallen, men jag hoppas det går med sig och att effekten på tvångstankarna håller i sig. I tisdags duschade jag för fan här! Det kanske låter banalt för många, men när man knappt kan duscha i sin egen dusch utan tiotals med långa ritualer så är det en jävla bravad att gå på ett sådant här ställe och bara ställa sig i duschen. Jag har inte heller skadat mig på två dagar. Inte för att jag heller har haft någon specifik tanke på det så just det har inte varit så svårt att stå emot. Dessutom har ultimatum ställts och då är det lättare att sätta det emot tvångstankarna så det är vad jag har gjort. Nu blir det snart att bege sig på permission och hur det miljöombytet, respektive när jag återigen ska tillbaka hit, kommer påverka min skalle återstår att se, men jag är i alla fall med på att det kan komma att röra om där uppe.

Min kära familj <3

Det fortsätter vara tumult. Jag fortsätter att vara en idiot. Personalen fortsätter att säga att jag ska vara less på min sjukdom och inte på mig själv.
Idag fick jag i alla fall läkarsamtal och det vi kom fram till är att jag ska testa ECT; elbehandling. Jag är otroligt nervös inför detta eftersom minnesluckor ofta förekommer och just det är bland det obehagligaste som finns, men jag känner att något måste hända nu. Som det har varit den senaste tiden så går det inte. Jag har inte ens fått en ynka liten permission den senaste veckan och inte blir det heller att åka någonstans i helgen. Det är inte hållbart det jag gör, jag vet, men jag känner mig så jävla maktlös, helt utom kontroll. Om jag ska leva vill jag inte leva med alla mina tankar som bara skriker åt mig hela tiden. Jag följer dem i hopp om att de ska sluta, men det blir aldrig tillräckligt, jag slutar aldrig. När jag blir stoppad av andra och det inte känns som att jag har gjort tillräckligt då blir tankarna ännu starkare och jag får aldrig göra så det känns rätt. Det är så frustrerande. Och så otroligt förlamande. Jag tar varenda tillfälle som ges för att göra det jag tänker att jag måste göra. Personal blir frustrerad. Jag blir förstörd. Men nu är jag hindrad en stund i alla fall. Och jag bombarderas med måsten som bara växer och växer utan att jag kan göra något åt det. Det knäcker mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Men det är något dom måste göras. Kanske skapar ECT den där lilla plusset som jag behöver.

Det går tungt nu. Och jag hatar mig själv lite mer. Men jag blir som besatt. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv när jag blir hindrad att göra mina ritualer. Jag vill inte, men jag har en sådan stark kraft inom mig som växer sig större och större för varje minut som jag inte följer tankarna. Jag är som bortom kontroll och ingen lösning verkar finnas. Personalen blir frustrerad och trots att de gör allt annat än att förminskar mina problem (som jag däremot ofta gör) så tror jag inte de förstår helt hur starka mina tankar kan bli. Jag kan inte säga till och be om hjälp för tankarna har sedan länge vuxit större än så. Jag vet inte vad jag ska göra! Snälla någon, säg vad jag ska ta mig till! Jag är trött på dessa ständiga tårar, personal som försöker lugna ner mig, jag som knappt kan andas men försöker få ur mig "jag vet inte vad jag ska göra!". Och denna besatthet. Min hjärna som är så fokuserad på en enda sak. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Och när läkarna säger att tvång är svårt att behandla (när de tidigare har sagt att medicinen jag äter har visat goda resultat) då vill jag bara skrika ut allt jag känner: hopplöshet. Snälla tankar, låt mig vara! Ni är sparkade! Uppsagda! Vräkta. Vad som helst...bara jag får lite ro. Snälla? En liten stund i alla fall. Jag tyckte mig höra att personalen skulle söva mig. Jag blev så glad, men det visade ju sig inte vara så bra.

Idag fick jag gå ut en sväng med en från personalen vilket var jätteskönt. Vi gick hem till mig en sväng och hämtade lite grejer och sedan gick vi tillbaka. Ska gå ut imorgon också och vattna mina orkidéer som står hemma. Jag uppskattar verkligen att få komma ut lite och komma härifrån om än det bara är för en stund. Något annat som är skönt är att jag bara kan gå in i min lägenhet med en annan människa, utan massvis med ritualer för att förhindra att smutsa ner. Det har jag anafranilet att tacka för. Jag har inte städat min lägenhet sedan jag blev inlagd i juli och sedan dess har både mina föräldrar, jag och personal från avdelningen varit där inne utan att göra mina renlighetsritualer men jag har kunnat hålla mig lugn ändå. Det känns otroligt skönt. Kanske känns det bara lugnt nu för att jag inte är i min lägenhet så länge varje gång jag kommer dit, eller så hjälper medicinen jättemycket. Hoppas på det sistnämnda för om jag ska leva så vill jag inte leva med alla mina tvång. Om jag ska leva är sedan en annan femma.

TIGGERVARNING: självskadebeteende

Jag tänkte inte ens tanken att det skulle påverka min permission idag när jag skadade mig. Jag hade bara "måste-tankarna" i huvudet och insåg först när sjuksköterskan sa det att min handling gjorde att jag fick kortare permission idag. Först skulle hon dra bort den helt, men sedan fick jag i alla fall åka och se fotboll med pappa, vilket kändes jättebra. Men som förstått var morgonen jobbig. Möjligheten fanns och då blir tvånget ännu starkare. Oberoende av mina andra tankar och bristande livslust ska jag i alla fall försöka att inte skada mig själv, trots att tankarna blir så otroligt starka. Det är ju inte skönt att göra sig själv illa, men det är så svårt att låta bli. Nu ska jag dock det; låta bli.

Det har varit turbulenta dagar och jag vet inte var jag ska ta vägen. Mina tvång byter bara form när jag blir hindrad att utföra någonting och jag känner mig så otroligt maktlös. Först när jag försöker gå emot, begriper jag hur starkt det är. Personalen gör allt de kan för att hjälpa mig, men tvånget är starkt. Jag vet att det händer i mitt huvud och det är jag som har kontrollen, men det känns som att jag inte har någon kontroll överhuvudtaget. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska ta mig till. På torsdag får jag i alla fall åka till skolan och det ska bli skönt att andas frisk luft och få lite miljöombyte. Jag vet inte hur det ska gå med målandet för jag känner mig inte kreativ för en sekund, men det ska väl gå ändå.

Kanelbullens dag firas även på sjukhuset.

TRIGGERVARNING: tvång/självskada

"Är du säker på att du har tagit x antal x-tabletter? För de stämmer inte in med proverna att du ska ha tagit så många." Den visan har en hört förr. Och ja, jag är lika förundrad själv. Visst har jag ljugit om mycket i mina sjuka år, men något jag aldrig har gjort är överdrivit. Så nej, jag förstår inte heller hur de där tabletterna, som jag rensade min lägenhet på när jag fick en timme över när jag missade bussen till skolan, inte gjorde mer skada än de gjorde. Det blev en natt på IVA, men nu är jag tillbaka på avdelningen igen. Mår betydligt bättre fysiskt nu är för ett dygn sedan, men psyket är som vanligt oförändrat. Min kropp vill verkligen överleva samtidigt som mitt huvud bara vill dö.

Jag hade kollat fel tider på bussen så när jag var på väg dit såg jag den åka. Hade då en timme på mig tills nästa buss gick och efter att ha suttit och väntat ett tag i väntrummet på sjukhuset kom jag på att jag hade några, vad jag trodde, ofarliga tabletter. Tanken kom och BAM så kände jag i hela min kropp att jag var tvungen att göra det. Jag började må otroligt dåligt nästan på en gång, men jag åkte till skolan ändå. Väl tillbaka på sjukhuset låg jag bara i min säng och försökte ignorera illamåendet. Hade besök av mamma och pappa och tänkte berätta vad som hade hänt, men fegade ur. På kvällen när jag fick min kvällsmedicin och pratade med sjuksköterskan sa jag dock vad som hade hänt men sedan var det inge mer med det. Sedan kom hon in igen och sa att jag var tvungen att gå till akuten. Jag vägrade men de tvingade dit mig. Väl där blev jag årets nåldyna som de försökte sticka över tio gånger innan de kunde ta några prover. Blev tvingad även till IVA där jag hade vak, fick motgift och fick magen röntgad och nu på morgonen fick jag komma till avdelningen igen. Nu står det dock oklart om jag får åka till skolan idag för jag skulle tydligen träffa en läkare. Men jag vill inte träffa någon himla läkare! Jag kan väl göra det någon annan dag istället när jag inte har skola? Tydligen vill de hålla uppsikt över mig vilket jag i och för sig kan förstå, men kan inte de förstå att jag blir knäpp av att vara här hela dagen?

Saknaden efter min fina lägenhet...

TRIGGERVARNING: Självskadebeteende & tvång

Det slog mig när jag kollade på mina räknare att de här siffrorna kändes oerhört lite. I och för sig för att jag för ett tag sedan bröt mitt långa uppehåll med självskadande och de 200-någonting dagarna nollställdes, men det är inte därför. Förut var en sådan här siffra mycket. Väldigt mycket. Nu såg det ut att vara så lite. 36. Men det betyder ju bara att jag har varit så högt uppe bland de högre siffrorna så länge. Jag har blivit van vid att de har varit så höga. 36 är inte lite, för allt är bättre än inget alls, men jag vet att jag har klarat mig så mycket längre. Och ja, det här är ett exempel på tvång: jag tänkte en tanke på att skada mig, tänkte lite för länge och sedan kände jag att jag var tvungen. Jag vet att jag inte är tvungen. Men det känns bara som så ibland.

Vet inte hur jag ska prata om det. För allt är så självklart. Samtidigt så himla rörigt. Tvång. Dessa tvång. Som jag har sagt har de varit med mig på ett eller annat sätt sedan jag var fyra, men jag har nog aldrig riktigt reflekterat hur himla starka tvångstankarna och tvångshandlingarna kan bli (det märks dessutom inte förrän man försöker gå emot dem). När personal frågar hur jag står ut svarar jag med ett skratt "nä men jag är väl van". Jag har så nära till skratt, oavsett vad det handlar om. Men så är det ju så, det är lite lustigt hur en så lätt blir van. Och då blir det också svårt att prata om. "Mina tvång? Jaha? Ömm...jo jag har väl lite tvång kring olika saker." Precis, det är svårt att riktigt peka ut vad som är vad. Och var går t ex gränsen vid när det är en rutin och när det är tvång? Vad är vad liksom? Jag har blivit ombedd att skriva lite om det, men det är så svårt när jag knappt vet själv.

I fredags blev jag som sagt utskriven på ÖPT. Jag hann inte ens vara ute i en minut så hade de första tabletterna passerat mitt svalg. Det var där och då jag insåg att jag behövde hjälp. För det jag gjorde var helt utom kontroll. Jag var slav under tvången. För där och då ville jag inte dö. Jag orkade förvisso inte leva. Men jag ville inte dö. Jag följde bara det tankarna sa åt mig att göra. De skrek åt mig att köpa de där tabletterna exakt när jag blev utskriven, exakt hur många och exakt var jag skulle ta dem. Och nu ligger jag här igen på avdelning 25 med LPT och vak efter en betydligt kortare period med motgift (20h till skillnad från förra gångens 11 dagar). Men ändå här igen. För när tvånget var följt ringde jag pappa. Helt enkelt för att det jag hade gjort inte var i suicidsyfte - jag hade bara gjort det tankarna skrikigt åt mig när jag har varit inlagd här den senaste tiden, det de ofta säger åt mig att göra: "följ tanken du tänkte". När jag har tänkt på en tanke lite för länge så blir det ett tvång jag måste följa. Det kan vara vad som helst, allt från att gå på ett visst sätt till att ta ett x antal tabletter en viss tidpunkt en viss dag. Jag har försökt tänka ut och sortera lite bättre och i stora drag är det tre grunder eller vad man ska kalla det:
renlighet,
att göra mig själv illa på ett eller annat sätt
och sedan har jag även tvångstankar om att jag är rädd för att göra andra illa eller göra saker som absolut går emot mina värderingar.

Vissa saker gör jag på rutin, andra gör jag för att jag har tänkt en tanke på att jag måste göra det och somliga är mer svårförklarliga. Någon sa att många av mina tvång var av "upprepningskaraktär" - att jag upprepar saker - vilket stämmer på mycket: jag måste ofta göra en sak på samma sätt eller mer nästa gång. Vissa tvång är lättare att gömma, andra är svårare och somliga är helt omöjliga att utföra i vissa sammanhang. Här på avdelningen har de gjort vissa tvång omöjliga att följa med helt andra medel, t ex göra kranen obrukbar på 1...2...sätt:

Skriv inläggstext 

Tvången har satt hit mig. Låst in mig återigen bakom dessa dörrar. Jag blev utskriven på ÖPT igår, men jag hann inte ens komma utanför dörren förrän jag fingrade på pengarna som skulle köpa de där tabletterna som jag var tvungen att ta. "Tvungen" tänker ni kanske? - Jag skriver mer om det imorgon. Men just på grund av att det var tvången som styrde mig, hade jag inte den där starka viljan att dö och det gjorde att när tvånget var följt så kunde jag ringa min pappa. Senare blev det ambulans och magsköljning och sedan minns jag helt ärligt inte vad som hände. Hur jag kom från akuten till IVA. Vad jag sa till mina föräldrar. När jag bytte kläder. Hur vissa foton på min mobil kom till. Jag hade lite samlade tabletter från avdelningen som var sömntabletter som jag tog när jag kom hem (de andra tabletterna tog jag redan på en sjukhustoalett), så jag antar att det var de som skapade förvirringen.

Det blev ingen allvarlig fysisk skada denna gång så nu är jag alltså tillbaka på 25:an på LPT och med vak. Så många tankar. Inte så många känslor. Jag är mest arg på mig själv. Att jag har sådan jävla liten kontroll över mina tvång. Att jag inte ens hinner försöka gå emot förrän de har överröstat mig. Att jag faller så lätt. Att det inte finns någon gräns. Att jag har gjort det igen.