Och plötsligt förstår jag varför jag har blivit som jag är #2

Förra veckan fick jag prata med psykologen som jag gjorde utredningen med och vi gick igenom diagnoserna och dess kriterier. Jag hade gärna gått igenom mer, men nu var det så här vi gjorde. Därför tänkte jag att jag skriver av de kriterier som jag uppfyller (endast de jag uppfyller) och hur de visas hos mig.


Tvångsmässigt personlighetssyndrom:

Psykologen förklarade tvångsmässigt personlighetssyndrom jämfört med "vanlig" tvångsmässighet som att det inte är något man har utan man är. Det är inte beteenden man har, utan det är ett sätt man är på.

Det beskrivs i kriterierna som så: 
"Ett genomgående upptagenhet av ordning, perfektionism samt mental och mellanmänsklig kontroll på bekostnad av flexibilitet, öppenhet och effektivitet."


Är upptagen av detaljer, regler, listor, ordning, organisation eller scheman i sådan grad att själva meningen med aktiviteten går förlorad.

-Åh ja! Jag gör listor för allt; allt som måste göras, allt som ska göras, allt som kan göras, sådant som ska hända, saker som har hänt, hur mycket jag har av någonting, hur mycket jag kan göra av någonting OSV. Sedan har jag även lätt att fastna i detaljer och glömma bort helheten, som t ex när jag skriver snöar jag ofta in mig på enstaka ord och fastnar där istället för att se helheten. Och det här med ordning och organisation är något jag typ går igång på.



Uppvisar en perfektionism som stör förmågan att genomföra uppgifter (är t ex oförmögen att avsluta projekt eftersom egna överdrivet strikta krav inte är uppfyllda

-Jag har inte problem med att avsluta projekt - när jag väl har börjat måste jag avsluta vad än det är jag har börjat med -, men min perfektionism stör verkligen min förmåga att genomföra uppgifter för allt tar så mycket längre tid.



Är överdrivet samvetsgrann, nogräknad och oflexibel i sådant som berör moral, etik och värderingar (vilket inte kan förklaras av kulturell eller religiös tillhörighet).

-När jag väl tycker något blir jag lätt oflexibel och har svårt att se något på ett annat sätt.



Är oförmögen att göra sig av med utslitna eller värdelösa saker som inte ens har något sentimentalt värde.

-Det är inte så att jag samlar på mig massvis med saker - snarare att jag rensar för jag blir stressad över allt som finns, som går att använda, som går att göra osv -, men jag har den här tanken att föremål har känslor. Alltså på riktigt har jag svårt att göra mig av med saker av den anledningen att jag tror att vissa av dem blir ledsna. Jag kan inte säga att en tröja är ful för jag tänker att den blir ledsen. Har alltid varit så här, normalt, jag vet.



Är ovillig att delegera uppgifter eller samarbeta med andra såvida de inte fullt ut underordnar sig hans eller hennes sätt att utföra arbetet.

-Jag gör gärna saker själv så de blir gjorda på mitt sätt, men jag lärde mig att anpassa mig direkt från början som t ex när det gäller grupparbeten i skolan, fotbollen, när jag har lett feriearbetare på jobbet. Om det är många som samarbetar är jag hellre den som tar order än den som behöver delegera uppgifter. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men uppgifter som rör mig, som jag har koll på, gör jag gärna själv om det är en situation där samarbete inte är självklart. Däremot om det ska samarbetas så tar jag hellre en roll där jag följer, för då är det lättare att göra saker utan att det ska behövas bli på mitt vis.



Är snål både mot sig själv och andra; ser pengar som något som bör sparas på hög inför katastrofsituationer

-Det här stämmer inte riktigt in på mig fullt ut för jag ser mig inte snål mot andra, men i vissa fall mot mig själv. Det som stämmer bäst är att jag gärna sparar pengar för att jag oroar mig för katastrofer.



Är stelbent och envis

-Det här kriteriet minns jag inte alls hur psykologen förklarade det (så med risk för feluppfattningar), men jag har för mig att det var något med att jag har svårt att se saker från olika vinklar och att när jag väl har fått en syn på något, har jag svårt att ändra mig. Som ett test vi gjorde där en social situation lästes upp och jag skulle säga om det var något olämpligt som hände eller något som var lite konstigt och då hade jag väl svårt att se det på olika sätt eller så. När jag väl hade tänkt på ett sätt, kunde jag inte se från ett annat sätt. Mina svar var ganska raka och enkla, typ.



Autism:

Jag förstod inte riktigt kriterierna lika bra för autism som för tvångsmässigt personlighetssyndrom, dessutom var de så många och långa, så jag skriver inte av dem helt, utan skriver istället lite kort utifrån dem vad jag känner igen mig i.

Här är några citat och hur jag upplever det hos mig som alltså fick diagnosen "Atypisk autism" (alltså en lättare form av autism):


"Varaktiga brister i förmågan till social kommunikation och social interaktion i ett flertal olika sammanhang"
Jag har det absolut jobbigt med det sociala samspelet. Jag försöker lära mig, ta efter andra och se hur andra gör, vilket har gjort att jag under åren har lärt mig, men det är fortfarande gånger då jag inte förstår och känner mig otroligt annorlunda än andra. Det är många saker jag inte förstår mig på hos andra; hur de fungerar, hur de tänker, hur de upplever saker och ting.


"Bristande förmåga till social ömsesidighet,/.../ t ex att personen avviker från det normalt förväntande i sitt sätt att närma sig andra och ger bristande gensvar i samtalet"
Här har jag ju också lärt mig vad som förväntas av en i sociala situationer och hur en ska bete sig, men ofta känner jag mig annorlunda och att jag har brister när det gäller samtal.


"Brisande förmåga till icke-verbalt kommunikativt beteende vid sociala interaktioner, alltifrån t ex bristande samstämmighet mellan verbal och icke-verbal kommunikation, till avvikelser i ögonkontakt och kroppsspråk eller bristande förståelse för bruk av gester"
Den här samstämmigheten mellan verbal och icke-verbal kommunikation har jag svårt för, att liksom få dem att höra ihop. Ögonkontakt är även något som jag tycker är oerhört obehagligt, men jag tränar på det.


"Bristande förmåga att utveckla, bevara och förstå relationer, alltifrån t ex svårigheter att ändamålsenligt anpassa sitt beteende till olika sociala sammanhang, /.../ till avsaknad av intresse för jämnåriga."
Många relationer förstår jag inte alls. Jag ser många gester som onödiga och förstår inte varför en ska bete sig på vissa sätt. Jag ser att folk gör vissa saker, men jag förstår inte meningen i dem. Att vissa beteenden ska anpassas i olika sociala sammanhang förstår jag inte alltid heller. Avsaknad av intresse för jämnåriga har väl främst varit tonåren gällande festande, alkohol, killar, smink, yta och allt sådant där. Då kände jag mig verkligen lost och förstod inte alls vad mina jämnåriga såg i dessa intressen.


"Begränsade, repetitiva mönster i beteende, intressen eller aktiviteter."
Jag fastnar lätt i mönster när det gäller det mesta. Rutiner och ritualer är vad mina dagar iprincip är uppbyggda på. Mina tvång är de flesta av upprepningskaraktär och jag har jättesvårt för att bryta mönster jag har fastnat i.


"Insisterar på att inget ska förändras i vardagen, oflexibel fixering vid rutiner eller ritualiserade mönster i verbala eller icke-verbala beteenden (t ex extremt upprörd vid små förändringar, svårigheter med omställningar, rigida tankemönster"
Det är som det är och det är bäst så; förändringar gör mig otroligt stressad och det är inte sällan jag blir oflexibel på grund av mina rutiner. Vardagen är skönast när den är som den brukar, utan omställningar och utan att det ruckas på rutiner och mönster. Mina tankemönster är också oftast väldigt opåverkbara och om något ändras blir jag lätt stressad.


"Starkt begränsade, fixerade intressen som är abnorma i intensitet eller fokusering (t ex starkt fäst vid eller upptagen av speciella föremål, överdrivet inskränkta eller ensidiga intressen)."
Jag vet inte om det här stämmer in på mig, men jag slukas ju djupt in i det som intresserar mig. Om vissa intressen är abnorma i intensitet vet jag inte riktigt för jag har ju inget att jämföra med.


För att fatta det kort vad jag tror att atypisk autism är för mig:
Jag har det jobbigt i sociala sammanhang. Jag vet inte alltid hur jag ska bete mig och jag förstår inte alla sociala koder, även om jag med tiden har lärt mig hur de används, förstår jag dem inte. Jag har svårt för att uttrycka mig verbalt och svårt att se meningen med att göra diverse saker i olika relationer. Dessutom är jag väldigt styrd av rutiner och mönster och har svårt för, och blir påverkad av, när det sker hastiga förändringar.


Det här är alltså ungefär diagnoserna som de är för mig, men sedan - speciellt inom autismspektrat, som är en bred diagnos - finns det ju fler kriterier och säkert olika sätt man kan tolka de på. Det finns säkert även fler beteenden hos mig som man kan koppla ihop med diagnoserna, men nu har jag i alla fall fått lite svar vad de är för mig.

Min upplevelse av att nu få dessa diagnoser är ingen speciell för jag hade ju haft dem oavsett om jag hade gjort utredningen eller inte, bara det att jag vet om det nu. Jag vet också att dessa inte gör mig till någon annan person, för jag är inte mina diagnoser - de är bara benämningar på beteenden jag har.


Städat med framgång



Idag var jag och mamma förbi hos mig för att putsa fönster. Jag har inte varit i min lägenhet någon längre tid sedan jag blev inlagd i juli så nu när jag var där ett längre tag kände jag behovet av att städa. Så mamma putsade det sista fönstret och jag började städa i min lägenhet som inte städats sedan i början av juli. Men det var mycket som inte var likt hur det brukar vara. Jag har ju tidigare sagt att jag ska försöka att aldrig mer städa som jag städade förut. Aldrig mer gå efter min lilla (långa) städchecklista. Aldrig mer. Och det gick faktiskt väldigt bra. Till att börja med varken vädrade eller tvättade jag inte alla mattor och andra tygföremål som jag alltid annars gör dagen innan den stora städdagen. Jag renbäddade inte heller eftersom jag bara sovit några få nätter i den nybäddade sängen. Handdukarna var ju egentligen inte heller smutsiga eftersom de har använts något och inte heller kökshanddukarna så de fick vara kvar - något som aldrig skulle ha gått tidigare eftersom allt behövdes göras samtidigt för att det skulle kännas rent.




Jag ska nog tack ECT:n två gånger om för att det gick så bra idag. Detta eftersom jag har blivit mindre tvångsmässig av den och smuts och sådant inte är lika ångestframkallande plus att ECT:n faktiskt har gjort att jag har glömt exakt hur jag städade förut. En bit inpå städningen av köket märkte jag t ex hur jag hade glömt bort att rengöra hela diskbänken och kaklet med svinto - och jag struntade bara i det. När jag började städa, började jag som jag alltid brukar: krypa på golvet och sopa med händerna. Efter ett tag insåg jag dock vad jag höll på med och slutade direkt för att hämta dammsugaren - som jag knappt har använt sedan jag köpte den när jag flyttade hemifrån. Så jag dammsög det jag brukar sopa med händerna och sedan skurade jag, också gick jag så från rum till rum, plus att jag dammtorkade. Något annat som jag gjorde annorlunda var att jag inte flyttade på alla möbler; t ex soffan fick stå kvar längst väggen och även mitt skrivbord, så jag dammsög och skurade bara runtomkring. Dessutom var ju mamma i min lägenhet samtidigt som jag gjorde allt det här! Skulle aldrig ha ingått i min tighta och detaljerade städplan. Absolut aldrig! Hon fick förvisso flytta sig från rum till rum när jag skulle städa, och fick inte röra sig i rummen jag hade städat, så tillslut fick hon sitta i ena delen av hallen medan jag städade klart det sista - men hon var där. Nu får lägenheten stå och vila efter städningen för att "suga in" renligheten, vilket i och för sig är att följa gamla mönster, men det var bara för att vi skulle hem till Sunderbyn - det känns som att jag hade klarat att "börja leva" i lägenheten efter städningen. 




Jag tycker den här städningen gick helt över förväntan. Jag gjorde massvis med saker som gick emot mina tvångsmässiga mönster och rutiner och framförallt tog det inte över tolv timmar. Vet inte riktigt hur lång tid det tog, men inte var det mer än tre timmar tror jag. Det bästa var dock att jag använde dammsugaren för första gången på flera år. Jag minns inte ens hur länge sedan det var jag dammsög mitt rum hemma hos mamma och pappa. Det känns som att jag har sopat golvet med händerna i hela mitt liv - men idag fick jag testa på dammsugaren, äntligen. Något annat som kändes bra var att det inte kändes smutsigt så fort jag hade städat klart ett rum och lämnade det - det kändes rätt okej att lämna lägenheten, den kändes rätt ren. Nu vet jag inte hur länge det kommer ta innan jag känner att den behöver städas igen, men det jag gjorde idag vara ett stort, eller många stora, framsteg.



Och plötsligt förstår jag varför jag har blivit som jag är


Autism. Tvångsmässigt personlighetssyndrom.
Nu är utredningen klar och två diagnoser är fastställda. Jag kan inte påstå att jag fick ut så där jättemycket från mötet idag, men det känns skönt att det äntligen är klart och att jag har fått ett svar. Jag fick inte så mycket information om diagnoserna som jag hade hoppats på och jag är väl inte riktigt insatt i dem och vad de innebär för mig. Mer genomgående kommer det bli om någon vecka vilket ska bli väldigt skönt, men nu vet jag i alla fall varför jag i mitt liv bland annat har känt mig så annorlunda. Varför sociala situationer har varit så knepiga. Varför jag alltid har känt mig så socialt inkompetent. För att det sociala samspelet är en svårighet. Att jag är så otroligt tvångsmässig kring vissa saker får ju också sin förklaring här, att jag till exempel har så svårt att sluta med saker när jag väl har börjat och det blir bara mer och mer. Andra svårigheter finns ju också, men som sagt har jag varken fått så mycket information eller förklaringar, så ett längre och mer ingående inlägg kommer väl så småningom. Det känns inte direkt jobbigt att ha fått dessa diagnoser, men det känns jobbigt att inte vara så insatt. För om jag hade varit det hade jag förmodligen fått mer svar, men jag ska vänta tills vi går igenom utredningen riktigt och försöka läsa lite själv.

Innan och under utredningen har jag tänkt att om det är något så är det något, och om det inte är något så kan man utesluta det. Nu visade det ju sig vara något och då kan man ju utgå från det och sedan se vilka insatser som behövs och var man ska börja ge rätt hjälp. Jag är glad att utredningen äntligen är klar för visst ger det mig något att få veta det jag har fått veta idag, och det ger mig förhoppningsvis ännu mer när jag får veta mer ingående vad allt handlar om och hur mina svårigheter passar in. Det blev sagt andra saker på mötet också som jag verkligen inte gillade, men det tar jag en annan gång för just nu mår jag för dåligt bara genom att tänka på det.


Tvången har makten över mitt hem

TRIGGERVARNING: renlighetstvång


Vi åkte tidigare till Piteå idag så jag skulle få tillbringa lite tid i min lägenhet. Jag försökte hålla mig lugn och jag kan nästan säga att jag klarade det fullt ut. Den har inte blivit städad sedan i början av juli förra året och jag har haft folk i den utan att ha städat den alls. Här på sjukhuset har mina renlighetstvång blivit avsevärt mycket bättre efter jag fick ECT och det är så otroligt skönt, men jag vet inte riktigt hur jag klarar mig i den riktiga världen. När jag är på permission hos mina föräldrar får jag en hint om hur det är där och där kan jag också säga att det har blivit så mycket bättre, men såklart inte helt bra som jag vill ha det. Min största utmaning är väl min lägenhet där jag, trots knappt två år bosatt där, har utvecklat så otroligt många rutiner, ritualer och tvång. Listan på allt som måste vara på ett visst sätt, göras på ett visst sätt och underhållas på ett visst sätt, kan göras otroligt lång, men mitt mål är att bli av med så mycket som möjligt så att det går att andas där utan att det känns smutsigt. 

Jag hoppas jag aldrig igen städar min lägenhet på det sättet jag har gjort tidigare som tar uppemot 12 timmar, plus timmar av förberedelser dagen innan. Jag hoppas att min dammsugare, som jag köpte när jag flyttade, men än så länge aldrig har använt, kan konkurrera med att krypa på golvet och sopa med händerna. Jag hoppas jag kan göra något, som t ex dammtorka, en dag och dammsuga nästa. Jag hoppas jag kan byta handdukar när de är smutsiga och rengöra marsvinens bur när det behövs utan att städa hela lägenheten. Jag hoppas jag kan ta hem folk utan att ständigt vara på min vakt och alltid sitta på helspänn för att det känns som att det blir smutsigt. Jag hoppas jag kan städa utan att alltid behöva skura minsta lilla yta. Jag hoppas att jag kan låta mattfransarna vara och inte ligga på golvet och kamma dem. Jag hoppas att jag kan låta disk stå i diskstället tills den är torr utan att få panik över att det inte känns städat. Jag hoppas jag kan vara utanför lägenheten - även på balkongen - utan att behöva duscha och tvätta kläderna på en gång. Jag hoppas jag kan gå med strumpor om jag vill och inte behöva ha på mig ett visst par tofflor hela tiden. Jag hoppas jag kan laga mat utan att bli stressad över att det inte ser nystädat ut under processen. Jag hoppas jag kan slänga kläder i tvättkorgen och låta de ligga där fram tills en tvätt ska köras - inte ha behovet av att tvätta direkt för att det känns smutsigt om de bara ligger där och väntar. Jag hoppas jag inte behöver torka varenda yta i lägenheten varje gång jag ska städa. Jag hoppas att jag kan städa lite hur jag vill, där det behövs, utan att behöva köra igenom hela städningsritualen med förberedelser, tvätt, den fulla listan med punkter att bocka av, dusch och tillslut trippandet på tårna och rädslan för att röra sig när allt är klart. Jag hoppas att jag inte ska behöva lämna min lägenhet efter att allt är städat bara för att låta den "suga in" renligheten minst ett dygn. Jag hoppas att jag kan vara i mitt hem och kunna andas utan att det känns så smutsigt så att allt måste städas igen. Jag hoppas att jag kan leva i mitt hem samtidigt som att det ser ut som att någon bor där - inte att det ständigt ska se orört ut.

Det finns så mycket som jag hoppas jag kan kunna göra gällande min lägenhet. Att ha den men att knappt våga andas, röra sig eller undvika att ta hem folk är inget jag hoppas på. Jag vill inte att folk ska känna sig obekväma hos mig bara för att jag går omkring och nojar mig över smuts. Nu har jag som sagt inte städat sedan i juli så att vara där idag en stund med mamma, pappa och Kompis kändes ändå rättså okej för jag vet redan att det är smutsigt, men hur jag ska kunna städa på ett annorlunda sätt när jag får chans till det vet jag inte. 

Jag vill bara kunna vara i min lägenhet. Jag vill bara kunna andas där inne utan att varenda lite vrå känns smutsig. Jag vill bara ha det balanserat.
Dags att ta tillbaka makten.



Försvinn självskadetankar, försvinn!

Hela dagen har i princip gått åt till att inte skada mig - och jag har klarat mig trots att tankarna maler och maler. Fast samtidigt har jag hellre tankarna på att skada mig än de andra, ännu mörkare tankarna på att dö. Jag vet inte om det är ett sätt att fly och distrahera mig från dödstankarna som skadetankarna har kommit tillbaka, men det gör nästan detsamma. Okej, inte för att det var så jättelänge sedan jag skadade mig sist, men ändå så pass länge att jag kan säga att tankarna har varit borta, men nu är de alltså här igen. Idag har jag stått emot. Hoppas bara jag kan somna och släppa det här för en stund trots att tanken har gått så långt. Jag vill helst inte behöva tvingas gå upp inatt bara för att jag inte kan stå emot. För jag kan stå emot. Jag har gjort det hela dagen. Jag kan. Jag kan. Jag kan. Jag ska!


Imorgon blir en ny dag, men jag har lite saker att göra så förhoppningsvis kan jag distrahera mig då med. Tankarna är jobbiga just nu. Sitter och dricker lite te i dagrummet och ska snart gå och lägga mig, men först måste jag stå emot den starkaste tanken och inte skada mig det sista jag gör innan jag kryper under täcket. Egentligen ger det mig ju ingenting att skada mig - det vet jag ju. Dessutom kommer jag ju med största sannolikhet få tillbaka tanken efter att jag har följt den också måste jag följa den igen, också är hela den där cirkeln igång. Men tankarna blir så himla starka att jag inte vet hur jag ska göra för att stå emot tillslut. Jag ska väl försöka spendera så mycket tid som möjligt i dagrummet och med Buffy som jag har gjort idag. Nu är det "bara" att stå emot de här sista, starka tankarna. Jag vet inte hur, men jag får väl sitta här ute tills jag vet. Eller tills jag känner att jag har övertaget för en stund.


25/1 15:2

15:2 är alltså mitt rumsnummer och baklänges blir det dagens datum som råkar vara min födelsedag. Har verkligen haft en dag som varit både i den absoluta toppen och i botten.
Dagen började med att jag läste en sådan fin grattishälsning från min bästa och äldsta vän Emma som framkallade en mängd tårar. Mitt i allt detta kom AK - min fd. ätstörningsbehandlare som nu jobbar här på avdelningen - och en annan ur personalen sjöng för mig. Så himla gulligt! Fick dessutom en liten present av AK sådär på morgonen. Ute på avdelningen överöstes jag av "grattis" och lunch fick jag äta med AK på café i stan. Träffade dessutom bästa Elin och Felix där av en ren slump så jag fick luncha med dem också. Sedan gick jag och AK lite på stan och jag fick ännu en present i form av en underbar rosa kofta som var så söt och verkligen jag. 

Väl tillbaka på avdelningen blev det tyngre då tvångstankarna tog kontrollen och bemästrade mig. Har haft tankar som jag har gått emot under dagen och även under veckan och just idag gick jag emot extra mycket. Det gjorde tvånget så mycket starkare och jag gjorde saker jag inte borde ha gjort. På grund av det blev det en hel del snack och även indragen permission. Så nu ska jag alltså vara här hela helgen och jag vet att jag kommer bli helt galen. Jag känner bara att jag måste bli utskriven och få komma ut nu, men det får jag inte. Jag skulle troligen få träffa läkaren någon dag snart så kanske får jag veta lite mer, för som det ser ut nu förstår jag verkligen inte meningen med någonting som görs. 

Nu måste jag vara utanför mitt rum och det är otroligt frustrerande när allt jag vill är att ligga i min säng. Förstår att det beror på mig, men jag önskar bara att allt var ogjort. Sitter och försöker distrahera mig med telefonen och inte gräva ner mig i alltför mörka tankar, om än de finns där mest hela tiden. Snart kommer mina fina föräldrar och hälsar på så det blir mysigt. Ska försöka ignorera alla tankar som tränger sig på och inte tänka alltför mycket på den negativa delen av den här ändå bra födelsedagen.

Den lilla presenten jag fick imorse. 

Den extremt goda tårtan som jag fick i helgen när vi firade mig. Rysk banantårta.


Ännu en fortsättning

Jag har ingen lust alls att skriva. Allt känns fel. Jag gör fel. Måste göra en massa saker bara för att tankarna säger det. Efter ytterligare ett tankekaos som skadade så fick jag träffa en AT-läkare som kollade så att mitt yttre var okej. Hon trodde medicinen jag hade fått utsatt för ett tag sedan ändå hade hjälpt lite mot mina tvångstankar, men att den nya medicinen var kanske bra ändå. Det här med mediciner förstår jag mig verkligen inte på, jag är inte van vid det. Men jag ska försöka göra det jag kan på ett bra sätt, men det är bara så jävla svårt. Jag vet inte ens hur jag ska förklara vad som händer i skallen när tankarna kommer. Jag kan som inte stå emot för jag känner mig skyldig till att följa dem. Jag vet inte ens. Jag får en tanke, tänker på den lite för länge, får en oerhört stark känsla att jag måste följa den och sedan måste jag bara göra det.





Börja träna igen

Jag har inte tränat på jättelänge. Medvetet har jag hållit mig borta från det under en lång, lång tid för att det har skadat mig och för att det har varit något otroligt destruktivt för mig. Nu är jag jätterädd för att försöka, men samtidigt tror jag att jag börjar vilja göra det av rätt anledning. Jag har kommit långt i ätstörningen och jag tror jag kan ta kontroll över mig själv. Jag tror. Tvånget däremot har jag svårt att kontrollera och träningen har nästan aldrig varit något annat än tvångsmässig. Däremot tror jag att jag kan hitta nya sätt att kontrollera det på. Att det kan bli en utmaning att hålla det annat än tvångsmässigt och som något destruktivt. Jag ska testa börja träna lite smått för mig själv. Lite styrketräning och röra på mig i form av promenader för att kroppen ska kunna fungera. Lite vardagliga rörelser bara med syfte att hjälpa kroppen. För att liksom hjälpa till att klara det vardagliga, för att låta kroppen få göra sina vanliga rörelser och hålla igång lite. Att hitta det som motivation och mål att hitta nya sätt att träna på ett icke destruktivt sätt. Jag får ha som mål att, istället för att köra på när kroppen är som tröttast och bara öka och öka, så får jag försöka hålla en lagom gräns och lyssna på den. Givetvis kan jag inte sluta så fort jag får lite mjölksyra, men känna av när det börjar göra ont på fel sätt och inte låta ångesten styra. Det kommer bli en utmaning, men jag tror det är det enda sättet för mig att kunna träna igen. Helt enkelt att ha min bakgrund i åtanke och träna utifrån mina förutsättningar. När detta blir av återstår att se. Jag tänker börjar med att önska mig en träningsmatta i födelsedagspresent.


Träning för länge sedan


Tar kontroll över tvången

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vad jag känner. Samtidigt som jag inte känner något, känner jag så väldans mycket. Men jag känner mig i alla fall betydligt mindre tvångsmässig. Ska till och med ha folk hemma hos mig nästa vecka utan att känna att jag ballar ur. Förr kunde jag knappt ha besök hemma för jag tyckte det blev smutsigt så fort jag andades där inne och behövde skura golvet av minsta lilla. Jag upplever att jag har kontroll över mer saker snarare än att tvångstankarna är i ständig kontroll över mig - både när det gäller renlighet och det att "tänkta tankar måste bli verklighet". Jag har även kunnat vara på mitt rum här på avdelningen utan att skada mig. Jag känner inte alls att det där tvånget är lika starkt att jag måste göra vissa saker bara för att mina tankegångar har gått på ett visst sätt och somliga tankar har knappt varit aktiva. Nu tänker jag vissa tankar ibland, men de kan stanna vid tankar och jag kan släppa dem utan att jag har utfört dem och det är verkligen något nytt. 
Däremot är det vissa tankar som är aktuella fast än de borde vara borta. Att jag har dem gör mig dock inget - jag störs inte av dem - utan jag störs av att jag hindras från att följa dem. Det är det som är det jobbiga och jag vet helt ärligt inte hur jag ska hantera det. Jag vill inget annat än att följa mina tankar, men just nu hindras jag från det. Som sagt är jag dock mycket mindre tvångsmässig vilket är så himla skönt så det är inte sant - jag är inte i nuläget längre rädd för att tänka vissa tankar för att jag på något sätt måste följa dem. Dock är det väl förmodligen tack vare medicinen jag fick, men som jag nu inte får längre. Jag ska istället få en annan och jag hoppas den hjälper mig lika mycket, det hoppas jag verkligen. För om jag ska leva en stund till, vill jag inte leva med mina tvång. För att vara slav under tvången, som jag har varit, är inget liv.


Förbättring

Jag får mina glada ryck när jag klarar av att göra vardagliga saker som t ex städa mina marsvins bur. Jag märker hur medicineringen med Anafranil och ECT:n hjälper. Visst gör jag det inte helt ångestfritt, allt som har med städning och smuts att göra kommer kanske alltid framkalla en viss ångest om jag inte gör på "mitt rätta sätt", men det är så många småsaker som jag märker att jag faktiskt kan göra nu, utan att tvånget tar över. Bara det att jag som sagt kan städa mina marsvins bur utan att städa hela huset (kan bero på att jag inte är i min lägenhet men det känns som att det skulle gå där också). Att jag sedan dessutom kan sopa golvet lite lätt utan att städa hela rummet, lägga en prydnadskudde på golvet när jag bäddade sängen, ta på mig annat än helt nytvättade kläder efter att jag har duschat, använda kläder som har färdats någonstans utan att ha tvättas, ta upp mina marsvin och gosa med dem hur jag vill....ja listan blir bara längre och längre och det känns helt fantastiskt. Den riktiga prövningen kommer väl först när jag är hemma i min lägenhet, men små framsteg ser jag ändå. Förhoppningsvis hjälper ECT:n ännu mer när jag får fler behandlingar.


Electroconvulsive therapy

Jag har fått min femte ECT-behandling idag och jag känner faktiskt att det hjälper. Även läkaren sa att han såg på mig att det gav effekt så det känns ju otroligt skönt. Fick dessutom permission över helgen vilket jag absolut inte trodde efter tisdagens kaos då jag aldrig kom tillbaka till sjukhuset efter skolan, utan istället vandrade på tårgrälsen någon timme, jagades av polisen in i skogen och kom tillbaka dyblöt till sjukhuset på kvällen. Men jag fick alltså permission och det är jag så glad över för nu ska jag få kramas lite med Elin och sedan med mina djur. Men tillbaka till ECT:n - jag tror verkligen det hjälper för mina tvångstankar är inte alls lika starka och påtagliga och ändå har jag bara fått fem behandlingar. Jag känner mig förvisso lite borta i skallen, men jag hoppas det går med sig och att effekten på tvångstankarna håller i sig. I tisdags duschade jag för fan här! Det kanske låter banalt för många, men när man knappt kan duscha i sin egen dusch utan tiotals med långa ritualer så är det en jävla bravad att gå på ett sådant här ställe och bara ställa sig i duschen. Jag har inte heller skadat mig på två dagar. Inte för att jag heller har haft någon specifik tanke på det så just det har inte varit så svårt att stå emot. Dessutom har ultimatum ställts och då är det lättare att sätta det emot tvångstankarna så det är vad jag har gjort. Nu blir det snart att bege sig på permission och hur det miljöombytet, respektive när jag återigen ska tillbaka hit, kommer påverka min skalle återstår att se, men jag är i alla fall med på att det kan komma att röra om där uppe.

Min kära familj <3


Kaoset fortsätter

Det fortsätter vara tumult. Jag fortsätter att vara en idiot. Personalen fortsätter att säga att jag ska vara less på min sjukdom och inte på mig själv.
Idag fick jag i alla fall läkarsamtal och det vi kom fram till är att jag ska testa ECT; elbehandling. Jag är otroligt nervös inför detta eftersom minnesluckor ofta förekommer och just det är bland det obehagligaste som finns, men jag känner att något måste hända nu. Som det har varit den senaste tiden så går det inte. Jag har inte ens fått en ynka liten permission den senaste veckan och inte blir det heller att åka någonstans i helgen. Det är inte hållbart det jag gör, jag vet, men jag känner mig så jävla maktlös, helt utom kontroll. Om jag ska leva vill jag inte leva med alla mina tankar som bara skriker åt mig hela tiden. Jag följer dem i hopp om att de ska sluta, men det blir aldrig tillräckligt, jag slutar aldrig. När jag blir stoppad av andra och det inte känns som att jag har gjort tillräckligt då blir tankarna ännu starkare och jag får aldrig göra så det känns rätt. Det är så frustrerande. Och så otroligt förlamande. Jag tar varenda tillfälle som ges för att göra det jag tänker att jag måste göra. Personal blir frustrerad. Jag blir förstörd. Men nu är jag hindrad en stund i alla fall. Och jag bombarderas med måsten som bara växer och växer utan att jag kan göra något åt det. Det knäcker mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Men det är något dom måste göras. Kanske skapar ECT den där lilla plusset som jag behöver.


Du har viljan att bli större, här är du redan stor

Det går tungt nu. Och jag hatar mig själv lite mer. Men jag blir som besatt. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv när jag blir hindrad att göra mina ritualer. Jag vill inte, men jag har en sådan stark kraft inom mig som växer sig större och större för varje minut som jag inte följer tankarna. Jag är som bortom kontroll och ingen lösning verkar finnas. Personalen blir frustrerad och trots att de gör allt annat än att förminskar mina problem (som jag däremot ofta gör) så tror jag inte de förstår helt hur starka mina tankar kan bli. Jag kan inte säga till och be om hjälp för tankarna har sedan länge vuxit större än så. Jag vet inte vad jag ska göra! Snälla någon, säg vad jag ska ta mig till! Jag är trött på dessa ständiga tårar, personal som försöker lugna ner mig, jag som knappt kan andas men försöker få ur mig "jag vet inte vad jag ska göra!". Och denna besatthet. Min hjärna som är så fokuserad på en enda sak. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Och när läkarna säger att tvång är svårt att behandla (när de tidigare har sagt att medicinen jag äter har visat goda resultat) då vill jag bara skrika ut allt jag känner: hopplöshet. Snälla tankar, låt mig vara! Ni är sparkade! Uppsagda! Vräkta. Vad som helst...bara jag får lite ro. Snälla? En liten stund i alla fall. Jag tyckte mig höra att personalen skulle söva mig. Jag blev så glad, men det visade ju sig inte vara så bra.


Hemma en sväng

Idag fick jag gå ut en sväng med en från personalen vilket var jätteskönt. Vi gick hem till mig en sväng och hämtade lite grejer och sedan gick vi tillbaka. Ska gå ut imorgon också och vattna mina orkidéer som står hemma. Jag uppskattar verkligen att få komma ut lite och komma härifrån om än det bara är för en stund. Något annat som är skönt är att jag bara kan gå in i min lägenhet med en annan människa, utan massvis med ritualer för att förhindra att smutsa ner. Det har jag anafranilet att tacka för. Jag har inte städat min lägenhet sedan jag blev inlagd i juli och sedan dess har både mina föräldrar, jag och personal från avdelningen varit där inne utan att göra mina renlighetsritualer men jag har kunnat hålla mig lugn ändå. Det känns otroligt skönt. Kanske känns det bara lugnt nu för att jag inte är i min lägenhet så länge varje gång jag kommer dit, eller så hjälper medicinen jättemycket. Hoppas på det sistnämnda för om jag ska leva så vill jag inte leva med alla mina tvång. Om jag ska leva är sedan en annan femma.


Påverkad permis

TIGGERVARNING: självskadebeteende

Jag tänkte inte ens tanken att det skulle påverka min permission idag när jag skadade mig. Jag hade bara "måste-tankarna" i huvudet och insåg först när sjuksköterskan sa det att min handling gjorde att jag fick kortare permission idag. Först skulle hon dra bort den helt, men sedan fick jag i alla fall åka och se fotboll med pappa, vilket kändes jättebra. Men som förstått var morgonen jobbig. Möjligheten fanns och då blir tvånget ännu starkare. Oberoende av mina andra tankar och bristande livslust ska jag i alla fall försöka att inte skada mig själv, trots att tankarna blir så otroligt starka. Det är ju inte skönt att göra sig själv illa, men det är så svårt att låta bli. Nu ska jag dock det; låta bli.


Så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan

Det har varit turbulenta dagar och jag vet inte var jag ska ta vägen. Mina tvång byter bara form när jag blir hindrad att utföra någonting och jag känner mig så otroligt maktlös. Först när jag försöker gå emot, begriper jag hur starkt det är. Personalen gör allt de kan för att hjälpa mig, men tvånget är starkt. Jag vet att det händer i mitt huvud och det är jag som har kontrollen, men det känns som att jag inte har någon kontroll överhuvudtaget. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska ta mig till. På torsdag får jag i alla fall åka till skolan och det ska bli skönt att andas frisk luft och få lite miljöombyte. Jag vet inte hur det ska gå med målandet för jag känner mig inte kreativ för en sekund, men det ska väl gå ändå.

Kanelbullens dag firas även på sjukhuset.


Min kropp har gjort det igen

TRIGGERVARNING: tvång/självskada

"Är du säker på att du har tagit x antal x-tabletter? För de stämmer inte in med proverna att du ska ha tagit så många." Den visan har en hört förr. Och ja, jag är lika förundrad själv. Visst har jag ljugit om mycket i mina sjuka år, men något jag aldrig har gjort är överdrivit. Så nej, jag förstår inte heller hur de där tabletterna, som jag rensade min lägenhet på när jag fick en timme över när jag missade bussen till skolan, inte gjorde mer skada än de gjorde. Det blev en natt på IVA, men nu är jag tillbaka på avdelningen igen. Mår betydligt bättre fysiskt nu är för ett dygn sedan, men psyket är som vanligt oförändrat. Min kropp vill verkligen överleva samtidigt som mitt huvud bara vill dö.

Jag hade kollat fel tider på bussen så när jag var på väg dit såg jag den åka. Hade då en timme på mig tills nästa buss gick och efter att ha suttit och väntat ett tag i väntrummet på sjukhuset kom jag på att jag hade några, vad jag trodde, ofarliga tabletter. Tanken kom och BAM så kände jag i hela min kropp att jag var tvungen att göra det. Jag började må otroligt dåligt nästan på en gång, men jag åkte till skolan ändå. Väl tillbaka på sjukhuset låg jag bara i min säng och försökte ignorera illamåendet. Hade besök av mamma och pappa och tänkte berätta vad som hade hänt, men fegade ur. På kvällen när jag fick min kvällsmedicin och pratade med sjuksköterskan sa jag dock vad som hade hänt men sedan var det inge mer med det. Sedan kom hon in igen och sa att jag var tvungen att gå till akuten. Jag vägrade men de tvingade dit mig. Väl där blev jag årets nåldyna som de försökte sticka över tio gånger innan de kunde ta några prover. Blev tvingad även till IVA där jag hade vak, fick motgift och fick magen röntgad och nu på morgonen fick jag komma till avdelningen igen. Nu står det dock oklart om jag får åka till skolan idag för jag skulle tydligen träffa en läkare. Men jag vill inte träffa någon himla läkare! Jag kan väl göra det någon annan dag istället när jag inte har skola? Tydligen vill de hålla uppsikt över mig vilket jag i och för sig kan förstå, men kan inte de förstå att jag blir knäpp av att vara här hela dagen?

Saknaden efter min fina lägenhet...


Nu känns det lite

TRIGGERVARNING: Självskadebeteende & tvång

Det slog mig när jag kollade på mina räknare att de här siffrorna kändes oerhört lite. I och för sig för att jag för ett tag sedan bröt mitt långa uppehåll med självskadande och de 200-någonting dagarna nollställdes, men det är inte därför. Förut var en sådan här siffra mycket. Väldigt mycket. Nu såg det ut att vara så lite. 36. Men det betyder ju bara att jag har varit så högt uppe bland de högre siffrorna så länge. Jag har blivit van vid att de har varit så höga. 36 är inte lite, för allt är bättre än inget alls, men jag vet att jag har klarat mig så mycket längre. Och ja, det här är ett exempel på tvång: jag tänkte en tanke på att skada mig, tänkte lite för länge och sedan kände jag att jag var tvungen. Jag vet att jag inte är tvungen. Men det känns bara som så ibland.


Svårt att sätta fingret på det när man väl gjort sig van

Vet inte hur jag ska prata om det. För allt är så självklart. Samtidigt så himla rörigt. Tvång. Dessa tvång. Som jag har sagt har de varit med mig på ett eller annat sätt sedan jag var fyra, men jag har nog aldrig riktigt reflekterat hur himla starka tvångstankarna och tvångshandlingarna kan bli (det märks dessutom inte förrän man försöker gå emot dem). När personal frågar hur jag står ut svarar jag med ett skratt "nä men jag är väl van". Jag har så nära till skratt, oavsett vad det handlar om. Men så är det ju så, det är lite lustigt hur en så lätt blir van. Och då blir det också svårt att prata om. "Mina tvång? Jaha? Ömm...jo jag har väl lite tvång kring olika saker." Precis, det är svårt att riktigt peka ut vad som är vad. Och var går t ex gränsen vid när det är en rutin och när det är tvång? Vad är vad liksom? Jag har blivit ombedd att skriva lite om det, men det är så svårt när jag knappt vet själv.

I fredags blev jag som sagt utskriven på ÖPT. Jag hann inte ens vara ute i en minut så hade de första tabletterna passerat mitt svalg. Det var där och då jag insåg att jag behövde hjälp. För det jag gjorde var helt utom kontroll. Jag var slav under tvången. För där och då ville jag inte dö. Jag orkade förvisso inte leva. Men jag ville inte dö. Jag följde bara det tankarna sa åt mig att göra. De skrek åt mig att köpa de där tabletterna exakt när jag blev utskriven, exakt hur många och exakt var jag skulle ta dem. Och nu ligger jag här igen på avdelning 25 med LPT och vak efter en betydligt kortare period med motgift (20h till skillnad från förra gångens 11 dagar). Men ändå här igen. För när tvånget var följt ringde jag pappa. Helt enkelt för att det jag hade gjort inte var i suicidsyfte - jag hade bara gjort det tankarna skrikigt åt mig när jag har varit inlagd här den senaste tiden, det de ofta säger åt mig att göra: "följ tanken du tänkte". När jag har tänkt på en tanke lite för länge så blir det ett tvång jag måste följa. Det kan vara vad som helst, allt från att gå på ett visst sätt till att ta ett x antal tabletter en viss tidpunkt en viss dag. Jag har försökt tänka ut och sortera lite bättre och i stora drag är det tre grunder eller vad man ska kalla det:
renlighet,
att göra mig själv illa på ett eller annat sätt
och sedan har jag även tvångstankar om att jag är rädd för att göra andra illa eller göra saker som absolut går emot mina värderingar.

Vissa saker gör jag på rutin, andra gör jag för att jag har tänkt en tanke på att jag måste göra det och somliga är mer svårförklarliga. Någon sa att många av mina tvång var av "upprepningskaraktär" - att jag upprepar saker - vilket stämmer på mycket: jag måste ofta göra en sak på samma sätt eller mer nästa gång. Vissa tvång är lättare att gömma, andra är svårare och somliga är helt omöjliga att utföra i vissa sammanhang. Här på avdelningen har de gjort vissa tvång omöjliga att följa med helt andra medel, t ex göra kranen obrukbar på 1...2...sätt:

Skriv inläggstext 


Jag har gjort det igen, jag har dröjt mig kvar, det finns en gräns för nästan allt men för dig har jag gjort undantag

Tvången har satt hit mig. Låst in mig återigen bakom dessa dörrar. Jag blev utskriven på ÖPT igår, men jag hann inte ens komma utanför dörren förrän jag fingrade på pengarna som skulle köpa de där tabletterna som jag var tvungen att ta. "Tvungen" tänker ni kanske? - Jag skriver mer om det imorgon. Men just på grund av att det var tvången som styrde mig, hade jag inte den där starka viljan att dö och det gjorde att när tvånget var följt så kunde jag ringa min pappa. Senare blev det ambulans och magsköljning och sedan minns jag helt ärligt inte vad som hände. Hur jag kom från akuten till IVA. Vad jag sa till mina föräldrar. När jag bytte kläder. Hur vissa foton på min mobil kom till. Jag hade lite samlade tabletter från avdelningen som var sömntabletter som jag tog när jag kom hem (de andra tabletterna tog jag redan på en sjukhustoalett), så jag antar att det var de som skapade förvirringen.

Det blev ingen allvarlig fysisk skada denna gång så nu är jag alltså tillbaka på 25:an på LPT och med vak. Så många tankar. Inte så många känslor. Jag är mest arg på mig själv. Att jag har sådan jävla liten kontroll över mina tvång. Att jag inte ens hinner försöka gå emot förrän de har överröstat mig. Att jag faller så lätt. Att det inte finns någon gräns. Att jag har gjort det igen.


Tidigare inlägg
RSS 2.0