• Att jag lade ifrån mig datorn i en hel vecka sommaren 2013
• Att jag aldrig berättade att jag ättränade på Ätstörningsmottagningen i form av luncher
• Att jag var så vilsen och förtvivlad i början av 2013 för att jag inte visste var jag skulle be om hjälp eftersom jag nyss fyllt arton och inte kunde gå tillbaka till BUP
• Hur jag skrev att "jag vill vara fröken nyttig, jag mår bra av det"
• Att jag en gång i tiden har kunnat tänka att ett klädesplagg ser bättre ut på kroppen än på galgen
• Att jag en gång fick reda på att sättet jag sprang på gjorde att jag ramlade lätt på fotbollsplanen
• Att jag förnyade Bonitas schabrak
• Att farmor gjorde uggletavlan enkomt till mig
• Att jag endast skrev två inlägg under april 2011
• Hur mycket jag och Bonita gick fram som team, men att jag hade ribban för högt för att se det
• Att jag fotade riktigt fina bilder på fyrverkerier för några år sedan med min lilla digitalkamera
• Hur förtvivlad och förundrad jag var när mina lockar försvann och mitt hår blev tunnare
• Om hur jag skrev om mörker då som det faktiska fenomenet - inte om inre mörker
• Att jag 2010 skrev om träningsångest
• Att jag och Emma gjorde iordning morötter och dipp på Coops kundtoa innan vi skulle på bio
• Mitt sjuka sätt att försöka dämpa min hunger (som inte berodde på att det var fel på mig utan att mina portioner var för små)
• Hur mycket beröm jag fick för mitt bildspel som jag gjorde om fotbollen
• Att Delice sa att jag hade fått en älg i huvudet, när jag hjälpte henne med hennes blogg, för att jag inte brukade vara så snäll
• Att jag såg The Grudge för fem år sedan utan att veta att Sarah Michelle Gellar spelade huvudrollen
• Hur jag testade dricka en sak från svarta listan 2010 för att jag "kunde unna mig det" efter hårdträningen, skämdes för ångesten efteråt och sa istället att jag tyckte det var så äckligt
• Hur häftigt jag tyckte det kändes att vara hemma en hel dag utan att göra något annat än att kolla på film hela förmiddagen
• Att jag gjore ett sådant där "do-it-yourself"-inlägg för si sådär sex år sedan utan att veta att det var "en grej" (eller skulle bli en grej?)
• Hur mitt rum såg ut innan vi tapetserade det
• Engelskaläraren som vi hade i åttan som vi kallade "Hejsan hejsan"
• Hur Emma försökte få in mig på en bio med 15-årsgräns när jag var 14 - men misslyckades 
• Att jag inte visste att "blond och dum" var en grej
• Pixbox
• Hur ett av mina tvång redan fanns i mitten av 2009
• Att mina löften egentligen började i juni och inte i september
• Att jag ansåg mig själv som tjock för att jag hade ätit innan jag började vandra nedåt i spiralen (eller det kanske var ett tecken på var jag var påväg?) 
• Hur jag offrade mig för Ida och blev "rövad" när hon redan hade blivit det så många gånger
• Hur jag, Emma och Evelina åkte till sjukhuset sent på kvällen och skrek "vi lever!" - för att känna att vi levde
• Hur irriterande jag skrev med tusen förkortningar och smileys efter varje mening
• Att jag aldrig ska ta bort min blogg, utan fortsätta skriva för det var verkligen underhållande och intressant att gå tillbaka och läsa och minnas

• Men jag påmindes också om att min blogg är över sex är gammal, har en massa inlägg och att jag aldrig ska göra detta igen

(+att blev påmind om att jag varken lagt ut bilder från Holland, London eller studenten...)

 

 

Det syns i klädkataloger, på TV, i affärer som smala skyltdockor och i olika reklamformer. Dagens kroppsideal är skrämmande smalt och det finns med oss överallt. Jag blir förbluffad av ur många gånger per dag jag hör någonting om att han eller hon har, på ett eller annat sätt, en kropp som inte stämmer överens med hur det ”ska” vara. Det skrivs om olika bantningsmetoder hit och dit och massvis med olika sätt att visa världen hur ”alla” människor ser ut, alla utom du. Fast saken är det att det inte alls är alla som liknar idealet, och tur är det väl att alla är olika, men såklart så känns det ju som att alla är som man ”ska vara” när man bara ser människor med idealsmala kroppar.

Medelvikten bland befolkningen har ökat samtidigt som modellernas medelvikt har minskat. Modellerna finns i all media som vi praktiskt taget badar i varje dag, året om. Inte är det då så konstigt att ätstörningarna har blivit vanligare när kroppsidealet har gått från runt till hälsofarligt smalt.

Visst kan man vara missnöjd med sin kropp, men vad beror det på? Troligtvis på det skönhetsideal som man möter varje dag. Varför känner man prestationskrav? Kan det bero på att man till exempel känner att man måste träna hårdare för att bli smalare? Allt är ju olika från person till person men det är hemskt att det i dagens samhälle ska spela roll om man är smal eller inte. Det verkar som att man inom media försöker främja idealet och få alla att vilja se likadana ut.

Alla vet, det snackas. Genom det kommer det fram vad som är aktuellt. Är det möjligtvis dagens kroppsideal det snackas om? Om vad man har sett för diet i en tidning och hur smal man blir av den eller vilken kändis som har snyggast mage eller lår?

Det är lätt att lyssna på vad som sägs runt omkring en, men det är absolut inte alltid rätt. Man lyssnar alldeles för mycket på andra och särskilt sårbar är man ju i ung ålder vilket leder till dessa förfärligt onödiga ätstörningar. För det gå ju inte att se igenom att den vanligaste åldern för ätstörningar, 13-30 år, är den tiden då man oftast har det psykiskt jobbigt. Man blir påverkad av allting och speciellt känsligt är det ofta när det handlar om sin egen kropp eller andras ”perfekta” kroppar.

En hemsk sak är att sådant här sätter igång tankeverksamheten så mycket att man börjar göra sig själv illa bara för att man tror att man inte är som man ”ska” vara. Ätstörningar beror ju inte bara på allt vi ser och hör men nog är det många som skulle få en annan syn på människans kropp och allt sådant kring kroppsidealet skulle försvinna.

Hur kan det vara så viktigt att vara så smal som det visar sig att man ”ska” vara? Det är otroligt att det kan gå så långt som till döden bara för att man inte kan variera med människor med olika kroppsbyggnader i media. På så sätt hade alla förstått att man får se ut hur man vill utan att man ska behöva bevisa något eller ändra på sig.

Jag har förstått att man inte är någon sämre människa bara för att man bryr sig om andra saker än vad som sägs och skrivs i media och kan gå sin egen väg och strunta i idealet. Jag vet det av egna erfarenheter och man blir själv en starkare människa. Det inte spelar någon roll om man inte ser ut som alla andra. Det är bara bättre. Ingen vet hur en människa är genom att se på honom eller henne, för allt det viktiga sitter på insidan och då spelar det kroppsidealet ingen roll.

Sofia Kihlström 9C"

"Jag vet att man blir en starkare människa." Jo men oj vad medveten, obrydd och självsäker jag hade hunnit bli av några gånger på BUP. Frisk och fri ända in i fingerspetsarna. Självkänslan var ju i topp. Eller inte. Förnekelse kallas det. Men någonstans hade jag ju kommit i kontakt med den där medvetenheten som jag blir allt mer och mer bekant med.

Men ibland är det svårt för mig också. Att prata. Att berätta. Och att våga se sanningen. Som ni vet så jobbar jag just nu och det blir en del problem som jag stöter på. För trots att jag jobbar finns det ju andra saker som måste passa in. DBT-möten till exempel. Det var samma sak förra året och då var jag dessutom inlagd på 32:an några dagar. Så vad händer? Först försöker jag ju få så sena tider som möjligt. Men sedan? Jo, jag ljuger. Säger att jag måste sluta en halvtimme tidigare för att jag ska på ett läkarbesök. Och mår dåligt över att jag inte säger som det är. Men vågar inte säga sanningen. Läkarbesök går lättare att säga än "jag ska träffa min psykolog". Trots att jag vet att det är lika okej. Eller att det borde vara det i alla fall. Om det hade gällt vänner så hade jag lättare kunnat berätta för om de inte accepterar mig kan jag bara låta dem lämna mitt liv för sådana människor behöver jag inte. Men om jobbet har en annan åsikt än mig och om jag inte skulle bli respekterad där, då kan jag ändå inte bara klippa bandet. Jag viker hellre undan från värderingar än att mista jobbet. Det är viktigt på vissa plan att de jag umgås med har samma värdegrunder som mig - annars kan det bli svårt -, men när jag har ett jobb måste jag ta vara på det. 

Och hur ska jag kunna veta vad de skulle säga om jag sa sanningen? Inte tror jag att de skulle spraka mig, så fördomsfulla är väl ingen (hoppas jag). Men om bemötandet skulle bli annorlunda. Om jag skulle börja vantrivas. Eller om de helt enkelt inte skulle tycka det var okej för mig att sluta 15.30 istället för 16.00 en dag i veckan. Vad skulle hända då? 

Att psykiskt sjuka inte kan jobba är en myt. Men självklart behöver vissa speciella anpassningar. Vissa kanske inte orkar heltid, andra kanske inte kan vara i en viss situation. Men det är där. Och då. Andra kan jobba som vanligt utan några större justeringar. Och inget är bättre eller sämre. Man jobbar efter sin förmåga - och självklart finns det de som inte kan/orkar/klarar av att jobba. Jag mår helt klart bättre av att jobba och det är inget som påverkas av att jag inte mår psykiskt bra. Givetvis är jag trött - oerhört trött - efter jobbet och orkar i princip inte göra så mycket annat, men om det beror på mitt jobb eller att jag inte mår bra eller om det är en blandning, vet jag inte. Dock måste jag ju då ändå ha en liten anpassning efter mitt mående och det är att jag måste få komma iväg till mina möten. Så det jag är rädd för är att de inte ska gilla att jag åker iväg lite tidigare och att de använder mitt psykiska mående som något slags argument till varför jag inte borde jobba där. Också skulle hjulet med fördomar om psykisk ohälsa vara igång.

Innerst inne tror jag inte att min chef skulle behandla mig på något annorlunda sätt om jag sade som det var, men det är den grejen att vara så beroende av att få fortsätta jobba som gör det så svårt att berätta - jag kan inte klippa bandet med jobbet och själv gynnas. Det faktumet och den tabu kring psykisk ohälsa som finns i samhället. Som jag så gärna vill hjälpa till att minska. Men som jag genom detta ändå håller kvar.