Men jag gör det.

Jag försöker distrahera mig hela tiden, tänka på annat, men tillslut blir tankarna så starka att de kväver mig. Varje del av varje dag får mig att tänka på sådant jag inte ska. Sådant jag inte får tänka på.

Jag har inga planer på att göra något, inte alls, så det är ju egentligen helt ofarligt. Men ack så jobbigt. Jag gör ständigt försök till att tränga undan dem, att hitta nya vägar runt dem, att tänka på vad som helst utom på dem, men det kommer ständigt sådant som påminner mig, som får mina tankar att komma tillbaka till sådant mörkt jag inte får tänka på. 

Kanske är det så här jag kommer behöva leva den närmaste tiden; med sådana här tankar som hela tiden stör, som hela tiden är där och gör allt så mycket svårare. Jag vet inte om jag ska acceptera att det är så här och försöka hantera det, eller om jag ska kämpa för att få bort dem. Just nu vet jag helt ärligt inte vilket. Vad jag vet är att jag inte borde låta mina tankar vandra den mörka vägen, men det är ju egentligen inte det att jag "låter" dem, för de är ju så starka och jag gör allt för att få bort dem. Tydligen är det inte nog.

Nu vill jag gå och sova för att slippa alla tankar, men medicinen kommer 20.00 och det är lite väl tidigt - till och med för mig - att lägga mig 17.50. Men så småningom får jag väl släcka ögonen. Ska ta och läsa min Buffybok som jag köpte när jag var i Stockholm när jag, mamma, moster och hennes man tog en dagstripp dit under min förra långpermis.