Vecka två, dag fem - En dag som alla andra

 

Lite pyssel här, lite samtalsgrupp där och lite äta också på ett hörn. Eller mycket. Nåväl, jag är bara så glad att jag började den tjugonde! Gruppen är helt fantastisk och motiverande. Fan vad vi ska fixa det här!

Eftersom dagen slutade ett och jag skulle till tandläkaren tre så tänkte jag att jag tar med mig kameran och går och fotar på isen. Mulet och snö snö snö. Nej. Det blev några enstaka bilder, men de blev urkassa så jag gick till KH för att värma fingrarna. Pratade med en vän, smsade med en annan, vilket fick tiden att gå och helt plötsligt satt jag där inne i väntrummet. Tjugo över tre kommer en i personalen och undrar om vi två som sitter där hade någon tid. Ja? Till samma tandläkare... Fast hon var sjuk. Och jag hade inte ens blivit registrerad i deras register, men "någon högre makt i deras system" hade registrerat hos dem att de skickat ut en kallelse. Något less. Fick en tandborste och tandkräm som tröst... Som tur var träffade jag Hanna och Izza som piggade upp mitt humör och gjorde att jag fick något att se framemot på söndag. Helgen blir nog inte så hemsk i alla fall.

Vecka två, dag fyra - Alla andra har lunch- och kafferast, det är då vi jobbar

Knowing you can always count on me - for sure.

För att mina fina alltid är så bra. För att jag åtminstone ville försöka. Försöka förklara lite för dem.

Fem dagars arbete och stor ambivalens angående allt material.

Innehållet är dock mellan mig och dem. Lite för privat att lägga ut här. Och så privat vill jag inte vara.

 

 

 

Ja, jag tog nästan slut på alla korten

Vecka två dag tre - Decoupagera mera

Vecka två, dag två - Utmaning och decoupage

Tisdag och alltså lektioner i skolan på morgonen. Roligt som vanligt att inte helt släppa skolmiljön och att se lite ansikten. Dock frustrerande när vissa saker inte infaller som man har planerat och minsta lilla skakar om ens fasad. Ja, det är väl en lite skör period nu antar jag. Men nog för att tiden blev kort, men inte helt utebliven. Man får väl se det positiva i det lilla. Dock är krokodiltårar när man vandrar från skolan genom staden inget att rekommendera. Som om detta inte vore nog så blev ju lunchen inte riktigt det jag  hade hoppats på. Något som jag inte satt i min mun på flera år. Men allt eller inget, så trots att jag tog slut på lagret i tårbanken gjorde jag det. Fan heller att jag någon gång mer ska dricka en närningsdryck! Lyckades somna under vilan och sedan  gick mitt mående sakta men säkkert uppåt när det var dags för att utforska decoupage i aktivitetsgruppen. Ännu en sak jag gärna gör igen! Dock är den inte riktigt klar, men resultatet kommer jag dela med mig av så småningom.

 

Motiverande låtar är alltid bra att ha i bussen.

 

Vecka två, dag ett - Projekt två avslutat, nytt projekt på gång

Äntligen är helgen över och den andra veckan har börjat. Vet inte riktigt vad jag ska dela med mig av annat än att jag vet att jag har gjort rätt val och denna kopp som jag gjorde klart idag. Har börjat med en annan liten sak och ska även göra en till kopp - till mig själv den här gången.

 

Jag vet, bilderna suger, men jag har inte precis med min systemis dit bort.

 

 

Något som faktiskt var okej att lägga pengar på

"CORPO BY CERBONI arbetar mot kroppsideal, självskadebeteenden, ätstörningar och utanförskap och vill stärka den individakraften."

 

 

Nånting hände utan att du såg det

Julafton var ju superbra, trots allt. Eller tack vere allt kanske?

Då är det väl inte mer än rätt att idag är så här.

Fast alla tankar som kommer gång på gång försvinner lite lättare när man under dagens gång har fått byta flera ord med fyra fina människor. De går att se på dem mer objektivt.

Annars har denna dag vari helt utan känslor. Tom. Vill inte känna. Det gör för ont.

Men det kan vara okej ibland också. I alla fall nä man annars låter dem ha fritt inträde dygnet runt. Just nu är de portade. Jag orkar inte med dem

 

Jag vet att jag lovade bilder, men jag kan inte kolla på dem just nu.

Det blir bara fel.

 

Jag undrar vad som hände vi som skrattade nyss

Vecka ett, dag fem - Bra grupp

Vecka ett, dag fyra - Allt händer på samma gång

Mat, ångestvila, pysselångestdämpande. Repeat repeat repeat.

Så har denna dagen varit ungefär. Stresspysslar för att hinna. Visst, jag har åtta veckor på mig, men inte just med detta. M.Å.S.T.E B.L.I K.L.A.R

 

Annars har jag ganska mycket annat att göra som måste bli klart innan imorgonkväll. Gahhhhh!

 

My inside feels just like this

 

Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur

Varför är jag så dum? Redan första dagen gjorde jag det jag inte skulle göra. Jag började bry mig. Inte hur jag mår, hur någon annan mår - trots att jag kom dit med inställningen att jag för första gången på länge skulle bry mig om mig själv och göra det bästa för mig. Ta hand om mina problem, minska dem. Inte tänka på någon annans. Inte bry mig. Men jag är inte så som person, det går inte. Jag vet ju hur det känns att inte må så där riktigt bra, därför hatar jag att se någon annan göra det. Så egentigen, genom att bry mig tänker jag väl på mitt eget mående?

Jag hatar på mig själv.

London 2013

Tänk om man kunde vara så där fri. Men en dag ska jag stå där. På toppen. Fri.

Köra yoga i Hyde Park. Och ta en springtur. Nöjd, lycklig och fri.

 

Vecka ett, dag tre - Träningsångest

Jag får ont i magen

Vecka ett, dag två - Det börjar släppa

Började dagen i skolan och äntligen tror jag att mitt gymnasiearbete börjar gå framåt...

Nu var det inte lika nervöst så äntligen började det släppa lite och man vågar öppna käften. Idag började vi i alla fall tolv där borta så det var endast tre timmar idag, men efter lunchvilan var det aktivitetsgruppen vilken Sofia är kär i. Låt mig förtydliga, vi pysslar utifrån ett speciellt tema, typ. Idag var det porslinsmålning och det blev en jävla utmaning för mig att klara mig utan vit färg, men tack vare mitt bläckpennsritande har jag blivit bättre på att inte börja om så fort något ser fel ut, utan att istället se vad det blir av det hela. Jag hade tänkt göra en till mig själv, men på grund av den obefintliga vita färgen kom jag på en annan sak. Åh, jag stör mig på när jag inte kan avsluta det jag har påbörjat. Nåväl jag har ju kvar den tills imorgon.

 

 någon gammal, överredigerad bild...

innan jag började tänka

Vecka ett, dag ett - Dog pysseldöden.

Då är första dagen avklarad. Nervös som bara den innan, men det gick bra. Mycket information. Mycket vänja sig vid miljön. Inte så mycket annat. Men det känns som att det blir bra. Ett val mot något bättre. När jag, efter mitt individuella möte, började bekanta mig med pysselskåpet, dog jag pysseldöden. Herregud vad jag kommer låta mina händer och min fantasi jobba!

Idag hade jag bästa Melissas musik i öronen under tiden.

 

 

Imorgon smäller det. Imorgon gäller det.

UPPDATERING 2015: TRIGGERVARNING ÄTSTÖRNINGAR!

 

Dan före dan.
Imorgon börjar det.

En lektion i veckan. Kommer sakna mina vänner.
Jag är nervös, men mer förväntansfull. Motiverad. Nu kommer det bli en förändring. Och det är inte bara mellan åtta och tre. Nej, jag vill ha en förändring alla dygnets timmar. Man måste börja någonstans. Jag börjar med maten och tvångstankarna. Har fått ett matschema. Ett exakt matschema. Ett sådant som jag vill ha. Baserat på min längd och vikt. Som jag kan luta mig emot när alla tankar kommer. Det var inte en broccoli för mycket för det är exakt lika många gram som dietisten sa. Det var inte onödigt med en macka, med ost, med mjölk i gröten för det står att jag ska äta det. Jag skulle inte tagit en halv deciliter hvregryn mindre till gröten för det står att jag ska göra den på en deciliter. Och nu ska jag följa det där schemat till punkt och pricka.

Jag vet att jag behöver balans, regelbundenhet...men jag är ändå orolig. Så mycket mat? Jag tränar ju inget. Ska jag äta sex gånger om dagen? Är det okej att ha smör på mackan? Jag åt inte ens så där mycket när jag tränade drygt 17 timmar i veckan. Kommer jag inte bli ännu fetare?

För jag ska bryta mina tvångstankar. Ändra matrelationen. En tanke är extra viktig. För den hänger ihop med båda. Också tankar tankar tankar. Kommer jag lära mig vad som är normalt? Inte alltid ha som mål att äta så lite som möjligt? Göra det till något normalt. Inte så spänt.
Inte efter en dag. Inte efter tre veckor. Men så småningom. Det har jag bestämt. Det måste bli så. Jag är trött på allt detta. En sådan simpel sak som mat. Nej, det ska inte få förstöra mitt liv mer.

Allt var inte till mig.

 

Köpte en söt liten morgonskål för sex kronor på ÖB. Kanske får den mig att börja morgonen med ett leende istället för tårar. Dock blir det ju bara frukost hemma tisdag och under helgen. Men bättre än inget.

Förresten insåg jag när vi handlade igår att jag har problem. Jag är ju helt dum i huvudet. Så sjukt utseendefixerad jag är. Jag kommenterade utseendet på nästan allt jag såg. Vile att pappa skulle köpa en viss deodorant för att förpackningen var söt. Ja, ni hör ju. Sedan var det ölflaskor, paprikor, tandkrämstuber, rakbladsförpackningar och tonfiskburkar. Bland annat.

Mellandagsrea

Såååå söta kort. Hur kommer man ens på det <3

Alltså känner jag mig bra på att fynda eller känner jag mig bra på att fynda.

Förstår ni?!! Det är billigt att köpa en familj för 179 kronor. Allt detta kostade 170 kronor!

Har jag nämnt att pingvinerna fick flytta in hos mig till jul?

Nu är det 117 fina filurer i mitt skåp.

 

Balans

klick klick klick

 

Jag andas in och det känns som första gången

Planera. Det är jag i ett nötskal. Planera, skriva listor, bocka av. Eller planera, skriva listor, hata mig själv för att jag inte gjorde allt. Situation två har väl varit vanligast den senaste tiden. Allt har känts som oöverkomliga mål. Att stiga upp ur sängen han känts som att bestiga ett berg. Att välja kläder, som ett ännu högre berg.

Jag kallar mig lat över mycket, men inte detta. Först när jag känner som jag gör nu, kan jag se skillnaden gentemot svackorna. För i helgen, oj vad jag har planerat. Och jag känner att det kommer att bli situation ett av hela slanten. Det är fan helg och jag har nte gråtit en droppe! Förutom igår när jag såg Buffy med Henny... Inte för att det är fel att gråta - behöver man det så ska man göra det. Men jag har inte ens varit nära.

Denna helg ska gå åt till att förbereda mig. På måndag smäller det.

Och ikväll ska jag träffa Izza

Happy life!

Finaste Emma har finaste mamman. Gissa vem som blev bjuden på te i torsdags och stannade från kvart i åtta till tio? Jo, Sofia. Av vem? Av Emmas finaste mamma Lena <3

 

Det kan ha varit ett sätt att orka och stå ut

http://johanna.livskick.nu/2014/01/14/tva-av-tre-13-ariga-tjejer-ar-radda-for-att-ga-upp-i-vikt/

Åh, jag blir så jätteledsen när jag l'ser sådant här. Tänker på alla. Som mår dåligt. Helt i onödan. Bara för att vi lever i ett så sjukt samhälle. Jag vill inte att någon ska hamna där. Jag vet att det rent ut sagt suger. För jag är där. Någonstans.

 

Jag har länge förnekat för mig själv. Trots test. Trots diagnostiseringar. Trots rent logiskt tänkande.

"Jag är bara löjlig." "Jag är inte sjuk på riktigt. Men om jag är det är jag hursomhelst inte tillräckligt sjuk." "Det är väl ingen fara, nog klarar jag detta själv."

Men nu måste jag ge upp. 

Det kan inte vara på låtsas. Visst hade jag kunnat låtsas. Men teraputer. Psykologer. Läkare. Sjuksköterskor. Dietister.

Nä, vi alla kan inte låtsas tillsammans. Och för att tänka logiskt, jag hade inte fått så många kontakter om det inte hade varit något.

Min remiss (där vi hade skrivit typ bara 5% av allt) hade inte tagits emot.

Jag hade aldrig fått komma till ett specialiserat ställe.

Jag hade aldrig fått fortsätta där.

Jag hade aldrig kunnat ljuga på ett test med hundratalsfrågor så resultatet blev som det blev (okej, jag ljög lite och det var väl inte så jättebra, men det var en grej. dock en grej som helt ändrade diagnos...). 

Jag hade aldrig fått komma tillbaka flera gånger och börja om på nytt, bytt samtalskontakt osv.

Jag hade aldrig fått mediciner.

Men främst av allt, jag hade aldrig fått en plats på dagvården om det inte hade varit på riktigt.

Ja, jag får ge mig. Acceptera.

Kanske är det lättare nu när det händer något. Att jag inte riktigt orkat möta verkligheten för att det varit så långt bort? För att jag känt mig vilse?

Acceptera.

Fast på något sätt är det väl kanske bra? Först då kanske jag kan göra någon förändring. Om jag accepterar.

Nu är det så här. Nej, det är inte det minsta roligt. Jag önskar inte ens min värsta fiende en ätstörning. Men det är så här och det är väl bara att göra det bästa av situationen? Jajjemensan, så är det! Jag är otroligt fucking less.

 

 

Älskade mormor

 

Kul att göra

Kul att ge

Och så jättejätteroligt att det uppskattas!

 

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär och insett att jag måste börja om

 Nytt år, ny start. Nej, kanske inte riktigt så blev det.

Men jag tänker så här: att som året började, representerar motsattsen till detta år. 

Detta år ska bli fullt av liv. Och jag tror jag har en bra början.

Jag har hela tiden sagt "Jag vill att det ska bli bra", "om det ska bli bra så...".

Men DET kommer fan aldrig bli bra. Det går inte.

JAG ska bli FRISK. Det är så det är.

Det går aldrig att kompromissa. Detta kan inte bli "bra".

Kompromissar jag är jag fast. Jag ska bli av med det.

För jag tänker så här: man kan inte leva ärligt lycklig med en ätstörning. Nä, jag tror inte det går.

Varför skulle det gå? Vilken sjukdom, som är botlig, är bra?

Och oj, förlåt. Sådant ska man ju inte prata om. Bara få det tisslat och tasslat runtomkring sig.

Eller hålla inom sig. Hålla borta från alla andra.

Psykisk ohälsa. Lite fult att prata om. Lite för läskigt. Lite för många fördomar.

Man är ju knäpp om man är psykiskt sjuk. Man är oduglig. Man ska få skämmas.

Inte prata om det som om man hade cancer eller en bruten arm.

Sådant förstår folk.

Nej, ingen som inte har haft cnacer förstår ju hur förfärligt det är. Ingen som inte har brutit armen förstår hur ont det gör.

Men det går att ta på. (Fast för guds skull, rör inte armen, det gör nog förfärligt ont på den skadade!!)

Det är några celler som det har blivit fel på. Det är ett ben som är av. Det är konkret.

Monster i huvudet är inte lätt att förstå. Det är väl inte på riktigt? Monster är ju bara fantasi.

På något sätt är psykisk ohälsa inget man pratar om. Varför?

Det är ju på grund av att man inte pratar om det som fördoma föds, och föds fördommar, blir vi bara ännu dummare (hittar inget bra ord) mot varandra.

 

Okej, det var inte det här jag skulle skriva om.

Men ja... Därför vi borde börja prata om psykiska sjukdomar precis som fysiska - det vill säga, vi kan prata om det, men det är inte det enda vi pratar om - tänkte jag sluta skämmas så jävla mycket för att jag är sjuk.

Visst, det tar ont att skriva det. Det tar ännu ondare att säga det, men det borde kännas liksadant som att säga att jag har magsjuka. Hehe, inte för att jag har behövt säga det sedan i fyran...

Det kanske inte är en tredagars-förkylning, utan det har väl pågått en aning längre.

Jag har varit sjuk en aning längre.

I alla fall, tillbak till det jag skrev i början av denna såpa med text. Jag har en bra börja antt bli frisk.

På måndag rättare sagt. För att dra det kortfattat: jag blir sjukskriven på heltid i åtta veckor för att gå på dagvård.

Jag har som jag nämnt ett antal gånger, mått väldigt bra den senaste veckan, så kanske är det därför, men jag har är i alla fall sjukt motiverad!

 

 

Soy de cerca la peor de tus batallas

Jag vet att jag inte skulle skriva mer idag. Men jag gör det. För jag vill inte lägga mig. Jag vill göra så mycket. 

Men jag borde verkligen sova. För att ha någon chans att hänga med lite i skolan i alla fall. Det borde väl vara lätt att sova nu? Fast egentligen inte. För jag sprudlar så. Och nej, det blev inte sämre av att jag fick ett samtal från en...ja, vän kan man väl snart säga (?) som också mådde bra. Och då mår jag ännu bättre. Och samtalet kom i rätt tidpunkt. Då dagen troligtvis annars skulle vända. Men den är fortfarande lika bra. Nästan en timmes samtal är då bättre än allt annat jag har prövat i liknande situationer. Om man hade skämt bort sig själv hade man ju alltid kört på det. Nåväl, jag ska gå och sova. Fast först måste nog min hjärna få tömma ut sig lite mer - trots att det är en bra dag och att jag hellre ägnar mig åt annat. För nu är det inte dag längre. Fan, det är snart midnatt.

 

Denna mysis köpte jag idag. Och ja, jag är redan kär.

 

 

I'm still standing better than I ever did

Nej, jag tänker inte skriva något mer idag. Jag har bättre saker för mig.

För idag är en bra dag. En jävligt bra sådan. Om jag säger såhär: jag är inte glad över att det äär skola, jag vill ha mer helg.

Igår var jag hos Bonita. Idag har jag varit på stan.

Med min moster. Så jättebra! Jag har verkligen haft jätteroligt.

Och jag är så glad! Att vi har kunnat göra det här.

Och jag har fått höra min Delices röst.

Allt är bra.

Fuck the rest!

 

ahahaha jag är så förälskad i min webbkamera!

 

Det finns ingen att behaga, inget att förklara, inget att försvara

 klick klick klick

 

Visst, man kan tänka som vissa av de som kommenterar, att man bara ska skaffa sig lite skinn på näsan, inte tänka så mycket osv...men för alla är det kanske inte så lätt.

All you are is mean. And a liar. And pathetic. And alone in life. And mean. And mean!

varför.gör.jag.såhär.mot.mig.själv?

 

Låg nyss här ensam i sängen och log för att allt, eller en del i alla fall:  själva humöret eller vad man nu ska säga, har varit bra de senaste tre dagarna.

Jag har haft lust att göra saker.

Att duscha eller gör någonting annat för mig själv har inte kännts meningslöst.

Jag har inte velat gå och lägga mig, inte för att jag vill undvika alla vakna timmar i sängen i väntan på att få sova, utan för att jag inte vill slösa bort några timmar av dygnet.

Jag har kunnat le utan att det har tagit all min energi.

Jag har inte haft Herr ångest på ständigt besök,

Jag har kunnat öppna läxboken och läst i den istället för att stirra in i väggen.

Jag har kännt att det faktiskt är någon vits.

Jag har inte varit besviken över mitt "misslyckande", utan sett det mer som tur.

 

Men så gör jag det. Bläddrar runt på lite sidor...bloggar och så vidare. Och läser det jag inte borde läsa. Jag kanske kan läsa det senare. Inte nu. Dum dum dum. Okej, detta ska inte få förstöra min morgondag. För för några minuter sedan såg jag framemot den. Nu ska jag försöka sova och tänka på vilken bra dag jag hade idag. Och igår.

inte.låta.detta.förstöra.

 

just nu hade en svartvit bild kännts bättre, men har man inget redigeringsprogram på nydatorn så har man inte

 

 

Hur många tankar får plats i ett huvud?

 

Äntligen kan jag andas ut. Nyss var mitt huvud så sprängfyllt med tankar att jag inte visste var jag skule ta vägen. Tack och lov har jag mitt egna luftrum. Men jag vet inte rktigt om det är nyttigt att ha ett block per vecka? Nåväl, det är ju inte så dyrt för plånboken i alla fall (fast det hade det varit om jag hade köpt de underbara, små från Pip studio som finns på Åhléns för 39 kronor styck!!). Tack vare min lilla bok slipper ni höra allt här. Nu är jag tillfredsställd.

 

 

Locknoja

Hah! Jag, som varken sminkar mig eller är speciellt brydd om sådant där, överväger huruvida jag ska ha mössa när jag ska hälsa på Bonita i -16 graders kyla för att jag nojar mig att lockarna ska försvinna... Jo alltså i torsdags så permanentade jag ju mitt hår och nu är det liksom krama-lockarna-så-mycket-som-möjligt-tid i några timmar till. Sedan får jag duscha. Fast jag nojar inte lika mycket som jag gjorde i nian när jag permanentade första gången. Trodde de skulle fara ut när jag cyklade till stallet på grund av vinden... Och vi ska ju inte tala om hur livrädd jag var när jag skulle duscha. Lyckan när jag upptäckte att de var kvar efter duschen var ju någorlunda märkbar. Sprang runt i huset med ett fånigt smile "de är kvar! farmor de är kvar! iiiihihih". Japp. Typ så. 

 

Snart kommer i alla fall min kära moster och plockar upp mig och sedan bär det av till finaste Bonita.

 

 

So come on, spin me around, I don't wanna go home

Tjugohundratretton

Jag vet att vi redan är åtta dagar in på det nya året, men, för att vara lite klyschig, är det ju bättre sent än aldrig.

2013 har helt klart varit de fattade beslutens år. På både gott och ont kanske.

 

Januari

Efter en höst och vinter full av förnekande och skam, insåg jag att det inte skulle fungera längre. Eller fungera skulle det ju, men det var inte så jag ville leva. Och att försöka klara sig på en halv deciliter kvarg varje dag, och hata sig själv när det händer något annat, kanske inte riktigt var normalt. Dock visste jag att innan denna månad skulle vara slut, skulle jag vara atron år, myndig och därmed helt vilsen, vilket gav mig alldeles för mycket att tänka på. Fast under självaste atronårsfirandet hade jag det bara superbra med mina finaste vänner.

Min finaste Putte fick även lämna jordelivet denna månad.

 

Februari

Det var en månad som gick i resandets spår. Först fick jag avnjuta min fördelsedagspresent i form av en resa till Stockholm och en landskamp mellan Sverige och Argentina. I slutet begav jag mig för första gången till Egypten med min fina vän där vi hade en toppenvecka som innehöll allt från allergichocker till misstänkt kidnappning till klarblått vatten.

 

Mars

Jag besökte Kåbdalis med fina Henny

Sedan, den tjugofemte, tog jag ett beslut som troligtvis kommer vara ett av de viktigaste.Efter många om och men, och många sökningar, och ännu fler förvirrande tankar, hittade jag något som kunde vara lämpligt. Jag tog mod till mig och berättade, för en helt okänd person, det som länge hade plågat mig, utan att det syntes denna gång. Det måste varit ett av de bästa besluten jag har tagit 2013 för jag träffade mitt i prick. Och jag är så tacksam. För det var helt rätt. Jag träffade en utav jordens finaste människor. Och som det har hjälpt mig resten av året!

 

April

Jag pausade mina möten med världens finaste häst i hopp om att komma tillbaka på riktigt till sommaren.

 

Maj

Jag beslutade, i samråd med andra människor, att jag inte skulle springa gymnasieutmaningen, vilket dels var en lättnad - ett ångesmoment mindre -, men även något som gnagde djup inombords.Dessutom följde jag bara med till Göteborg - jag sprang aldrig varvet. Tankarna och känslorna var samma denna gång.

 

Juni

Jag fick, trots min överfulla hjärna, betyg som jag blev otroligt nöjd över. Jag började på ett ställe och försökte övertyga mig om att det skulle bli bättre. Skolan slutade och jag såg min finaste Emma ta studenten på Gotland. Dessutom insåg jag att det var dags att ta mer än en paus med Bonita. Tårarna trillade, men jag gjorde det för att förhoppningsvis kunna komma tillbaka någon dag - på riktigt.

 

Juli

I sista stund bestämde jag mig för att följa med 98:orna till Göteborg för att spela Gothia cup, vilket var ett väldigt bra beslut för då fick jag verkligen känna hur ett lag är. I den sköna staden ringde jag ett samtal och slutade med det jag hade börjat för jag märkte att det bara blev fel.

 

Augusti

Den andra dagen denna månad gjorde jag min första tatuering och blev väldigt nöjd över resultatet. Jag hade även turen att få med min Anna till London, vilket gjorde resan ännu bättre. Hur det nu kan vara möjligt att en toppenresa till en toppenstad kan bli ännu mer toppen.

Och den sista sommarlovsdagen var över. Jag hade överlevt.

 

 

September 

Men hjälp av en fin människa kom jag, efter att ha börjat igen och slutat igen, äntligen rätt. Och det är jag så glad över. Det började hända saker.

Jag tog saxen och klippte lugg.

 

Oktober

Efter mer om och men än någonsin så blev jag fri från fotbollen på obestämd tid. Något som på ett sätt var så fel, men ändå väldigt rätt. Rätt om det någonsin ska gå. Jag blev även medlem i den svenska klubben också. Kalla mig nörd, men ååååå. Höll även ett hyllningstal på svenskan till mina underbara vänner.

 

November

Jag började...vad ska man kalla det? Träna? Ja, även detta tack vare den fina människan jag mötte i mars. Myste lite mer med kameran också.

 

December

Min andra tatuering investerade jag den tredje dagen denna månad och lika bra resultat denna gång. Två dagar senare upplevde jag äkta eufori i Kulturens hus när jag såg Melissa Horn. Ännu fler saker hände, beslut togs och det kändes som att jag började komma på rätt väg. Hade en annorlunda jul, men även ett bra lov med tanke på förutsättningarna. Bläckpennorna användes flitigt.

 

Inte det bästa året kanske. Eller till ytan har det väl varit bra.

I alla fall glömmer jag gärna detta år och kör en storsatsning på 2014.

Eller nått

Du behövde någon större och jag behövde något att längta till

I tjugo dagar har jag räknat ner. Imorgon står nedräkningen på noll. På något mrakulöst sätt klarade jag detta lovet också. Det har väl inte varit lätt precis. Inte heller förutsägbart. Men. Det är över.

Det kanske inte blev en vanlig jul. Eller ett vanligt nyår. Eller lov för den delen heller. Men traditioner kan dra åt skogen. Det är över. Erfarenheter rikare. Bra. Dåliga.

Erfarenheter rikare och bläckpennor fattigare. Herregud vad jag har ritat. Men det fungerar som väldigt bra terapi för mig har jag märkt. Jag suger, men vad gör det? Ibland är det inte resultatet som räknas.

 

sötaste ni ahaha

 

 

Jag har aldrig fått ihop modell och verklighet

Fredag var mörk.

Tisdag är ljus.

Imorgon är det skola.

Nu är det dags att förbereda sig.

Tjohejs!

Sist var himlen vit som papper ovanför

För när man ser att det blöder, det är först då det gör ont

Idag har inte varit en förmåga-att-hålla-i-pennan-dag.

Jaja, jag vet.

Det blir bättre.

Det är bara att kämpa.

Vi tror på dig.

Det finns alltid hopp.

Du är så duktig.

Du klarar det.

 

Ibland är det bara lite svårare att se.

Och allt kommer i en klump. Inte finfördelat otan tjoff och hej!

Tack och lov ska jag träffa Marcus. Och i sällkap med den människan blir man alltid uppiggad.

Nej, årets första dag tror jag inte är något som speglar det kommande året.

 

Ber om ursäkt för bildbristen, men jag har inte så mycket färskt här, just nu.

Nyfunnen kärlek

Jag har förälskat mig i bläckpennan. Jajjemensan. Inte för att jag har någon talang, men det är roligt. Och rätt så ångestdämpande. Om man har förmågan att hålla i en penna det vill säga. Jag vet inte riktigt vad det är jag ritar, men det som kommer ut, typ. När jag kollar igenom bilderna ser jag ett mönster. Ett positivt sådant. I slutet, det vill säga sedan jag kom hit, har bilderna bar blivit ljusare. Eller inte bokstavligt, men mindre deprimerande typ.