Sedan får jag försöka komma ihåg att det finns en anledning till att jag känner så här och har gjort det hela mitt liv. I diagnosen jag fått är det sociala svårt. Det ger mig en förklaring till hur det har varit, och är, som det är. Förut vågade jag inte säga att sådant här var jobbigt (alltså för länge sedan, de senaste åren har jag väl ändå kunnat göra det) för jag tyckte det var pinsamt. Folk kallade mig blyg med en otroligt negativ klang. Nog är jag väl rätt blyg, men det har inte bara med det att göra. Jag tycker ofta sociala situationer och samspel är otroligt kniviga. Jag känner mig ofta socialt inkompetent och missanpassad och åren jag har fått sådana pikar på att det är fallet, har gjort att jag har börjat tro på det ännu mer. Men det känns i alla fall skönt att ha en förklaring på det.

Jag har i många år haft en förvriden kroppsbild på så sätt att jag har sett den som mycket större än vad den egentligen har varit. Jag har "sett" kroppsdelar växa så fort jag hade tagit en tugga mat, eller ens bara tänkt på mat. Jag har försökt gömma mig och min kropp för att jag har trott att jag varit stor som ett berg. Jag har varit rädd för att inte komma igenom dörröppningar. Det låter ju helt ologiskt egentligen, men ens sjuka tankar är inte logiska. Dock var det så otroligt verkligt att jag inte kunde annat än tro på det, jag förstod verkligen inte vad andra menade när de sa att mina tankar inte var logiska.

Ingen som läser här kan väl ha missat att det har varit väldigt tungt den senaste tiden? Jag har, och har haft det tungt. Mycket svärta som jag inte kan rå för, men även mycket negativitet som jag nu tror att jag kan jobba med - för att göra det lättare för mig (framförallt tror jag det gå att arbeta med när jag har betydligt mer energi än förut). För det finns en hel del negativitet inom mig och speciellt en sak har jag upptäckt: jag ser så gärna det jag inte har, men glömmer allt jag faktiskt har. Så jag började fundera. Och vissa saker var lättare att komma på än andra. Som det jag hela tiden tänker på; det jag inte har.

Så jag har tänkt att jag ska försöka fokusera på det jag faktiskt har och försöka döda den här negativiteten. Vissa tankar jag har kanske jag inte kan rå för, men visst finns det sådana jag kan påverka och det är dags att försöka; sluta se problemen och börja se lösningarna.

...och det gör att jag skäms. Jag pratar och skriver om att det är så viktigt att prata om psykisk ohälsa, vara öppen och inte skämmas; ändå är jag knäpptyst och följer normen att en ska känna skam och knipa igen käften om sina erfarenheter och åsikter. Jag har alltså inte sagt något om någonting egentligen. På jobbet alltså - inte ens till min chef. När vi pratade i telefon när han erbjöd mig jobbet sa jag att "det hade hänt lite grejer" som gjorde att jag bara kunde jobba halvtid. Sedan har jag inte sagt något. Kollegorna har givetvis frågat vad jag gör nu och jag kör på det som var tänkt att jag skulle göra: Framnäs. Det har pratats om det här året, innan jobbet började. Det har pratats om förra året och dess händelser. De undrade varför jag inte jobbade förra sommaren, men där sa jag faktiskt en del av sanningen: jag var sjuk. Än så länge har igen frågat varför jag jobbar halvtid så jag får väl se hur jag gör om det inträffar. Också sedan är det bara mycket i allmänhet jag får mörka med för att sanningen inte ska komma fram; inte berätta exakt som det var, dra lite vita lögner osv. Dock när det kom på tal om gamla rutiner och mitt jobb i Sunderbyn sa jag faktiskt någoting. Jag berättade lite kort om ECT:n, eller sa typ att man fick ström i hjärnan och att jag på grund av den har tappat jättemycket av mitt minne och blivit lite glömsk, så jag kommer inte ihåg så mycket av vilka ytor jag ansvarar över i Sunderbyn t ex. Kollegan jag jobbar med som var med, förutom chefen, sa att "nä men nog kommer du ihåg" och jag typ "alltså jag kom inte ens ihåg hur gammal jag var". Då verkade han förstå lite bättre, men jag tror ingen riktigt kan förstå om en inte har varit med om det. Dessutom är det ju olika för alla så det är nog bara en själv som förstår till fullo.

Tyckte min tatuering passade bra in i detta sammanhang.

TRIGGERVARNING: renlighetstvång

Nio månader. I drygt nio månader har jag nu varit friskförklarad från ätstörningen. Det insåg jag när jag var hos tandhygienisten igår och hon nämnde något om bulimin varpå jag kunde svara att jag inte är sjuk längre, att jag har blivit friskförklarad, men det kändes otroligt underligt. Senare insåg jag att anledningen till varför det kändes som "just ja, jag är ju frisk" när jag sa det är för att jag inte bara varit friskförklarad i nio månader, utan även varit instängd på psykiatrins slutenvård i åtta av dessa månader och här kanske inte "frisk" är det främsta en känner sig. Något viktigt att poängtera dock är att friskförklarad inte behöver betyda helt frisk och fri, en är frisk på pappret men huvudet har fortfarande mycket att jobba med och en del beteenden finns ännu kvar. Att jag har varit inlåst här på avdelningen majoriteten av min ätstörningsfriska tid har nog gjort att jag inte har reflekterat så mycket över det, och visst, jag har även haft några bakslag och brutit mitt "kräkuppehåll" ett antal gånger. Jag skulle inte säga att jag är frisk och fri, men jag skulle inte kalla mig sjuk heller, men det kändes bara så underligt att kunna säga till tandhygienisten att jag inte är sjuk längre. I sju år har sjukdomen funnits i mitt liv och helt plötsligt (eller rättare sagt efter en lång tid med slit och kämpande) har jag besegrat den.

Jag blir så less på mig själv. När någon väl kommer och pratar med mig får jag inte ur mig allt det där som finns inombords och bara skriker på att få komma ut. Nejdå, jag börjar med "det är bra" när det inte alls är bra, utan jag istället bara går sönder inifrån. Tillslut kanske något av det där jag vill ha sagt kommer fram, men efteråt är jag alltid lika besviken; jag skulle sagt mer, sagt annorlunda, sagt det där. Sedan har jag ju svårt med det där huruvida jag ska säga som det är eller inte. Just nu är det en salig blandning mellan sanningar och lögner och jag kommer som ingen vart. Jag vet vad jag vill, men jag vet också vad jag har lovat. Det är ju absolut skönast (och bäst) att säga sanningen även fast den inte är så vacker; det är skönt att få ur sig, men samtidigt är jag rätt fascinerad över hur lögnerna kan bära så långt. Givetvis uppmanar jag varken någon annan eller mig själv att ljuga, men när jag är i det här stadiet har jag - som aldrig annars ljuger och som är starkt emot lögner - en tendens att dra fram de där riktigt fula lögnerna. När jag får sådana här chanser när någon kommer och pratar med mig drar jag mest lögnerna för att de är lättare än den mörka sanningen, men helst av allt skulle jag bara vilja öppna hela mitt inre, låta någon titta på det och sedan kunna prata om allt det där som finns där inne - men så har jag så svårt att få fram det när det väl gäller. Jag försöker träna varje dag på att formulera det jag känner när jag skriver i min dagbok, men knappt där kan jag få fram allt som finns på insidan. Jag vet att det inte känns bra, men sedan kan jag som inte beskriva vad det är som känns så himla fel, som gör så himla ont. Då är "det är bra" så himla mycket enklare att säga - trots att "nä, jag mår inte så bra" ligger så mycket närmare sanningen.

Dra på smilbanden. Flina. Le. Fnissa. Skratta. Gapskratta. Jag har nära till dem alla. Oavsett vad. På riktigt.

Det är något jag har börjat tänka på mer och mer. Jag har fått höra det många gånger men jag har inte riktigt tänkt på det förut och det är vilka konsekvenser ett självmord skulle bidra med - främst av allt hur det skulle påverka andra. Å ena sidan tror jag inte att någon skulle bry sig för seriöst, varför skulle någon? Å andra sidan har jag ju faktiskt hört vad de som står mig nära har sagt till mig, bland annat att jag skulle förstöra deras liv om jag tog bort mig. Det är svårt att förstå det där, att man genom att bara göra sig själv illa och/eller ta bort sig skulle kunna skada andra människor. Genom att begå självmord tar jag mig själv rätten att påverka andras liv, vilket är långt ifrån okej egentligen, men jag ser ingen annan utväg. Att påverka andra är långt ifrån min mening, men av vad andra har sagt till mig, är det vad jag gör. Trots att jag har börjat förstår det, är det svårt att ta in att jag påverkar andra genom att lämna alla. 

När jag tänker på vilka jag skulle lämna och hur de skulle drabbas och samtidigt febrilt letar efter sätt att ta bort mig på, då uppstår en stor konflikt i mitt huvud. Jag vill ju inte göra illa de jag älskar allra mest, men samtidigt står jag inte ut längre med mig själv eller att leva. Jag vill ju inte lämna folk när de är i tron att jag vill lämna dem, för det vill jag verkligen inte. Anledningen är bara mig själv, även om det påverkar andra så vet jag att jag egentligen inte borde göra det, men som sagt vet jag inte hur jag ska stå ut.

Jag har aldrig haft problem med varken släkt eller familj, jag har alltid haft det toppenbra. Samma sak med vänner; inte det minsta problem, inte någonsin. Så det är ju inte någon annan som har gjort det minsta fel - för det hela ligger hos mig. Det gör det hela så mycket svårare när jag faktiskt vet om att jag gör andra illa utan att de har gjort illa mig. Jag vet att målet med mina tankar är att jag ska dö för att jag ska få det lättare, men jag vet att om jag lämnar alla kommer det skada folk och det vill jag absolut inte. 

Men det kommer det.

Den här vetskapen har jag och det gör mitt val, att ta bort mig, otroligt egoistiskt - trots att göra andra illa är det sista jag vill. Jag vill inte göra andra illa, men den vetskapen att jag måste stå ut med mig själv lite till, gör mig galen. Jag kan inte. Jag bara kan inte. Nu sitter jag ju fast på en låst, psykiatrisk avdelning och kan inte göra det här rent formellt, så jag kan ju inte fullfölja min plan just nu. Men oavsett när jag gör det kommer jag såra vissa - åtminstone om det de säger är sant: att jag skadar dem. Och det vill jag ju absolut inte, men samtidigt vill jag skada mig. För jag står inte ut.

Jag har jättesvårt för att se kopplingar och samband i livet, i alla fall när det gäller mig själv och speciellt det kroppsliga. Till exempel förstår jag aldrig när någon medicin ger någon biverkning. Jag känner att jag har börjat bli rastlös, men skulle aldrig koppla ihop med medicinen (förutom nu den där gången då jag faktiskt gjorde det för första gången). Om jag är extra trött är inte min första tanke att jag har sovit sämre. När jag tränade tänkte jag att jag hade blivit sämre tränad om jag inte klarade mer än sist (kopplade inte ihop det med att jag kanske var nedtränad). Om det inte står svart på vitt att något som jag uppvisar är karakteristiskt för just en diagnos kan jag inte koppla att jag uppvisar samma symtom men på ett lite annorlunda sätt. Jag vet inte ens om det där skapade någon klarhet, men jag tar upp det här för att komma till en sak. Jag kopplar inte alls ihop beteenden som jag har med diagnosen det pratas om att jag har för att alla beteenden inte är exakt likadana. Jag kan inte se att det jag gör kan vara ett beteende men på ett annat sätt. De flesta här på avdelningen tror att jag har den här diagnosen, men ändå har jag svårt att göra den kopplingen bara för att det inte är bokstavligen. Står på kö inför den här utredningen, men jag vet inte ännu när det blir och jag vill inte tro något förrän jag vet. Om det är något så är det, om inte så kan det uteslutas. Kanske kan jag se fler kopplingar och samband som kan hjälpa mig, kanske inte.

Efter så där tolv veckor här på sjukhuset har jag insett en sak: jag har släppt fasaden inför personalen. Jag har alltid haft svårt att säga hur det är om det inte är bra. Och oavsett vad så svarar jag "bra" - även om jag uppenbarligen sitter och storgråter och hulkar. Jag fick ett råd i början av min vistelse här av en sjuksköterska när jag en gång hade struntat i masken och bara var som jag kände.

"Låt dina känslor synas"

Och nu går det faktiskt rätt bra med det. Jag vågar säga "så där" om det är lägets status, så väl som "bra" om det känns så eller "skit" om det är mer passande. Jag kan även vara mer öppen med mina föräldrar och mormor om hur jag känner mig och det känns jätteskönt. Sanningen är inte vacker, men det är sant. I vissa fall, så som till exempel i skolan åker masken på, men i vissa fall är ju den funktionen bra och helt okej att använda. Men här, där jag är bland folk som vill hjälpa mig med mitt psykiska mående, tjänar det inget till att leka glad. De kan ju bara förstå mig om jag öppnar mig. Och förstå då kan de hjälpa mig, även om jag inte är så motiverad. Jag känner det verkligen inom hela mig att de förstår mig och att de tar mig på allvar.

Just nu känns det sä här:

Fullt av tankar som jag inte kan följa pga att allt är så begränsat här.

Jag vet att man inte blir frisk och fri så fort man blir friskförklarad från flera år av en ätstörning. Jag vet att jag har sagt åt mig själv att det är okej, att jag vet att det är så för många, att jag inte ska skynda, inte vara ivrig. Jag stannar upp ibland när jag inser att jag har gjort något utan vidare eftertanke som jag aldrig skulle kunna ha gjort för bara några månader sedan. Men jag stöter ofta även på hinder som fortfarande finns kvar. Och de får mig omedelbart att sänka mungiporna. Och skapar en besvikelse över det som fortfarande är där. Men jag försöker tänka på att jag faktiskt bara varit frisk på pappret i knappa tre månader. Och då är det ju inte så konstigt. Vissa saker kommer ta ännu längre tid att ställa till rätta.

Just en sak jag har tänkt på den senaste tiden är hur jag fortfarande skäms över mat. Att äta mat, att prata mat, att behöva mat. Jag vet att äta är ett så grundligt behov, att det är något vi måste göra för att fungera, att alla behöver mat. Ändå vågar jag inte fullt ut tro på det när det gäller mig. Jag vågar inte säga "ja" till att ta något annat när det har glömts att beställas mat till mig på avdelningen, jag vågar inte säga "ja" till att ta den där glassen jag egentligen var sugen på, jag vågar inte säga "ja" när de frågar om jag fortfarande äter och om de ska låta bli att ta bort min bricka. Jag vågar inte heller äta bland de andra eller äta den mängd jag känner att jag behöver för jag tänker att andra tänker att en sådan som jag inte behöver mat. För att jag tänker att en sådan som jag inte behöver mat. Jag förstår ju att andra behöver det. Jag vet vad som händer om jag inte äter. Att äta regelbundet är bland det viktigaste för mig, både för att jag är människa och behöver mat, men speciellt för att inte hamna i gamla mönster. Ändå skäms jag för allt möjligt när det handlar om mat: mängd, sort, plats, tid, situation osv.

Men jag försöker att normalisera maten och ätandet. Jag försöker säga att någonting är gott om jag tycker det. Jag försöker våga säga att jag är hungrig om jag är det. Jag försöker inte här på avdelningen, men annars, försöker jag äta bland andra som om ingenting. Jag försöker prata om mat som något naturligt. Som den självklarhet det faktiskt är för oss. Jag försöker komma till det stadiet när mat är självklart och inte förknippat med skam.

Som icke fan av matbilder slänger jag in en sjukhusbild på en gröttallrik. Jag bryr mig inte om utseendet för god var den!

Just för att en är sjuk så är det lätt att folk omkring en ger upp. För mig känns det som att det har varit precis tvärtom.

Jag vet att jag har haft så himla tur. Som har så underbara vänner. Som har stått kvar allihopa trots att jag har famlat runt i mörkret. Som har sett mig i mina absolut värsta stunder. Ändå har alla stannat kvar.

Jag vet att inte alla har så himla tur. Tyvärr är det många med psykisk ohälsa vars vänner lämnar en när en blir sjuk. När en som mest behöver stöd är det många som kastar in handduken och drar. Lämnar den sjuka bland sina egna demoner. Visserligen är det påfrestande att ha någon nära som mår dåligt, men kan en vän inte vara med när man mår som sämst, tycker jag inte heller den förtjänar att vara ens vän när man mår som bäst. "I nöden prövas vännen." Så tror jag verkligen att det är. Det finns de som stannar kvar och visar sig vara riktiga vänner när det verkligen krisar, medan andra inte orkar med det svåra och istället lämnar en.

Jag vet att jag har haft så himla tur. Jag har vänner som har besökt mig på sjukhuset ett flertal gånger. Vänner som har tålmodigt väntat i rummet i fyrtio minuter på att flera sjuksköterskor försökt ta blodprov. Vänner som självmant har åkt runt och letat efter en. Vänner som desperat har ringt jouren på natten för att försöka få in sin suicidbenägna vän. Vänner som har fiskat fram en personlig hälsning från ens favoritartist bara för att göra en glad. Vänner som har spanat med polisen och kollat övervakningskameror för att hitta en. Vänner som har stannat kvar oavsett om sjukdomar har fått mig att bete mig på mindre lämpliga sätt och kanske inte varit den vännen jag borde.

Jag vet att jag har haft så himla tur och jag undrar när den turen ska släppa. För jag upplever verkligen inte att någon av mina vänner har dragit sig undan på grund av mitt psykiska mående, verkligen inte alls. Tvärtemot har jag bara upplevt att vi har kommit ännu närmare och att de verkligen har engagerat sig, trots att det kanske vore lättare att bara sluta höra av sig.

Jag vet att jag har haft så himla tur och det är en stor del av det som faktiskt får mig att må bra. Jag tvivlar inte en sekund på vilka som verkligen är mina vänner och det känns tryggt.

Gång på gång inser jag att jag inte alls är så öppen och fördomsfri angående ämnet psykisk ohälsa, som jag tror att jag är. Nu senast när jag låg på medicinavdelningen och mötte en från skolan som jobbade där. Jag kände så mycket skam kring att jag var där jag var och att hen såg mig som jag var - och det där med vetskapen om tystnadsplikt var en klen tröst. Jag tänkte till en början att det är klart att det känns jobbigt, inte vill man väl träffa någon man känner som jobbar på sjukhuset samtidigt som man själv är inlagd där. Sedan hände samma sak igen när en från personalen från psykiatrin satt vak medan jag fortfarande låg med motgift på medicinavdelningen - jag mötte en till från skolan. (De är inga jag känner precis, men har sagt några få ord till och har någon gemensam vän.) Det var då mitt huvud började ta sig en funderare. Om jag hade tyckt att det hade varit lika jobbigt att se dem om jag hade varit där för en fysisk åkomma. Svaret var nej.

I samma veva som jag insåg det blev jag oerhört ledsen. Att jag inte har kommit längre. Att jag skäms över att vara där för att jag just har psykiska problem. Jag var på medicinavdelningen just då på grund av att mitt fysiska skick var väldigt dåligt, men det hade orsakats av det psykiska. Och det var det som gjorde det så jobbigt. Så skämmigt. Trots att jag inte ville det, men det var så det kändes. Och det känns fortfarande så varje gång jag ser en av dem jobbandes här på avdelningen. Jag försöker fråga mig själv varför, men jag kommer inte fram till några vettiga svar. Det enda som kommer upp är att det inte alls hade känts på samma sätt om jag hade varit inlagd för en bruten fot. Och det gör mig väldigt besviken på mig själv. Men att jag blev medveten om detta var väl bra antar jag. Trots att det svider.

Det är så fin personal här, verkligen. Men jag har så svårt att prata. Svårt att sätta ord på allt som rör sig inombords. Svårare än vad jag någonsin har haft. Tvången har varit med mig sedan jag var fyra. Ändå är det så svårt att beskriva. Så svårt att förklara. Sedan vet jag inte heller vad som är okej att skriva. Hur detaljerad jag kan vara. Kan jag skriva något mer än att jag besväras väldigt mycket av något som kallas tvångstankar och tvångshandlingar? Eller kan det på något sätt vara triggande? Jag är alltid orolig över att säga och skriva fel saker. Med ätstörningen har jag lärt mig med tiden, förstått vad som bara behövs yttras mellan min behandlare och mig och även förstått vad som faktiskt kan vara bra att yttra där fler kan ta del av det. Nu vet jag ingenting. Jag vet att vissa situationer för mig triggar igång tvång, men jag vet inte om andras berättande av sina tvång skulle kunna trigga mig, det känns inte som det. Men jag vet inte om jag skulle kunna trigga någons tvång genom att skriva om mina. Kanske får jag spara mina tankar till mig och min behandlare, eller skriva av mig på annat sätt. Jag vet inte hur jag bör göra.

Nu har jag i alla fall lagt mig för ett bra tag sedan - på grund av tvång. På grund av rutiner - de få jag ändå har här - som inte kunde följas om jag inte gick och lade mig. Vet att jag borde gå emot allt min hjärna skriker att jag måste, men all min motivation är borta sedan länge. Kanske ska jag försöka ta och reda ut vad som finns i min skalle och kanske varna för att det kan vara triggande om en blir triggad av sådant. Jag vet inte, det känns så svårt. Och jag är så himla mån om att inte göra någon illa. Samtidigt som jag vill kunna skriva. Åh, jag får se hur jag gör. Jag vill bara ha någon ordning på allt kaos.

Känns ju kul att ha det här som tillfällig adress haha.

Jag vill skriva något vettigt, men jag vet inte riktigt vad. Just nu finns det bara en sak i mitt huvud. Eller nej, det finns en hel del i mitt huvud, men det är något jag känner att jag måste dela med mig av. Jag har många gånger klagat på psykiatrin. Jag har många gånger klagat på dess läkare. Jag har många gånger klagat på dess personal. Men nu måste jag hylla. Efter endast sex dagar inom den psykiatriska slutenvården på Piteå Älvdals Sjukhus måste jag få tala om att det finns annat än obrydd personal. Annat än folk som hånar en. Annat än alla dåliga upplevelser jag tidigare har varit med om.

Jag vill visserligen inte vara här. När man är fast under lagen om psykiatrisk tvångsvård är det kanske ofta en självklarhet. Det påverkar definitivt ens humör och ens uttalanden står kanske inte alltid på en sådan objektiv grund när en inte alltid vet vad som är bäst för en själv. Många beslut som har tagits har gjort mig förbannad inombords, gett mig ångest och helt enkelt fått mig att känna mig totalt maktlös. Dock skulle jag aldrig kunna påstå att någon, till exempel en läkare, är dålig för att hen fattar beslut som jag inte gillar som ändå, ur deras perspektiv, är till för att hjälpa mig. Till exempel förstår jag att de vill ha kvar mig för de tror att det hjälper; jag gillar det inte och jag tror inte att det hjälper, men det är inget som gör att jag kan säga att hen är dålig. Jag gillar inte heller att jag måste få injektioner med någon medicin som jag inte vill ha, men jag förstår ju att de vill hitta en behandling. Dåliga läkare som jag har stött på har däremot bemött mig dåligt, hånat mig, varit respektlösa och varit så otroligt naiva att de har släppt hem mig direkt efter självmordsförsök eller när jag har sagt sanningen att jag inte har mått så bra. Jag skulle aldrig kunna kalla en läkare för dålig om hen bemöter mig på ett proffesionellt och humant sätt - trots att hen tvingar mig till en massa saker som jag inte vill i syfte att hjälpa mig. Läkaren här har jag inte fått speciellt mycket tid med, han har sagt saker jag inte har viljat höra, men han har ändå behandlat mig med respekt - då känner jag inte att jag har någon rätt att klaga för han försöker ju bara göra sitt jobb. (Det lilla dåliga är väl att de har tagit mitt handsprit men vägrar säga varför, det är väl inte riktigt okej kan jag tycka.)

De från personalen som en ändå träffar mest är sjuksköterskorna och skötarna. Där har jag också mött många som jag inte alls har gillat, men även där har jag samma tankesätt som med läkarna. Visst har de gjort en hel del som jag verkligen har avskytt, men det är först när de har ett dåligt bemötande eller inte ens bryr sig om en som jag kan koppla ihop dem med dålig vård. Det har funnits de som inte alls har tagit en på allvar, inte ens brytt sig om en har gråtit i flera timmar eller struntat i att äta i en evighet. Här i Piteå, under de här få dagarna, har jag mött fler engagerade sjuksköterskor och skötare än alla gånger jag har varit i Sunderbyn. Visst är jag förbannad över att de har slarvat bort min pennvässare, tagit ifrån mig mitt handsprit, låst vattenkranen på mitt rum och vägrar låta mig få komma ut och hälsa på mina marsvin i bilen strax utanför - men inget utav det ger mig rätten att kalla dem dåliga. De har gjort mig förbannad, ledsen och skamsen, men de har inte medvetet gjort något mot mig för att göra mig illa eller förnedra mig. Jag kan inte ens minnas hur många som har kommit in i mitt rum (efter jag hade blivit av med 24-timmarsvaket) och suttit sig och pratat med mig. Inte för att jag kan prata så mycket nu då jag knappt vet något själv, men de har försökt och inte gett upp. Bara igår var det fyra från personalen som kom in till mig och sammanlagt pratade i nästan tre timmar - varav en var sjuksköterska och de har jag upplevt aldrig typ hinner sätta sig ner och prata med någon. Det blev verkligen som en chock för mig när en efter en kom in och ville hjälpa till att få mig att må bättre. Jag uppskattar det så otroligt mycket och jag vet inte om det är för att jag nästan bara har varit med om dåliga saker i Sunderbyn eller om det i allmänhet är så här. Jag vill ju tro på det sistnämnda, men jag tror tyvärr anledningen till att jag uppskattar detta så mycket är för att jag har varit med om mindre bra erfarenheter tidigare. Kanske är personalen så här bra i andra delar av landet också, det får man verkligen hoppas på, men hur som helst ska dessa verkligen ha cred för de gör precis så som jag tycker att folk som jobbar med människor som mår dåligt ska bete sig.

Det har varit många tårar de senaste dagarna. Jag har bara suttit i min säng och vägrat att komma ut bland alla andra. Jag är fortfarande fylld av tvångstankar och fler blir det, men några (jag säger inte alla) gånger har faktiskt personal kommit in mitt i alltihop, sett och agerat för att hjälpa till. Det uppskattar jag. Verkligen. De har inte bara sagt något ord och sedan gått iväg för att jag inte har varit snabb nog att ge svar på tal, utan de har gett av sin tid, stannat kvar och försökt få ut några ord från min ytterst tysta mun. Efteråt har de inte bara lämnat mig, utan kollat av mer än vanligt hur det är. Någon personal som har hittat mig i en pöl av tårar har sedan pratat med andra i personalen som sedan då har vetat om att trots att jag hela tiden säger att det är bra, så är "bra" just vad det inte är. Oavsett vad det handlar om verkar de dessutom ta mig på allvar, validera mina känslor och försöka ge lite hopp till den annars otroligt omotiverade LPT-patienten. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara den enorma skillnaden som jag upplever i bemötande, men den är stor - otroligt stor - och sådant här är värt att lyfta fram.