Jag har absolut inga drömmar. Inte ens ett litet uns av en dröm. Eller så har jag det, bara att jag inte kan koppla det. Varken små eller stora drömmar. Inga mål eller ambitioner. Kanske är det för att jag precis har kommit ut till det verkliga livet, eller så är det bara det att jag inte är en drömmare. Men något borde en väl vilja? Fast det vill jag inte. Den lilla dröm jag ändå känner att jag faktiskt har är att bli utskriven från sjukhuset och bo själv i min lägenhet. Annars har jag absolut inget jag drömmer om. Förut ville jag väl saker, men jag kan inte minnas om att jag drömde om något speciellt. Nu känns det inte som jag vill någonting. Absolut ingenting alls. Kanske är det en faktor till varför jag, trots i de stunder jag mår bra, ändå ser självmord som ett alternativ. Jag vet, jag borde inte tänka på det, men det är då fan lättare sagt än gjort. Tankarna finns där oavsett hur jag mår. Mina självmordstankar behöver inte gå hand i hand med mitt dåliga mående. Eller så har jag bara inte börjat må tillräckligt bra för att de ska försvinna. Gissar att framtiden får visa det. Men det är svårt att tänka på framtiden när en inte har några drömmar. Inget att sträva efter. Inget att försöka nå. 

Den senaste tiden har jag hunnit träffa både Elin flera gånger, Elina, Rebecca och Anna och det har betytt, och betyder så mycket. Mina vänner betyder så mycket. Förstår inte hur jag hade klarat något utan dem. Och det har varit roligt att i alla fall få träffa några av dem om än jag saknar många av de andra, men de är utspridda lite här och var i landet och to m världen.

Jag har hittat mina sanna vänner. Verkligen.

Jag har ju nämnt att jag gör listor över iprincip allt, verkligen så att det går till överdrift. Men sedan har jag samtidigt så svårt att ha listor för de stressar mig. Jag vill liksom göra klart allt på alla dessa listor och ha det "rent och tomt". Jag har ju även svårt att avsluta och släppa något jag inte har gjort klart .Det här gör ju att jag blir oerhört dålig på att vara i nuet och vara närvarande i det jag gör när allt bara känns som att det måste stressas fram. Sedan när allt är gjort blir det ju bara tomt och på något sätt som det verkar vara mitt mål, så är ju faktiskt alla de här sakerna som finns på dessa listor en del av livet. När det är blankt och tomt är det ju liksom tomt - det är ju sakerna man gör som skapar ens liv. Om någon nu förstår vad jag menar. Nu i alla fall när jag har insett det här, hoppas jag att jag kan sluta stressa över att listorna ska bli avbockade så fort som möjligt och istället vara i de aktiviteter jag gör - inte se dem som något som måste bli klart så fort som möjligt, utan något som faktiskt är med och skapar livet. Allt behöver inte gå snabbt och göras effektivt. Man kan stanna och njuta av nuet också.

Har pratat med denna fina människa idag och jag är så himla lyckligt lottad som fick lära känna henne. Och jag är så lycklig som har kvar henne.

Trots att jag glömmer det mesta just nu, minns jag när vi tog dessa bilder och jag längtar tills nästa gång vi kan göra något liknande.

Jag är så rädd för att skriva hur det är. För jag är så rädd för att trigga. Jag vågar inte skriva vad jag tänker, gör och känner. För jag är rädd att göra skada. För någon annan. Och det vill jag absolut inte. Samtidigt som jag känner att jag måste kunna skriva vad som händer. Vad jag känner. Och vad jag tänker. För det är ju ändå min verklighet.

Har massvis inom mig. Men vet inte vad jag ska skriva.

Jag vet inte var jag ska börja. Med alla nya upplevelser som kommer ju tystare ätstörningens röst blir. Så mycket mer jag kan göra ju mer jag överröstar den. Eller det faktum att problemet bara byter form. Att jag är sjukskriven i sommar. Att jag så gärna vill skriva men aldrig får någon ro.

Att börja någonstans blir svårt för mina tankar är överallt och ingenstans. Men för att prata om de otroligt ljusa sakerna i mitt liv (förutom den sol som jag just nu bländas av på mamma och pappas bro)... Jag märker att jag blir friskare. Så mycket friskare. På många plan. Jag har inte lika stort behov av att veta allt med maten - ingredienser, tider, plats, umgänge osv -, jag försöker bara att fokusera på annat tills jag ska äta. Det är inget livsmedel jag direkt undviätstörningens röst där och säger vad som är "bättre" och "sämre", men jag försöker alltid gå min väg där mat bara är mat - varken bra eller dåligt. Jag blir inte längre lika triggad av allt och inget. Jag börjar trivas mer i min kropp och värderingarna kring den börjar försvinna mer och mer. Jag börjar i vissa stunder känna mig rätt neutral i förhållande till den, men när det blir som mest hat tar jag alltid upp argumentet att problemet inte sitter i min kropp utan i mitt huvud. Det är inte ens någon idé att räkna upp allt som har blivit så mycket bättre gällande ätstörningen - det är massvis med saker jag hela tiden upptäcker att jag äntligen kan göra annorlunda och det gör mig så glad. Jag stannar hellre i den stunden med mig själv än att tvångsaktigt lägga det på minnet för att radas upp på ännu en av alla listor jag ständigt skriver kring allt mellan himmel och jord. Det är så mycket som har förändrats det senaste halvåret att jag inte ens kan sätta ord på det. Och jag tror inte heller någon kan förstå exakt vilken lättnad det är.

Men som min läkare sa, har jag under alla åren bara flutit mellan dysfunktionella hanteringssätt - problemen har bara bytt form. Jag besväras i nuläget otroligt mycket av mina tvångstankar och tvångshandlingar. Dock medicineras jag mot det och det hjälper - till viss del. Men det går ändå sådär med att liksom börja våga i behandlingen. Också kommer ju den här sommaren. Med ledigheter. Men jag ska försöka hålla mig flytande och inte gå helt bananas.

Jag vill försöka skriva mer regelbundet som jag gjorde förut. Men tecken på att jag skriver regelbundet är att jag känner att jag kan vara helt ärlig. Som jag har nämnt förut känns det lite skämmigt, det jag gör nu i min behandling. Det känns som att det ska vara noll på svårighetsgraden. Men ändå är det så himla jobbigt. Så himla jobbigt att det tar över det mesta. Så jobbigt att jag inte ens kan jobba i sommar. För det är ju ett jobbigt problem. Naturligtvis. Men jag ska försöka ta bort fasaden gällande tvången också, skriva ut mina känslor när jag vill. Då, när jag finner en större ärlighet, kanske jag kan uppdatera så mycket som jag vill.

Köpt ett underbart paraply

Jag tänkte göra någon slags sammanfattning av året som har gått men jag är för ambivalent för att veta om jag tycker saker är bra eller dåligt... Dock vill jag ändå göra något. Det har ju hänt så mycket. Också hittade jag denna lista  på

Livskicks-Liselottes, -Johannas och -Johannas bloggar så det kanske gör det lite lättare.  Vi får väl se... Kanske blir det två svar på varje...eller ett jättelångt och invecklat...eller inget alls. Eller så blir jag jättedjup...

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut? Oj! Jo! Flyttat hemifrån, börjat på folkhögskola, vågat måla och rita, berättat det som får mig att skämmas mest.

Genomdrev du någon stor förändring? Köpte en lägenhet, flyttade hemifrån och slutade i DBT och börjat på Comede.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej.

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas? Många mindre bra, men även 28:e juli då jag fick nycklarna till lägenheten och 24:e augusti då jag började på Framnäs.

Dog någon som stod dig nära? Nej tack och lov!

Vilka länder besökte du? Tjeckien.

Bästa köpet? Lägenheten! Hans och Buffster! Terminsavgiften på Framnäs! Arsietten från Gran Gate som Emma fick i julklapp!

Gjorde någonting dig riktigt glad? När Sarah Michelle Gellar lade upp en bild på mina Buffymuggar på hennes Facebook. När jag fick veta att jag hade vunnit budgivningen på lägenheten. Mina vänner!

Saknade du något under år 2015 som du vill ha år 2016? Varm sommar! Tro och hopp om att jag kan må bättre.

Vad önskar du att du gjort mer? Tagit av masken och berättat hur jag har mått (men jag har faktiskt blivit mycket bättre på det med min [fd]psykolog). Tagit vara på DBT-behandlingen.

Vad önskar du att du gjort mindre? Följt ätstörningen. Följt tvången. Hatat mig själv. Levt destruktivt. Osv.

Favoritprogram på TV? Ser inte så mycket på tv...MEN SOLSIDAN!!!

Bästa boken du läste i år? Har inte kunnat koncentrera mig på att läsa alls...förutom Bostadsrättshandboken haha.

Största musikaliska upptäckten? Melissas nya skiva. Nog för att jag visste att den skulle vara bra.

Vad var din största framgång på jobbet 2015? Framgång? 

Största framgång på det privata planet? Framgång vet jag inte, men att jag har vågat börja på Framnäs och måla.

Största misstaget? Måååånga misstag!

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Både och tror jag. Förra året var jag mer ledsen i smyg och intensivare. Detta år har jag varit mer ledsen kontinuerligt.

Vad spenderade du mest pengar på? Lägenheten och pysselgrejer.

Något du önskade dig och fick? En höst med DBT, lägenhet i Piteå och konstutbildning på Framnäs.

Något du önskade dig och inte fick? Frihet.

Vad gjorde du på din födelsedag 2015? Åldersnojade mig, åt tårta för första gången på min födelsedag på sex år och gladde mig åt att Rebecca och Anna envisades sig att komma och hälsa på mig och fira.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Absolut, men det finns även så många bra saker som har hänt som inte "borde" har hänt.

Vad fick dig att må bra? Mina vänner, min lägenhet, skolan!

Vem saknade du? Min vän Delice som jag inte har sett på alldeles för många år. Och alla mina vänner som bor för långt borta för att ses varje vecka.

De bästa nya människorna du träffade? Elin, Felix och Cassandra i min klass! Och får man skriva det här...men vår lärare i konst haha! Hon är awesome! 

Mest stolt över? En sådan här ambivalensfråga... Vet faktiskt inte. Beror på.

Högsta önskan just nu? Samma som ovanstående. Beror på hur man ser det.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Jaa... Samma. Beror på hur man ser det.