De ställer för många frågor och jag, jag bidrar inte med nån. Jag kan ångra det lilla jag säger, eller dra ett allvarligt skämt och jag tycker mig höra vad de tänker: "är hon så där jämt?"

Jag känner mig ofta så socialt missanpassad. Som ett ogräs bland alla blommor i en annars rensad rabatt. Det gör att jag i princip alltid är nervös inför sociala sammanhang - det spelar ingen roll om det är okända människor eller vänner. Givetvis går det lättare att träffa vänner, det är en absolut mindre grad av nervositet än annars, men den finns nästan alltid där oavsett vad. Om jag är med vänner går den dessutom oftast över så fort vi sagt hej för med mina vänner blir det där sociala på något sätt mer begripligt. Men annars... Alltså jag förstår inte. Hur folk kommer på allt de ska säga. Hur de kan undra så mycket. Hur de kan komma på så många frågor. Jag bara sitter där. Försöker desperat fråga någonting jag undrar. Men jag kommer inte på någonting alls av värde, för kallprat ser jag som helt meningslöst. Jag förstår väl att det behövs kallprat först för att sedan komma in i något slags meningsfullt samtal, men jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Jag bara förstår inte. 

Jag har ingenting emot att vara bland människor, det trivs jag väldigt bra med, men det är just det där med att vara med människor som gör mig obekväm. Att vara bland människor där det inte förväntas att man ska interagera har jag inga problem med, jag har aldrig varit rädd för stora folksamlingar till exempel. Inte heller att prata när det är något givet en ska prata om, typ som att redovisa för massvis med folk. När situationen däremot är så att man behöver umgås, prata, vara social...ja, det är då en av mina största rädslor kommer in. Senast var för någon vecka sedan då vi hade lunch i Björsbyn med jobbet. Det var inte bara från Gammelstan så jag kände inte till alla, men hamnade i alla fall vid ett bord där jag kände några (men det är nog jobbigt att socialisera trots att jag vet vilka somliga är). De andra var också trevliga och visst pratade vi lite, men jag satt - som vanligt - mest och lyssnade. För jag förstår verkligen inte hur man ska göra. Det kanske är det som gör att jag ofta förblir tyst, svarar på andras frågor men aldrig ställer några tillbaka och inte tar några egna initiativ till att starta ett samtalsämne. För att jag inte förstår. Så jag blir utåt sett passiv, men inombords är det full aktivitet. För samtidigt som jag bara sitter och lyssnar söker jag febrilt i mitt huvud efter saker att säga, frågor att ställa och väntar på att det ska komma upp något där jag kan komma in och bidra i samtalet, men det gör det sällan, och om det gör det, är jag ändå oftast för sen för att hinna säga något innan någon annan säger något nytt. Också känner jag mig bara obekväm och i vägen. Och tror självklart att jag kan läsa de andras tankar om att de inte vill ha mig där, att jag är tråkig, att jag är helt vrickad och så vidare.

Så jag är hellre bland massvis med människor för då kan jag bara vara, utan några föreställningar om att jag behöver vara social. Givetvis borde jag öva på det här med det sociala; vilket jag faktiskt gjorde idag när jag ändå följde med på lunchen trots att jag hade slutat; vilket jag har gjort varje dag när jag har jobbat i Gammelstan och kommit lite tidigare till jobbet för att sitta i fikarummet och dricka lite te och kanske lösa lite korsord med några andra. Men det är svårt att utsätta sig för de där situationerna för man vet aldrig hur de ska bli (vilket jag hatar för jag vill ha koll på allt). De kan sluta jättebra på så sätt att jag antingen sitter där och känner mig delaktig i samtalet eller i alla fall känner att jag finns. Men de kan också sluta på mindre bra sätt där jag känner mig socialt inkompetent, i vägen - och osynlig. Det är när jag är med människor som jag kan känna sig som mest ensam. Man sitter där, tillsammans med alla, omringad av folk, men ändå kommer den där ensamheten. Känslan av att inte synas. Känslan av att inte finnas. Och det tar mig direkt tillbaka till fotbollens år. Och det skapar ett sådant obehag. Jag vill fly direkt. Från känslan av att inte alls fungera i sociala sammanhang.

Och nej, jag vill inte höra några "men nog kan du", "inte är du socialt missanpassad eller inkompetent". Det är så här jag känner. Hur verkligheten är, är en annan sak. Men det här är min verklighet. Min uppfattning. Och sedan, som jag skrev, är det ju betydligt lättare med vänner.

Sedan får jag försöka komma ihåg att det finns en anledning till att jag känner så här och har gjort det hela mitt liv. I diagnosen jag fått är det sociala svårt. Det ger mig en förklaring till hur det har varit, och är, som det är. Förut vågade jag inte säga att sådant här var jobbigt (alltså för länge sedan, de senaste åren har jag väl ändå kunnat göra det) för jag tyckte det var pinsamt. Folk kallade mig blyg med en otroligt negativ klang. Nog är jag väl rätt blyg, men det har inte bara med det att göra. Jag tycker ofta sociala situationer och samspel är otroligt kniviga. Jag känner mig ofta socialt inkompetent och missanpassad och åren jag har fått sådana pikar på att det är fallet, har gjort att jag har börjat tro på det ännu mer. Men det känns i alla fall skönt att ha en förklaring på det.


Omvänd kroppsuppfattning?

Jag har i många år haft en förvriden kroppsbild på så sätt att jag har sett den som mycket större än vad den egentligen har varit. Jag har "sett" kroppsdelar växa så fort jag hade tagit en tugga mat, eller ens bara tänkt på mat. Jag har försökt gömma mig och min kropp för att jag har trott att jag varit stor som ett berg. Jag har varit rädd för att inte komma igenom dörröppningar. Det låter ju helt ologiskt egentligen, men ens sjuka tankar är inte logiska. Dock var det så otroligt verkligt att jag inte kunde annat än tro på det, jag förstod verkligen inte vad andra menade när de sa att mina tankar inte var logiska.


Det börjar vara ett tag sedan jag hade sådana förvrängda syner, men nu börjar jag oroa mig för att de har blivit omvända - att jag ser mig som mindre än vad jag är. Att ha gått upp i vikt vet jag att jag har gjort, men det i sig är ju inte farligt. Eftersom jag inte har någon aning om vad jag väger (och tänker absolut inte börja med den där förfärliga apparaten igen), vet jag inte heller hur mycket jag har gått upp och därför tror jag att jag ser mig själv som mycket mindre än jag är. Jag oroar mig för att jag har gått upp så mycket att jag riskerar att få diabetes och/eller hjärt- och kärlsjukdomar. Inte för att jag egentligen bekymrar mig över de fysiska sjukdomarna i sig eller oroar mig att jag ska få några för om jag dör naturligt kan ingen bli arg för att jag begår självmord. Jag är bara rädd för att jag inte ser verkligheten och det skapar någon slags kontrollförlust. Inte på så vis att jag vill kontrollera min kropp eller vikt, men jag har behov av att veta hur saker och ting är eller blir, men hur ska jag hantera det om jag inte kan lita på min syn?


Allt jag har

Ingen som läser här kan väl ha missat att det har varit väldigt tungt den senaste tiden? Jag har, och har haft det tungt. Mycket svärta som jag inte kan rå för, men även mycket negativitet som jag nu tror att jag kan jobba med - för att göra det lättare för mig (framförallt tror jag det gå att arbeta med när jag har betydligt mer energi än förut). För det finns en hel del negativitet inom mig och speciellt en sak har jag upptäckt: jag ser så gärna det jag inte har, men glömmer allt jag faktiskt har. Så jag började fundera. Och vissa saker var lättare att komma på än andra. Som det jag hela tiden tänker på; det jag inte har.


Det finns det jag tänker att jag borde ha eller borde göra, för "alla andra gör ju det".

•Jag har inget fast jobb.

•Jag har ingen partner.

•Jag pluggar inte på högskola eller universitet.

•Jag har inte gjort gymnasiearbetet så jag har inget fullständigt slutbetyg.

•Jag reser inte jorden runt.

•Jag tränar inte som en tok.

•Jag äger inte någon bil.

•Jag har ingen frihet utanför sjukhusets väggar (förutom lite mer nu då när jag har permis).

•Jag har knappt någon hobby kvar som jag utövar, förutom skapandet.

•Jag har inte tillräckligt med social kompetens.

•Jag gör inget av mitt liv.

•Jag har inget intressant liv


OCH SÅ JÄVLA VIDARE


Men till exempel partner, var kom det ens ifrån?? Jag är inte ens intresserad av det just nu och vet inte om jag någonsin kommer bli. Inte heller av att ha en bil eller att resa. Jag önskar att jag hade något jag ville plugga till, men det har jag inte. Jag är just nu inte ens intresserad av att skapa mig någon speciell karriär, jag skulle gott och väl nöja mig med parkskötsel på heltid - det är t om det jag skulle vilja om jag fick välja.


Jag har märkt att jag fokuserar så mycket på det jag tänker att jag inte har och det jag inte gör, att jag glömmer bort det jag faktiskt har och gör. Så jag försökte rada upp det jag spontant kommer på (jag har givetvis mer jag är glad över bara att jag inte kommer på det just nu).


•Jag har fantastiska vänner som verkligen ställer upp i vått och torrt.

•Jag har föräldrar som gör allt för mig.

•Jag har ett jobb som jag älskar, även om det bara är säsongsanställning.

•Jag har min lägenhet, även om jag inte får bo där själv just nu.

•Jag har Framnäs till hösten.

•Jag har en hund och två supergulliga marsvin som jag älskar.

•Jag har en fungerande kropp.

•Jag börjar komma till ro med min kropp.

•Jag har ändå rätt god kontakt med min släkt som dessutom är väldigt fin.

•Jag har ett andra hem jag kan vara i när jag inte kan/får vara hemma hos mig.

•Jag har blivit frisk från ätstörningen om än den fortfarande begränsar mig inom vissa små områden (som t ex träning).

•Jag har kommit ut från en 10 månaders inläggning om än det bara är permission än så länge.

Så jag har tänkt att jag ska försöka fokusera på det jag faktiskt har och försöka döda den här negativiteten. Vissa tankar jag har kanske jag inte kan rå för, men visst finns det sådana jag kan påverka och det är dags att försöka; sluta se problemen och börja se lösningarna.


Dubbelmoralen visar sig...

...och det gör att jag skäms. Jag pratar och skriver om att det är så viktigt att prata om psykisk ohälsa, vara öppen och inte skämmas; ändå är jag knäpptyst och följer normen att en ska känna skam och knipa igen käften om sina erfarenheter och åsikter. Jag har alltså inte sagt något om någonting egentligen. På jobbet alltså - inte ens till min chef. När vi pratade i telefon när han erbjöd mig jobbet sa jag att "det hade hänt lite grejer" som gjorde att jag bara kunde jobba halvtid. Sedan har jag inte sagt något. Kollegorna har givetvis frågat vad jag gör nu och jag kör på det som var tänkt att jag skulle göra: Framnäs. Det har pratats om det här året, innan jobbet började. Det har pratats om förra året och dess händelser. De undrade varför jag inte jobbade förra sommaren, men där sa jag faktiskt en del av sanningen: jag var sjuk. Än så länge har igen frågat varför jag jobbar halvtid så jag får väl se hur jag gör om det inträffar. Också sedan är det bara mycket i allmänhet jag får mörka med för att sanningen inte ska komma fram; inte berätta exakt som det var, dra lite vita lögner osv. Dock när det kom på tal om gamla rutiner och mitt jobb i Sunderbyn sa jag faktiskt någoting. Jag berättade lite kort om ECT:n, eller sa typ att man fick ström i hjärnan och att jag på grund av den har tappat jättemycket av mitt minne och blivit lite glömsk, så jag kommer inte ihåg så mycket av vilka ytor jag ansvarar över i Sunderbyn t ex. Kollegan jag jobbar med som var med, förutom chefen, sa att "nä men nog kommer du ihåg" och jag typ "alltså jag kom inte ens ihåg hur gammal jag var". Då verkade han förstå lite bättre, men jag tror ingen riktigt kan förstå om en inte har varit med om det. Dessutom är det ju olika för alla så det är nog bara en själv som förstår till fullo.


Egentligen skäms jag inte. Inte det minsta faktiskt. Kanske 1% av 100. Jag har varit, och är delvis fortfarande sjuk och har behövt vård för det. Men jag är rädd. Rädd för att jag inte vet de andras syn på ämnet och vilka fördommar och felaktig fakta de kan besitta. Så jag är rädd att det ska påverka mitt arbete. Att jag, om jag hade sagt där i slutet av mars att jag bara kunde jobba halvtid för att jag låg inlagd på psykiatrin, inte hade fått jobbet. Om jag hade legat på sjukhuset för någon fysisk åkomma i tio månader är jag säker på att jag hade vågat säga någonting - både när de frågade vad jag sysslade med och när jag sa att jag bara kunde jobba halvtid.

Jag vet väl inte om det är nödvändigt att de vet egentligen, men någonstans tror jag att det kan vara rätt viktigt för att förklara vissa grejer. Som att jag kanske inte kan jobba exakt lika fort som förut (dvs "som en maskin", för att citera en kollega), eller varför jag jobbar halvtid, eller att jag inte orkar lika mycket som förut pga att jag har varit helt inaktiv i tio månader, eller vad som helst. På något sätt hade det känts skönt att få det ur sig, i alla fall till chefen, men jag vet inte om jag vågar. Här vågar jag skriva vad som helst iprincip, jag kan nästan berätta allt, men när det kommer till sådana där situationer där jag vet att det jag säger kan påverka något viktigt, ja...då är det svårare. Jag vet inte hur det är med mitt jobb, men nog vet jag - om än det inte borde vara så - att diskriminering av folk med psykisk ohälsa förekommer inom arbetsmarknaden. 

Jag skäms alltså över att jag agerar som att jag skulle skämmas. Men förhoppningsvis vågar jag kanske ta steget när passande läge kommer. Dubbelmoralen flödar, men jag försöker vara snäll mot mig själv och tänka att jag inte kan vara så där öppen hela tiden. Jag måste också få kunna tveka och oroa mig över vad folk kan tänka om att jag är psykiskt sjuk.


Förväntningen att en inte får vara nöjd

Jag har ju skrivit om hur jag har börjat acceptera min kropp, och inte för att jag har förändrat den utan för att det har hänt saker i mitt huvud. Men det går inte spikrakt uppåt. Nu börjar det gå neråt mer och mer, hela tiden. Egentligen är det inte för att självhatet över den egna, "nya", större kroppen har ökat, utan jag känner bara att det förväntas av mig. Att hata och vilja förändra min kropp för att den ser ut som den gör. Men. Jag har kunnat sitta i strumpor, kort högmidjekjol och bh framför sjuksköterskor för att det har behövts när de skulle ta blodprov. Jag kan ta på mig de flesta av mina kläder i garderoben utan att välja utifrån vad jag set minst tjock i. Jag känner inte den där stora rädslan för att faktiskt kanske ta på mig bikini i sommar för första gången på flera år. Hur det känns om några månader när det väl gäller vet jag ju dock inte, men poängen är att jag kan göra så mycket mer saker än vad jag kunde för bara ett år sedan - utan att förändra min kropp till en mindre storlek; jag har till och med gått upp ganska många storlekar. Men ändå känner jag en press av att jag ska vilja förändra min kropp. Att det som förväntas av mig att jag ska göra allt i min makt för att gå ner i vikt. På den senaste tiden har jag haft många sådana tankar och jag låter det ibland gå ut över mitt val av mat och motion. Men inombords känner jag inte att jag egentligen har behov av det - för jag hatar inte min kropp på samma sätt.

Hur mycket jag än försöker klanka ner på min kropp för att jag ska känna att jag behöver förändra den så når jag aldrig ens i närheten av samma självhat som jag har varit på. Ja, enligt vågens siffror är jag förmodligen rätt överviktig (vet inte vad jag väger och jag har inget behov av att veta det), men vågen får inte bestämma i mitt liv för på riktigt är jag varken underviktig, normalviktig eller överviktig - jag är jätteviktig. Just det där sista kanske jag fortfarande har svårt att se, men självhatet finns inte där på samma sätt som det gjorde förut.

Som jag gjorde förut älskar jag fortfarande kläder, men det är så mycket som har ändrats. Jag älskar när jag kan ta på mig sådant jag inte vågade ta på mig förut och jag känner mig så jävla stolt. Att jag kan vara den där personen som jag har saknat på min resa mot fri(sk)heten; den som kan gå från självhat till acceptans utan att ändra på sin kropp för att passa in i idealet. Jag ser till och med framemot att rensa min garderob från alla för små kläder. Inte för att jag vill bli av med mina fina, älskade kläder, men för att få bevis på att jag har kommit så långt att jag kan se mig själv som mer än en storlek; jag är mer än en bokstav eller en siffra. Men ändå känns det som att jag tänker fel - för en "ska" ju vilja bli smal till vilket pris som helst och om en inte är det ska en inte kunna ha på sig vad som helst, eller? Det är som det är en slags regel att är en tjock får en inte ha vissa kläder, men jag vill ju det. Jag känner till och med mig bekväm i vissa kläder trots att de är tighta och inte döljer min kropp, men den där pressen finns ändå där; att jag ska försöka dölja, försöka förändra. Att det förväntas av mig.

Jag börjar lätt stressa över att min kropp förut var så mycket mer hälsosam när jag hade sexpack, vann över vuxna karlar i armbrytning och sprang som att det inte fanns någon morgondag, men då försöker jag komma ihåg att jag inte alls var hälsosam för jag styrdes utav ångest. Min fysiska hälsa var väl i rätt bra status, när jag inte var övertränad, men huvudet var långt ifrån hälsosamt. När jag börjar stressa över det faktum att jag tycker att jag var mer hälsosam förut får jag påminna mig om att det var jag faktiskt inte; mitt huvud kanske inte är så friskt när det gäller motion just nu; min kropp kanske inte får den rörelse den behöver nu när jag är inlagd på sjukhuset, men jag är ändå så mycket mer hälsosam. Utåt sett verkade jag mer hälsosam förut, bara det att allt inte syns på utsidan. Så det får jag komma ihåg. Och försöka strunta i vad alla andra kan tänkas tycka.

På samma sätt får jag försöka strunta i den där pressen och förväntningen jag av någon anledning känner som säger att jag måste vilja ändra på min kropp för att den inte passar in i idealet. Jag ska försöka vända den här nedåtgående spiralen, och negativa tankarna att jag måste vara missnöjd och skämmas över min kropp, till vad det faktiskt är: min kropp är min kropp och den är så himla bra - trots att jag nu känner den där förväntningen att jag inte ska vara nöjd. Jag har ingen som helst skyldighet att hata den för att den ser ut som den gör. För hallå (!!!), min kropp fungerar och har klarat av så mycket, den ser ut som den gör och givetvis får jag acceptera den trots att den inte passar in i idealet - jag behöver inte förändra den bara för att samhället är vrickat och ser ut som det gör.


Modig är inte den som inte är rädd utan den som är rädd men ändå vågar

Jag tror det var tredje januari 2015. Som jag efter månader av vilsenhet, ångest och rädsla tillslut ringde upp min före detta behandlare på Ätstörningsmottagningen i Luleå efter att någon dag tidigare av en slump träffat henne på en affär och då diskret frågat när hon skulle börja jobba igen efter julledigheten. Jag kom till telefonsvararen och pratade in ett meddelande - något som alltid gör mig nervös, men denna gången bultade hjärtat hårdare än vanligt. På bussen på väg till min vän Henny i Norrfjärden ringde hon upp mig, men då det inte ens fanns på världskartan att jag skulle prata om det jag tänkte prata om medan någon annan hörde på så hörde hon av sig igen när jag hade klivit av bussen och stod vid en gammal bensinmack ute i snön och kylan. Det jag skulle säga var nog utifrån sett varken speciellt förvånande, konstigt eller stort, men hos mig var det något som låg begravet djupare än djupast. Jag hade gått dagvårdsbehandlingar, samtalsterapi, svarat på enkäter, skrivit mängder av meningar och allt med fokus på maten och ätstörningar, men ändå hade jag både förnekat, undanhållit och förträngt det som tillslut fick bägaren att rinna över. Jag förnekar inte att det inte var stort för mig för jag påstår fortfarande att det jag sa då, och pratade om sedan, är det modigaste jag har gjort för jag var så himla rädd, men när jag vågade yttra orden "jag hetsäter", till hon som inte ens längre var min behandlare, tog hon det på samma sätt som om jag ungefär skulle ha sagt att jag fortfarande hade problem med maten. Rätt väntat och igen big deal alltså. Då tog jag det lite hårt, men i efterhand blev det ju ändå som jag ville just för att jag sedan sa det och jag blev absolut tagen på allvar. Den där skyhöga skammen som jag hade när jag pratade om hetsätningen, hade inte hon alls.

Jag försökte förklara hur mitt liv såg ut och det var absolut helt kaotiskt då; jag hade helt tappat fattningen. Under två år hade det bara gått utför och beteendet spårade ur mer ju längre tiden gick - som destruktivitet inte sällan gör om det får gå obemärkt förbi -, men jag vet nu var jag har varit, och jag vet absolut var jag var när jag någon gång försökte prata om hetsätning som då viftades bort. Nog både vet jag och förstår att folk med en ätstörning har en otroligt skev bild av normala portioner och att många till och med ser en mindre än normalportion som en hetsätning just för att ens hjärna är så trasig, men jag var säker på min sak, om än jag skämdes så otroligt över det. Jag fick gå en till period på dagvården efter det där samtalet, kombinerat med DBT och jag trodde att allt skulle vara löst när jag väl hade berättat det, men i DBT-samtalen pratade vi om det mååånga gånger. Jag tänkte att skammen skulle lägga sig när jag hade sagt de där två orden, den där dagen i januari, men jag hade lika svårt att prata om det med min psykolog som då (alltså min dåvarande behandlare; DBT-psykologen, inte min före detta behandlare som jag hade det där samtalet med). Min psykolog talade om fenomenet hetsätning som vad som helst; neutralt. Hon varken värderade eller på något sätt fick mig att känna skam - den kände jag så bra alldeles själv. Jag hade som sagt svårt att prata om det och trots att jag många gånger undvek ämnet, tog hon upp det. Och jag grät. Alltid. Stora floder. För att jag skämdes. Och hon sa "Sofia, titta på mig. Ser det ut som att jag tycker du är jättehemsk?". Bara helt värdeneutral, medan jag skämdes så otroligt.

Mitt beteende och min problematik med hetsätning och kompensation fortsatte trots att jag hade öppnat upp mig, för jag undvek ämnet så ofta som möjligt. Trots att jag och min psykolog pratade om det många gånger, var det inte alls lika många gånger som jag hade behövt. Det fortsatte bara spåra ur mer och mer och det verkade inte ha någon gräns, men det är en annan historia som får tas en annan gång. Det viktigaste var ändå att jag tog modet till mig och berättade den där dagen i januari 2015. Trots skyhög skam och en rädsla som var enorm. Jag står fast vid att det är det modigaste jag har gjort i mitt liv. För jag vågade, trots att jag var så ofantligt mega superduperrädd.

Tyckte min tatuering passade bra in i detta sammanhang.


Kroppsuppfattning - från självhat till början av acceptans

Kroppen. Formen. Storleken. 
Så många tankar, timmar, tårar som har gått åt detta fenomen. Kroppen som egentligen bara är där, men som ibland, hos vissa, blir så mycket mer.
Det var väl i tvåan, när jag var åtta år, som jag började tänka på min kropp som något mer, något annat än den var; jag började värdera den. Jag jämförde vikt med vänner, jag tyckte kroppen var för stor och jag blev ledsen.

Jag tror många någon gång har haft ett mer eller mindre komplicerat förhållande till sin kropp under livets gång och för vissa kan det eskalera totalt. För mig blev det så. Tankarna har funnits i mitt huvud sedan den där dagen i tvåan och visst har de påverkat mig, men i åttan började de te sig större; ta mer plats. Jag började mixtra med maten och köra på ännu mer med träningen och ganska fort hade jag hamnat i en väldigt ond spiral. Vad jag minns, var jag rätt tillfredsställd just med min kropp där ett tag, trots att måendet i övrigt inte hade ett uns av ljus, men sedan kom det där hatet ikapp med måendet och det har funnits där sedan dess; ibland mer, ibland mindre. De senaste åren har det varit mest extremt och mitt värde har suttit i de där siffrorna på vågen eller siffrorna på kläderna. Hatet har varit så starkt att jag har varit beredd på att offra mitt liv endast på grund av de starka negativa tankarna jag har haft om min kropp.

Jag har sett andra gå från självhat till acceptans, men jag har aldrig kunnat tro på dem att det går, för oftast har det varit sådana människor som först gått ner jättemycket i vikt och sedan gått upp lite, men ändå varit mindre än när allt började. Jag har aldrig sett mig själv i de där historierna och därför inte kunnat känna igen mig och tro att det ska kunna gå för mig. Jag har ständigt letat efter en förebild som hade gjort det där magiska att börja acceptera sin kropp utan att ändra på den, men en sådan har jag aldrig funnit. Också har jag blivit kvar i mitt starka hat kring mig och min kropp.

De senaste månaderna har jag dock försökt, kämpat och tagit stora steg framåt.

Nu vet jag inte vad jag väger vilket är ett ytterst medvetet val. De har vägt mig här på avdelningen, speciellt efter min senaste överdos som orsakade både lever- och njursvikt, för att typ se om jag samlade på mig vätska eller något sådant, men jag gick bara med på att väga mig om jag slapp veta resultatet. Eftersom jag iprincip varit helt inaktiv sedan i juli och äter en medicin som skapar ökad aptit och viktökning, är jag rätt säker på att jag har gått upp en hel del i vikt. 
Fast vet ni vad? Det är inte något som är mitt största problem nu. 
Visst har jag dagar och stunder där kroppshatet florerar fritt och en önskan om att gå ner i vikt ständigt trycker på, men de finns absolut inte där lika mycket som de har gjort. Efter att ha läst alla mina gamla dagböcker märker jag hur lite tid sådana tankar tar nu jämfört med förr. Det var iprincip bara kroppen och maten jag skrev om då. Det var iprincip bara kroppen och maten jag tänkte på då. Och det var iprincip bara hat som vällde över den där kroppen och maten.
Orden, de hatiska orden, flödade och sköljde över mig med råge. Detta starka hat till något man inte kan bli fri från - sin egna kropp - var så starkt att det höll på att spräcka stället där det befann sig: i huvudet. Det var inte sällan, och inte alltför länge sedan, som jag kunde se min spegelbild (när jag väl kollade mig i spegeln) och tårarna började forsa. 

Nu däremot ägnar jag inte alls lika mycket tankekraft åt kroppen; den börjar mer och mer bara vara något som finns där - och det räcker för mig. Mitt mål har aldrig varit att älska min kropp, jag tycker det känns nästan bättre att bara rätt och slätt kunna acceptera den som den är, utan att lägga någon värdering i det. Jag försöker ha på mig de kläder jag tycker är fina - oavsett om det är en tight klänning eller en kort kjol. Jag försöker vara i känslan, och inte springa ifrån och bli rädd, när jag känner magen som valkar sig eller ser bristningarna på höfterna. Jag försöker att inte värdera när ett klädesplagg visar sig ha blivit för litet. Jag försöker äta regelbundet och tillföra min kropp det den behöver utan att göra det utifrån hur den ser ut, eller vilka tankar jag har om den just då. Jag kan inte säga att jag accepterar den till 100% eller är helt bekväm i den, men jag är närmare än vad jag någonsin varit.


Och det bästa är: jag har gått från det extrema hatet, närmare acceptans utan att medvetet ha förändrat min kropp på något sätt alls - precis den vägen jag så länge ha drömt om att gå.


Tvången har makten över mitt hem

TRIGGERVARNING: renlighetstvång


Vi åkte tidigare till Piteå idag så jag skulle få tillbringa lite tid i min lägenhet. Jag försökte hålla mig lugn och jag kan nästan säga att jag klarade det fullt ut. Den har inte blivit städad sedan i början av juli förra året och jag har haft folk i den utan att ha städat den alls. Här på sjukhuset har mina renlighetstvång blivit avsevärt mycket bättre efter jag fick ECT och det är så otroligt skönt, men jag vet inte riktigt hur jag klarar mig i den riktiga världen. När jag är på permission hos mina föräldrar får jag en hint om hur det är där och där kan jag också säga att det har blivit så mycket bättre, men såklart inte helt bra som jag vill ha det. Min största utmaning är väl min lägenhet där jag, trots knappt två år bosatt där, har utvecklat så otroligt många rutiner, ritualer och tvång. Listan på allt som måste vara på ett visst sätt, göras på ett visst sätt och underhållas på ett visst sätt, kan göras otroligt lång, men mitt mål är att bli av med så mycket som möjligt så att det går att andas där utan att det känns smutsigt. 

Jag hoppas jag aldrig igen städar min lägenhet på det sättet jag har gjort tidigare som tar uppemot 12 timmar, plus timmar av förberedelser dagen innan. Jag hoppas att min dammsugare, som jag köpte när jag flyttade, men än så länge aldrig har använt, kan konkurrera med att krypa på golvet och sopa med händerna. Jag hoppas jag kan göra något, som t ex dammtorka, en dag och dammsuga nästa. Jag hoppas jag kan byta handdukar när de är smutsiga och rengöra marsvinens bur när det behövs utan att städa hela lägenheten. Jag hoppas jag kan ta hem folk utan att ständigt vara på min vakt och alltid sitta på helspänn för att det känns som att det blir smutsigt. Jag hoppas jag kan städa utan att alltid behöva skura minsta lilla yta. Jag hoppas att jag kan låta mattfransarna vara och inte ligga på golvet och kamma dem. Jag hoppas att jag kan låta disk stå i diskstället tills den är torr utan att få panik över att det inte känns städat. Jag hoppas jag kan vara utanför lägenheten - även på balkongen - utan att behöva duscha och tvätta kläderna på en gång. Jag hoppas jag kan gå med strumpor om jag vill och inte behöva ha på mig ett visst par tofflor hela tiden. Jag hoppas jag kan laga mat utan att bli stressad över att det inte ser nystädat ut under processen. Jag hoppas jag kan slänga kläder i tvättkorgen och låta de ligga där fram tills en tvätt ska köras - inte ha behovet av att tvätta direkt för att det känns smutsigt om de bara ligger där och väntar. Jag hoppas jag inte behöver torka varenda yta i lägenheten varje gång jag ska städa. Jag hoppas att jag kan städa lite hur jag vill, där det behövs, utan att behöva köra igenom hela städningsritualen med förberedelser, tvätt, den fulla listan med punkter att bocka av, dusch och tillslut trippandet på tårna och rädslan för att röra sig när allt är klart. Jag hoppas att jag inte ska behöva lämna min lägenhet efter att allt är städat bara för att låta den "suga in" renligheten minst ett dygn. Jag hoppas att jag kan vara i mitt hem och kunna andas utan att det känns så smutsigt så att allt måste städas igen. Jag hoppas att jag kan leva i mitt hem samtidigt som att det ser ut som att någon bor där - inte att det ständigt ska se orört ut.

Det finns så mycket som jag hoppas jag kan kunna göra gällande min lägenhet. Att ha den men att knappt våga andas, röra sig eller undvika att ta hem folk är inget jag hoppas på. Jag vill inte att folk ska känna sig obekväma hos mig bara för att jag går omkring och nojar mig över smuts. Nu har jag som sagt inte städat sedan i juli så att vara där idag en stund med mamma, pappa och Kompis kändes ändå rättså okej för jag vet redan att det är smutsigt, men hur jag ska kunna städa på ett annorlunda sätt när jag får chans till det vet jag inte. 

Jag vill bara kunna vara i min lägenhet. Jag vill bara kunna andas där inne utan att varenda lite vrå känns smutsig. Jag vill bara ha det balanserat.
Dags att ta tillbaka makten.



Jag är ju frisk

Nio månader. I drygt nio månader har jag nu varit friskförklarad från ätstörningen. Det insåg jag när jag var hos tandhygienisten igår och hon nämnde något om bulimin varpå jag kunde svara att jag inte är sjuk längre, att jag har blivit friskförklarad, men det kändes otroligt underligt. Senare insåg jag att anledningen till varför det kändes som "just ja, jag är ju frisk" när jag sa det är för att jag inte bara varit friskförklarad i nio månader, utan även varit instängd på psykiatrins slutenvård i åtta av dessa månader och här kanske inte "frisk" är det främsta en känner sig. Något viktigt att poängtera dock är att friskförklarad inte behöver betyda helt frisk och fri, en är frisk på pappret men huvudet har fortfarande mycket att jobba med och en del beteenden finns ännu kvar. Att jag har varit inlåst här på avdelningen majoriteten av min ätstörningsfriska tid har nog gjort att jag inte har reflekterat så mycket över det, och visst, jag har även haft några bakslag och brutit mitt "kräkuppehåll" ett antal gånger. Jag skulle inte säga att jag är frisk och fri, men jag skulle inte kalla mig sjuk heller, men det kändes bara så underligt att kunna säga till tandhygienisten att jag inte är sjuk längre. I sju år har sjukdomen funnits i mitt liv och helt plötsligt (eller rättare sagt efter en lång tid med slit och kämpande) har jag besegrat den.


Samtidigt som jag inte har reflekterat över det här de senaste månaderna, och därför inte ägnat någon tid till att ta in det - att jag är frisk -, känns ätstörningen så långt borta, som att jag alltid har varit frisk. Det är svårt att förklara den enorma skillnaden i mitt liv trots att situationen är som den är just nu. Att inte ständigt gå runt och tänka på mat som ska ätas, mat som inte ska ätas, mat som ska behållas, mat som inte ska behållas, kroppen som ser ut på ett visst sätt, vad som gjorts för att förtjäna det eller det, kalorier som ska förbrännas - plus tusen andra tankar - är så himla befriande. Jag har reflekterat så lite över det här att jag nästan glömmer bort att vara tacksam. Jag vet inte om jag ska vara tacksam över att ECT:n har fått mig att glömma så mycket - även mina sjuka år -, att jag knappt kommer ihåg hur dagarna såg ut då, men vad jag minns är hur otroligt hemska de var, speciellt mot slutet innan jag fick hjälp här i Piteå. Jag styrdes helt av sjukdomen och jag kände mig totalt maktlös, men jag blev frisk tillslut. På något sätt blev jag frisk och nu har mer än nio månader gått utan att jag ens har tänkt på vilken stor förändring som har skett. Jag är tacksam. Otroligt tacksam. För hade jag haft ätstörningen med nu är jag väldigt säker på att jag hade gett upp direkt. 

Nu har jag inte varit ute i den riktiga världen som "friskförklarad från ätstörningen" speciellt länge, men jag känner att även här inne, bakom de låsta dörrarna, har jag blivit friskare än jag var för nio månader sedan, trots några fall på vägen. Igår fick jag den där konstiga känslan när jag kunde säga att jag har blivit friskförklarad och det var förståeligt varför den visade sig. Jag har ju liksom inte riktigt haft tid att reflektera och bearbeta det här med att jag, efter så många år, inte längre är sjuk i en ätstörning, men den känslan kommer nog försvinna ganska fort nu.
För jag är ju faktiskt frisk.



Jag har sagt en sak och menat en annan

Jag blir så less på mig själv. När någon väl kommer och pratar med mig får jag inte ur mig allt det där som finns inombords och bara skriker på att få komma ut. Nejdå, jag börjar med "det är bra" när det inte alls är bra, utan jag istället bara går sönder inifrån. Tillslut kanske något av det där jag vill ha sagt kommer fram, men efteråt är jag alltid lika besviken; jag skulle sagt mer, sagt annorlunda, sagt det där. Sedan har jag ju svårt med det där huruvida jag ska säga som det är eller inte. Just nu är det en salig blandning mellan sanningar och lögner och jag kommer som ingen vart. Jag vet vad jag vill, men jag vet också vad jag har lovat. Det är ju absolut skönast (och bäst) att säga sanningen även fast den inte är så vacker; det är skönt att få ur sig, men samtidigt är jag rätt fascinerad över hur lögnerna kan bära så långt. Givetvis uppmanar jag varken någon annan eller mig själv att ljuga, men när jag är i det här stadiet har jag - som aldrig annars ljuger och som är starkt emot lögner - en tendens att dra fram de där riktigt fula lögnerna. När jag får sådana här chanser när någon kommer och pratar med mig drar jag mest lögnerna för att de är lättare än den mörka sanningen, men helst av allt skulle jag bara vilja öppna hela mitt inre, låta någon titta på det och sedan kunna prata om allt det där som finns där inne - men så har jag så svårt att få fram det när det väl gäller. Jag försöker träna varje dag på att formulera det jag känner när jag skriver i min dagbok, men knappt där kan jag få fram allt som finns på insidan. Jag vet att det inte känns bra, men sedan kan jag som inte beskriva vad det är som känns så himla fel, som gör så himla ont. Då är "det är bra" så himla mycket enklare att säga - trots att "nä, jag mår inte så bra" ligger så mycket närmare sanningen.



Jag hör hur jag skrattar, åt något du sa

Dra på smilbanden. Flina. Le. Fnissa. Skratta. Gapskratta. Jag har nära till dem alla. Oavsett vad. På riktigt.

Jag kan verkligen skratta i alla tillfällen. Skratta så att tårarna sprutar eller ge ifrån mig ett litet fniss i det mest konstiga tillfället. 
Ibland menar jag det. Ibland kommer det direkt från hjärtat. Men många gånger kommer det bara. Det är som att mina mungipor dras uppåt av någon automatisk kraft. Visst är det väl roligt att kunna skatta så mycket, men när jag gör det i fel situationer kan det lätt uppfattas som att jag antingen är otroligt oseriös eller att jag mår jättebra. Ofta får jag höra att det är så roligt att se att jag mår så bra när skrattar, när det i själva verket bara är så jag fungerar. Det kan visserligen vara en hjälpande hand när en vill lura andra att en mår bra, men vill en bara vara, och försöka vara ärlig blir det svårt ändå eftersom ens sätt normalt tolkas annorlunda. För om någon skrattar tänker en ju att personen i fråga har roligt. Är glad. Vilket i och för sig kan vara fallet. Men det behöver inte alltid vara så. Det kan vara som för mig: jag har otroligt nära till skratt. I nästan alla tillfällen. Jag ler. Jag skrattar. Mina mungipor får sig en skjuts uppåt.

Så att jag ler betyder inte alltid att jag är glad.


Viktuppgång

Jag funderade flera gånger huruvida jag skulle ta upp det här ämnet eller inte. Det är ju ett helt ovesäntligt ämne egentligen, men sedan kom jag fram till att hur jag har mött det faktiskt är viktigt ändå. 
Och det är som ni förstår: viktuppgång
Bara så att det inte kommer upp mitt i ingenstans drar jag en liten bakgrund kring mig och detta ämne. Jag har haft ett problematiskt synsätt kring min vikt sedan 2009 och har även haft ätstörningsproblematik mellan 2009 och 2016. Mellan dessa år har jag både gått upp och ner i vikt och pendlat mellan rätt stora siffror, men vad som alltid har varit på tavlan och vad som alltid har varit viktigt för mig har varit just vikten. Nu, som ni vet, ligger jag inlagd på sjukhuset - som dock inte har något med min vikt att göra. Här började jag först få en medicin som hade viktuppgång som biverkning som nästan mer en regel än ett undantag och det drabbade även mig. Jag kan inte säga att jag har blivit okej med min vikt trots att jag blivit friskförklarad från ätstörningen så att denna biverkning slog hårt på mig kan jag inte förneka, men på något sätt har jag ändå tagit det på ett annat sätt. Medicinen fungerade inte för mig så jag äter inte den längre, men den mängd kilo jag har gått upp är fortfarande kvar. I början var jag lika otroligt stressad och ångestfylld som jag skulle varit tidigare år, men nu efter en tid har jag märkt att jag inte bryr mig så otroligt mycket. Anledningen till varför jag inte tycker att vikt egentligen är väsentligt att diskutera på något plan är just för dess obetydande roll för omgivningen, men nu upptäckte jag något nytt. Att jag har gått upp otroligt många kilon på grund av ny medicin, extremt stillasittande och förmodligen för att mina matvanor fortfarande inte har normaliserats från ätstörningen - jag har återigen kommit in i ett ätstört beteende med bland annat kräkningar - det är egentligen inte det väsentliga, men att jag nu har kunnat ändra synen på det en smula. Helt plötsligt kunde jag ta på mig kläderna, som nu sitter lite tightare än de har gjort förut, och bara inte alls bry mig på samma sätt, inte lika mycket liksom. Och DET är något i alla fall jag tycker är viktigt att nämna. Det går. Även fast jag inte kan säga att jag är i mål på långa vägar, är det här som jag har upplevt något helt nytt. Helt plötsligt kändes min vikt just precis så oviktig, så ovesäntligt, som den verkligen är. Ja, jag är på sjukhuset nu, men det är verkligen inte vikten som är viktig i det här tillfället - trots att den är upp ett x antal kilo.


Att lämna alla

Det är något jag har börjat tänka på mer och mer. Jag har fått höra det många gånger men jag har inte riktigt tänkt på det förut och det är vilka konsekvenser ett självmord skulle bidra med - främst av allt hur det skulle påverka andra. Å ena sidan tror jag inte att någon skulle bry sig för seriöst, varför skulle någon? Å andra sidan har jag ju faktiskt hört vad de som står mig nära har sagt till mig, bland annat att jag skulle förstöra deras liv om jag tog bort mig. Det är svårt att förstå det där, att man genom att bara göra sig själv illa och/eller ta bort sig skulle kunna skada andra människor. Genom att begå självmord tar jag mig själv rätten att påverka andras liv, vilket är långt ifrån okej egentligen, men jag ser ingen annan utväg. Att påverka andra är långt ifrån min mening, men av vad andra har sagt till mig, är det vad jag gör. Trots att jag har börjat förstår det, är det svårt att ta in att jag påverkar andra genom att lämna alla. 




När jag tänker på vilka jag skulle lämna och hur de skulle drabbas och samtidigt febrilt letar efter sätt att ta bort mig på, då uppstår en stor konflikt i mitt huvud. Jag vill ju inte göra illa de jag älskar allra mest, men samtidigt står jag inte ut längre med mig själv eller att leva. Jag vill ju inte lämna folk när de är i tron att jag vill lämna dem, för det vill jag verkligen inte. Anledningen är bara mig själv, även om det påverkar andra så vet jag att jag egentligen inte borde göra det, men som sagt vet jag inte hur jag ska stå ut.




Jag har aldrig haft problem med varken släkt eller familj, jag har alltid haft det toppenbra. Samma sak med vänner; inte det minsta problem, inte någonsin. Så det är ju inte någon annan som har gjort det minsta fel - för det hela ligger hos mig. Det gör det hela så mycket svårare när jag faktiskt vet om att jag gör andra illa utan att de har gjort illa mig. Jag vet att målet med mina tankar är att jag ska dö för att jag ska få det lättare, men jag vet att om jag lämnar alla kommer det skada folk och det vill jag absolut inte. 


Men det kommer det.


Den här vetskapen har jag och det gör mitt val, att ta bort mig, otroligt egoistiskt - trots att göra andra illa är det sista jag vill. Jag vill inte göra andra illa, men den vetskapen att jag måste stå ut med mig själv lite till, gör mig galen. Jag kan inte. Jag bara kan inte. Nu sitter jag ju fast på en låst, psykiatrisk avdelning och kan inte göra det här rent formellt, så jag kan ju inte fullfölja min plan just nu. Men oavsett när jag gör det kommer jag såra vissa - åtminstone om det de säger är sant: att jag skadar dem. Och det vill jag ju absolut inte, men samtidigt vill jag skada mig. För jag står inte ut.



Jag har aldrig fått ihop modell och verklighet

Jag har jättesvårt för att se kopplingar och samband i livet, i alla fall när det gäller mig själv och speciellt det kroppsliga. Till exempel förstår jag aldrig när någon medicin ger någon biverkning. Jag känner att jag har börjat bli rastlös, men skulle aldrig koppla ihop med medicinen (förutom nu den där gången då jag faktiskt gjorde det för första gången). Om jag är extra trött är inte min första tanke att jag har sovit sämre. När jag tränade tänkte jag att jag hade blivit sämre tränad om jag inte klarade mer än sist (kopplade inte ihop det med att jag kanske var nedtränad). Om det inte står svart på vitt att något som jag uppvisar är karakteristiskt för just en diagnos kan jag inte koppla att jag uppvisar samma symtom men på ett lite annorlunda sätt. Jag vet inte ens om det där skapade någon klarhet, men jag tar upp det här för att komma till en sak. Jag kopplar inte alls ihop beteenden som jag har med diagnosen det pratas om att jag har för att alla beteenden inte är exakt likadana. Jag kan inte se att det jag gör kan vara ett beteende men på ett annat sätt. De flesta här på avdelningen tror att jag har den här diagnosen, men ändå har jag svårt att göra den kopplingen bara för att det inte är bokstavligen. Står på kö inför den här utredningen, men jag vet inte ännu när det blir och jag vill inte tro något förrän jag vet. Om det är något så är det, om inte så kan det uteslutas. Kanske kan jag se fler kopplingar och samband som kan hjälpa mig, kanske inte.


Förr så höll jag igen

Efter så där tolv veckor här på sjukhuset har jag insett en sak: jag har släppt fasaden inför personalen. Jag har alltid haft svårt att säga hur det är om det inte är bra. Och oavsett vad så svarar jag "bra" - även om jag uppenbarligen sitter och storgråter och hulkar. Jag fick ett råd i början av min vistelse här av en sjuksköterska när jag en gång hade struntat i masken och bara var som jag kände.

"Låt dina känslor synas"

Och nu går det faktiskt rätt bra med det. Jag vågar säga "så där" om det är lägets status, så väl som "bra" om det känns så eller "skit" om det är mer passande. Jag kan även vara mer öppen med mina föräldrar och mormor om hur jag känner mig och det känns jätteskönt. Sanningen är inte vacker, men det är sant. I vissa fall, så som till exempel i skolan åker masken på, men i vissa fall är ju den funktionen bra och helt okej att använda. Men här, där jag är bland folk som vill hjälpa mig med mitt psykiska mående, tjänar det inget till att leka glad. De kan ju bara förstå mig om jag öppnar mig. Och förstå då kan de hjälpa mig, även om jag inte är så motiverad. Jag känner det verkligen inom hela mig att de förstår mig och att de tar mig på allvar.

Just nu känns det sä här:

Fullt av tankar som jag inte kan följa pga att allt är så begränsat här.


När mat inte är självklart

Jag vet att man inte blir frisk och fri så fort man blir friskförklarad från flera år av en ätstörning. Jag vet att jag har sagt åt mig själv att det är okej, att jag vet att det är så för många, att jag inte ska skynda, inte vara ivrig. Jag stannar upp ibland när jag inser att jag har gjort något utan vidare eftertanke som jag aldrig skulle kunna ha gjort för bara några månader sedan. Men jag stöter ofta även på hinder som fortfarande finns kvar. Och de får mig omedelbart att sänka mungiporna. Och skapar en besvikelse över det som fortfarande är där. Men jag försöker tänka på att jag faktiskt bara varit frisk på pappret i knappa tre månader. Och då är det ju inte så konstigt. Vissa saker kommer ta ännu längre tid att ställa till rätta.

Just en sak jag har tänkt på den senaste tiden är hur jag fortfarande skäms över mat. Att äta mat, att prata mat, att behöva mat. Jag vet att äta är ett så grundligt behov, att det är något vi måste göra för att fungera, att alla behöver mat. Ändå vågar jag inte fullt ut tro på det när det gäller mig. Jag vågar inte säga "ja" till att ta något annat när det har glömts att beställas mat till mig på avdelningen, jag vågar inte säga "ja" till att ta den där glassen jag egentligen var sugen på, jag vågar inte säga "ja" när de frågar om jag fortfarande äter och om de ska låta bli att ta bort min bricka. Jag vågar inte heller äta bland de andra eller äta den mängd jag känner att jag behöver för jag tänker att andra tänker att en sådan som jag inte behöver mat. För att jag tänker att en sådan som jag inte behöver mat. Jag förstår ju att andra behöver det. Jag vet vad som händer om jag inte äter. Att äta regelbundet är bland det viktigaste för mig, både för att jag är människa och behöver mat, men speciellt för att inte hamna i gamla mönster. Ändå skäms jag för allt möjligt när det handlar om mat: mängd, sort, plats, tid, situation osv.

Men jag försöker att normalisera maten och ätandet. Jag försöker säga att någonting är gott om jag tycker det. Jag försöker våga säga att jag är hungrig om jag är det. Jag försöker inte här på avdelningen, men annars, försöker jag äta bland andra som om ingenting. Jag försöker prata om mat som något naturligt. Som den självklarhet det faktiskt är för oss. Jag försöker komma till det stadiet när mat är självklart och inte förknippat med skam.

Som icke fan av matbilder slänger jag in en sjukhusbild på en gröttallrik. Jag bryr mig inte om utseendet för god var den!


Om jag inte varit så sjuk så hade du gett upp för att du är värd det

Just för att en är sjuk så är det lätt att folk omkring en ger upp. För mig känns det som att det har varit precis tvärtom.

Jag vet att jag har haft så himla tur. Som har så underbara vänner. Som har stått kvar allihopa trots att jag har famlat runt i mörkret. Som har sett mig i mina absolut värsta stunder. Ändå har alla stannat kvar.

Jag vet att inte alla har så himla tur. Tyvärr är det många med psykisk ohälsa vars vänner lämnar en när en blir sjuk. När en som mest behöver stöd är det många som kastar in handduken och drar. Lämnar den sjuka bland sina egna demoner. Visserligen är det påfrestande att ha någon nära som mår dåligt, men kan en vän inte vara med när man mår som sämst, tycker jag inte heller den förtjänar att vara ens vän när man mår som bäst. "I nöden prövas vännen." Så tror jag verkligen att det är. Det finns de som stannar kvar och visar sig vara riktiga vänner när det verkligen krisar, medan andra inte orkar med det svåra och istället lämnar en.

Jag vet att jag har haft så himla tur. Jag har vänner som har besökt mig på sjukhuset ett flertal gånger. Vänner som har tålmodigt väntat i rummet i fyrtio minuter på att flera sjuksköterskor försökt ta blodprov. Vänner som självmant har åkt runt och letat efter en. Vänner som desperat har ringt jouren på natten för att försöka få in sin suicidbenägna vän. Vänner som har fiskat fram en personlig hälsning från ens favoritartist bara för att göra en glad. Vänner som har spanat med polisen och kollat övervakningskameror för att hitta en. Vänner som har stannat kvar oavsett om sjukdomar har fått mig att bete mig på mindre lämpliga sätt och kanske inte varit den vännen jag borde.

Jag vet att jag har haft så himla tur och jag undrar när den turen ska släppa. För jag upplever verkligen inte att någon av mina vänner har dragit sig undan på grund av mitt psykiska mående, verkligen inte alls. Tvärtemot har jag bara upplevt att vi har kommit ännu närmare och att de verkligen har engagerat sig, trots att det kanske vore lättare att bara sluta höra av sig.

Jag vet att jag har haft så himla tur och det är en stor del av det som faktiskt får mig att må bra. Jag tvivlar inte en sekund på vilka som verkligen är mina vänner och det känns tryggt.


Skam för att det handlar om det psykiska

Gång på gång inser jag att jag inte alls är så öppen och fördomsfri angående ämnet psykisk ohälsa, som jag tror att jag är. Nu senast när jag låg på medicinavdelningen och mötte en från skolan som jobbade där. Jag kände så mycket skam kring att jag var där jag var och att hen såg mig som jag var - och det där med vetskapen om tystnadsplikt var en klen tröst. Jag tänkte till en början att det är klart att det känns jobbigt, inte vill man väl träffa någon man känner som jobbar på sjukhuset samtidigt som man själv är inlagd där. Sedan hände samma sak igen när en från personalen från psykiatrin satt vak medan jag fortfarande låg med motgift på medicinavdelningen - jag mötte en till från skolan. (De är inga jag känner precis, men har sagt några få ord till och har någon gemensam vän.) Det var då mitt huvud började ta sig en funderare. Om jag hade tyckt att det hade varit lika jobbigt att se dem om jag hade varit där för en fysisk åkomma. Svaret var nej.

I samma veva som jag insåg det blev jag oerhört ledsen. Att jag inte har kommit längre. Att jag skäms över att vara där för att jag just har psykiska problem. Jag var på medicinavdelningen just då på grund av att mitt fysiska skick var väldigt dåligt, men det hade orsakats av det psykiska. Och det var det som gjorde det så jobbigt. Så skämmigt. Trots att jag inte ville det, men det var så det kändes. Och det känns fortfarande så varje gång jag ser en av dem jobbandes här på avdelningen. Jag försöker fråga mig själv varför, men jag kommer inte fram till några vettiga svar. Det enda som kommer upp är att det inte alls hade känts på samma sätt om jag hade varit inlagd för en bruten fot. Och det gör mig väldigt besviken på mig själv. Men att jag blev medveten om detta var väl bra antar jag. Trots att det svider.


Hur skriver jag när jag inte har orden? Och vad är okej att skriva när jag har dem?

Det är så fin personal här, verkligen. Men jag har så svårt att prata. Svårt att sätta ord på allt som rör sig inombords. Svårare än vad jag någonsin har haft. Tvången har varit med mig sedan jag var fyra. Ändå är det så svårt att beskriva. Så svårt att förklara. Sedan vet jag inte heller vad som är okej att skriva. Hur detaljerad jag kan vara. Kan jag skriva något mer än att jag besväras väldigt mycket av något som kallas tvångstankar och tvångshandlingar? Eller kan det på något sätt vara triggande? Jag är alltid orolig över att säga och skriva fel saker. Med ätstörningen har jag lärt mig med tiden, förstått vad som bara behövs yttras mellan min behandlare och mig och även förstått vad som faktiskt kan vara bra att yttra där fler kan ta del av det. Nu vet jag ingenting. Jag vet att vissa situationer för mig triggar igång tvång, men jag vet inte om andras berättande av sina tvång skulle kunna trigga mig, det känns inte som det. Men jag vet inte om jag skulle kunna trigga någons tvång genom att skriva om mina. Kanske får jag spara mina tankar till mig och min behandlare, eller skriva av mig på annat sätt. Jag vet inte hur jag bör göra.

Nu har jag i alla fall lagt mig för ett bra tag sedan - på grund av tvång. På grund av rutiner - de få jag ändå har här - som inte kunde följas om jag inte gick och lade mig. Vet att jag borde gå emot allt min hjärna skriker att jag måste, men all min motivation är borta sedan länge. Kanske ska jag försöka ta och reda ut vad som finns i min skalle och kanske varna för att det kan vara triggande om en blir triggad av sådant. Jag vet inte, det känns så svårt. Och jag är så himla mån om att inte göra någon illa. Samtidigt som jag vill kunna skriva. Åh, jag får se hur jag gör. Jag vill bara ha någon ordning på allt kaos.

Känns ju kul att ha det här som tillfällig adress haha.


Vad vill du säga när allting är sagt? Vad vill du känna när någon tagit din makt?

Jag vill skriva något vettigt, men jag vet inte riktigt vad. Just nu finns det bara en sak i mitt huvud. Eller nej, det finns en hel del i mitt huvud, men det är något jag känner att jag måste dela med mig av. Jag har många gånger klagat på psykiatrin. Jag har många gånger klagat på dess läkare. Jag har många gånger klagat på dess personal. Men nu måste jag hylla. Efter endast sex dagar inom den psykiatriska slutenvården på Piteå Älvdals Sjukhus måste jag få tala om att det finns annat än obrydd personal. Annat än folk som hånar en. Annat än alla dåliga upplevelser jag tidigare har varit med om.

Jag vill visserligen inte vara här. När man är fast under lagen om psykiatrisk tvångsvård är det kanske ofta en självklarhet. Det påverkar definitivt ens humör och ens uttalanden står kanske inte alltid på en sådan objektiv grund när en inte alltid vet vad som är bäst för en själv. Många beslut som har tagits har gjort mig förbannad inombords, gett mig ångest och helt enkelt fått mig att känna mig totalt maktlös. Dock skulle jag aldrig kunna påstå att någon, till exempel en läkare, är dålig för att hen fattar beslut som jag inte gillar som ändå, ur deras perspektiv, är till för att hjälpa mig. Till exempel förstår jag att de vill ha kvar mig för de tror att det hjälper; jag gillar det inte och jag tror inte att det hjälper, men det är inget som gör att jag kan säga att hen är dålig. Jag gillar inte heller att jag måste få injektioner med någon medicin som jag inte vill ha, men jag förstår ju att de vill hitta en behandling. Dåliga läkare som jag har stött på har däremot bemött mig dåligt, hånat mig, varit respektlösa och varit så otroligt naiva att de har släppt hem mig direkt efter självmordsförsök eller när jag har sagt sanningen att jag inte har mått så bra. Jag skulle aldrig kunna kalla en läkare för dålig om hen bemöter mig på ett proffesionellt och humant sätt - trots att hen tvingar mig till en massa saker som jag inte vill i syfte att hjälpa mig. Läkaren här har jag inte fått speciellt mycket tid med, han har sagt saker jag inte har viljat höra, men han har ändå behandlat mig med respekt - då känner jag inte att jag har någon rätt att klaga för han försöker ju bara göra sitt jobb. (Det lilla dåliga är väl att de har tagit mitt handsprit men vägrar säga varför, det är väl inte riktigt okej kan jag tycka.)

De från personalen som en ändå träffar mest är sjuksköterskorna och skötarna. Där har jag också mött många som jag inte alls har gillat, men även där har jag samma tankesätt som med läkarna. Visst har de gjort en hel del som jag verkligen har avskytt, men det är först när de har ett dåligt bemötande eller inte ens bryr sig om en som jag kan koppla ihop dem med dålig vård. Det har funnits de som inte alls har tagit en på allvar, inte ens brytt sig om en har gråtit i flera timmar eller struntat i att äta i en evighet. Här i Piteå, under de här få dagarna, har jag mött fler engagerade sjuksköterskor och skötare än alla gånger jag har varit i Sunderbyn. Visst är jag förbannad över att de har slarvat bort min pennvässare, tagit ifrån mig mitt handsprit, låst vattenkranen på mitt rum och vägrar låta mig få komma ut och hälsa på mina marsvin i bilen strax utanför - men inget utav det ger mig rätten att kalla dem dåliga. De har gjort mig förbannad, ledsen och skamsen, men de har inte medvetet gjort något mot mig för att göra mig illa eller förnedra mig. Jag kan inte ens minnas hur många som har kommit in i mitt rum (efter jag hade blivit av med 24-timmarsvaket) och suttit sig och pratat med mig. Inte för att jag kan prata så mycket nu då jag knappt vet något själv, men de har försökt och inte gett upp. Bara igår var det fyra från personalen som kom in till mig och sammanlagt pratade i nästan tre timmar - varav en var sjuksköterska och de har jag upplevt aldrig typ hinner sätta sig ner och prata med någon. Det blev verkligen som en chock för mig när en efter en kom in och ville hjälpa till att få mig att må bättre. Jag uppskattar det så otroligt mycket och jag vet inte om det är för att jag nästan bara har varit med om dåliga saker i Sunderbyn eller om det i allmänhet är så här. Jag vill ju tro på det sistnämnda, men jag tror tyvärr anledningen till att jag uppskattar detta så mycket är för att jag har varit med om mindre bra erfarenheter tidigare. Kanske är personalen så här bra i andra delar av landet också, det får man verkligen hoppas på, men hur som helst ska dessa verkligen ha cred för de gör precis så som jag tycker att folk som jobbar med människor som mår dåligt ska bete sig.

Det har varit många tårar de senaste dagarna. Jag har bara suttit i min säng och vägrat att komma ut bland alla andra. Jag är fortfarande fylld av tvångstankar och fler blir det, men några (jag säger inte alla) gånger har faktiskt personal kommit in mitt i alltihop, sett och agerat för att hjälpa till. Det uppskattar jag. Verkligen. De har inte bara sagt något ord och sedan gått iväg för att jag inte har varit snabb nog att ge svar på tal, utan de har gett av sin tid, stannat kvar och försökt få ut några ord från min ytterst tysta mun. Efteråt har de inte bara lämnat mig, utan kollat av mer än vanligt hur det är. Någon personal som har hittat mig i en pöl av tårar har sedan pratat med andra i personalen som sedan då har vetat om att trots att jag hela tiden säger att det är bra, så är "bra" just vad det inte är. Oavsett vad det handlar om verkar de dessutom ta mig på allvar, validera mina känslor och försöka ge lite hopp till den annars otroligt omotiverade LPT-patienten. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara den enorma skillnaden som jag upplever i bemötande, men den är stor - otroligt stor - och sådant här är värt att lyfta fram.


Tidigare inlägg
RSS 2.0