Fick permis fredag-söndag. Har äntligen fått träffa Kompis, Hans och Buffster. Idag blir det tillbaka bakom de vita väggarna. Först ska jag och mamma och pappa svänga förbi Emmas och hennes föräldrars stuga och ha det lite mysigt.

Jag gillar inte tonen i mina senaste inlägg. Inte innehållet heller, trots att de känns ganska innehållslösa. De får vara kvar för jag ser ändå bloggen som någon slags resa eller berättelse och allt borde väl få vara med, trots att jag i efterhand egentligen vill radera allt.

Jag försöker vara arg. Och det kanske jag är också. Delvis. Jag har bara svårt att uttrycka det. Men mest är jag ledsen. Ledsen och rädd. Ångesten stiger mig åt huvudet och tårarna tycks aldrig ta slut. Det varvas då och då när jag får besök med leenden - varav några riktigt äkta, men många tillgjorda för en måste ju vara trevlig. Men sedan är jag tillbaka till min lilla bubbla. Försöker gömma mig. Och försvinna. Inte synas. Inte vara till besvär. Gråta i min ensamhet och bara låta tiden gå. Gråta så mycket att orkeslösheten träder in och ger en stunds sömn och vila. För jag vill bara slippa tänka. Slippa vara. Slippa finnas. För när jag kommer i kontakt med känslorna jag desperat försöker undvika, då gör det så himla ont. Och jag är rädd för vad som ska hända. Jag är rädd att inte veta. Och jag är rädd för vad jag kommer få veta. Och i slutändan gör allt mig bara så himla ledsen.

Men jag försöker blockera alla smärtsamma känslor. Försöker vara hård och arg. Blir irriterad på allt och alla. Önskar att jag var helt själv. Men samtidigt önskar att jag inte var just det. Jag önskar att jag kunde vara arg på riktigt och släppa ut allt. Men så blir det bara ett försök till något som inte alls gör nytta utan bara skadar. Och ännu en gång vill jag bara bli lämnad ifred. För ingen förstår. För jag kan inte berätta. För jag förstår inte ens själv.

Kanske är det just det som gör att jag försöker bygga upp den hårda och arga fasaden. För att jag blir frustrerad över att jag inte förstår. Och när jag inte förstår vet jag inte hur jag ska göra med alla känslor. Men när mörkret närmar sig kryper de tätt intill. Jag vet inte orsaken till att de finns där. Men jag vet att jag mest bara är ledsen och rädd. Och jag vill bara förstå. Förstå mig själv och allt som händer.

Jag blir så galen för att jag inte vet vad som händer. Samtidigt som jag vet mer nu än jag har gjort på länge. Men det är som att jag aldrig vet tillräckligt. Blir aldrig nöjd. Det känns alltid fel. Och då kommer jag ju alltid fram till att det är mig det är fel på. Också är den cirkusen återigen igång. Jag vill komma härifrån. Imorgon får jag troligtvis permission. Men då vill jag inte någonstans. På onsdag kanske jag kommer ut. Men då vet jag inte vart jag vill ta vägen. Jag säger att jag behöver komma ut och träffa annat folk. Men helst av allt vill jag bara vara för mig själv. Alltid är det något fel för det är jag som är felet.

Något som aldrig kan bli fel är att jag ska pussa på mina marsvin och krama ihjäl mig hund. Som jag längtar efter dem. Kanske ska jag ta en dusch också hehe. Och använda mitt handsprit! Och städa mitt rum. Och bara få vara ensam och ha det tyst omkring mig. Det kan väl inte bli fel? Två dagar. Ute i det fria.
Om jag nu får permission. Det bestäms imorgon.

Haha mina besökare vet vad jag gillar...

Nu skriver jag bara för att skriva. Inte för att jag har något att skriva om. Men jag skriver bara för att göra något annat ett tag. För dagen har sett ut som alla andra dagar den senaste veckan. Och jag känner att jag står ut lika lite som då. Skulle träffa läkaren idag igen, sa han när vi träffades igår, men inte blev det något av det inte - han är inte ens här på onsdagar tydligen. Det kändes lite grann som att han bara ville jävlas med mig, annars förstår jag inte varför han ens sa det. Och det andra han sa igår var väl inget att hurra för heller.

Nu är jag less på allt och alla och jag vill bara vara ensam i ett rum där jag kan ha sönder allt. Jag vet att man måste försöka och blablabla, men just nu vill jag inte ens det. Att vara instängd här skapar inte bara ännu mer kaos i skallen - det tar sakta men säkert bort den lilla motivation som kanske fanns. Jag vaknar och längtar tills jag får gå och lägga mig igen. Inte för att jag sover speciellt bra för det snarkas, sparkas och smälls i dörrar lite här och var, men bara för att slippa tänka, slippa prata, slippa finnas till. Om jag inte har ett läkarsamtal inbokat, då är det dagens höjdpunkt för man vet att chansen att få komma hem kanske finns. Efter igår har jag väl dock förstått att det inte går så lätt, att det kan ta en tid innan frågan ens tas upp. Men vad ska man göra. Man måste ju hoppas.

Man kan ju alltid försöka sig på ett leende. För nog finns det saker att le åt också, trots att pessimistiska jag kanske glömmer att berätta det.

Uppgivenhet. Hopplöshet. Frustration. Ja, jag vet inte riktigt vad jag känner. Tvången stiger mig åt huvudet här inne. Igår tog de mig till akuten. Inget farligt alls, bara något en sjuksköterska råkade se precis då jag skulle gå och lägga mig, trots att jag har försökt dölja det så mycket jag kan. Men jag erkänner; tvången är starkare än mig. Och inte blir det bättre av att vara här. Jag går inte emot dem av egen vilja - jag tvingas gå emot dem för det finns inget annat möjligt val, men då byter det istället form fort som attans. En tanke och poff! Ett tvång. Som sedan blir flera tvång. Och det blir totalt kaos i min skalle. Så kaos att jag inte ens kan prata med de flertal (!!!) från personalen som försöker prata med mig. Nu har det blivit ännu fler restriktioner, eller vad man nu ska kalla det, och jag började morgonen med tårar och en gnagande ångest. Jag förstår varför de gör som de gör, men det tar kol på mig.

Hamnade i samma rum på akuten som jag var i förrförra måndagen. Mådde dock betydligt bättre fysiskt nu än då.

Jag vill skriva något vettigt, men jag vet inte riktigt vad. Just nu finns det bara en sak i mitt huvud. Eller nej, det finns en hel del i mitt huvud, men det är något jag känner att jag måste dela med mig av. Jag har många gånger klagat på psykiatrin. Jag har många gånger klagat på dess läkare. Jag har många gånger klagat på dess personal. Men nu måste jag hylla. Efter endast sex dagar inom den psykiatriska slutenvården på Piteå Älvdals Sjukhus måste jag få tala om att det finns annat än obrydd personal. Annat än folk som hånar en. Annat än alla dåliga upplevelser jag tidigare har varit med om.

Jag vill visserligen inte vara här. När man är fast under lagen om psykiatrisk tvångsvård är det kanske ofta en självklarhet. Det påverkar definitivt ens humör och ens uttalanden står kanske inte alltid på en sådan objektiv grund när en inte alltid vet vad som är bäst för en själv. Många beslut som har tagits har gjort mig förbannad inombords, gett mig ångest och helt enkelt fått mig att känna mig totalt maktlös. Dock skulle jag aldrig kunna påstå att någon, till exempel en läkare, är dålig för att hen fattar beslut som jag inte gillar som ändå, ur deras perspektiv, är till för att hjälpa mig. Till exempel förstår jag att de vill ha kvar mig för de tror att det hjälper; jag gillar det inte och jag tror inte att det hjälper, men det är inget som gör att jag kan säga att hen är dålig. Jag gillar inte heller att jag måste få injektioner med någon medicin som jag inte vill ha, men jag förstår ju att de vill hitta en behandling. Dåliga läkare som jag har stött på har däremot bemött mig dåligt, hånat mig, varit respektlösa och varit så otroligt naiva att de har släppt hem mig direkt efter självmordsförsök eller när jag har sagt sanningen att jag inte har mått så bra. Jag skulle aldrig kunna kalla en läkare för dålig om hen bemöter mig på ett proffesionellt och humant sätt - trots att hen tvingar mig till en massa saker som jag inte vill i syfte att hjälpa mig. Läkaren här har jag inte fått speciellt mycket tid med, han har sagt saker jag inte har viljat höra, men han har ändå behandlat mig med respekt - då känner jag inte att jag har någon rätt att klaga för han försöker ju bara göra sitt jobb. (Det lilla dåliga är väl att de har tagit mitt handsprit men vägrar säga varför, det är väl inte riktigt okej kan jag tycka.)

De från personalen som en ändå träffar mest är sjuksköterskorna och skötarna. Där har jag också mött många som jag inte alls har gillat, men även där har jag samma tankesätt som med läkarna. Visst har de gjort en hel del som jag verkligen har avskytt, men det är först när de har ett dåligt bemötande eller inte ens bryr sig om en som jag kan koppla ihop dem med dålig vård. Det har funnits de som inte alls har tagit en på allvar, inte ens brytt sig om en har gråtit i flera timmar eller struntat i att äta i en evighet. Här i Piteå, under de här få dagarna, har jag mött fler engagerade sjuksköterskor och skötare än alla gånger jag har varit i Sunderbyn. Visst är jag förbannad över att de har slarvat bort min pennvässare, tagit ifrån mig mitt handsprit, låst vattenkranen på mitt rum och vägrar låta mig få komma ut och hälsa på mina marsvin i bilen strax utanför - men inget utav det ger mig rätten att kalla dem dåliga. De har gjort mig förbannad, ledsen och skamsen, men de har inte medvetet gjort något mot mig för att göra mig illa eller förnedra mig. Jag kan inte ens minnas hur många som har kommit in i mitt rum (efter jag hade blivit av med 24-timmarsvaket) och suttit sig och pratat med mig. Inte för att jag kan prata så mycket nu då jag knappt vet något själv, men de har försökt och inte gett upp. Bara igår var det fyra från personalen som kom in till mig och sammanlagt pratade i nästan tre timmar - varav en var sjuksköterska och de har jag upplevt aldrig typ hinner sätta sig ner och prata med någon. Det blev verkligen som en chock för mig när en efter en kom in och ville hjälpa till att få mig att må bättre. Jag uppskattar det så otroligt mycket och jag vet inte om det är för att jag nästan bara har varit med om dåliga saker i Sunderbyn eller om det i allmänhet är så här. Jag vill ju tro på det sistnämnda, men jag tror tyvärr anledningen till att jag uppskattar detta så mycket är för att jag har varit med om mindre bra erfarenheter tidigare. Kanske är personalen så här bra i andra delar av landet också, det får man verkligen hoppas på, men hur som helst ska dessa verkligen ha cred för de gör precis så som jag tycker att folk som jobbar med människor som mår dåligt ska bete sig.

Det har varit många tårar de senaste dagarna. Jag har bara suttit i min säng och vägrat att komma ut bland alla andra. Jag är fortfarande fylld av tvångstankar och fler blir det, men några (jag säger inte alla) gånger har faktiskt personal kommit in mitt i alltihop, sett och agerat för att hjälpa till. Det uppskattar jag. Verkligen. De har inte bara sagt något ord och sedan gått iväg för att jag inte har varit snabb nog att ge svar på tal, utan de har gett av sin tid, stannat kvar och försökt få ut några ord från min ytterst tysta mun. Efteråt har de inte bara lämnat mig, utan kollat av mer än vanligt hur det är. Någon personal som har hittat mig i en pöl av tårar har sedan pratat med andra i personalen som sedan då har vetat om att trots att jag hela tiden säger att det är bra, så är "bra" just vad det inte är. Oavsett vad det handlar om verkar de dessutom ta mig på allvar, validera mina känslor och försöka ge lite hopp till den annars otroligt omotiverade LPT-patienten. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara den enorma skillnaden som jag upplever i bemötande, men den är stor - otroligt stor - och sådant här är värt att lyfta fram.

Jag är så arg på mig själv. Att jag inte kan säga något annat än "bra" när det här finns massvis med människor som frågar hur det är. Jag är så arg på mig själv att jag inte kan be om hjälp för att jag känner mig ivägen. Jag är så arg på mig själv för att jag, trots att jag vet att de sitter på makten och jag inte har något att säga till om, har så dåligt samvete över att jag tar upp en plats här.

Jag är också arg på mina tankar. Som bara skriker i mitt huvud. Som är för många för att sortera. Som gör att jag gråter floder så fort jag är utom synhåll för någon. För visst kan jag gråta, men helst inte när någon annan är i närheten. Jag är också arg på att jag inte kan göra något av den här ilskan. Jag vet att det är bra för min del att jag knappt vågar göra någonting. För annars hade det kunnat bli jobbigt. Men jag vill så gärna också kunna skrika. Sparka och slå och bara spotta ut min ilska. Säga ifrån och inte bara tyst säga "snälla".

Det känns som ett mindre kaos. Där jag inte har någon kontroll. Och jag får panik. För jag vet inte hur jag ska göra. När alla tankar tränger på. Jag vet inte hur jag ska förklara hur det blir. Och jag blir så arg. Här i min ensamhet. Men inte ens då kan jag släppa ut det. Jag bara slits mellan olika alternativ. Och min ambivalenta tvånghjärna tystnar aldrig. Blev av med vaket nyligen, vilket kan vara en del till varför alla dessa tankar är starkare än någonsin - nu kan jag göra precis vad jag vill, allt tankarna säger åt mig att göra.

Nog har man ju sett renare hår.

Läkarsamtalet igår var väl inget att hurra över. På mindre än fem minuter var det över och ingenting förändrades. Förutom att de tog min himla handsprit trots att jag redan har haft den hela tiden, den gick igenom kontrollen plus att de har sett mig använda den. Åh så himla less jag blev! Läkarsamtalet idag gav mig lite fler svar, men inga speciellt muntra sådana. Kommer inte ut den närmaste tiden. Eller det beror väl på hur man räknar för nog vet jag ju de som måste vara här så mycket längre, men för mig är en timme nog länge - dagar känns som år, veckor som evigheter. Får inte tillbaka mitt handsprit av någon anledning. Har ingen tvål på rummet och jag får knappt tvätta händerna, jag har inte duschat på snart två veckor, inte borstat tänderna mer än en gång på dessa två veckor, så att knappt få tvätta händerna gör ju inte att en känner sig fräschare direkt. Ska i alla fall kanske få byta till ett enkelrum för det är nog jobbigt att någon har suttit och stirrat på mig i sex dagar - inte behöver jag vara bland fler människor precis. Inte nog med det så står en fläkt här inne och blåser så kallt och låter så myclet. Vill liksom bara vara för mig själv och ha det tyst. Men jag vill inte på något sätt klaga på personalen här, nog fattar jag. Jag har själv satt mig i den här sitsen, men jag blir bara frustrerad över hur det blir värsta grejen när det inte är någon grej. Jag har mått så mycket sämre, men inte har någon brytt sig då. Nu mår jag sämre för varje dag som går, men inte blir jag utsläppt. Nä fan alltså. Jag kunde ju komma på minst tusen bättre saker att göra nu. Får väl ändå försöka ta vara på dagarna på något sätt. Kanske rita och skriva lite som jag har tänkt göra i över en vecka men inte orkat med. Kanske komma tillbaka på banan igen med maten för just nu går det ju åt skogen. Och jag blir så arg på mig själv. Men när tillfällena kommer, då blir min röst så svag så svag att jag låter ätstörningen vinna varje gång. Jag vill inte ha det så! En del av dagen har redan gått, men jag får väl försöka använda mina krafter till att göra bra saker nu. Inte för att det är troligare att de släpper ut mig, men för mig själv, för att jag inte vill fastna i träsket igen. För att jag har tagit mig upp. För att jag aldrig vill dit något mer.

Idag sitter jag upp ett tag - framsteg sedan igår.

De senaste dagarna har jag fått veta hur självisk jag är. Hur jag bara tänker på mig själv och struntar i andra. Jag har blivit uppläxad om hur viktigt det är att bry sig om andra också och inte bara om sig själv. Jag har blivit rådd att höra saker för andras skull för det kan få en att må bra. Ja men jo, tack för tipset, det visste jag inte, det har jag aldrig testat förut. För en gångs skull har jag faktiskt börjat tänka på mig själv den här våren, men nu inser jag ju att jag tydligen har blivit helt känslokall gentemot andra och inte bryr mig alls. Tack för att ni upplyste mig om det. Det får mig ju att bli så himla motiverad. Inte alls lägga mer skuld och skam på mig själv än vad jag redan gör. Jag får ju inte alls fler tankar och bekräftelse på att jag är den där fruktansvärda människan jag tänker att jag är. Det är ju precis så att jag lämnar tanken "men alla skulle ha det bättre utan mig". Det är ju inte alls så att jag desperat försöker komma härifrån för att jag hellre kramar om mina vänner än bryr mig det minsta om mig själv.
Såklart inte för jag är en jävla egoist som aldrig någonsin har tänkt på någon annan än mig själv. En självisk jävel som bara bryr mig om hur bra jag har det.

Men om vi säger så här till er som säger det då, kan inte ni tänka lite på mig och låta mig dö ifred. Varför bry sig om en som är så jävla hemsk.

Innan jag (äntligen) ska få träffa läkaren om en timme som kanske förstör den positiva upplevelsen som jag har haft, måste jag berätta om det. Jag träffade en så gullig sköterska nyss som satt vak för mig. Alltså verkligen. Nog för att jag varken var speciellt pratsam eller ens kollade på henne, utan låg bara i samma position och kollade in i väggen som jag har gjort hela dagen. Men hon tog sig tid att prata med mig. Hon frågade och verkligen verkade vilja hjälpa mig. Att detta kommer när jag är så otroligt trött på människor och inte heller är speciellt motiverad, är ju synd, men jag kunde i alla fall prata en del med henne och poängterade att trots att jag uttryckte mig som jag gjorde, eller inte alls, så är det verkligen värdefull för mig att bli så bra bemött. Och det känns bra att jag kunde säga det för jag tycker det är så viktigt att de som gör ett bra jobb också får veta det. Det är så många som man frågar sig över varför de ens jobbar med människor, men sedan finns det guldkorn som denna sköterska som verkligen passar för yrket. Och jag är så tacksam över allt hon gjorde, trots att det verkade vara en självklarhet för henne - och borde vara det för alla.

Nu är det ungefär en timme tills jag får träffa läkaren och jag hoppas att jag får komma härifrån typ nyss. Annars får jag väl komma på en annan plan, men fram tills dess hoppas jag på läkarsamtalet. Och att fler än jag får träffa denna underbara sköterska. För det är något visst med att bli tagen på allvar (även om det känns som för mycket allvar nu) och att någon bryr sig. Nu håller jag tummarna. Ska bara stirra in i väggen en timme till.

Jag vill säga äntligen. Att äntligen är jag av med motgiftet. Men nu är jag flyttad från medicinavdelningen till psykiatrin. Så det blir inget "äntligen" där inte. Vet inte ens vad som händer. Har inte träffat någon läkare. Hoppas på att få göra det imorgon. Hoppas på att bli av med vaket. Hoppas på att få eget rum. Hoppas på att få komma ut. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet ingenting. Jag vill bara bort härifrån. Kvävs.

Det kanske har gått ett tag nu. Att slarva med maten utan att det har stört alldeles för mycket i huvudet. Jag vill ju tro att det bara har berott på tvången. Att det inte har något med ätstörningen att göra att jag ge gjort som jag har gjort. Men det har fungerat ett tag. Nu märker jag att det har gått lite för lång tid. Kanske något att ta lärdom av. Och som jag skrev tidigare: börja gå emot tankarna så fort som möjligt för det blir bara svårare och svårare annars. Som sagt har det inte gått som det har bordat hemma, men endast på grund av att jag är fast i ritualer och rutiner som inte inkluderar den regelbundenheten jag förstår att jag behöver. Nu efter snart nio dagar på sjukhuset och ännu sämre rutiner märker jag att huvudet har börjat ge vika. Tankarna är starka. Rädslorna är starka. Jag vet inte varför egentligen för det är ju inget beteende jag vill tillbaka till, men jag antar att det sätter igång tankarna när man inte sköter sig.
Så trots att det tar emot. Trots att jag bara vill ligga här i sängen och blunda. Trots att motståndet bara växer. Så ska jag försöka sätta mig upp. Och gå emot allt vad tankarna säger pt mig just nu. För jag vet ju var jag har kommit. Jag vet att jag inte vill återvända.
Men jag antar att det är ett uppvaknande. Att jag faktiskt inte kan vara så nonchalant. Utan måste jobba med detta. För jag vill aldrig ha tillbaka diagnosen igen. Jag vill inte att mitt liv ska innefatta en ätstörning. Även om jag kanske inte är så pepp på att mitt liv ska innefatta något just nu, så vill jag absolut inte ha den där.

Jaha du. Jag vet inte ens. Har inte ens känslor att utgå ifrån. Känner mig mest tom. Men någonstans vet jag att öppenhet hjälper mig att både erkänna och gå vidare. När jag skriver kan jag sedan släppa. Men jag vet inte riktigt hur en skriver utan känslor.
För att göra historien kort:
Överdoserade i rent tvång förra lördagen. Har legat på IVA och medicinavdelningen sedan i måndags. Suicidtankarna har bara vuxit. Stack från sjukhuset i lördags. Blev hittad på kvällen och förd tillbaka av polisen. Ligger återigen på medicin med motgift på LPT. Har vak för första gången och det kväver mig. Behöver min ensamma tid. Samtidigt som detta gör det omöjligt för mig att följa alla tvång.
Förutom tvångstankar är jag rätt tom. Känner mig inte ens ledsen. Bara helt och hållet tom.
Jag vill egentligen inte prata om det. Men nu är jag ärlig. Och kan äntligen andas lite.

Jag tänker förskräckt "hur ska jag göra?!", fast egentligen vet jag svaret. Det är bara att gå emot.
Som alla gånger förr.
Bara att gå emot.
Bara.

Det kanske var viktigt det här.
Att inse.
Att trots framsteg. Kan jag aldrig vara på den säkra sidan.
Återigen börjar ätstörningens röst överrösta mig. Men jag har konstaterat det nu. Under en kort tid märkte jag det inte ens.
Inte förrän nu.
Och det är absolut långt ifrån för sent. Jag vet bara att jag måste ta tag i det här nu. För spärren blir svårare och svårare att bryta.

Jag vet vad jag måste göra.
Men ändå tar det emot så himla mycket. Och att veta att det kommer fortsätta ta emot ett tag. Det är fan en kamp att försöka. Och inte bara återigen ge vika.
Jag vet inte hur jag ska göra.
Samtidigt som jag vet precis.
Det är svårt i praktiken, men lätt i teorin.
Gå emot.
Gå emot.
Gå emot.

Och gå emot en till gång.
Gå emot allt ätstörningen säger. Göra precis tvärt om.
Inte låta den vidmakthålla kontrollen.
Men jag inser nu.
Att det som i teorin lät rätt självklart: jag kommer vända mig mot mitt helvetesmonster när jag blir skör.
Det är precis lika självklart i praktiken.
Inget måste. Men samtidigt inga konstigheter när det händer.
Tryggheten en har haft i sju år är ändå tryggheten.
Ingen äkta sådan. Men något bekant.
Nu gäller det bara att göra det jag så intensivt har jobbat med.
Bara.
Bara gå emot.
"Bara"

Jag hörde något som fick mig att fundera på något jag inte riktigt har tänkt på. Eller jag har väl tänkt på det, men inte riktigt tänkt på att jag har tänkt på det. Och det är det här med att ta ansvar över sig själv och sitt mående om man mår dåligt till exempel. Till viss del tycker jag väl att samhället har ett ansvar att erbjuda hjälp och se till att man som individ får möjligheter att bli bättre för en klarar faktiskt inte allt själv. Dock ser jag ju självklart att en stor del av ansvaret ligger hos en själv. Ingen kan rå för att hen blir sjuk eller mår dålig, självklart vet jag att det inte är ett val. Ansvaret börjar både hos sig själv samtidigt som att det börjar hos samhället. Jag ser väl som att det är ens ansvar att be om hjälp, trots att det kan vara svårt, för gör man ingenting så kommer ju heller inte något att hända. Att omgivningen är uppmärksamma och egegerade i sina medmänniskor kan ju vara en fördel för att man ska kunna ta det steget till att på något sätt söka hjälp, men man har ändå ett stort ansvar själv. Hur man sedan blir bemött kan man inte rå för, men att någonstans ta ansvaret för att försöka må bättre. Sedan säger jag inte att det är något man klarar själv och bör fixa galant. Får man hjälp kan man ju behöva hjälp att faktiskt få det på en sådan nivå att man är mottaglig för det.

Hjälp är inte lätt att ta emot, men har samhället väl tagit sitt ansvar, tror jag att det ligger i ens egna händer vad man ska göra av det sedan. För trots att man inte behöver göra allt själv så har man ändå ett ansvar. Jag vet att jag inte tar eller har tagit det ansvaret själv och det är inget jag känner mig stolt över. Visst är till exempel behandlingar tuffa, men det är ju någonstans hela poängen - det är jobbigt att utsätta sig för det som är jobbigt. Jag kan påstå att jag visserligen har tagit ett visst ansvar, i olika delar, men i det stora hela så gör jag det inte. För att mina tvång ska bli bättre måste jag aktivt jobba mot dem och ta mitt ansvar att göra vad jag kan. Det jag menar är inte att man ska bli frisk på två sekunder, men att till exempel ta emot hjälp, gå i KBT, men samtidigt inte utsätta sig för det en ska utsätta sig för, är ju inte att ta ansvar. Jag säger inte det som att en måste ta tag i allt på samma gång, nog vet jag att det är viktigt att ta det i sin takt. Dock saktas den takten ner ibland på grund av den där rädslan som självklart är en del av att man har problemen som man har - vore man inte rädd hade det ju varit busenkelt. Där någonstans tror jag att man har ansvaret att utnyttja det samhället har tagit ansvar för och göra det bästa av det. Få takten att gå framåt i lite obehagligare fart än det man egentligen vill. För den där rädslan ställer ofta till det och skapar bortförklaringar om att "sedan", "när jag är redo", "om ett tag" - att då gör man något. Man väljer inte att må dåligt eller bli sjuk, men samtidigt som att samhället måste ta ett visst ansvar, så måste man även göra det själv. Ta ansvar för sig själv och för var man vill komma.

Detta var bara något som passerade min hjärna och tog ett litet extra stopp. Vet egentligen inte vad jag ville få ut av det, men ibland kan det bara vara bra att tänka över lite saker då och då.

Jag pratar om bokstäverna. Bokstäverna som skapar ord som sedan kan skapa meningar. Och dessa byggnader av meningar kan ge en mening. Trots att de sitter långt inne just nu så vet jag att de finns. Och på något sätt känner jag mig lite mindre ensam. Tankarna vägrar hålla käften, men kan jag få ner några av dem i ord vägs balansen upp endel i alla fall. Så jag försöker pressa ut orden trots att jag vet att det inte är en fungerande metod för mig. Och när någon rad väl kommer, ja då försöker jag få fram den till ytan direkt. Så jag skriver. Och försöker illustera - så gott det går. Bilderna i mitt huvud är så mycket starkare än vad som någonsin kan komma ut på papper. Ibland blir det bara ytligt och utan känsla. Men det är okej det med. Hur avancerat, enkelt, ytligt eller känslosamt det än blir så försöker jag bara att köra på. För att få ur mig. För att distrahera. För att käfta emot alla tankar som vägrar ha ett slut.

Jag vet att det hjälper mig att skriva. Och jag vet att jag gillar att skriva. Inte sådant som kan bli rätt eller fel förstås, men känslor. Kasta dem överallt och ingenstans. Och på något sätt känns det som att för varje gång jag på ett eller annat sätt yttrar mig angående mina känslor så tar jag ett steg framåt - oavsett om det är erkännande för mina föräldrar, djupa samtal med en behandlare eller några rader här på bloggen. Det hjälper och jag känner mig mindre tyngd. Men jag har inte längre samma förmåga att skriva. Inte heller kanske samma driv. Eller jo, driv har jag, men jag har svårt att formulera mig. Och svårt att återigen gå tillbaka till det där stadiet där jag bara kan skriva precis som jag känner - utan pekpinnar. För alla har vi känslor, och det är precis vad de är, just känslor. Men nu känns det som att jag balanserar på en sådan skör tråd att det kan bli fel. Att mina känslor på något sätt kan bli fel. Hur det nu kan gå till. Att jag formulerar mig fel och att allt går åt skogen. Men jag vill kunna skriva som jag skrev förut. Och om jag inte kan. Så vill jag i alla fall försöka. För ibland känns som det enda verktyget jag har.

En dag då det var ljusare. Och jag hade blommor i håret.

Jag tänker en del. Ja, som de flesta människor förmodligen. Och jag oroar mig mycket. Och ältar ännu mer. Tänker tillbaka och grubblar. Just nu tänker jag tillbaka på en vinterdag, onsdagen den andra december om jag inte minns fel. Mitt i allt mörka kaos som var då. I det kaoset jag var. Tillsammans med min, ändå rätt nyfunna vän, Elin. Hon hade spenderat både eftermiddagen och kvällen med mig på sjukhuset dagen innan (och förlorat i finns i sjön fler gånger än någon någonsin kan räkna). Jag var med henne en sväng hem för att vara på skolan på onsdagen för att sedan åka tillbaka till sjukhuset och typ skrivas ut på riktigt - eller vad det nu var...alltsammans var väldigt otydligt - samtidigt som vi både insåg ju att det inte stod rätt till med mig och mitt huvud. Jag försökte säga som det var till personalen på psyk, men när ens otroligt ambivalenta sidor drar åt olika håll samtidigt som en har svårt att be om hjälp gick det inte något vidare. Elin försökte hjälpa mig men tillslut blev det ändå för mycket fram och tillbaka för mig att jag bara fortsatte försäkra dem om att det var lugnt. Trots mitt liv i min lilla instängda bubbla kunde jag ändå se Elins frustration och jag har nog aldrig blivit så tagen av ett litet sammanbrott som jag blev av hennes när vi kom ut där i vinterkvällen. Att säga att ens bästa vän gråter låter kanske banalt för många, men att se hon som verkligen aldrig gråter bli helt blank i ögonen innan tårarna började rulla, ja det tog mitt kalla jag någonstans där djupt inombords. Trots att ångesten steg för varje meter vi närmade oss psykiatrin igen, kunde jag gå framåt för jag visste vilken stark axel jag hade mig att luta mot. Jag visste vilka armar som skulle ta emot mig om jag föll och jag visste vilken röst som skulle tala när min svek. Trots att jag mitt i det mörka började skratta när min ovane gråtare utbrast: "det blir blött i ansiktet!", kände jag vilken enorm trygghet och vänskap jag hade fått på den korta tiden på Framnäs. Trots att jag ville någon helt annanstans än innanför sjukhusets väggar igen så kände jag min skyldig att faktiskt ge något tillbaka av det jag hade fått. Ge lite ro, lämna över mig själv i någon annans händer.

Jag vet inte ens varför jag skriver.
Vad jag skriver.
Men det är lite av det jag tänker på just nu.

Jag hatar mina känslor jag hata mina känslor jag hatar mina känslor

Jag vet inte var jag ska börja. Med alla nya upplevelser som kommer ju tystare ätstörningens röst blir. Så mycket mer jag kan göra ju mer jag överröstar den. Eller det faktum att problemet bara byter form. Att jag är sjukskriven i sommar. Att jag så gärna vill skriva men aldrig får någon ro.

Att börja någonstans blir svårt för mina tankar är överallt och ingenstans. Men för att prata om de otroligt ljusa sakerna i mitt liv (förutom den sol som jag just nu bländas av på mamma och pappas bro)... Jag märker att jag blir friskare. Så mycket friskare. På många plan. Jag har inte lika stort behov av att veta allt med maten - ingredienser, tider, plats, umgänge osv -, jag försöker bara att fokusera på annat tills jag ska äta. Det är inget livsmedel jag direkt undviätstörningens röst där och säger vad som är "bättre" och "sämre", men jag försöker alltid gå min väg där mat bara är mat - varken bra eller dåligt. Jag blir inte längre lika triggad av allt och inget. Jag börjar trivas mer i min kropp och värderingarna kring den börjar försvinna mer och mer. Jag börjar i vissa stunder känna mig rätt neutral i förhållande till den, men när det blir som mest hat tar jag alltid upp argumentet att problemet inte sitter i min kropp utan i mitt huvud. Det är inte ens någon idé att räkna upp allt som har blivit så mycket bättre gällande ätstörningen - det är massvis med saker jag hela tiden upptäcker att jag äntligen kan göra annorlunda och det gör mig så glad. Jag stannar hellre i den stunden med mig själv än att tvångsaktigt lägga det på minnet för att radas upp på ännu en av alla listor jag ständigt skriver kring allt mellan himmel och jord. Det är så mycket som har förändrats det senaste halvåret att jag inte ens kan sätta ord på det. Och jag tror inte heller någon kan förstå exakt vilken lättnad det är.

Men som min läkare sa, har jag under alla åren bara flutit mellan dysfunktionella hanteringssätt - problemen har bara bytt form. Jag besväras i nuläget otroligt mycket av mina tvångstankar och tvångshandlingar. Dock medicineras jag mot det och det hjälper - till viss del. Men det går ändå sådär med att liksom börja våga i behandlingen. Också kommer ju den här sommaren. Med ledigheter. Men jag ska försöka hålla mig flytande och inte gå helt bananas.

Jag vill försöka skriva mer regelbundet som jag gjorde förut. Men tecken på att jag skriver regelbundet är att jag känner att jag kan vara helt ärlig. Som jag har nämnt förut känns det lite skämmigt, det jag gör nu i min behandling. Det känns som att det ska vara noll på svårighetsgraden. Men ändå är det så himla jobbigt. Så himla jobbigt att det tar över det mesta. Så jobbigt att jag inte ens kan jobba i sommar. För det är ju ett jobbigt problem. Naturligtvis. Men jag ska försöka ta bort fasaden gällande tvången också, skriva ut mina känslor när jag vill. Då, när jag finner en större ärlighet, kanske jag kan uppdatera så mycket som jag vill.

Köpt ett underbart paraply