Läste detta någonstans, i någon intervju, någon gång. Publicerar det för att det är så rätt.

Det är realistiska historier, bara i en annan värld, på ett metaforiskt vis. Det är inte för intet som jag säger att jag kan relatera till en "vampyrserie" - det finns så mycket en kan applicera på det verkliga livet!

Det känns pinsamt. Att efter alla dessa år. Alla dessa former av beteenden. Så är jag ändå kvar på samma ställe. Nej, jag tränar inte flera gånger om dagen varje vecka eller äter (och inte äter) exakt samma saker. Men jag är ändå kvar. Jag har fått upplevelsen att folk inte förstår det. Eller kanske är det jag som har dålig insikt och inte förstår. Men för mig innebär inte ett brutet löfte som övergått till en spriral av restriktioner, hetsätning och kräkning som ett framsteg. Inte heller från 0 vilodagar till 0 träningsdagar-miljoner träningsdagar-0 träningsdagar. Bara för att beteendena är annorlunda, betyder det inte att de är bättre - eller sämre -, det är bara annorlunda. Det till en början ortorexiliknande beteendet, bytte form till UNS som har rört sig inom ett stort område, som bytte form till Bulimi. Vissa perioder har varit bättre, andra sämre, men mående är svårt att mäta - även när det gäller sig själv.

 

I jämförelse; Det finns fördelar med nuet. Det finns nackdelar med nuet.

 

Med maten

-Bättre nu: jag har inga strikta förbud som gäller hela tiden (bara när jag äter "seriöst") och är inte lika låst när det gäller att äta hos/bland/med andra.

-Sämre nu: jag har absolut inga som helst rutiner eller regelbundenhet, är ohälsosammare än ohälsosammast (ohälsa på riktigt alltså) och kan inte sluta kräkas.

 

Med träningen

-Bättre nu: jag tränar inte 24/7

-Sämre nu: jag har kvar samma tankar men jag klarar inte av att träna utan att det blir mermermer vilket leder till att antingen blir det TRÄNING eller så blir det ingen träning alls. Det ger mig inga endorfinkickar och jag ger inte kroppen den rörelse den behöver.

 

Och jag vet inte... Alltihop känns bara oerhört pinsamt. Jag vet att många har varit i träsket så mycket längre än vad jag har, och nog förstår jag det, för det är så jävla svårt. Visst förstår jag dem att det inte går på en dag, att man kan vara sjuk i större delen av sitt liv. Inga konstigheter. Inga värderingar. Men mig dömer jag direkt. Varför är jag kvar? Varför lyckas jag inte ta mig upp? Hur i helvete kan äta normalt/rätt/så att jag mår bra/regelbundet - en kalla det vad en vill - vara så himla svårt?! Någonstans vet jag att det är svårt. Om det vore lätt hade problem som dessa inte funnits - inte heller för mig. Ätstörningsvård skulle inte funnits. Jag vet det. Men ändå är det så svårt att förstå hur jag kan vara kvar här. Efter alla dessa sex år. Hamnat i träsket, trampat runt på olika vägar, hamnar i olika gropar, men aldrig hittat ut.

 

Jag skrev tidigare några tankar om porträttering av ätstörningar, fokuserat på Bulimi och egna upplevelser och två specifika fiktiva verk, som uppkom när jag läste en artikel ut ett nummer av tidningen "Insikt".

 

För att det tog för lång tid att skriva av hela artikeln så publicerar jag istället en bild på den från Elises instagram (som därför råkar ha några överstrykningar här och var).

 

Detta är viktigt att belysa. Och jag tror det är viktigt för folk att förstå att det inte är verkligheten som speglas i de fiktiva verken. Visst förstår de flesta att film är film och verklighet är verklighet, men en fiktiv historia förmedlar ändå en bild som jag tror många tar in och, medvetet eller omedvetet, sätter in i sin bild av verkligheten. Och om fel bild ges, ja då skapas fördomar. För ätstörningar porträtteras (oftast) fel, förminskat och skevt. 

 

Har man någonsin ens sett en film om någon med Ätstörning UNS? Eller Hetsätningsstörning? I och för sig, förmodligen sådana beteenden, precis som artikeln skriver "Ätstörda beteenden känns däremot snarare som regel än undantag/.../ Observera - beteenden. Inte uttalad sjukdom." Men om en film har handlat om någon av de diagnoser som en faktisk sjukdom? Nej, jag har då aldrig sett någon sådan. Anorexi däremot finns oftare med. Men här förminskas det. Och oj så romantiserat! Jag har aldrig lidit av sjukdomen, men jag anser mig ändå veta så mycket att jag gott och väl kan säga att nej, det finns inget romantiskt, vackert eller positivt i att ha Anorexi. Att vara slav under ångesten, tvången, sjukdomen är inget som någon kan leva oberört med. 

 

Ortorexi (ja jag vet, det är ingen egen diagnos ännu osv, men vi vet vad jag menar), det är inte något sätt att bli vältränad eller "nyttig". Det finns inte något glatt i att vara "hen som man måste anpassa sig efter när man väljer matställen för hens kost är så begränsad" eller "hen som skippar bion med vännerna för att hen måste träna". Inte heller i löparrundor som drivs av ångestens starka kraft, eller det ständiga pusslandet med träningen, maten och ja...livet - som i princip endast innehåller träningen och maten.

 

För i fiktiva verk, speciellt filmer, är ätstörningen just en liten del. Men saken är den att en ätstörning är inte en liten del av ens liv. Det är en stor del. Eller hela ens liv. Nej, man blir aldrig en ätstörning, oavsett hur mycket det kan kännas som det, men den tar upp hela ens liv och präglar så mycket man gör.

 

Så hur en ätstörning beskrivs i exempelvis en film, bör oftast tas med en nypa salt (tips på bra skildringar uppskattas, jag rekomenderar, som jag nämnde, Dom fattar ingenting). Men jag tycker man inte ska vara rädd för att benämna ämnet ätstörningar - tvärtom! Ta chansen att förklara detta komplexa problem. Bredda bilden. Nå ut till folk som kanske annars inte skulle komma i kontakt med detta. För jag minns vad jag tänkte när jag hörde begreppet "ätstörning" när det var totalt främmande för mig. Eller jag kunde lika gärna tänka "Anorexi" för, för mig var det samma sak. En ätstörning var Anorexi. Och det var en läskig och obehagligt smal flicka. Ja, ni förstår ju vilken bred och verklig blid av begreppet "ätstörningar" jag hade i början.

Jag får ofta för mig en massa saker. Som att alla människor hatar mig. Att jag Jelaous tiden gör folk illa osv. 

 

Jag får även för mig att folk tycker att jag gör allt för att trycka upp i deras ansikten att "jag lider av psykisk ohälsa". Så jag måste bara få klargöra detta: SÅ ÄR DET INTE. Visst skriver jag mycket. Om ämnet. Om mig själv. Men inte av den anledningen. Jag gör det för att jag tycker ämnet psykisk ohälsa, beteendevetenskap i övrigt, är intressant. Jag tycker även att det är viktigt att vi pratar om det för jag tror att på så sätt kan tabun minskas och fler kan våga söka hjälp. Men jag forskar inte. Jag samlar inte ihop material från studier för att sammanfatta. Så min informationskälla är...ja, mig själv. Allt jag skriver om har jag lärt mig genom mina upplevelser, varesig jag återberättar något eller skriver om något jag har läst. Det kommer från mig. Och då kan jag inte bara stänga ute min informationskälla, för det är ju därifrån allt kommer. Utan mig själv har jag inte så mycket att komma med.

 

 

Eller inte.

 

Nej, man kan inte veta var någon har varit, eller hur någon har haft det bara för att hen har ärr (som för övrigt inte behöver vara på handlederna eller armarna). Du kan veta att något har varit och/eller är jobbigt, men du kan aldrig veta vad som har hänt. Vad personen har gått igenom. Ta inte avstånd. Dra inte förhastade slutsatser som gör att du drar dig undan. Att fråga rakt ut kan vara känsligt, men hellre fråga än att döma ut. Fråga försiktigt och med en vilja till förståelse. Kanske är detta problem helt obegripligt för dig, men istället för att bara stirra, spekulera och ta avstånd, visa att du bryr dig. Fråga för att du vill förstå. Acceptera även ett eventuellt obefintligt svar och försök bara se bortom ärren. För alla människor har ärr av något slag. Det är bara det att de har kommit till på olika sätt, vissa är synliga, andra sitter inombords. Jag förstår att det kan vara ovant och därför obekvämt för vissa, men de är inte farliga. Ärren säger inte så mycket. Möt inte dem - möt människan - jag lovar att hen har så mycket mer att berätta!

 

"Scars, that's all they are."

 

Det är rätt ofta man ser före- och efter bilder när folk har mått psykiskt dåligt och visar att det faktiskt kan synas på utsidan att insidan mår dåligt. Jag ser ofta det de visar och mest brukar det väl synas på de döda ögonen och bleka huden. Ena bilden är ofta ganska platt och död, medan den andra är glad och levande. 

 

Själv är jag i överlag inte någon som har så många bilder på mig själv, men de jag har ser jag verkligen ingen skillnad på. Visst är det så att det oftast inte syns om någon mår dåligt, men ibland kan det göra det. Ibland ser man först i efterhand att det syntes. Men som sagt, jag kan absolut inte se det hos mig själv. Inte ens i efterhand.

 

Nu har jag tagit fram några slumpmässiga bilder från hårddisken, allt från 2009 innan karusellen började, fram till nu.

 

Skolavslutningen 2009 och Rom 2009 (där min träning började ta en annan fart och fastare - tvångigare - form).

Förvirring. Sådan finns det gott om. Framtiden. Behandling. Fortsättning. Avslut.

Jag har 15 inlägg i utkastet. Vissa så gamla som fem månader. Nu har jag tänkt att jag ska försöka publicera alla. Skriva klart de som är halvfärdiga och hoppas på att jag inte får några fler idéer. Vad som händer sedan får jag se. Beroende på hur det ser ut när de är publicerade kanske jag fortsätter skriva nya. Eller så blir det ett tack-och-hej-inlägg. Jag gillar att skriva. Men jag vet inte huruvida det är bra för varken mig eller någon annan. Dubbelmoralen i mina förvirrade tankar och känslor tror jag kan bli fel. Yttranden, färgade av min kanske bristande sjukdomsinsikt och otroliga ambivalenta motivation, tror jag gör mer skada än nytta. Och jag vet inte om det är värt att hela tiden oroa sig för vad en skriver. 

Nu är jag i Byn några dagar och ska försöka hinna skriva klart allt medan jag har internet.

Sedan får vi se. Vad som händer.

Försökte fatta mig kort på Instagram, men som vanligt lyckas jag aldrig speciellt bra. Trots att jag verkligen försöker. Dessa två månader hade i alla fall inte kunnat vara bättre! Okej, mina prestationer hade kunnat varit bättre, men jag försöker att lägga dem åt sidan. Men allt annat har varit så bra. Om jag säger så, jag och Elin ska till skolan under lovet och måla för att vi inte vill ha lov. Elin som jag förövrigt bara har känt dessa två månader men ändå är det som att vi har känt varandra hur länge som helst.

Detta är ett utdrag ur en artikel från tidningen "Insikt" om porträteringen av ätstörningar i fiktiva verk:

 

"Bulimi är den vanligaste bland skildringarna, men även den som skiljdras mest felaktigt. Det är en städad, anpassad version av diagnosen vi får se, medan verkligheten är långt mindre tilltalande. Vi ser på sin höjd ett huvud halvvägs ner i en toalettstol, akompanjerat av pålagda kräkljud. Vi ser inte magsyran som fräter sönder täderna. Inte heller hetsätningarna - i alla fall inte i sina rätta propotioner. Inte smärtan inuti."

 

Detta är så sant. Liksom att anorexi romantiseras och UNS och Hetsätningsstörning utelämnas, är bilden av Bulimi otroligt städad.

Jag har alltid haft toppenbra tänder. Jag låg i den billigaste gruppen när jag skulle skaffa tandläkarförsäkringen - trots att jag hade kräkts väldigt mycket under en lång tid. Nu vågar jag inte ens gå dit för den sista undersökningen. Inte för att jag någonsin har haft tandläkarskräck, utan för att jag är så otroligt rädd för hur mina tänder ser ut. Kommer de vara helt sönderfrätna? Kommer jag hamna i en högre grupp med högre kostnader nu när jag verkligen inte behöver fler utgifter? För jag ser hur flisor har fallit bort. Jag känner hur ont det gör. Jag vet varför jag "ömsar skinn" i munnen. Jag vet vad "skärsåren" på tungan beror på.

 

Hetsätningens rätta proportioner är också något som uteblir. Det kanske är någon lite chokladbit. Eller till och med två(!!). Men den verkliga mängden, nej den förfinas och syns aldrig.

 

Och det absolut värsta av allt: smärtan inuti. Den ser man aldrig. Den ständiga plågan. Den eviga känslan av misslyckande. Den återkommande frasen när man står där efter en omgång med blicken på toalettstolens innersida "det här var sista gången".

Annat som inte heller syns är magsmärtorna som kommer när man har kräkts, eller när man har ätit och inte kräkts. Inte heller när det pågår ett blött första världskrig i ens ansikte efter några omgångar kräkandes och man inte vet huruvida det är snor, spya, slem eller tårar eller bara en salig blandning av alltihop, överallt. Hjärtproblemen som kan uppstå av frekvent kräkandes och rubbningar i saltbalansen utelämnas. Även alla de pengarna som försvinner, förstör och förgör. Alla dessa pengar som går till hetsätningen. Hetsätningens skam som inte heller syns. En skam så fruktansvärd och en skam som gör att mycket hålls hemligt. Jag står fast vid att det modigaste jag hitills har gjort i mitt liv är att berätta det. Att säga de där två orden: "jag hetsäter". Jag var rädd. Men jag vågade ändå. (Jag vet dock fortfarande inte huruvida jag ska våga publicera detta inlägg eller inte.)

 

För att inlägget inte ska bli för långt (dvs, fortsättning följer snart), stannar min tanke vid meningen "inte smärtan inuti". Tyvärr är Bulimi mer än ett huvud halvvägs ner i toalettstolen med akompanjerat kräkljud. För nej, Bulimi är ingen städad diagnos. Ingen ätstörning är det. En ätstörning stänger bit för bit ute det ljus som en gång var, inkräktar i ens liv och tar kommandot.

Tillslut, efter några månader, blev alltså inlägget publicerat.

UNS?

Utan Närmare Specifikation?

Ätstörning Utan Närmare Specifikation?

Aldrig hört talas om det?

Du är inte ensam.

Många vet inte ens vad det är. Men du behöver inte känna dig dålig på något sätt. Det pratas det aldrig om. Jag, som patient, har varit tvungen att förklara diagnosen för en läkare. Jag har bara läst två bloggar om någon med UNS. Jag har läst psykologiböcker i skolan där det inte ens har nämnts (och nej, de var inte antika böcker - de var från 2011).

Jag har tänkt att jag har varit så larvig. Svag och mesig. Men för ett tag sedan lyssnade jag på ett gammalt poddavsnitt av Tiliapodden och det gjorde det lättare att tänk tillbaka på saker jag gått igenom utan skam eller känsla av överdrift. Hon hade UNS. Hon fick dåligt bemötande av vårdpersonal för att hon inte var underviktig. Hon kände sig misslyckad för att hon mådde dåligt och inte ens hade lyckats med att gå ner mer. Hon var på slutenvård och fast under LPT.

För man mår dåligt då också. En ätstörning är en ätstörning. UNS menas bara att man inte uppfyller alla kriterier för att passa in i anorexi, bulimi eller hetsätningsstörning. Jag vet det mycket väl. Men ändå har det känts som att jag inte har blivit tagen på allvar på grund av det. För det är så många gånger jag har läst och hört "bara UNS". Men nu fick jag höra om någon annan. Och det gjorde att jag både fått mer tillit till mig själv och de känslor jag har haft och även att jag i alla fall kan försöka sluta tänka att jag har tagit upp någons vårdplats när jag har gått i behandling. (Okej det kan jag väl inte göra, men sluta tänka att det berodde på diagnosen.)

För det är så många gånger jag har upplevt att jag inte har blivit tagen på allvar just för att jag har haft UNS. Trots att diagnosen är den klart vanligaste bland ätstörningsdiagnoser. Jag vet att det finns hemskt många myter om både bulimi och anorexi (hetsätningsstörning är ju rätt nytt som diagnos och jag har inga upplevelser kring det så det kan jag inte uttala mig om), men UNS vet inte ens folk vad det är. Och jag har inte vågat nämna det på med tanke på hur jag har upplevt att mina känslor, tankar och problem har blivit förminskade när jag väl har pratat. Men som mycket tror jag det handlar om okunskap. För nog skulle vem som helst inse problemet om en blev inkastad i en situation. Att leva med en ätstörning är inget påhitt eller något vackert - oavsett om det är UNS, Bulimi, Hetsätningsstörning eller Anorexi. Det kan vara otydligt och komplicerat. Ja, det är komplext oavsett typ. Men det är alltid på riktigt. Det gör alltid ont. Oavsett vad det är.

"Denna dag har varit lång. Denna dag har innehållit ångest. Denna dag har jag ätit. Denna dag har jag kräkts. Denna dag har jag insett att jag inte har insett att jag faktiskt är sjuk. Denna dag har det gått upp för mig att jag tror att jag bara kan ändra allt för att jag bestämmer mig." (Dagbok i september eller något)

Det är konstigt. För trots att jag vet det. Trots att jag har det på papper. Trots kontinuerlig behandling. Trots tre omgångar dagvård för just detta. Trots sjukhusvistelser. Trots tankar. Trots känslor. Trots beteenden. Trots allt. Så kan jag faktiskt inte inse. Alltså jag vet ju att något inte står rätt till. Men samtidigt har jag svårt att ta det på allvar. Jag vet inte, det är svårt att förklara, men jag ser mig själv liksom inte som sjuk. Egentligen har jag ingen ätstörning. Det här är bara mitt sätt att leva. Inga konstigheter.

Men självklart vet jag att det är konstigheter. En hel hop av dem.

Men det förstår jag liksom i ett helt annat medvetande.

Kanske är det därför det är så svårt att acceptera att det är så himla svårt att göra på ett annat sätt än mitt eget. Att det är så svårt att göra något som ses så simpelt. Att det är så svårt att göra det trots att jag faktiskt har bestämt mig. 

Jag har bestämt mig.

Ändå går det inte.

Det är inte komplicerat. 

En sjukdom är komplicerad och komplex.

Men detta är ju ingen sjukdom. Inte för mig. Fast ändå är det ju det. Det finns som inte så mycket mer att skriva. Bara det att jag vet att det är så. Samtidigt som att jag vet att det inte alls är så.

BOOM!

I mängder.

Så det får plats i ett annat inlägg.

Denna vecka började vid en ny modul av de fem stora blocken som är Att stå ut när det är svårt. Det handlar om krisfärdigheter/stå-ut-färdigheter som kan behövas för att hantera extremt jobbiga situationer. Det är viktigt att kunna eftersom psykisk smärta och obehag är en del av livet. Man behöver kunna tolerera obehag för att kunna förändra/förbättra sig istället för att handla impulsivt och i många fall förstöra/"riva ner" önskade förändringar.

Så här vill vi att det helst ska se ut:

*du känner intensiv smärta som inte kan avhjälpas snabbt

*du vill agera på känslan men det kommer bara förvärra läget

*känslosinnet hotar att ta över i situationer där du behöver vara kapabel

*du är överväldigad, men det finns krav som du behöver leva upp till

*du är extremt upprörd, men problemet kan inte lösas direkt

Det är bra att fundera över vad ens mål är, ens värderingar, vad som är viktigt, vad man inte har råd att fortsätta riva ner och hur ens mål påverkas av sina destruktiva krisbeteenden (alkohol, droger, farligt sex, hetsäta/kräkas, shopping, självskadebeteende, svält, våldsamhet, överträning etc). För att kunna stå ut när det är extra svårt utan dessa krisbeteenden kan man behöva ersätta dem med krisfärdigheter/stå-ur-färdigheter. Vi kommer senare att gå igenom distraktionsfärdigheter så som distrahera sig, lindra med sinnesintryck och förbättra situationen och även acceptansfärdigheter så som andningsövningar, övning i att småle och övningar i medveten närvaro. 

För att använda sig av någon av de färdigheterna måste man först stanna upp och använda "Stopp-färdigheten". Man sk göra det när känslorna tar över, när man vet med sig att man ofta agerar impulsivt utan att tänka, när man vill få tillgång till färdigheter och när man vill ta kontroll över sitt eget beteende. 

En annan färdighet som kan hjälpa en att använda andra färdigheter om känslorna först är för extrema är TIP (Temperature, Intensive exercise, Paced breathing, Paired muscle relaxation) som är snabba sätt att reducera känslomässig upphetsning. 

TIP minskar människans fysiologiska nervsystem i syfte att minska upphetsning. Nervsystemet består av två olika delar som arbetar i motsatt riktning. Det sympatiska nervsystemet ökar upphetsning och aktiverar flight-or-fight. Det parasympatiska nervsystemet ökar emotionell reglering och minskar upphetsning. TIP reglerar känslor genom att öka aktiviteten i parasympatiska systemet och minska aktiviteten i det sympatiska systemet. TIP ändrar även kroppskemin genom att sänka hög emotionell upphetsning. Det verkar väldigt snabbt, på några sekunder upp till en minut och är lika effektiva som dysfunktionella beteenden, men utan kort- och långsiktiga negativa konsekvenser. De är enkla att använda och kräver nästan ingen tankeförmåga och vissa kan dessutom användas bland folk utan att det syns.

En del av TIP är att ändra ansiktstemperaturen med kallt vatten då kylan och dykreflexen (att hålla andan) slår på det parasympatiska nervsystemet och minskar psykologisk och känslomässig upphetsning mycket snabbt. Man kan antingen använda en skål med kallt vatten, doppa ner ansiktet, hålla andan. Man kan även använda is-förpackning som man håller mot ansiktet medan man håller andan. Eller så kan man  skvätta kallt vatten på ansiktet och hålla andan. Allt detta dock bara så länge det inte blir obehagligt. Detta är hjälpsamt när hög känslomässig upprördhet förekommer, när man har svårt att sova pga grubbel eller bakgrundsångest, eller vid dissiciation. Detta ska dock undvikas vid hjärtfel, anorexi eller bulimi.

 

Intensiv fysisk träning i ca 20 minuter är en annan del av TIP som kan ha snabb effekt på sinnesstämning, minska negativ sinnesstämning och ältande tankar, samt öka positiva känslor efter aktiviteten. Bra att använda när man är upprörd, ångestfylld, arg, när du inte får stopp på ditt ältande, när du behöver öka sinnesstämning och villighet på morgonen.

(Dock skulle jag väl vilja tillägga att detta verkligen inte bör användas som ångestdämpande om det är en av ens destruktiva krisbeteenden.)

I TIP ingår även att lugna andningen som kan ändra aktiviteten i sympatiska och parasympatiska nervsystemet. Genom att andas djupt ner i magen, sakta ner tempot på in- och utandning kan man lugna sig själv väldigt snabbt (ungefär 5-6 andetag per minut - OBS: alla är olika! Detta är t ex alldeles för snabbt för mig om jag inte vill bli jätteyr i bollen).

Sedan kan man även koppla samman muskelavslappning med utandning genom att samtidigt som man andas in ett djupt andetag, spänner man en kroppsdel. Lägg märke till spänningen i din kropp och slappna av när du andas ut. 

Dessa, och kommande stå-ut-färdigheter, är inget som bygger upp och löser problem, men det gör det lättare att nå sina mål och hindrar en från att hamna i diket på vägen dit.

På skolan har vi gått igenom en del av alla tekniker och material som vi ska lära oss om. Vi började ju som sagt med akvarell och nu har jag både en helt annan uppfattning om det och även en helt annan inställning till det. Det är ju roligt! Svårt, men roligt. Och jag har nästan kunnat lägga pressen åt sidan. Okej, inte riktigt, men med tanke på att jag endast fått ett sammanbrott (och detta var rätt litet ändå), så ser jag det som att jag har kunnat byta ut pressen mot nyfikenheten till att lära mig.  

Och om jag har lärt mig? Att jag har! Vår lärare är toppen och det är så många småsaker som man inte tänker på. 

Jag ville först inte visa något eftersom det inte är några vackra konstverk precis, men sedan tänkte jag att varför inte visa allt? För att visa att en kan visa det en har gjort trots att en inte är värsta Picasso. Så nu visar jag lite övningar också. Från genomgångarna. Som vi gjorde bara för att lära oss och testa på olika sätt att måla olika saker innan man komponerar ihop en egen bild.

Nu har jag samlat mig lite grann sedan i tisdags. 

Jag kom på mig själv med att först bli arg - och vilken befrielse det var för en som knappt kan bli arg på någon annan än sig själv. Ganska snart föll jag dock tillbaka i det tillståndet jag alltid hamnar i när någon får mig att känna skam eller skuld. Jag biter inte ihop - jag bryter ihop. Men den första känslan var ilska. Den första tanken var "jag ska allt visa dig". Och det det var så härligt. Men efteråt var det inte lika härligt längre. Då tänkte jag mer "om hon säger att det kommer vara så här resten av livet så ser jag ingen mening". Det finns mycket fint, men ska det vara så, då ser jag verkligen ingen mening.

Så min största rädsla, att det är så här det kommer vara för mig, sattes lika med sant. Och tvivlet från min sida som utgör ett stort hinder, sades av någon annan. Jag fick frågan "hur länge har du försökt ändra på detta?"  i den mening att "se, det har ju inte fungerat speciellt bra". Jag vet det. JAG VET DET! Det är ju vad jag har sagt - medan jag fått uppmuntringar. Nu får jag detta. "Se hur misslyckad du är. Sex år och inte har du gjort något vettigt av det." Humöret på topp.

Jag tror min ledsenhet även berodde på att jag aldrig har känt mig tagen på allvar när det gäller ätstörningen, mest på grund av att jag inte har varit underviktig sedan jag lämnade BUP. Och tagen på allvar kände jag mig absolut inte när hon sa "du kanske ska försöka sluta förändra". Det skulle aldrig någon säga till en underviktig ätstörningspatient. Bett hen att sluta med sitt försök att bli frisk och istället återgå till sitt gamla beteende. Sällan. 

Nu var det inget "jag tror på det du tror på". Nu var det bara "sluta försök, det kommer ändå vara så här för dig resten av livet".

Nej. Det gav mig inte mer motivation att försöka med det omöjliga. 

Nej. Det gjorde inte att jag kunde släppa tanken "varför försöka när jag har misslyckats så många gånger?"

Nej. Det gjorde inte att jag kan börja ta mig själv på allvar för jag skulle ha något som heter ätstörning.

Det jag mest tänker nu är:

"Det är så här det är, och kommer förbli för mig"

"Inga av mina tidigare försök har gett någon utdelning så varför skulle nästa gång vara annorlunda?"

"Jag har inte ens någon sjukdom, det är bara att sluta inbilla sig och ta sig i kragen" 

Både jag och behandlare jag har haft och stött på när jag har gått på behandlingar har alltid pratat om "normalt". Äta normalt. Träna normalt. Skada normalt (dvs inte alls).

Och det är det jag har strävat efter. Normalt.

Det är det jag har haft som mål.

Tills min psykolog sa något som jag aldrig har fått sagt till mig, aldrig har haft som mål, eller aldrig ens har tänkt på.

"Det är viktigt att komma fram till hur du ska äta för att du ska må bra."

För att må bra.

Och vad jag mår bra av är inte samma sak som du mår bra av. Åh, äntligen kan jag förstå varför somliga saker inte fungerar på mig trots att det är "normalt". Äntligen kanske det kan gå att acceptera om jag äter annorlunda än någon annan. Och att det inte är nå fel med det, utan bara att hen mår bra av det, fast hur ska jag kunna veta det i och för sig? Men i alla fall veta att det jag gör är bra för mig. Inte normalt som passar alla, utan det som passat mig. Visst finns det ett normalmått angående det flesta saker, men det är väl mer som en riktlinje, ingen fakta på vad just varje enskild individ behöver.

Alla dessa år som jag har trott att normalt varit det rätta... Alla dessa år och nu har jag fått något annat att gå efter. Något som jag nu ser är det rätta. Logiskt till och med. För att må bra ska jag inte bara sträva efter att äta normalt. För alla har olikheter.

För att må bra ska jag försöka hitta hur jag ska äta som får mig att just må bra.

Den sista delen av detta avsnitt av Mindfulness (kommer en fördjupning kring jul) gick vi igenom wise mind. Inom DBT:n tänker man att man har tre olika sinnestillstånd som styr oss och det är förnuft, känsla och wise mind/inre visshet. Förnuftet är ditt tänkande, logiska, rationella jag. Det är lättare att använda sig av när man mår bra och det är en viktigt del, men kan dock ställa till med problem om det blir för mycket då livet lätt blir trist och glädjelöst. Motsatsen till förnuft är känsla som liksom förnuft är jätteviktigt. Det motiverar oss till handling - som både kan bli bra och dåliga saker - och det hjälper oss att hitta rätt i livet. För mycket av detta kan dock också orsaka problem då man t ex ofta gör sådant som får positiva konsekvenser på kort sikt, men negativa på lång sikt. Det blir oftast problematiskt om man har många negativa känslor och om man lyssnar mycket på dem och följer dem. Känslor förstärks av sjukdom, sömnbrist, trötthet, hunger, näringsbrist, överätning, stress, press från omgivningen, droger, alkohol, hormoner med mera. Vissa personer styrs mycket av känsla, medan andra styrs mer av förnuftet. 

Det som blir när känsla och förnuft integreras kallas wise mind och är förmågan att fatta sunda beslut. 

För att veta om man har tagit ett beslut i visshet kan man ta hjälp av dessa frågor:

*Var du medveten om både känslor och förnuft när du tog beslutet? 

*"Kändes" beslutet rätt för dig?

OBS! Det kan vara svårt att skilja visshet från känsla. Om du känner starkt är det troligen en tillfällig känsla. Om du känner lugn/frid är det troligen visshet.

*Vad blev konsekvenserna av ditt beslut? Om konsekvenserna blev positiva tog du sannolikt beslutet i visshet.

 

Frågor man kan ställa sig beroende på om man styrs av förnuftet eller känslorna:

Så jag är kvar här. Okej, uppenbarligen är jag kvar här eftersom jag varken mår bra eller är frisk, men jag är kvar i själva smeten eller vad man nu ska kalla det. Jag läser om olika saker (undviker dock triggade...så gott det går i alla fall, i princip allt triggar ju mig haha), skriver om det här, pratar om det och ja men helt enkelt finns det runtomkring mig ofta. 

Och det är vad jag vill, vara insatt i det som intresserar, försöka hjälpa de jag bryr mig om. Men  jag vet inte om det är det bästa för mig egentligen. Jag vill använda det jag har varit med om till någon nytta, både nu men även när (om?) jag mår bättre. Men jag vet inte om det skulle vara bättre att försöka må bra och sedan bara lägga allt bakom mig. Jag vill inte tro det, men samtidigt är det kanske så för just mig. Och när jag skriver detta skapas en klump i magen, för jag vill ju hjälpa, jag vill våga prata...för detta är ju faktiskt något jag ärligt kan säga att jag brinner för. Psykisk ohälsa är inget vackert, men det är på riktigt, det är viktigt. Men det är också viktigt vad som är bäst för en själv. Men även att man gör det man vill. Och om det inte är samma sak, vad händer då?

"Hon vill inte gå ner mer i vikt."

Tydligen hade vi kontakt med dem från 24.11.10-05.09.11 (sista gången jag var där var dock i maj). Det känns som det var jättelänge sedan, vilket det i och för sig var, men ändå rätt nära gymnasiet - de nämnde till och med Kompis och det var ju typ nyss vi köpte honom! Okej, 4,5 år sedan... Men alltså jag inser ju att

Samtidigt ser jag att BUP inte var så jävla dåligt ändå. Visst lurade jag dem rejält, men att jag gjorde framsteg ser jag faktiskt. Ytliga. Just då. Jag trodde jag mötte mina djupa rädslor, ställde ätstörningen mot väggen, men jag var inte ärlig. Och absolut inte hälsosam. Att jag slutade gå där pga att jag skulle till stallet (och springa innan fotbollsträningen), ser jag väl inte som någon bra anledning precis, men det är så det var och jag fick ju faktiskt hjälp sedan ändå - omän det var 2 år senare. 

Nu har jag beställt hem en kopia av min journal från vuxenpsykiatrin och den är ju ett x antal sidor tjockare. Som sagt är jag mest nyfiken på andras uppfattning, men även nu behöver jag bli påmind om en del då jag behöver det i ett projekt (okej, det var mest en orsak för att få hem journalen, jag hade klarat mig utan hehe). 

Det var länge sedan jag sist hade någon medicin. Förutom Levaxin för sköldkörteln då som jag motvilligt inser att jag måste ta. Annars var det länge sedan. För att jag inte vill helt enkelt. Herregud, jag har ju knappt ätit en värktablett i hela mitt liv (observera: knappt - alltså det är inget jag tagit om jag har haft ont eller varit sjuk, något vi knappt har haft hemma, och det som många ständigt har med sig skulle jag aldrig kunna ha hemma nu). Nog har många påpekat för mig att jag behöver och att jag i alla fall borde testa, men nej. Dels för en speciell biverkning som finns hos de flesta. Dels för att de inte har fungerat så bra. 

Den första antidepressiva jag fick fungerade ungefär precis tvärtemot vad de hade sagt; de två förstaveckorna - som kunde bli sämre - blev jättebra, medan resterande tid - då de skulle börja hjälpa - blev värre. Så jag tog dem mest för självskadande syfte när de dessutom gav mig andningssvårigheter. När jag testade en ny sort antidepressiva så hände det samma sak (minus andningssvårigheterna då). Sömntabletterna jag har haft har fungerat på liknande sätt då de hjälpte i början, men som jag sedan slutade svara på. Den enda medicinen som har fungerat bra för mig är de ångestdämpande jag fick. Dock är ångestdämpande det jag minst vill ha då det är en av de sakerna jag faktiskt kan lära mig att hantera. Sover man dåligt så sover man dåligt. Men ångesten vill jag lära mig att hantera - utan medicin. Jag går i DBT:n för att lära mig hantera detta på riktigt - jag vill inte ha någon quick fix.

Helst av allt vill jag inte ha någon medicin. Men som sagt har det varit mycket prat om att jag borde testa. Det som sades hjälpa mot tvånget hade jag väl inte tackat nej till nu, men jag vill helst av allt vara medicinfri. Jag fungerar ju liksom. Mediciner hade kanske gjort saker och ting lättare, men man vet ju aldrig. Inte kan jag påstå att jag någonsin har haft ett särskilt förtroende till medicin heller, jag kan liksom inte riktigt tro på att den där lilla tabletten kan göra någon skillnad, att den faktiskt har en del att säga till om när den väl får chansen (förmodligen därav mitt extremt lilla intag av värktabletter och dylikt). Jag har helt enkelt ingen respekt för dem. Och jag har heller inte känt av dem speciellt mycket. Man rekommenderas ju bland annat att trappa ner när man ska sluta ta en medicin, men jag har bara slutat tvärt - många gånger. Och inte har jag märkt av något. Inte heller har jag känt något speciellt om jag har glömt att ta dem någon dag.

Att jag sedan har haft problem med ett x antal överdoser gör inte det ju inte lättare att jag måste ta medicinen, trots att jag egentligen inte vill. Varje morgon stiger ångesten för att jag återigen ska uppleva känslan av en liten tablett som sväljs ner. Jag som svalde flera flera tabletter bara som de var, har svårt för att ens svälja med vatten. Förut glömde jag aldrig att ta min medicin. Nu glömmer jag rätt ofta - trots att den är på nattduksbordet. Freudiansk felhandling? Ja, kanske.

Jag minns hur skumt jag tyckte det var när jag först fick Levaxin i typ åttan, och sedan antidepressiva, ångestdämpande och sömntabletter på gymnasiet. Jag har ju aldrig tagit mycket mediciner innan, inte haft mycket sedan heller just för att jag inte känt att de har påverkat mig så mycket, så det kändes så skumt att JAG skulle äta mediciner.

Sedan att jag inte tar dem och därför kanske mår sämre är ju mitt val. Jag kan inte klaga på att jag mår dåligt när det finns hjälpmedel att få. Men jag vill så gärna vara medicinfri just för att jag aldrig har märkt en sådan stor skillnad och för att jag vill lära mig att hantera det jobbiga på andra sätt. Om jag tar mig vatten över huvudet borde jag väl märka det och det går ju alltid att ändra sig.

Men som jag brukar säga, min medicin är Buffy. Bästa medicinen, bästa motivationen.

Jag har inte speciellt många måsten för tillfället. Men ändå går jag runt med en stressande oro i kroppen som jag inte blir av med. På grund av att det finns saker jag kan göra. Jag ser allt på samma plan. Allt måste göras. Och allt måste göras NU! Planera dagar in i minsta detalj, "bocka av" allt på min idélista, skriva blogginlägg som jag har på hjärnan, öva inför saker i skolan med material jag inte ens äger, läsa alla tidningar jag fått, göra DBT-läxan (som i princip innefattar hela dygnet), träffa vännerna, se om Los Hombres De Paco, äta på rätt tider och äta rätt saker, sortera bättre bland de några papper, fixa en bra låda till några saker..osv. Ja, allt hamnar på samma plan. För att jag kan göra det. Och det är inte ens måsten. Min idélista med kreativa projekt är ingen att-göra-lista. Mina vänner träffar jag för att jag älskar dem. Blogginlägg skriver jag för att jag behöver skriva av mig. And so on... DBT:n är prioriterad. Maten är prioriterad. Sedan är det andra bara saker jag gör för att jag vill och för att jag kan. De är inga måsten. De är inte prioriteringar. De är inget att stressa upp sig för. 

Ingen skjuter mig om jag bara andas en stund, lämnar det som inte är prioriterat till den dagen jag vill göra det. Det kommer dagar då det finns mer energi.

 Ni skulle inte ha...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet att jag borde ha sagt något, men jag har aldrig vågat. I stundens hetta har jag blivit för ledsen och ångestfylld (eller för paff när jag har fått höra, som jag trodde, uppenbart nej-stämplade saker man säger till en med en ätstörning). Annars har jag inte viljat ta upp det för då har jag tänkt att jag har varit för känslig eller så har jag upplevt att det har varit för svårt att förklara.

För det är viktigt. 

Vilka signaler man sänder ut. Hur man pratar med, och kring, barn. Vad man säger till andra. Vad man pratar om med vem. Du kanske inte ska lista upp alla livsmedel som du tycker är "onyttiga" när du är med hen med ätstörningsproblematik.

Det är också viktigt att förstå att det är svårt att veta vad som gör andra illa - speciellt när det handlar om psyket, det man inte kan se. Och jag vet att det är viktigt att försöka tala om när man blir illa berörd av det folk säger, så en kan förstå, men det är även det är svårt.

Acceptans är veckans tema och det är verkligen något som är viktigt tycker jag personligen. Med acceptans menas inte att "gilla läget" som många kan tolka det som, utan mer att se verkligheten som den är, inse. 

Vi behöver bland annat acceptera oss själva och våra begränsningar, andra personer och deras begränsningar, vår kropp - både utseendet och dess inre funktioner -, vår historia, känslor, tankar, händelser, mitt liv som det ser ut just nu och min oförmåga att acceptera. För det är svårt att acceptera. Vi tror att ifall vi vägrar att se hur det egentligen är så kommer det negativa och smärtsamma att försvinna. På färdighetsträningen såg vi en liten del av en typ informationsfilm skulle jag tro, där bl a acceptans var på tapeten. Tre punkter som togs upp var: 1, se verkligheten precis som den är, 2, allt har en orsak och 3, livet är värt att leva trots att det finns smärta. Angående punkt nummer 2 så tänker vi ofta att saker inte "borde" vara si eller så, tänker att "det där skulle inte ha hänt". Det är inte acceptans. Man måste se orsakerna till varför det faktiskt är så här. Hon i filmen tog ett extremt exempel om en pojke som körde nerför en backe och över en väg och blev ihjälkörd av en bil och sa att det visst skulle ha hänt. Inte att det var bra eller att hon menade att man skulle gilla det, men utifrån orsakerna (han cyklade fort, det fanns ingen stoppskylt eller trafikljus i korsningen osv) så borde det som hände ha hänt. Varför vi annars har så svårt att acceptera kan bero på kultur och att vi hela tiden matas med Quick fix och icke-acceptans.

Acceptans är nödvändigt för att det hjälper oss att slippa onödigt lidande (smärta + icke-acceptans = lidande). När vi kämpar emot skapas mer lidande än vad det smärta vi har i stunden egentligen ger. 

Motsatsen till acceptans är ovillighet, egensinne. Som att inte göra det som fungerar, inte göra nödvändiga förändringar, förneka, ge upp, sitta bredvid och inte delta och att förstöra (ett exempel var att om man inte vill fika på stället kompisen vill, men säger ingenting utan är istället sur och otålig medan man är där och alltså förstör).

Jag har tidigare skrivit att jag hittade mycket hets när jag kollade igenom min blogg. Jag hittade även mycket annat som gjorde mig ledsen.

 

Haha vi kan ju ignorera allt annat svammel...men det där jag skrev längst ner om löftet som gick överstyr var väl den första insiktsfulla tanken jag tänkte...

Detta gör mig bara så ledsen. Speciellt när inlägget avslutades med en bild med tillhörande text "under tiden då jag var nyttig!". Åh nej, dumma flicka!! Du var inte nyttig! Sluta, bara sluta! Sök hjälp NU för du kommer varken bli hälsosam eller nyttig, du kommer fortsätta vara sjuk och bli ohälsosam på alla sätt och vis.
Jag hade fel, det kunde inte bara bli bättre - det kunde bli sämre också.

Inte speciellt nöjd så när jag kommer på vad jag ska göra så gör jag nog om den lite.