Nästa vecka har jag läkarsamtal och skulle behöva vara ledig från jobbet för jag måste sova en natt på sjukhuset. Denna vecka är jag ledig på fredag för vi ska iväg till Kuoksu så jag jobbade heldag idag för att väga upp det, men det kändes fel att fråga om det till nästa vecka också. Jag kände att jag behövde berätta som det var för att förklara varför. Igår på jobbet blev det något fel på alkolåset i bilen så jag fick skjuts av min chef. När vi satt där ensamma, såg jag det som ett perfekt tillfälle att ta upp detta, så efter lite väl många om och men, sa jag bara lite kort att jag hade legat inne på sjukhus de senaste tio månaderna, att det är därför jag bara jobbar halvtid och att jag har ett läkarsamtal i Piteå så jag skulle behöva vara ledig på fredag och jobba en heldag om det gick bra. Han tog det bra och sa att det absolut skulle gå att fixa.

På morgonen när vi satt och drack kaffe/te i personalrummet frågade en kollega (hon som jag hade som handledare när jag jobbade där första gången som feriearbetare) vad vi gjorde på Framnäs, vilka områden vi hade gått igenom innan jag slutade. Och helt naturligt kunde jag säga att jag inte hade gått på skolan det senaste året eftersom jag har varit inlagd på sjukhuset. Hon sa att hon hade förstått att det var något eftersom jag jobbar halvtid, men inte att jag har varit på sjukhuset. Sedan frågade hon lite saker och det kändes så bra att jag kunde prata så avslappnat om det. När vi kom in på att jag bodde hos mina föräldrar nu när jag jobbar kunde jag även säga att jag inte var helt utskriven ännu, utan bara på permission och att eftersom jag är på tvångsvård får jag inte vara själv förutom då jag jobbar. Hon var väldigt förstående och det kändes bra att prata med henne eftersom jag ändå känner henne väl sedan innan (de flesta andra har jag bara träffat några gånger eftersom jag bara har varit i Sunderbyn tidigare). Det kändes även otroligt bra att jag kunde ta upp det i ett tillfälle där jag faktiskt inte ville ljuga, och prata om det utan att skämmas. Även om det kan vara obekvämt för många att höra (inte för att hon verkade känna så) tror jag det är viktigt att de som vågar vara öppna faktiskt kan säga det utan skam och på ett neutralt sätt för då kanske andra också förstår att det inte är något att skämmas över. 

Det kändes bra att jag kunde berätta för både min chef och kollega - inte för att jag kände mig tvungen, det vet jag att jag inte är för ingen behöver veta det om mig bara för vetandet skull. Men att i dessa två situationer, helt naturligt kunna berätta det här för att jag kände att det kunde vara till nytta, det kändes både rätt och som att det var helt frivilligt, utan tvång. Jag känner mig faktiskt lite stolt över att jag kunde vara så avslappnad och säga det utan skam i kroppen trots att min verklighet har sett, och ser, ut som den gör.