Det har sagts att jag förtjänar någonting mer men jag undrar vilken del av mig de ser. Ibland glömmer jag bort att jag är fri och att det inte var så här det skulle bli

Rubriken (med som vanligt ord från en av Melissa Horns sånger), säger det mesta. Det var inte så här det skulle bli. Det var inte tänkt så alls. Förra helgen skulle jag sova i min lägenhet för första gången sedan tionde juli tjugohundrasexton. Istället hamnade jag på 25:an igen. Jag vill inte gå in på det. Men jag bad i alla fall om hjälp. De på avdelningen sa att jag inte skulle se det som ett misslyckande, men det gör jag fortfarande. Jag skäms så otroligt. Speciellt eftersom jag är här igen. De har sagt att det inte är hela världen, men för mig känns det just som det. Jag undrar hur de inte kan se mitt misslyckande. Jag undrar hur de kan vara så snälla när fel är allt jag gör.
Det var fan inte tänkt att det skulle bli så här. 


Tillbaka på avdelningen, men lyckligare än någonsin

Nu är jag tillbaka på sjukhuset igen för en övernattning och...ett samtal med chefsöverläkaren - en timme och fyrtio minuter! Jag fick inte allt jag önskade, men det gick bättre än vad jag förväntade mig. Chefsöverläkaren började med att vi ju måste gå framåt och då kom jag med mina förslag om till exempel permission där jag får vara själv i min lägenhet. Det gick hon inte med på, men vi började prata om att till exempel få gå ut med hunden själv och åka till kompisar själv, men jag var inte nöjd med det; jag ville till min lägenhet. Så vi diskuterade och diskuterade och tillslut kom vi fram till att jag skulle få vara hemma två helger innan vi skulle ha nästa möte, men jag ville ju så gärna åka hem den här helgen så jag försäkrade och försäkrade om att det skulle gå bra. Det ungefär sista beslutet som togs den där timmen och de där fyrtio minuterna som samtalet varade i så fick jag beviljat att åka hem på lördag till min lägenhet och stanna där tills på måndag. Och jag blev överlycklig. Jag får inte ha med mig några pengar eller bankkortet och jag måste ringa avdelningen på måndag så de kan berätta för läkaren hur mina dagar hemma har gått. Men jag får åka. Det känns helt fantastiskt! Det var många datum som bokades angående lite olika saker och alla dessa bokningar var positiva sådana. Jag kan inte ens förklara med ord hur lycklig jag är.

Jag gillar verkligen chefsöverläkaren, hon har varit så bra hela tiden hon har varit här. Det går verkligen att prata med henne och hon förstår. Framförallt märker man att hon verkligen vill försöka hjälpa en och är engagerad, vilket jag aldrig har upplevt med andra läkare inom slutenvården. Vi pratade om att så småningom när jag blir utskriven kan jag ju ändå komma tillbaka om jag börjar må för dåligt, men kan då gå genom min behandlare och sedan komma till avdelningen för en bedömning - precis som en vanlig patient. När jag frågade henne varför jag inte var en vanlig patient nu, sa hon att jag som hade blivit hennes "hjärtebarn" och sedan berättade att hon har drömt mardrömmar om hur jag dör, vaknat upp i skräck och fått berättat av sin man att hon även skrikit mitt namn i sömnen. Jag får givetvis dåligt samvete av att hon tänker på sitt jobb när hon är ledig - och till och med när hon sover -, men samtidigt blir jag rörd över att hon bryr sig så mycket. Jag har aldrig varit med om sådan bra vårdpersonal som här på 25:an - från skötare till chefsöverläkare.

Chefsöverläkaren sa att jag fick ringa hit när jag ville och komma till avdelningen om det blev för jobbigt under permissionen och att det är bättre att göra det en gång för mycket än en gång för lite. Sjuksköterskan som jag gillar väldigt mycket som var med på samtalet poängterade också det många gånger - både för min skull, men även för deras skull, att de skulle känna sig trygga -, hon gav mig numret till avdelningen och det kändes bara jättebra att just hon var med. Chefsöverläkaren sa även att det inte är hela världen om jag skulle trampa snett under min permission - givetvis är det inget hon önskar, men hon sa att det inte skulle vara konstigt -, men jag måste berätta det i så fall för då blir hon inte arg, men om jag sviker och ljuger för henne igen, då skulle hon inte bli glad. När hon sa det, blev jag orolig över allt vi hade bestämt för jag hade en hemlighet att berätta. Inte så att jag överröst henne med lögner, men jag hade bara inte berättat en sak. Jag ville inte längre äta min tablett av Clozapine och när jag sa det till personalen för en månad sedan sa de att jag fick vänta en vecka tills jag träffade chefsöverläkaren. Jag ville inte vänta för jag trodde min trötthet berodde på den plus att det inte hade känts som att den hjälpte. Veckan efter nekade hon mitt förslag, men då hade jag redan slutat äta den för en vecka sedan (utan nedtrappning och utan utsättningssymptom, jag säger ju att jag är immun mot mediciner). Då sa jag ingenting för det hade gått så kort tid, men idag kunde jag berätta för jag har verkligen inte känt någon skillnad den här månaden. Jag trodde hon skulle bli arg och ändra på våra beslut om permissioner, men hon tog det helt coolt och sa bara att det var bra att jag klarade mig utan den för trots att det är en av de bästa medicinerna var det synd att ge den till mig som är så ung. Tack snälla läkare! Så nu är den borta, vilket känns jätteskönt eftersom den ändå inte hjälpte. Om medicinen hjälper är det givetvis ett bra hjälpmedel men nu gjorde den ju inte det för mig.

Efter samtalet var jag lyckligare än lyckligast och personalen här har varit så glad för min skull och sagt saker som att det verkligen syns att jag mår bättre, att jag gjort en helvetes resa, att någon kommer somna med ett leende på läpparna med mig i tankarna osv. Och det känns så bra att göra dem glada istället för besvikna. När mamma och pappa hade åkt satt jag i mitt rum och bara grät. Jag kunde inte sluta för jag var så glad. Mitt i allt kom sjuksköterskan in med några papper och vi satt där på min säng och pratade en stund. Vi skrattade så mycket samtidigt som jag grät och hon sa att jag gjorde henne väldigt glad - vilket gjorde mig glad. 

Jag har skrivit på Instagram för att jag behövde få ur mig mina känslor. Nu har jag skrivit här för att det inte räckte till. Tror att jag måste skriva i min dagbok också bara för att få ur mig allt (där kan jag ju vara ännu mer personlig och öppen, vilket kanske i och för sig inte är så stor skillnad gentemot här haha). Imorgon åker jag från avdelningen till Framnäs med Elin och sedan ska vi umgås till på lördag. Och då, då ska jag hem till min lägenhet. Nu har jag slutat gråta, men jag är fortfarande lika lycklig. Jag mitt leende sträcker sig verkligen från öra till öra.

Grät floder i över en halvtimme. Det har jag gjort här många gånger förut. Men aldrig äkta glädjetårar.  


Ingen har förstått mig som du

Idag har jag gjort något jag inte har kunnat göra på väldigt länge. För idag var jag och hälsade på min skolsköterska som jag hade på gymnasiesiet. Och det var så himla roligt att ses! Och det känns skönt att vi fortfarande har kontakt trots att jag inte går på den skolan längre för hon har verkligen betytt så mycket för mig och gjort så mycket för mitt mående. Jag har skrivit det många gånger förr, men jag hade aldrig fixat det utan henne. Hon var min klippa på gymnasiet. Det var hon som hjälpte mig att fixa vårdkontakter, lade upp planer hur jag skulle klara det på egen hand när det sket sig med vården, skjutsade mig till sjukhuset när jag behövdes läggas in, ledde samtalet med mina föräldrar när allt skulle berättas, lyssnade på mig när jag behövde lätta mitt hjärta, pratade med mig när jag grät för mycket för att få fram ett ord, gav sitt privata telefonnummer för att jag skulle kunna ringa under sommarlovet, brydde sig så mycket att jag fick dåligt samvete, pratade med lärare, lät mig komma dit så ofta det gick, tog mig på allvar när jag inte gjorde det själv... Och framförallt; hon förstod mig. 


Jag minns så väl första gången vi sågs och jag berättade lite ytligt om det som hade varit de senaste 3-4 åren med maten och träningen. Det var verkligen bara lite kortfattat och det mesta var underdrift, men ändå sa hon direkt efter att jag hade berättat att "det finns ett ställe som heter Ätstörningsmottagningen". Bara direkt så där. Och jag som trodde att ingen skulle förstå, eller ens bry sig, för det syntes ju inte längre, det kunde väl inte vara så farligt. Men hon förstod mig. När det kändes som att ingen vuxen förstod, så förstod hon (okej jag var ju formellt sett vuxen då, men ni fattar). Hon såg igenom min fasad och sedan dess fortsatte hon att stötta mig. Jag har tackat henne många gånger, men jag tror aldrig hon eller någon annan riktigt kommer förstå vad hon har gjort för mig, hur mycket det har betytt.

En av de få dikter utan rim. Men ja, denna skrev jag där i slutet av 2013 när jag i ett halvår hade träffat den här personen som har hjälpt mig så mycket, som har räddat mitt liv.


Första mötet i öppenvården

I onsdags var jag på min första riktiga öppenvårdsträff med min behandlare. Vi har tidigare setts när jag har varit inlagd på avdelningen, men då har vi typ promenerat - i onsdags pratade vi. Det var mest planering och information typ så jag fick väl inte så mycket uppfattning om det hela, men det verkar som att jag ska få ta en hel del beslut och det hatar jag verkligen, mvh ambivalent. Minns inte riktigt vad han frågade om förutom hur jag ville att behandlingen skulle se ut och vad jag ville ha hjälp med. Ja...inte vet jag. Jag vet knappt om jag vill ha hjälp alls. Det känns inte riktigt som att jag längre har något konkret att få hjälp med, som det till exempel var med maten. Jag fick som uppgift att göra en problemlista, vilket i sig typ blev ett problem haha. Nä men det är så himla svårt! Inte vet jag vad som räknas som problem. Eller om det är ett problem för mig, är det ju ett problem, men jag vet ändå inte vad jag ska skriva och inte. I och för sig sa han att jag fick skriva hur lite eller mycket jag ville och att vi ändå skulle behöva prioritera vissa problem, så på så sätt spelar det väl kanske inte så stor roll om jag skriver alltifrån livshotande problem till lite mindre, mest störiga sådana. Nåväl, det ska väl gå på ett eller annat sätt. Ska ses igen om två veckor. Det känns bra, inte alltför tätt. För jag vet inte riktigt vad jag ska prata om. Känner mig så medveten om det mesta; vad jag ska göra, hur jag ska göra, vad som händer när jag gör på ett visst sätt... Det känns bara som att jag måste bestämma själv att jag faktiskt ska gå efter det där jag vet. Och jag är inte säker på att jag behöver hjälp med det. Eller någon hjälp alls. Det är vad jag känner just idag - och den senaste tiden -, men vem vet, det kan ju ändra sig.

Plockade skräp på tågrälsen på Storheden i onsdags på jobbet...något triggande kan man ju säga. Fast samtidigt lugnande, för jag tycker - och har typ alltid tyckt - att tågrälsar är så himla vackra.


Också berättade jag lite om den senaste tiden

Nästa vecka har jag läkarsamtal och skulle behöva vara ledig från jobbet för jag måste sova en natt på sjukhuset. Denna vecka är jag ledig på fredag för vi ska iväg till Kuoksu så jag jobbade heldag idag för att väga upp det, men det kändes fel att fråga om det till nästa vecka också. Jag kände att jag behövde berätta som det var för att förklara varför. Igår på jobbet blev det något fel på alkolåset i bilen så jag fick skjuts av min chef. När vi satt där ensamma, såg jag det som ett perfekt tillfälle att ta upp detta, så efter lite väl många om och men, sa jag bara lite kort att jag hade legat inne på sjukhus de senaste tio månaderna, att det är därför jag bara jobbar halvtid och att jag har ett läkarsamtal i Piteå så jag skulle behöva vara ledig på fredag och jobba en heldag om det gick bra. Han tog det bra och sa att det absolut skulle gå att fixa.

På morgonen när vi satt och drack kaffe/te i personalrummet frågade en kollega (hon som jag hade som handledare när jag jobbade där första gången som feriearbetare) vad vi gjorde på Framnäs, vilka områden vi hade gått igenom innan jag slutade. Och helt naturligt kunde jag säga att jag inte hade gått på skolan det senaste året eftersom jag har varit inlagd på sjukhuset. Hon sa att hon hade förstått att det var något eftersom jag jobbar halvtid, men inte att jag har varit på sjukhuset. Sedan frågade hon lite saker och det kändes så bra att jag kunde prata så avslappnat om det. När vi kom in på att jag bodde hos mina föräldrar nu när jag jobbar kunde jag även säga att jag inte var helt utskriven ännu, utan bara på permission och att eftersom jag är på tvångsvård får jag inte vara själv förutom då jag jobbar. Hon var väldigt förstående och det kändes bra att prata med henne eftersom jag ändå känner henne väl sedan innan (de flesta andra har jag bara träffat några gånger eftersom jag bara har varit i Sunderbyn tidigare). Det kändes även otroligt bra att jag kunde ta upp det i ett tillfälle där jag faktiskt inte ville ljuga, och prata om det utan att skämmas. Även om det kan vara obekvämt för många att höra (inte för att hon verkade känna så) tror jag det är viktigt att de som vågar vara öppna faktiskt kan säga det utan skam och på ett neutralt sätt för då kanske andra också förstår att det inte är något att skämmas över. 

Det kändes bra att jag kunde berätta för både min chef och kollega - inte för att jag kände mig tvungen, det vet jag att jag inte är för ingen behöver veta det om mig bara för vetandet skull. Men att i dessa två situationer, helt naturligt kunna berätta det här för att jag kände att det kunde vara till nytta, det kändes både rätt och som att det var helt frivilligt, utan tvång. Jag känner mig faktiskt lite stolt över att jag kunde vara så avslappnad och säga det utan skam i kroppen trots att min verklighet har sett, och ser, ut som den gör.

Satt nyss för övrigt på bron i solen i bara sport-bh på överkroppen. Att kunna göra det ensam i mitt rum är ett stort plus. Att kunna göra det där någon annan kan se är ett ännu större plus. Att kunna sitta här och se magen falla över byxkanten och försöka vara bekväm i den känslan trots att det finns en hel del tankar som säger att kroppen är ful, fel och förfärlig, det är fan en seger! För det är så lätt att när en känner obehag, direkt försöka fly från den känslan. Jag är inte totalt bekväm i min kropp, absolut inte, men just idag vågar jag stanna kvar i den där obehaget och skammen, ifrågasätta det och reflektera över varför jag känner och tänker som jag gör. Jag hörde att postbilen kom och tänkte gå och hämta in posten. Sket i att ta på mig tröjan för att utmana mig. På vägen till brevlådan märker jag hur jag automatiskt drar in magen när jag går och sedan tänker "vad fan!" och släpper på magen. Jag vill ju bli bekväm, visa att det är okej att se ut på andra sätt än idealet och att en ska låta sig ha på sig vad en vill. Magen finns där och jag försöker acceptera det.


Dubbelmoralen visar sig...

...och det gör att jag skäms. Jag pratar och skriver om att det är så viktigt att prata om psykisk ohälsa, vara öppen och inte skämmas; ändå är jag knäpptyst och följer normen att en ska känna skam och knipa igen käften om sina erfarenheter och åsikter. Jag har alltså inte sagt något om någonting egentligen. På jobbet alltså - inte ens till min chef. När vi pratade i telefon när han erbjöd mig jobbet sa jag att "det hade hänt lite grejer" som gjorde att jag bara kunde jobba halvtid. Sedan har jag inte sagt något. Kollegorna har givetvis frågat vad jag gör nu och jag kör på det som var tänkt att jag skulle göra: Framnäs. Det har pratats om det här året, innan jobbet började. Det har pratats om förra året och dess händelser. De undrade varför jag inte jobbade förra sommaren, men där sa jag faktiskt en del av sanningen: jag var sjuk. Än så länge har igen frågat varför jag jobbar halvtid så jag får väl se hur jag gör om det inträffar. Också sedan är det bara mycket i allmänhet jag får mörka med för att sanningen inte ska komma fram; inte berätta exakt som det var, dra lite vita lögner osv. Dock när det kom på tal om gamla rutiner och mitt jobb i Sunderbyn sa jag faktiskt någoting. Jag berättade lite kort om ECT:n, eller sa typ att man fick ström i hjärnan och att jag på grund av den har tappat jättemycket av mitt minne och blivit lite glömsk, så jag kommer inte ihåg så mycket av vilka ytor jag ansvarar över i Sunderbyn t ex. Kollegan jag jobbar med som var med, förutom chefen, sa att "nä men nog kommer du ihåg" och jag typ "alltså jag kom inte ens ihåg hur gammal jag var". Då verkade han förstå lite bättre, men jag tror ingen riktigt kan förstå om en inte har varit med om det. Dessutom är det ju olika för alla så det är nog bara en själv som förstår till fullo.


Egentligen skäms jag inte. Inte det minsta faktiskt. Kanske 1% av 100. Jag har varit, och är delvis fortfarande sjuk och har behövt vård för det. Men jag är rädd. Rädd för att jag inte vet de andras syn på ämnet och vilka fördommar och felaktig fakta de kan besitta. Så jag är rädd att det ska påverka mitt arbete. Att jag, om jag hade sagt där i slutet av mars att jag bara kunde jobba halvtid för att jag låg inlagd på psykiatrin, inte hade fått jobbet. Om jag hade legat på sjukhuset för någon fysisk åkomma i tio månader är jag säker på att jag hade vågat säga någonting - både när de frågade vad jag sysslade med och när jag sa att jag bara kunde jobba halvtid.

Jag vet väl inte om det är nödvändigt att de vet egentligen, men någonstans tror jag att det kan vara rätt viktigt för att förklara vissa grejer. Som att jag kanske inte kan jobba exakt lika fort som förut (dvs "som en maskin", för att citera en kollega), eller varför jag jobbar halvtid, eller att jag inte orkar lika mycket som förut pga att jag har varit helt inaktiv i tio månader, eller vad som helst. På något sätt hade det känts skönt att få det ur sig, i alla fall till chefen, men jag vet inte om jag vågar. Här vågar jag skriva vad som helst iprincip, jag kan nästan berätta allt, men när det kommer till sådana där situationer där jag vet att det jag säger kan påverka något viktigt, ja...då är det svårare. Jag vet inte hur det är med mitt jobb, men nog vet jag - om än det inte borde vara så - att diskriminering av folk med psykisk ohälsa förekommer inom arbetsmarknaden. 

Jag skäms alltså över att jag agerar som att jag skulle skämmas. Men förhoppningsvis vågar jag kanske ta steget när passande läge kommer. Dubbelmoralen flödar, men jag försöker vara snäll mot mig själv och tänka att jag inte kan vara så där öppen hela tiden. Jag måste också få kunna tveka och oroa mig över vad folk kan tänka om att jag är psykiskt sjuk.


Ett läkarsamtal med ett otroligt slut

Alltså. Jag hade läkarsamtal igår med chefsöverläkaren, min nya behandlare, min kontaktperson från avdelningen och mina föräldrar. Och ja, vad ska jag säga? Jag var otroligt nervös för det var så mycket som skulle bestämmas och trots att jag nästan förstod vad som skulle sägas, vågade jag ändå inte tro på det. Vi pratade lite om hur det har varit, hur det är nu och mina framsteg och det är en sådan obeskrivbar känsla att se de andra bli glada över vad som faktiskt har förbättrats. Att få en kram av överläkaren, som bar ett stort leende, och se henne glädjas så över alla framgångar jag har haft den senaste tiden kändes så bra.


Det blev ingen nedtrappning av medicinen nu när allt fortfarande inte är helt stabilt, men nåväl. Jag vågade inte nämna något om min fd. psykolog och DBT för att min nya behandlare var med, men vi ska nu börja med vanliga samtal så då kanske det ger mer. Jag ska försöka ge det en ärlig chans.

Men till den viktiga delen av samtalet... Jag ska börja jobba på måndag så jag fick en lång permission på tre veckor för att sedan, om allt har gått bra, kanske få ännu en lång permis och sedan bli utskriven så småningom. Det känns helt makalöst att kunna lämna sjukhusets väggar imorgon och vara borta tre veckor! Förvisso inte själv utan med mamma och pappa, men friheten ska jag nog få smaka på inom sinom tid. Precis som läkaren kände, känns det även för mig både roligt men samtidigt nervöst. Det ska bli skönt att få börja jobba, faktiskt göra något och känna att jag bidrar med något istället för att bara ligga i en säng och ruttna bort typ. Fast det har ju samtidigt kanske varit det jag har behövt den senaste tiden. Att få testa mina vingar nu ska bli otroligt speciellt, men även spännande. Det känns nervöst eftersom jag inte vet hur det kommer gå, men det är ju rätt skönt att jag vet att jag har avdelningen att komma tillbaka till om det skulle krisa. Jag vet inte om jag skulle våga, men samtidigt har jag ju faktiskt blivit bättre på att berätta hur det är så kanske kan jag lättare ta hjälp. Förhoppningen är ju dock att mitt mående ska vara så stabilt att jag inte behöver åka tillbaka - på tre veckor!!!



Vad förändrades?

Nu efter tio månader bakom sjukhusets låsta dörrar tänker jag tillbaka lite på hur det har sett ut och vad det är som faktiskt har förändrats sedan jag blev inlagd, bältad, tvångsinjecerad, fasthållen och allt däremellan. För trots att det känns som att det mesta har stått still, har det ju faktiskt gått framåt på vissa plan. Det har varit mycket mörkt majoriteten av tiden och fullt av tvång och självskadande i olika former, men någonstans vände det faktiskt - ytligt sett i alla fall. Det är ju inte så att mina tankar bara försvann helt pang poff, jag menar, jag har ju tankarna fortfarande, men det jag tror hjälpte mycket är att jag kom till ett litet vägskäl där jag var tvungen att välja, och att jag då valde, med visst motstånd, vägen som inte innehöll destruktivitet; inte utan kamp såklart, att bli bättre i huvudet kräver mycket insatser både utifrån och inifrån. Jag tror att det kom in en vilja med i bilden att ändra mitt beteende när det börjades prata om personlig assistent och boende. Att ha en personlig assistent vid sin sida hela tiden kändes som ett straff när man har behov av ensam tid och dessutom tycker det där sociala är otroligt jobbigt. Det förslaget lades dock ner efter ett tag då det kom fram till att det inte längre gick pga nya bestämmelser och sådant, men då kom istället boende på tal - och jag blev livrädd. Det som skrämde mig mest var givetvis att sälja min älskade lägenhet som är min käraste ägodel och som jag verkligen känner att jag måste få leva i om jag ska leva. Att flytta till ett boende där flera andra bor och det finns folk som har koll på en kändes verkligen inte heller som en situation jag kunde se mig i. Det blev helt enkelt så att jag bara såg den där vägen utan destruktivitet om jag nu skulle välja att leva, för jag insåg att om jag fortsatte som jag gjorde och lät känslorna och tvånget styra, ja, då skulle det sluta med att jag hamnade på boende. När jag fick veta allt det här skadade jag mig flera dagar i rad, efter en rätt lång tids uppehåll, just på grund av det jag fick veta. Personalen sa att jag måste visa att jag kan klara mig själv, och det genom att bland annat inte skada mig. Efter den kalabaliken och de orden förstod jag att det kanske fanns en chans att jag kunde påverka chefsöverläkarens tankar, att det i alla fall var värt ett försök. Så jag kämpade. Det var nog egentligen min rädsla för vad som skulle hända som gjorde, och fortfarande gör, att jag är i den situationen jag är i där det inte längre pratas om boende. Nog för att chefsöverläkaren till en början sa att det antingen var personlig assistent eller boende som gällde för hon tänkte absolut inte släppa hem mig till min lägenhet, men jag antar att mitt hårda jobb, som jag faktiskt har lagt ner på att förändra mitt beteende, har betytt, och betyder, mycket. Jag har fortfarande massvis med suicidtankar, det förnekar jag inte, men jag valde den här vägen att leva, för att leva som jag skulle få leva om jag fortsatte som jag gjorde, det vill jag verkligen inte. Om jag nu ska leva är en annan femma (fast jag har lovat, så nog ska jag göra allt för att göra det, men mina tankar går fortfarande så och jag skriver som jag tänker), men än så länge ska jag det i alla fall och jag jobbar verkligen stenhårt för att det ska gå och att jag ska få leva på mitt vis och efter mina villkor.


Med detta inlägg menar jag inte att problem och sjukdomar försvinner bara man bestämmer sig, för det krävs så mycket mer, men givetvis är vilja en del av det. Jag vill bara inte att någon ska tro att jag ser psykisk ohälsa som ett val, för det är det absolut inte, det är något en drabbas av. Förhoppningsvis förstod ni det, men ville bara förklara för säkerhets skull. Jag tror att min rädsla jag fick när det börjades prata om boende och det har varit en hjälp för att kämpa emot alla självskade- och tvångstankar, en motivation till att faktiskt försöka och något som gav en anledning, ett litet hopp om att jag kunde förändra. Sedan har all hjälp jag har fått här på avdelningen från skötare, sjuksköterskor, läkare och behandling - framförallt ECT:n - varit den största delen till att jag överhuvudtaget fick en grund att stå på så att jag kunde börja kämpa.

Nog ser till och med jag en förändring även på min utsida om man jämför med dessa bilder från januari. Som sagt har inte mina suicidtankar försvunnit, men nog mår jag bättre än vad jag gjorde i till exempel vintras. Och det tycker jag man ser på dessa ärliga bilder.

(OBS OBS OBS, med "ärliga" menar jag att jag inte försökte klistra på ett falskt leende på någon av dem, utan jag tog fram kameran och knäppte av. Annars är det ju lätt att feaka och då kan man oftast inte se. För man ser sällan att någon mår dåligt, men det kan synas och det vill jag visa med de här bilderna.)


I know I shouldn’t think about you, but I do, all the time

Jag vet att jag inte borde tänka på att köpa tabletter. Jag vet att jag inte borde tänka på andra sätt att ta livet av mig. Jag vet att jag inte borde låta sådana tankar få greppet om mig.

Men jag gör det.
Jag försöker distrahera mig hela tiden, tänka på annat, men tillslut blir tankarna så starka att de kväver mig. Varje del av varje dag får mig att tänka på sådant jag inte ska. Sådant jag inte får tänka på.
Jag har inga planer på att göra något, inte alls, så det är ju egentligen helt ofarligt. Men ack så jobbigt. Jag gör ständigt försök till att tränga undan dem, att hitta nya vägar runt dem, att tänka på vad som helst utom på dem, men det kommer ständigt sådant som påminner mig, som får mina tankar att komma tillbaka till sådant mörkt jag inte får tänka på. 
Kanske är det så här jag kommer behöva leva den närmaste tiden; med sådana här tankar som hela tiden stör, som hela tiden är där och gör allt så mycket svårare. Jag vet inte om jag ska acceptera att det är så här och försöka hantera det, eller om jag ska kämpa för att få bort dem. Just nu vet jag helt ärligt inte vilket. Vad jag vet är att jag inte borde låta mina tankar vandra den mörka vägen, men det är ju egentligen inte det att jag "låter" dem, för de är ju så starka och jag gör allt för att få bort dem. Tydligen är det inte nog.
Nu vill jag gå och sova för att slippa alla tankar, men medicinen kommer 20.00 och det är lite väl tidigt - till och med för mig - att lägga mig 17.50. Men så småningom får jag väl släcka ögonen. Ska ta och läsa min Buffybok som jag köpte när jag var i Stockholm när jag, mamma, moster och hennes man tog en dagstripp dit under min förra långpermis.


En ånger jag inte borde ha

TRIGGERVARNING: självmord, typ


Det här är inget positivt inlägg. Inget jag egentligen vill skriva. Men jag vill samtidigt berätta hur det faktiskt är och saker jag faktiskt tänker, utan att det ska behöva vara positivt och muntert. Jag hymlar inte med att jag fortfarande har tankar på att dö, för det har jag, bara det att jag inte har några som helst planer eller att det finns någon risk att något skulle hända.
Men det finns något jag ångrar.
Att jag inte kämpade emot.
Den där kvällen/natten den tredje/fjärde februari, när jag redan hade haft tabletterna i min kropp sedan dagen den första februari. Då pappa av någon anledning fick för sig att något var fel och kollade mina kontoutdrag och såg att jag hade varit på Apoteket under min korta timmpermission jag fick själv. 
Jag har som sagt inga planer på att göra något liknande igen, men så här i efterhand ångrar jag hur jag agerade.
Jag ångrar att jag ens gick med på att åka till sjukhuset när pappa kom in mitt i natten i mitt rum (jag hade ju permis hos dem då) och påstod att jag hade köpt tabletter. Jag ångrar väl inte direkt att jag erkände eftersom jag inte kunde göra så mycket annat då det var rätt uppenbart då han hade läst det på min internetbank, men jag ångrar att jag inte vägrade att åka till akuten. Väl där ångrar jag att jag sa något alls, att jag lät dem ta prover på mig, att jag lät dem sy fast den där slangen i min hals och att jag lät dem sätta igång droppet med motgiftet. Sedan ångrar jag att jag inte bara slet av mig droppet och vägrade att ta emot det. Jag ångrar att jag lät dem sätta igång alla andra dropp också. Jag ångrar även att jag försökte äta trots att jag inte ville ha, bara för att personalen sa att jag skulle det för leverns skull. Jag ångrar att jag drack när de tvingade mig att göra det för att hjälpa njurarna. Jag ångrar att jag lydde personalen på 25:an att fortsätta få i mig vätska. Jag ångrar att jag var så "snäll" på IVA, att jag bara gjorde som de sa (efter en dels tjat, men ändå). 
Jag önskar att jag gick emot. Att jag gjorde som jag ville. Då kanske det otroligt dåliga i min kropp med leversvikt, njursvikt och allt det nu var blivit ännu sämre, och i min värld då bättre.

Jag vet att jag inte borde tänka på det här, eller tänka så här; ungefär som att jag inte borde tänka på köpa tabletter. Men det är svårt. Jag har det svårt med att släppa det när jag nu i efterhand fått veta att det var väldigt allvarligt.

Jag ångrar helt enkelt bara att jag var samarbetsvillig när jag egentligen inte alls ville ha den hjälpen. Jag ångrar att jag inte sa ifrån redan när jag låg där i min säng och blev väckt av pappa.

“A doodle. I do doodle. You too. You do doodle, too.”


Ett bättre läkarbesök

Jag fick en ny tablett imorse som jag inte hade en aning om vad det var. Fick dock träffa läkaren nu på eftermiddagen och hon ursäktade sig att hon inte hade hunnit informera mig om den innan jag fick den. Jag fick ju något krampanfall på avdelningen, förra året tror jag det var, och efter det har jag gjort flera EEG-undersökningar och de har tydligen visat att jag har epilepsi. Dock har jag ju inte haft några mer anfall, men jag fick veta att det även kan visa sig som frånvaroattacker typ och jag undrar om mina "svimmanfall" som jag får ibland har något med det att göra. Nåväl, jag måste i alla fall ta de där tabletterna tills jag dör typ. Som hon förövrigt påpekade att hon hoppades på att det skulle bli om många, många år. Jag ska även få någon injektion med järn för att jag hade väldigt låga värden. Anledningen till att jag inte får tabletter är på grund av att inte belasta levern så mycket på grund av överdosen i vintras som gjorde väldigt mycket skada. Läkaren sa att det kan hjälpa mot min yrsel också, så det kändes väldigt skönt för jag blir nästan yr så fort jag reser mig upp, och ibland kommer de där "svimningsanfallen/ryck-och krampanfallen". En blir ju också rätt trött om en har järnbrist så kanske får jag upp min ork en aning. Får hoppas på det.


Vi pratade även om planer framåt och även om utskrivning vilket kändes så skönt. Jag ska få längre och längre permissioner och eventuellt en på fyra veckor när jag börjar jobba och om den går bra kan jag komma att bli utskriven - och då utskriven, inte ÖPT. Det känns helt otroligt. Så härligt, men ändå lite skrämmande. Mest härligt dock. Något annat som kom upp på tal var öppenvården och hur jag vill att den ska vara - och jag vet faktiskt inte. Jag vet inte ens om jag vill gå kvar. Jag vet inte, men det känns bara olustigt. Kanske beror det på att jag har varit i kontakt med sjukvården rätt länge att jag bara vill klippa all kontakt direkt eller kanske beror det på att jag inte vill vara i kontakt med något som tyder på att jag är sjuk. Jag vet inte heller hur jag vill göra med medicinen (som jag får mot självmordstankar och tvånget). Helst av allt vill jag ta bort den för jag tror inte att den fungerar. Samtidigt blir jag rädd att den fungerar och att allt kommer gå åt skogen med mitt huvud om jag slutar med den. Åh, jag vet inte. Jag är så otroligt dålig på att koppla sådant. Dock tror jag mer på det läkaren berömde mig för, att jag har gjort det här jobbet själv. För inte gör jag allt det här jag gör för att jag mår bättre; jag gör allt för att jag har lovat att välja livet även fast det tar emot. Så det talar ju ändå för att medicinen inte gör så mycket.

Det var ett bra läkarsamtal idag - som det oftast är med överläkaren. Det är så otroligt skönt här på avdelningen att det är en och samma läkare så man slipper träffa någon ny varje gång som man inte ens känner. Visst har de två läkare jag har träffat kontinuerligt varit borta eller sjuka någon gång och jag har fått träffat någon annan, men det är otroligt få gånger det har hänt, kanske en eller två. Mest känns det som att jag har träffat överläkaren och hon är verkligen jättebra så jag är sjukt glad att hon jobbar här. Visserligen har hon tagit en hel del beslut jag inte har gillat, men jag har ändå på någon nivå förstått dem. Idag var det som sagt ett väldigt bra samtal och det var skönt att se henne bli så glad över det som har hänt den senaste tiden. Dock har jag svårt att se det som har gått framåt för jag vet vad som rör sig i min hjärna, men ser det bra ut är det ju i alla fall något. Jag säger inte att det som kryllar inombords är självmordsplaner för det har jag inte. Jag har bara massvis med andra mörka och negativa tankar, men jag jobbar ständigt med dem just på grund av det jag har lovat mina nära: att välja livet. Jag förstår att hon är nervös över att släppa mig och rädd att jag spelar ett trick med henne för jag säger alltid att det är bra, oavsett hur det känns. Det är inte bra, men det är okej - och det är mer än positivt. Nu säger jag dock inte att jag vill dö - även fast jag vill det -, men nu säger jag inte det för att jag har inga som helst planer på att göra något, vilket jag hade förut. Det enda jag vill just nu är att komma hem till mamma och pappa, jobba och försöka arbeta bort mina mörka tankar som ständigt rör om i mitt huvud, som inte borde vara där, som inte gör mig något gott.

Bara för att jag saknar mina svin.


Åh, saknade frihet

Jag saknar så att vara fri. Sedan i juli förra året har jag iprincip varit under uppsyn hela tiden - både på sjukhuset och permissioner. Jag kan inte gå ut på en promenad från sjukhuset själv. Jag kan inte gå till tandläkaren (som ligger i sjukhusets byggnad) själv. Jag kan inte gå ut med hunden själv. Jag kan inte gå till en kompis själv. Jag kan inte sitta i bilen och vänta medan någon av mina föräldrar går iväg och gör ett ärende. Jag kan inte gå på stan själv. Jag kan inte ens sitta ute i väntrummet på hälsocentralen när mamma tar några simpla blodprover utan att behöva följa med. Och jag är trött på det. Att hela tiden vara under uppsikt. Om jag inte är på avdelningen med massvis med personal runt omkring mig så är jag hos mamma och pappa som hela tiden har koll på mig. Tillslut kommer jag väl få förtroende att vara kortare stunder själv, men det känns som en evighet tills dess och jag har inte tålamodet. Jag orkar inte kämpa mig igenom en till dag som ser ut som så att jag ständigt måste vara under uppsikt. Jag mår inte bra som i "jag vill leva" och allt jag gör nu är bara för att jag vet att det kommer ge mig frihet så småningom - inte för att jag känner mig så positivt inställd till livet just nu. Egentligen orkar jag inte vänta så länge som jag kommer behöva göra, men ska jag leva, som jag nu ut lovat, måste jag se till att jag har något att leva för. Jag vill ha den där friheten när jag väl får den. Det är därför jag har fixat jobb. Det är därför jag har fixat skolan. Inte för att jag vill något just nu mer än att lägga mig raklång och ge upp, utan för att jag måste ha något när jag får den där friheten. Åh, saknade frihet.



Mycket ångest och starka tankar

Har så mycket ångest hela tiden och då blir tankarna ännu starkare. Hanterar ångesten på ett icke-destruktivt sätt, men det är jobbigt. Allt jag vill är att ge vika för tankarna och bara följa dem. Men jag vet att jag inte får. Idag går jag på en jättelång permission över påsken och ännu längre. Jag ska sköta mig och hoppas på att ångesten minskar och att tankarna går att hantera. Förhoppningsvis känns det bättre när jag kommer utanför de här väggarna - även fast det inte alltid gör det. 



Det andra som sades

Det andra som togs upp på mötet när utredningen sammanställdes och jag fick mina diagnoser, var ju som sagt något jag inte gillade. Egentligen är det ju bara för att hjälpa mig, men så fort jag själv hörde från läkaren att hon inte skulle skriva ut mig själv, utan att det handlar om antingen boende eller personlig assistent, då frös allt inom mig till is. Jag vill verkligen inte! Jag har kämpat så den senaste tiden med att komma fram till någon någorlunda långsiktig plan efter att jag har blivit utskriven (som inte innefattar att ta mitt liv) - och jag har gjort det (!) -, men efter jag fick veta det här bara rasade den planen för jag kan fan inte tänka mig att göra något med en främmande människa tätt efter mig. Det kan vara nog jobbigt att umgås med folk jag känner just för att jag behöver min egentid, så att aldrig få vara ensam, utan att hela tiden ha någon hos sig, känns inte lockande alls. 


Det ska vara ett möte med kommunen nästa vecka där bland annat detta kommer tas upp. Jag kan väl inte säga att jag känner mig så positiv till allt detta. Boende skulle aldrig fungera eftersom jag vägrar att lämna min lägenhet och personlig assistent känns så himla läskigt eftersom jag ogillar sociala situationer och då att behöva hänga med någon 24/7 gör mig typ gråtfärdig. Jag förstår att jag har tur, att de vill ge mig hjälp, men nu tycker jag att jag får för mycket hjälp. Jag vill bara att den här tiden ska vara över, att jag slipper allt detta. Och jag ska inte ljuga när jag säger att detta har fått mig tillbaka på banan "det är lika bra att jag dör". Jag vet att jag inte får tänka så, men jag har inte kontroll över mina tankar. Och jag vet att försöka inte duger. Jag måste bestämma mig, men sådana här förändringar och omställningar rör om det alldeles för mycket i mitt huvud för att jag ska kunna ta det på ett lugnt sätt. 

Nu är jag i alla fall på permission hos mamma och pappa och jag ska försöka tränga bort allt ont och mörkt för just nu orkar jag verkligen inte med det.


Och plötsligt förstår jag varför jag har blivit som jag är


Autism. Tvångsmässigt personlighetssyndrom.
Nu är utredningen klar och två diagnoser är fastställda. Jag kan inte påstå att jag fick ut så där jättemycket från mötet idag, men det känns skönt att det äntligen är klart och att jag har fått ett svar. Jag fick inte så mycket information om diagnoserna som jag hade hoppats på och jag är väl inte riktigt insatt i dem och vad de innebär för mig. Mer genomgående kommer det bli om någon vecka vilket ska bli väldigt skönt, men nu vet jag i alla fall varför jag i mitt liv bland annat har känt mig så annorlunda. Varför sociala situationer har varit så knepiga. Varför jag alltid har känt mig så socialt inkompetent. För att det sociala samspelet är en svårighet. Att jag är så otroligt tvångsmässig kring vissa saker får ju också sin förklaring här, att jag till exempel har så svårt att sluta med saker när jag väl har börjat och det blir bara mer och mer. Andra svårigheter finns ju också, men som sagt har jag varken fått så mycket information eller förklaringar, så ett längre och mer ingående inlägg kommer väl så småningom. Det känns inte direkt jobbigt att ha fått dessa diagnoser, men det känns jobbigt att inte vara så insatt. För om jag hade varit det hade jag förmodligen fått mer svar, men jag ska vänta tills vi går igenom utredningen riktigt och försöka läsa lite själv.

Innan och under utredningen har jag tänkt att om det är något så är det något, och om det inte är något så kan man utesluta det. Nu visade det ju sig vara något och då kan man ju utgå från det och sedan se vilka insatser som behövs och var man ska börja ge rätt hjälp. Jag är glad att utredningen äntligen är klar för visst ger det mig något att få veta det jag har fått veta idag, och det ger mig förhoppningsvis ännu mer när jag får veta mer ingående vad allt handlar om och hur mina svårigheter passar in. Det blev sagt andra saker på mötet också som jag verkligen inte gillade, men det tar jag en annan gång för just nu mår jag för dåligt bara genom att tänka på det.


Efter mötet

Nu har jag fått permission och det känns rätt bra än så länge. Mamma och pappa var på möte idag med överläkaren och en annan läkare och, som jag förstod det, sades det ungefär sådant som jag redan visste. En sak som verkade mer bestämt nu är som när jag fick höra om det var att jag inte kommer bli utsläppt härifrån ensam. Det pratas om eventuellt boende eller personlig assistent. Alltså nej. Verkligen nej. Om jag nu ska försöka leva (som jag lovade mina nära efter den senaste överdosen som höll på att ta livet av mig), så måste jag då leva i min lägenhet - ensam. Dock verkar det ju inte som att det ens blir tal om det. Det, om något, får mig ju inte att vilja leva precis. Jag förstår bara inte hur det skulle fungera, jag behöver min egentid. Jag förstår inte heller hur det kunde bli så här. Klarar jag mig inte själv? Anses jag inte klara mig själv? Åh vad detta störde mig. Jag hoppas det inte blir något utav allt det här snacket. 


Något annat jag fick höra att de sa på mötet var att läkarna trodde DBT skulle vara bäst för mig. Dock har de ju inte det i Piteå så det blir ju lite svårt, men jag hade så gärna viljat gå det igen och ha min gamla psykolog för hon var verkligen så himla bra. Hon ställde de där frågorna som det krävdes litervis med tårar för att svara på, men det gav så mycket och en kom verkligen in på djupet. Om det hade gått att ha något slags samarbete mellan Luleå och Piteå hade det ju varit toppen, men jag tror inte det fungerar tyvärr.

Annars då? Jo jag har den här permissionen att försöka njuta av innan jag ska tillbaka till avdelningen igen. Pappa fyller år imorgon, men annars vet jag inte riktigt vad som händer. Nästa vecka är det möte på tisdag och då får jag, som jag förstått det, veta sammanställningen av diagnosutredningen, vilket ska bli skönt. Får väl se vad den visar, men det ska bli skönt att det är över liksom.


Från en full hjärna

Jag har verkligen ingen som helst plan på vad jag ska skriva. Egentligen vill jag väl inte skriva, men jag gör det för att det är som en vana. Varför jag inte har skrivit mycket på sista tiden är för att jag vill vara ärlig i mitt bloggande, mitt berättande av min resa, men just nu känns det inte som att jag kan det. Jag vill skriva peppande inlägg där jag talar om att jag kämpar men att det är värt det. Där jag har något slags mål med allting, någonstans jag vill komma.  Eller något sådant. Nu ligger gråten i halsgropen och den ligger där så fint - men utan att komma ut till riktiga tårar. Jag önskar att jag var en sådan där som kämpade, som kunde inspirera andra - eller som på något sätt i alla fall kunde ta nytta av allt mörkt en har varit med om -, men det enda jag gör är att skriva och sprida en massa negativitet hela tiden så därför håller jag mig undan skrivandet så mycket jag kan. Jag håller mig väl undan från det mesta. Hur jag ska hålla mig undan från mig själv har jag inte löst ännu, men att försöka sova så mycket som möjligt är det som har fungerat bäst hittills. Ibland blir tankarna så starka att de kväver mig och jag vet inte hur jag ska hantera dem annat än följa med, vilket i sin tur skapar så otroligt mycket ångest för jag vet att jag inte kan göra så. Jag vet inte ens vad jag skriver, men helt ärligt var det rätt skönt att skriva den här gången med - trots att det inte var det där peppande inlägget jag önskar att jag kunde få fram. 


Något mycket positivt var permissionen i helgen där jag och pappa var och åkte slalom i det fina vädret!


Givande läkarsamtal

Hade tidigare idag ett väldigt bra, och långt, läkarsamtal med chefsöverläkaren. Fick veta en massa om vad som händer och hur de tänker och det är verkligen jätteskönt att ha lite koll. Mycket var "kanske" så det kommer någon annan gång när det är mer säkert, men det är i alla fall behandlingskonferens nästa vecka eftersom mitt LPT går ut snart. Där ska det väl bestämmas vad som händer framöver och om det ska bli något mer LPT och så. Inför det där ska jag tydligen tänka på mina kort- och långsiktiga mål som jag ska framföra. Jaha...får väl se hur bra det kommer gå att både ta fram mål som jag inte har och sedan få fram det muntligt.

Jag ska även få testa på en ny medicin - eller snarare om jag vill - som kanske kan vara ett sista försök i medicinsk väg. Tydligen har jag provat på en massor med olika mediciner, men det är så klart inget jag kommer ihåg, förutom två. Åh, trots att ECT:n gjorde så mycket bra för mig, hatar jag att mitt minne är så påverkat. Nåväl, jag får i alla fall välja själv om jag ska testa någon av de här medicinerna (eller båda om en visar sig inte fungera) och jag blir galen på dessa val. Hade nästan önskat att jag blev tvingad. Inte vet jag om jag vill testa några mediciner när jag varken har livsgnistan eller tron på mediciner, men jag ska alltså välja. Jag fick med mig en liten bunt med papper om dessa två så jag ska väl ta och läsa igenom dem innan jag behöver börja bestämma om jag ska testa eller inte. Känner nästan en skyldighet att testa trots att mitt hopp är som bortblåst. För tänk om de fungerar, då kanske det händer något annat. Något annat än det här.



Värdefulla handlingar och frustration över LPT:t

Snart är äntligen denna dag över också (ja det är den högsta önskan varje dag jag vaknar: att dagen ska ta slut), men först väntas något som betyder så mycket för mig: besök av mamma och pappa. Egentligen skulle de inte komma, i alla fall inte första delen av den här veckan, men efter ett samtal med mamma tyckte hon att jag behövde lite besök. Gulle. Så det känns bra att ha det att se framemot. Annars har väl dagen varit som den har varit. Försökte sova så länge som möjligt och det gick ju rätt bra. Sedan har jag även försökt vara ute i dagrummet för att distrahera mig från alla tankar och det gick väl så där. Däremot har jag i alla fall fått prata av mig med rätt många - tre tror jag - från personalen som, under dagen, frågade hur jag mådde och jag sa inte bara "bra". Det har hjälpt mig mycket under dagen så jag ska försöka komma ihåg det, att få prata lite med någon ger så mycket - trots att det inte är någon lång tid. Men det som skulle ge mest är att få bli utskriven. Förstår verkligen inte varför jag ska vara här när jag bara är på förvaring. Det är ju inte så att någonting blir bättre, det känns ju snarare som att det blir sämre. Så om jag blir utskriven imorn eller om någon månad tror jag inte har så stor skillnad. Bara kanske det att jag då har fått planer. Just nu har jag bara mörka tankar, men det skulle inte förvåna mig om de, av att stanna här lite längre, blir planer. Fan vad jag är less alltså. De som jobbar här gör verkligen ett bra jobb, så det är inget klageri mot dem, men jag tror de flesta är lite less efter över sju månader. Jag förstår varför jag behövde vara här när jag skadade mig varje dag, bältades, medicinerades och fick ECT, men nu är jag ju bara här. Jag önskar så att jag bara kunde gå och skriva ut mig, men däremellan står läkarna och mitt LPT, så det är ju inte det lättaste. Som sagt är personalen verkligen jättebra, men jag önskar bara de kunde läsa mina tankar och förstå att jag inte behöver vara här, utan att jag behöver få komma hem. På riktigt.


Så här vackert är mitt ID- armband nu efter drygt sju månader. Jag har varit här för länge. Det är dags att komma hem.


*

Hör mig, hör mig

skriker det inom mig

men vem kan väl höra när jag aldrig talar

det är så mycket jag vill säga

som aldrig sen blir sagt



Edit: En sjuksköterska kom in i mitt rum och pratade en stund med mig. Åh så värdefullt det var! Fick lätta mitt hjärta en aning, även om jag började samtalet med att säga "bra" när hon frågade hur jag mådde trots att jag hade legat i sängen i över en timme och gråtit innan. Men det behövdes för oj så länge sedan det var sedan jag grät sist. Skönt att få släppa på det där lite grann. Sedan fortsatte jag att le och skratta när jag pratade allvarligheter med sjuksköterskan, men jag kan liksom inte rå för att mina känslor på insidan speglar mina känslor på utsidan. Okej, nu ska jag sluta skriva. Mamma och papp har nyss varit här så nu ska jag försöka sova gott. Hoppas ni gör det med. God natt <3




Tidigare inlägg
RSS 2.0