Jag känner mig ofta så socialt missanpassad. Som ett ogräs bland alla blommor i en annars rensad rabatt. Det gör att jag i princip alltid är nervös inför sociala sammanhang - det spelar ingen roll om det är okända människor eller vänner. Givetvis går det lättare att träffa vänner, det är en absolut mindre grad av nervositet än annars, men den finns nästan alltid där oavsett vad. Om jag är med vänner går den dessutom oftast över så fort vi sagt hej för med mina vänner blir det där sociala på något sätt mer begripligt. Men annars... Alltså jag förstår inte. Hur folk kommer på allt de ska säga. Hur de kan undra så mycket. Hur de kan komma på så många frågor. Jag bara sitter där. Försöker desperat fråga någonting jag undrar. Men jag kommer inte på någonting alls av värde, för kallprat ser jag som helt meningslöst. Jag förstår väl att det behövs kallprat först för att sedan komma in i något slags meningsfullt samtal, men jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Jag bara förstår inte. 

Jag har ingenting emot att vara bland människor, det trivs jag väldigt bra med, men det är just det där med att vara med människor som gör mig obekväm. Att vara bland människor där det inte förväntas att man ska interagera har jag inga problem med, jag har aldrig varit rädd för stora folksamlingar till exempel. Inte heller att prata när det är något givet en ska prata om, typ som att redovisa för massvis med folk. När situationen däremot är så att man behöver umgås, prata, vara social...ja, det är då en av mina största rädslor kommer in. Senast var för någon vecka sedan då vi hade lunch i Björsbyn med jobbet. Det var inte bara från Gammelstan så jag kände inte till alla, men hamnade i alla fall vid ett bord där jag kände några (men det är nog jobbigt att socialisera trots att jag vet vilka somliga är). De andra var också trevliga och visst pratade vi lite, men jag satt - som vanligt - mest och lyssnade. För jag förstår verkligen inte hur man ska göra. Det kanske är det som gör att jag ofta förblir tyst, svarar på andras frågor men aldrig ställer några tillbaka och inte tar några egna initiativ till att starta ett samtalsämne. För att jag inte förstår. Så jag blir utåt sett passiv, men inombords är det full aktivitet. För samtidigt som jag bara sitter och lyssnar söker jag febrilt i mitt huvud efter saker att säga, frågor att ställa och väntar på att det ska komma upp något där jag kan komma in och bidra i samtalet, men det gör det sällan, och om det gör det, är jag ändå oftast för sen för att hinna säga något innan någon annan säger något nytt. Också känner jag mig bara obekväm och i vägen. Och tror självklart att jag kan läsa de andras tankar om att de inte vill ha mig där, att jag är tråkig, att jag är helt vrickad och så vidare.

Så jag är hellre bland massvis med människor för då kan jag bara vara, utan några föreställningar om att jag behöver vara social. Givetvis borde jag öva på det här med det sociala; vilket jag faktiskt gjorde idag när jag ändå följde med på lunchen trots att jag hade slutat; vilket jag har gjort varje dag när jag har jobbat i Gammelstan och kommit lite tidigare till jobbet för att sitta i fikarummet och dricka lite te och kanske lösa lite korsord med några andra. Men det är svårt att utsätta sig för de där situationerna för man vet aldrig hur de ska bli (vilket jag hatar för jag vill ha koll på allt). De kan sluta jättebra på så sätt att jag antingen sitter där och känner mig delaktig i samtalet eller i alla fall känner att jag finns. Men de kan också sluta på mindre bra sätt där jag känner mig socialt inkompetent, i vägen - och osynlig. Det är när jag är med människor som jag kan känna sig som mest ensam. Man sitter där, tillsammans med alla, omringad av folk, men ändå kommer den där ensamheten. Känslan av att inte synas. Känslan av att inte finnas. Och det tar mig direkt tillbaka till fotbollens år. Och det skapar ett sådant obehag. Jag vill fly direkt. Från känslan av att inte alls fungera i sociala sammanhang.

Psykologen förklarade tvångsmässigt personlighetssyndrom jämfört med "vanlig" tvångsmässighet som att det inte är något man har utan man är. Det är inte beteenden man har, utan det är ett sätt man är på.

Det beskrivs i kriterierna som så: 

"Ett genomgående upptagenhet av ordning, perfektionism samt mental och mellanmänsklig kontroll på bekostnad av flexibilitet, öppenhet och effektivitet."

•Är upptagen av detaljer, regler, listor, ordning, organisation eller scheman i sådan grad att själva meningen med aktiviteten går förlorad.

-Åh ja! Jag gör listor för allt; allt som måste göras, allt som ska göras, allt som kan göras, sådant som ska hända, saker som har hänt, hur mycket jag har av någonting, hur mycket jag kan göra av någonting OSV. Sedan har jag även lätt att fastna i detaljer och glömma bort helheten, som t ex när jag skriver snöar jag ofta in mig på enstaka ord och fastnar där istället för att se helheten. Och det här med ordning och organisation är något jag typ går igång på.

-Jag har inte problem med att avsluta projekt - när jag väl har börjat måste jag avsluta vad än det är jag har börjat med -, men min perfektionism stör verkligen min förmåga att genomföra uppgifter för allt tar så mycket längre tid.

•Är överdrivet samvetsgrann, nogräknad och oflexibel i sådant som berör moral, etik och värderingar (vilket inte kan förklaras av kulturell eller religiös tillhörighet).

-När jag väl tycker något blir jag lätt oflexibel och har svårt att se något på ett annat sätt.

•Är oförmögen att göra sig av med utslitna eller värdelösa saker som inte ens har något sentimentalt värde.

-Det är inte så att jag samlar på mig massvis med saker - snarare att jag rensar för jag blir stressad över allt som finns, som går att använda, som går att göra osv -, men jag har den här tanken att föremål har känslor. Alltså på riktigt har jag svårt att göra mig av med saker av den anledningen att jag tror att vissa av dem blir ledsna. Jag kan inte säga att en tröja är ful för jag tänker att den blir ledsen. Har alltid varit så här, normalt, jag vet.

•Är ovillig att delegera uppgifter eller samarbeta med andra såvida de inte fullt ut underordnar sig hans eller hennes sätt att utföra arbetet.

-Jag gör gärna saker själv så de blir gjorda på mitt sätt, men jag lärde mig att anpassa mig direkt från början som t ex när det gäller grupparbeten i skolan, fotbollen, när jag har lett feriearbetare på jobbet. Om det är många som samarbetar är jag hellre den som tar order än den som behöver delegera uppgifter. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men uppgifter som rör mig, som jag har koll på, gör jag gärna själv om det är en situation där samarbete inte är självklart. Däremot om det ska samarbetas så tar jag hellre en roll där jag följer, för då är det lättare att göra saker utan att det ska behövas bli på mitt vis.

•Är snål både mot sig själv och andra; ser pengar som något som bör sparas på hög inför katastrofsituationer

-Det här stämmer inte riktigt in på mig fullt ut för jag ser mig inte snål mot andra, men i vissa fall mot mig själv. Det som stämmer bäst är att jag gärna sparar pengar för att jag oroar mig för katastrofer.

•Är stelbent och envis

-Det här kriteriet minns jag inte alls hur psykologen förklarade det (så med risk för feluppfattningar), men jag har för mig att det var något med att jag har svårt att se saker från olika vinklar och att när jag väl har fått en syn på något, har jag svårt att ändra mig. Som ett test vi gjorde där en social situation lästes upp och jag skulle säga om det var något olämpligt som hände eller något som var lite konstigt och då hade jag väl svårt att se det på olika sätt eller så. När jag väl hade tänkt på ett sätt, kunde jag inte se från ett annat sätt. Mina svar var ganska raka och enkla, typ.

Jag förstod inte riktigt kriterierna lika bra för autism som för tvångsmässigt personlighetssyndrom, dessutom var de så många och långa, så jag skriver inte av dem helt, utan skriver istället lite kort utifrån dem vad jag känner igen mig i.

Här är några citat och hur jag upplever det hos mig som alltså fick diagnosen "Atypisk autism" (alltså en lättare form av autism):

Jag har det absolut jobbigt med det sociala samspelet. Jag försöker lära mig, ta efter andra och se hur andra gör, vilket har gjort att jag under åren har lärt mig, men det är fortfarande gånger då jag inte förstår och känner mig otroligt annorlunda än andra. Det är många saker jag inte förstår mig på hos andra; hur de fungerar, hur de tänker, hur de upplever saker och ting.

"Bristande förmåga till social ömsesidighet,/.../ t ex att personen avviker från det normalt förväntande i sitt sätt att närma sig andra och ger bristande gensvar i samtalet"

Här har jag ju också lärt mig vad som förväntas av en i sociala situationer och hur en ska bete sig, men ofta känner jag mig annorlunda och att jag har brister när det gäller samtal.

"Brisande förmåga till icke-verbalt kommunikativt beteende vid sociala interaktioner, alltifrån t ex bristande samstämmighet mellan verbal och icke-verbal kommunikation, till avvikelser i ögonkontakt och kroppsspråk eller bristande förståelse för bruk av gester"

Den här samstämmigheten mellan verbal och icke-verbal kommunikation har jag svårt för, att liksom få dem att höra ihop. Ögonkontakt är även något som jag tycker är oerhört obehagligt, men jag tränar på det.

"Bristande förmåga att utveckla, bevara och förstå relationer, alltifrån t ex svårigheter att ändamålsenligt anpassa sitt beteende till olika sociala sammanhang, /.../ till avsaknad av intresse för jämnåriga."

Många relationer förstår jag inte alls. Jag ser många gester som onödiga och förstår inte varför en ska bete sig på vissa sätt. Jag ser att folk gör vissa saker, men jag förstår inte meningen i dem. Att vissa beteenden ska anpassas i olika sociala sammanhang förstår jag inte alltid heller. Avsaknad av intresse för jämnåriga har väl främst varit tonåren gällande festande, alkohol, killar, smink, yta och allt sådant där. Då kände jag mig verkligen lost och förstod inte alls vad mina jämnåriga såg i dessa intressen.

"Begränsade, repetitiva mönster i beteende, intressen eller aktiviteter."

Jag fastnar lätt i mönster när det gäller det mesta. Rutiner och ritualer är vad mina dagar iprincip är uppbyggda på. Mina tvång är de flesta av upprepningskaraktär och jag har jättesvårt för att bryta mönster jag har fastnat i.

"Insisterar på att inget ska förändras i vardagen, oflexibel fixering vid rutiner eller ritualiserade mönster i verbala eller icke-verbala beteenden (t ex extremt upprörd vid små förändringar, svårigheter med omställningar, rigida tankemönster"

Det är som det är och det är bäst så; förändringar gör mig otroligt stressad och det är inte sällan jag blir oflexibel på grund av mina rutiner. Vardagen är skönast när den är som den brukar, utan omställningar och utan att det ruckas på rutiner och mönster. Mina tankemönster är också oftast väldigt opåverkbara och om något ändras blir jag lätt stressad.

"Starkt begränsade, fixerade intressen som är abnorma i intensitet eller fokusering (t ex starkt fäst vid eller upptagen av speciella föremål, överdrivet inskränkta eller ensidiga intressen)."

Jag vet inte om det här stämmer in på mig, men jag slukas ju djupt in i det som intresserar mig. Om vissa intressen är abnorma i intensitet vet jag inte riktigt för jag har ju inget att jämföra med.

För att fatta det kort vad jag tror att atypisk autism är för mig:

Jag har det jobbigt i sociala sammanhang. Jag vet inte alltid hur jag ska bete mig och jag förstår inte alla sociala koder, även om jag med tiden har lärt mig hur de används, förstår jag dem inte. Jag har svårt för att uttrycka mig verbalt och svårt att se meningen med att göra diverse saker i olika relationer. Dessutom är jag väldigt styrd av rutiner och mönster och har svårt för, och blir påverkad av, när det sker hastiga förändringar.

Det här är alltså ungefär diagnoserna som de är för mig, men sedan - speciellt inom autismspektrat, som är en bred diagnos - finns det ju fler kriterier och säkert olika sätt man kan tolka de på. Det finns säkert även fler beteenden hos mig som man kan koppla ihop med diagnoserna, men nu har jag i alla fall fått lite svar vad de är för mig.

Autism. Tvångsmässigt personlighetssyndrom.

Nu är utredningen klar och två diagnoser är fastställda. Jag kan inte påstå att jag fick ut så där jättemycket från mötet idag, men det känns skönt att det äntligen är klart och att jag har fått ett svar. Jag fick inte så mycket information om diagnoserna som jag hade hoppats på och jag är väl inte riktigt insatt i dem och vad de innebär för mig. Mer genomgående kommer det bli om någon vecka vilket ska bli väldigt skönt, men nu vet jag i alla fall varför jag i mitt liv bland annat har känt mig så annorlunda. Varför sociala situationer har varit så knepiga. Varför jag alltid har känt mig så socialt inkompetent. För att det sociala samspelet är en svårighet. Att jag är så otroligt tvångsmässig kring vissa saker får ju också sin förklaring här, att jag till exempel har så svårt att sluta med saker när jag väl har börjat och det blir bara mer och mer. Andra svårigheter finns ju också, men som sagt har jag varken fått så mycket information eller förklaringar, så ett längre och mer ingående inlägg kommer väl så småningom. Det känns inte direkt jobbigt att ha fått dessa diagnoser, men det känns jobbigt att inte vara så insatt. För om jag hade varit det hade jag förmodligen fått mer svar, men jag ska vänta tills vi går igenom utredningen riktigt och försöka läsa lite själv.

Innan och under utredningen har jag tänkt att om det är något så är det något, och om det inte är något så kan man utesluta det. Nu visade det ju sig vara något och då kan man ju utgå från det och sedan se vilka insatser som behövs och var man ska börja ge rätt hjälp. Jag är glad att utredningen äntligen är klar för visst ger det mig något att få veta det jag har fått veta idag, och det ger mig förhoppningsvis ännu mer när jag får veta mer ingående vad allt handlar om och hur mina svårigheter passar in. Det blev sagt andra saker på mötet också som jag verkligen inte gillade, men det tar jag en annan gång för just nu mår jag för dåligt bara genom att tänka på det.