Jag har sagt en sak och menat en annan, det här är straffet för det

Jag har tänkt på en sak. Inte för att skryta, men jag kan faktiskt tänka.

Jag håller ofta igen när det gäller att blogga, för mina "blogganfall" kommer nästan alltid i liknande situationer. Då hejdar jag mig och tänker "varför skulle någon vilja läsa detta?". Men nu, efter att jag som sagt har tänkt, har jag kommit på att jag skriver väl inte för att tillfredställa någon annan än mig själv? Få utlopp för vad som helst i kombination med lite bilder. Så nu fan ska jag inte hejda mig! Eller jo, somliga saker är ju inte lämpligt att skriva, men för övrigt.

 

Har återigen tänkt på det där med nyårslöfte. Kom på att jag visst kan vara orolig för att jag inte ska hålla dem. I alla fall det jag tänker på just nu. Skulle inte förvåna mig om jag bryter det redan imorgon. Inte för att jag ska avge det löftet... Men jag kanske startar med det lite längre in på det nya året. När jag är redo.

Jag vet, det finns ingen bättre dag än att börja idag. Men snart... Inte nu.

 

Det gick inte så bra med det där med att måla naglarna...

Men i alla fall:

 

Nyårsnaglar på gång

Tyvärr så är dessa sorters bilder de enda jag kan bjuda på, hellre en dålig bild än ingen bild alls.

Detta är det närmaste i sminkväg jag kommer: nagellack. Nu under lovet så har jag i alla fall lyckats spara ut långa naglar. Långa för att vara mig. Det finns flera anledningar till att saxen och filen kommer fram så fort naglarna börjar växa en smula. 1, jag kan inte spela fiol med långa naglar - inte ens korta, de måste vara jättekorta. 2, jag tycker det är så äckligt! Eller alltså, det är inte äckligt att se på/att andra har, men jag gillar inte att liksom ta på saker med långa naglar. Inte heller se på dem, om jag inte har nagellack det vill säga. Om jag målar mina naglar blir allt genast mycket bättre! Fråga mig inte varför, men så är det så därför ägnar jag lite av denna kväll åt att försöka göra något fint. Inte för att jag ens kan måla dem vanligt, men så klart ska jag ge mig på saker som har alldeles för hög ribba för mig och sedan jämra mig över att jag bara misslyckas. Sofia i ett nötskal. Förresten är jag lite nötfärgas idag. Eller något sådant. Medan andra har nyårsklänningar, har jag mössa och träningsbyxor. Yey!

Idag har det inte hänt så mycket egentligen. Igår däremot sa jag först hejdå till min Emma och sedan umgicks jag med en fin vän kallad Marcus, vilket uppskattades mycket  från min sida. Spöade honom i kortspel. Hela tiden. Eller... 
Nåväl,

Hejdå tvåtusenfuckingtretton!

 

So unlike yesterday, now's the time for us to say: Happy new year

Nyårslöfte. Jag har funderat på det där. Men jag vet inte riktigt.

Något jag har lärt mig är att man ändras. Likaså löftens innebörd. Därför är jag tveksam till om jag ska avge något sådant i år. Problem att hålla ett är jag inte orolig för. Det är hur jag tolkar det. Jag har även lärt mig hur mycket ett enda ord kan skada. Hur mycket det kan betyda. Hur laddat man kan göra det.

2009 hade ordet en betydelse. Egentligen bara ett bra löfte. Helt ärligt.

Nu är ordet infekterat. Det har förstört. Det har skadat. Det har skrämt. Det har en helt anan betydelse.

Då gav jag ett löfte. Och som jag har lärt mig vid det här laget har jag tendenser av att spåra. Minst sagt. Obalanserad är mitt andra namn. Ibland kan det vara bra att tänka för mycket, man lär sig verkligen mycket om sig själv och hur man reagerar.

Alltså vet jag med säkerhet att det jag gör den första januari, inte kommer betyda samma sak den trettioförsta december. Och alltså gör jag klokast i att kanske istället gå i en annans spår. En riktig förebild som jag för bara några månader sedan fann. Som inte har något nyårslöfte, utan mer ett livslöfte. Det är ju klokt egentligen.

Men. Som vanligt detta men. Som vanligt denna ambivalens. Jag skulle vilja ha ett löfte. Ett löfte som inte kan eskalera. Inte på något dåligt sätt. Fast jag är för rädd. För rädd att misslyckas. För det kan jag få svårt att hålla. Men jag vill inte inse det. Jag vill tro att allt går bra. Men innerst inne vet jag. Mitt förnuft vet. Och det gör allt så svårt.

Eller ska jag ha ett löfte om att bryta mitt fyra års gamla löfte? Skrämmande tanke.

Och nej, det har inte med godis och dyligt att göra. Det startade jag med månader innan nyår.

Detta har med det infekterade ordet att göra. Ordet som får mitt blod att isna och så att jag känner knivhugg genom bröstet när jag hör det. Ett sådant litet och obetydligt ord. Som har gjort så stor skada. Det värsta jag vet. Det som håler samman allt.

 

 

 

Varför i hela friden var jag tvungen att plikttroget hålla mig till det där jävla löftet?!

Tacka vet jag tidsinställning

Nu är mitt internet slut. 

Och. Jag har bestämt mig för att inte köpa för en hel vecka för jag måste sitta med dessa sablans skoluppgifter. Eller psykologirapporten om psykisk ohälsa är faktiskt rolig att gör. Den tar bara lite längre tid. Lite mer tankeverksamhet än vad skoluppgifter gjorde för si sådär ett år sedan. Men det går ju frammåt i alla fall. För här känner jag mig lite lugnare. Lite mer koncentrerad. Lite mindre rädd.

 

Får se när jag får stöta på kära herr Internet nästa gång. Kanske imorgon?

 

 

en lite underlig incident när jag besökte fru Google translate en dag i oktober

 

We dance with the devil in the flickering light

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva här. Samtidigt vill jag ju inte ta bort bloggen.

Men mitt liv är inte speciellt intressant. Inte har jag heller något som sticker ut. Som till exempel en speciell hobby, fina fotografier eller någon kunskap som man kan dela med sig.

Engagerad i något är jag inte så att jag skulle kunna skriva milslång texter om diverse ämnen. Starka och brinnande åsikter då? Nja, inte mer än sådant som det inte ens är någon idé att skriva om. För jag förstår mig ändå inte på hur man kan tänka något annat. Jag respekterar det faktiskt inte heller. Självklart får alla tycka som de vill, men när det kommer till rasism, homofobi, nazism, inte-tillåten-att-tro-på-den-religion/den-ickereligion-man-vill och så vidare, då förstår jag bara inte hur man kan tänka något annat än att det är fel. Om sådant är det alltså ingen idé för mig att skriva om.

 

Så jag vet inte, varför har jag ens denna blogg? Vad är vitsen?

Men som sagt, jag vill ju inte heller ta bort den. Så någon anledning måste det ju finnas.

 

Anledning till en bild? FÖR UTE ÄR DET SOL!!!

 

En sak leder till en annan och öppnar ännu en dörr

Idag har jag tänkt. Mycket.

Eller inte. Inte mer än vanligt.

Men jag har för en gångs skull kommit fram till något.

Att det är mitt fel. Helt och hållet.

Bara mitt.

Tråden började hos mig.

Och den har bara delat sig mer och mer.

Och mer och mer.

För några år sedan hade jag bara skrattat.

Eller till och med ett år sedan.

Om någon hade berättat om mig.

En sådan idiot. Aldrig det är jag.

Men jag bara överträffar mig själv.

Eller inte.

 

 

 

I have loved you for a thousand years

Har nyss blivit bortskämd av min fina Emma. Födelsedagspresenter i massor!

 

Imorgon åker hon. Till Öre fucking bro.

Vi hann inte ses så mycket som jag ville pga mig, men vi har ändå träffats mer än vad jag trodde pga henne.

Min finaste

 

 

They don’t know I've waited all my life

Har nyligen haft finbesök av en person kallad Henny och nu är jag lite osocial med mina föräldrar. Måste ju ta vara på internettiden som jag har nu. Har kommit på att det inte bara är jag som mår bra av att vara här, även min plånbok. Herregud vad jag är shoppingsugen! Sylvanian, objektiv, minneskort, headset, en tjänst i form av permanentning av håret... Ska jag ens nämna att jag köpte en dator och en hårddisk i torsdags som nästan kostade lika mycket som min och Emmas Egyptenresa. Träffade min fina vän igår. Imorn åker hon. Det suger.

 

 

I should have done this months ago, if I knew back then it would feel like this

 

Jag viskade, jag skrek. Men det lät inte som det hördes.

Ett tag sedan va?

Det har hunnit bli jullov. Julafton. Mycket annat.

Men det var då. Eller nu också, men sak samma. Jag lever i alla fall, tro det eller ej. 

Provar ut mitt kedjetäcke i mitt blommiga påslakan och sover över fem timmar varje natt, utom idag då när ögonen var slutna från 22-01.

För i natt hade jag lite för mycket att tänka på. Lite för mycket av inte det vanliga. Lite för mycket som gjorde mig glad. Sådant måste också få plats.

Idag har det dock varit tungt. Tack och lov finns det bra människor. Som inte behöver bry sig, men som gör det ändå.

Ikväll får jag se min Emma. Sist var på julafton. Alldeles för länge sedan.

Förövrigt artade sig julafton på bästa sätt. Typ så här:

 

Nu ska jag ta igen en veckas frånvaro från internet

 

Maybe this christmas...

Det kommer bli en annorlunda jul...men jag tror det är det bästa valet.

Jag slipper vara rädd. Jag vet att jag borde våga, trots att jag är rädd, men jag orkar inte vara modig längre. Jag orkar inte försöka. Alla krafter är slut. Därför tackar jag så djupt de som tror på mig, de som stöttar.

 

Något annat som stöttar, bästa Los Hombres de Paco. LOVE

 

Hoppas jag kommer ha internet....

 

 

 

Frågetecken

Varför fick jag helt plötsligt dubbelt så många besökare idag som igår?

Inte för att det är en sådan hög siffra precis, men ändå.

 

I natt sätter min Emma sina fötter i Luleå. Det gillas kan man säga.

 

SA3D i toppkvalité

Imorgon går jag min sista skolda 2013. Det känns konstigt. Att vi, SA3D, har överlevt denna termin. Inte blev schemat bättre av att det strulade till sig ordentligt med två lärare heller. Vår mentor som vi har i tre ämnen var sjukskriven i åtta veckor och vi hade typ vikarie knappt två av dem. Det andra ämnet behöver vi ju inte nämna, hehe... Den "lilla" incidenten har tagit kål på både oss och vår mentor. Säkert rektorn också.

Som ni ser, lite lättare schema till våren va?

 

 

Tänkte bjussa på lite bilder från min 0,2 megapixel mobilkamera från några skoldagar.

Sofia testar lugg och CC...gör något...

Hennypenny och Anabananaanananas

Böcker och Hennys motto

Matteplugg i vilorummet och Rebecca, Anna och Henny idag med alla julklappar

Julklappsutdelning i vilorummet + sne bild med alla fina

Underbarklocka som jag fick och ännu en sne bild

Sista, men även bästa, julavslutningen med klassen. Som jag skrattade! Och som resten av skolan kommer avsky oss pga tutljus i korridorerna och våra mentorers beslut av att köpa de där tutorna. Ahaha.

Ett toppenavslut med denna klass helt enkelt! 

 

Nu har jag äntligen fått mitt kedjetäcke så jag hoppas det blir lite lättare att sova i alla fall. Det är så mycket skönare än vad det låter!

Ni är ljuset i mitt liv

Så sköna alltså

El fin de semana

Jag känner inte igen mig. Det här är inte jag

Ju fler dagar som går, ju fler sömnlösa nätter. Jag kommer allt närmare. Och det skrämmer mig. Jag är rädd. Men efter ett bra samtal, börjar jag bli lite lugnare. Ser utvägar.

Men ändå, jag känner inte igen mig. Jag är inte hon. Inte hon som gör allt det här.

Fast jo, det är jag. Och det gör ont.

 

 

 

 

And if I should ever go away, well then close your eyes and try to feel the way we do today

And then if you can remember

Keep smilin', keep shinin'
Knowing you can always count on me for sure

That's what friends are for

For good times and bad times
I'll be on your side forever more
That's what friends are for ♥

 
Rebeccas atronårsdag firades på bästa sätt minus Emma. Och vi gav ju lätt den fetaste presenten!

 

Om ni undrade vad det var för pojkar på pusslet så är det bandet Rebecca är kär i ;)

 

Kulturskolans Kammarorkester i rosa

För att jag verkligen inte orkar tänka på verkligheten.

Här kommer lite bilder på tårtan jag bakade till orkesterfikat.

Vi turas alltid om att baka och eftersom jag aldrig gjort det så tyckte Marcus att det var min tur. Trots att jag bönade och bad om att få slippa eftersom jag aldrig fikar, var hen djävlig och gav mig uppgiften. För att visa mitt missnöje drog jag till med försvarsmekanismen reaktionsbildning och gjorde precis tvärtemot vad min känsla tyckte - jag satsade!

 

 

 

 

Snoddar ska man ha i håret

Måste säga att jag är riktigt nöjd!

(nu har den dock läkt mer, detta var förra veckan)

 

 

Det är att leka med eld när du drar upp det här igen

 

En fin kväll med fina vänner. Gör mig alltid så glad. Får mi alltid att må så bra.

Fast vad hjälper det, nu när jag är ensam igen?

Nej just ja, herr ångest följer ju mig sida vid sida.

Fast man glömmer nästan bort honom när man blir van.

 

 

Vi ska va dom vi vill vara hellre nu än efteråt

Och jag är så otroligt, helvetes, jävla skitglad!!

Alltså det var fantastiskt. Jag är helt lyrisk. Finner inte ord.

Detta var fan det bästa jag har varit med om på hela året.

Hon var så jävla bra! Sången, snacket, känslan, personligheten...allt!

Sedan gjorde det ju inte saken sämre att bandmedlemmarna var musikaliskt begåvade.

Eller att en jättesöt norsk kille var förband. Köpte hans skiva också.

Fick den, Melissas skiva och en tygpåse signerade. Hade kunnat stanna där hur länge som helst. Ångrar det lite nu. Att jag inte sa allt jag ville säga. Men jag var helt uppe i varv för att ens kunna tänka.

Någon dag får ni ett mer sammanhängande inlägg. Nu är jag för glad. För lycklig. Mår för bra.

Hjärta.

 

 

Femte december

Jag måste bara. För det är ju lite sjukt

Jag försöker strida mot känslan, med den är rädd och den spelar ett spel nu

Det känns jobbigt. Det känns fel.

Det känns skönt. Det känns rätt.

Jag är förvirrad.

Men innerst inne vet jag att det är rätt, att det bara är min hjärna som spelar mig ett spratt. Jag vet att jag annars bara kommer vandra två paralella vägar och inte komma någon vart för vägarna går åt helt olika håll. Och den ena förstör migså. Äter upp mig innifrån. River. Sliter. Biter. 

Jag vet att jag slltid har ett val, ingen kan tvinga mig. Jag kan ljuga, smyga, fortsätta. Men också förstöra.

Trots valet jag har, känns det ändå lättare när någon annan säger åt en. Någon som förstår. Då kan jag lyssna.

När någon säger att jag inte ska. Att det verkligen inte är lämpligt.

 

För att någonsin få min dröm uppfylld. Kunna göra det av rätt anledningar. Måste jag ta tag i problemet. Det säger förnuftet. Känslan säger så mycket annat. Så mycket som jag är van vid. Men ju längre tiden går, desto lättare blir det att stå emot den starkaste av alla tvångstankar. Ja, jag har en del sådana. Fått det slängt rätt upp i ansiktet att jag har OCD. Bara sådär. Utan några test eller något. 

I alla fall. Vad är det nu jag pratar om? 

Det som jag i tio år har gjort.

Fotboll.

Jag går väl fortfarande i det, men nu när träningarna har börjat så kommer jag inte träna.

Jag kommer inte vinna något träningspris.

Jag kommer inte börja miljöträna med Alvik.

Jag kommer inte kunna straffa mig själv genom träning träning träning.

Men jag kommer inte heller få de extrama ångestattackerna efter varje träning, innan varje träning.

Inte heller göra dumma saker för att ha en konkret orsak till att inte vara med, fast så klart tvinga mig själv att vara med ändå.

Det kommer dessutom bli lättare att inte träna tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan i mitt huvud.

Och viktigast av allt, jag kommer inte gå åt motsatt håll på ett ställe, medan jag går åt ett annat håll på ett annat ställe.

 

Fast jag ska ju inte ta den lätta vägen, inte göra det lätt för mig, inte vara lat.

Men. Detta är nog jobbigt. Det är ingen vits att göra det värre. Inte göra det otydligare än det redan är.

 

 

 

You, with your words like knives and swords and weapons that you use against me

Av högsta kvalitet

Eller så inte...

Men detta blir historiskt. Aldrig mer på detta sätt.

Vad?

Ja, det kanske ni får se imorgon :)

 

OBServera!!!

Jag måste varit någon annan innan jag kände dig