Dina drömmar blir allt svårare att se nu och mina finns snart inte längre kvar

Jag har absolut inga drömmar. Inte ens ett litet uns av en dröm. Eller så har jag det, bara att jag inte kan koppla det. Varken små eller stora drömmar. Inga mål eller ambitioner. Kanske är det för att jag precis har kommit ut till det verkliga livet, eller så är det bara det att jag inte är en drömmare. Men något borde en väl vilja? Fast det vill jag inte. Den lilla dröm jag ändå känner att jag faktiskt har är att bli utskriven från sjukhuset och bo själv i min lägenhet. Annars har jag absolut inget jag drömmer om. Förut ville jag väl saker, men jag kan inte minnas om att jag drömde om något speciellt. Nu känns det inte som jag vill någonting. Absolut ingenting alls. Kanske är det en faktor till varför jag, trots i de stunder jag mår bra, ändå ser självmord som ett alternativ. Jag vet, jag borde inte tänka på det, men det är då fan lättare sagt än gjort. Tankarna finns där oavsett hur jag mår. Mina självmordstankar behöver inte gå hand i hand med mitt dåliga mående. Eller så har jag bara inte börjat må tillräckligt bra för att de ska försvinna. Gissar att framtiden får visa det. Men det är svårt att tänka på framtiden när en inte har några drömmar. Inget att sträva efter. Inget att försöka nå. 

Så nej, mina drömmar finns snart inte längre kvar. För jag har knappt några.


In good times, in bad times, I'll be on your side forever more

Den senaste tiden har jag hunnit träffa både Elin flera gånger, Elina, Rebecca och Anna och det har betytt, och betyder så mycket. Mina vänner betyder så mycket. Förstår inte hur jag hade klarat något utan dem. Och det har varit roligt att i alla fall få träffa några av dem om än jag saknar många av de andra, men de är utspridda lite här och var i landet och to m världen.

Men att få träffa några av dem som fortfarande bor här i närheten har verkligen varit viktigt. Jag har ju inte träffat så många (förutom Elin) när jag har varit inlagd så länge, men nu ska det bli ändring på. Jag förstår på riktigt inte hur folk klarar sig utan vänner - det skulle jag aldrig gjort. Det är de som funnits där vid min sida och burit mig när jag inte orkat gå. Det är de som har fört min talan när jag inte orkat prata. De är de som har kämpat för mig när jag inte orkat kämpa själv. Jag önskar bara jag kunde vara det för dem som de är för mig. Men jag kan säga att det är de som får mig att stanna kvar. Det är de som får mig att vilja försöka. Det är för att jag varken vill svika eller mista dem. Jag kanske inte har varit den vännen jag borde, men de har stannat kvar och som tack för det ska jag kämpa för att kunna vara där för dem lika mycket som de har varit där för mig. För de betyder verkligen allt.

Jag har hittat mina sanna vänner. Verkligen.


Blä

Jag har haft det så bra sedan jag fick permission för en vecka sedan. Som jag har nämnt typ tusen gånger så har jag så mycket mer energi nu är förut - men jag tjatar om det bara för att det är så nytt och fantastiskt. 

Nu vill jag dock bara gråta. 
Skada mig. 
Försvinna. 
Jag orkar inte. Inte nu. Men kanske är det för att jag känner mig så ofantligt utmattad som ångesten tränger sig på så starkt. Har nästan börjat se den kopplingen; när jag är trött får jag ofta ångest. Kanske behöver jag bara lite sömn. 
Men just nu känns allt svart. 
Kommer ingen vart.
(Och nej, jag ska inte börja rimma. Skrev just en dikt för att få ut alla känslor jag känner nu.)
Känns bara som att jag går sönder inifrån. Men jag märker hur mycket bättre jag är på att hantera det.
Men det gör ont. Inombords. 
Och jag vill inte ha det så här nu.

Ska försöka hantera allt det här på ett konstruktivt sätt. Lite rita. Lite podd. Lägga mig tidigt. Kanske läsa lite Buffy. 
Får se hur jag lyckas med det.
Eller jag kommer lyckas göra det. Får bara se hur mycket det hjälper.


Allt jag har

Ingen som läser här kan väl ha missat att det har varit väldigt tungt den senaste tiden? Jag har, och har haft det tungt. Mycket svärta som jag inte kan rå för, men även mycket negativitet som jag nu tror att jag kan jobba med - för att göra det lättare för mig (framförallt tror jag det gå att arbeta med när jag har betydligt mer energi än förut). För det finns en hel del negativitet inom mig och speciellt en sak har jag upptäckt: jag ser så gärna det jag inte har, men glömmer allt jag faktiskt har. Så jag började fundera. Och vissa saker var lättare att komma på än andra. Som det jag hela tiden tänker på; det jag inte har.


Det finns det jag tänker att jag borde ha eller borde göra, för "alla andra gör ju det".

•Jag har inget fast jobb.

•Jag har ingen partner.

•Jag pluggar inte på högskola eller universitet.

•Jag har inte gjort gymnasiearbetet så jag har inget fullständigt slutbetyg.

•Jag reser inte jorden runt.

•Jag tränar inte som en tok.

•Jag äger inte någon bil.

•Jag har ingen frihet utanför sjukhusets väggar (förutom lite mer nu då när jag har permis).

•Jag har knappt någon hobby kvar som jag utövar, förutom skapandet.

•Jag har inte tillräckligt med social kompetens.

•Jag gör inget av mitt liv.

•Jag har inget intressant liv


OCH SÅ JÄVLA VIDARE


Men till exempel partner, var kom det ens ifrån?? Jag är inte ens intresserad av det just nu och vet inte om jag någonsin kommer bli. Inte heller av att ha en bil eller att resa. Jag önskar att jag hade något jag ville plugga till, men det har jag inte. Jag är just nu inte ens intresserad av att skapa mig någon speciell karriär, jag skulle gott och väl nöja mig med parkskötsel på heltid - det är t om det jag skulle vilja om jag fick välja.


Jag har märkt att jag fokuserar så mycket på det jag tänker att jag inte har och det jag inte gör, att jag glömmer bort det jag faktiskt har och gör. Så jag försökte rada upp det jag spontant kommer på (jag har givetvis mer jag är glad över bara att jag inte kommer på det just nu).


•Jag har fantastiska vänner som verkligen ställer upp i vått och torrt.

•Jag har föräldrar som gör allt för mig.

•Jag har ett jobb som jag älskar, även om det bara är säsongsanställning.

•Jag har min lägenhet, även om jag inte får bo där själv just nu.

•Jag har Framnäs till hösten.

•Jag har en hund och två supergulliga marsvin som jag älskar.

•Jag har en fungerande kropp.

•Jag börjar komma till ro med min kropp.

•Jag har ändå rätt god kontakt med min släkt som dessutom är väldigt fin.

•Jag har ett andra hem jag kan vara i när jag inte kan/får vara hemma hos mig.

•Jag har blivit frisk från ätstörningen om än den fortfarande begränsar mig inom vissa små områden (som t ex träning).

•Jag har kommit ut från en 10 månaders inläggning om än det bara är permission än så länge.

Så jag har tänkt att jag ska försöka fokusera på det jag faktiskt har och försöka döda den här negativiteten. Vissa tankar jag har kanske jag inte kan rå för, men visst finns det sådana jag kan påverka och det är dags att försöka; sluta se problemen och börja se lösningarna.


Dubbelmoralen visar sig...

...och det gör att jag skäms. Jag pratar och skriver om att det är så viktigt att prata om psykisk ohälsa, vara öppen och inte skämmas; ändå är jag knäpptyst och följer normen att en ska känna skam och knipa igen käften om sina erfarenheter och åsikter. Jag har alltså inte sagt något om någonting egentligen. På jobbet alltså - inte ens till min chef. När vi pratade i telefon när han erbjöd mig jobbet sa jag att "det hade hänt lite grejer" som gjorde att jag bara kunde jobba halvtid. Sedan har jag inte sagt något. Kollegorna har givetvis frågat vad jag gör nu och jag kör på det som var tänkt att jag skulle göra: Framnäs. Det har pratats om det här året, innan jobbet började. Det har pratats om förra året och dess händelser. De undrade varför jag inte jobbade förra sommaren, men där sa jag faktiskt en del av sanningen: jag var sjuk. Än så länge har igen frågat varför jag jobbar halvtid så jag får väl se hur jag gör om det inträffar. Också sedan är det bara mycket i allmänhet jag får mörka med för att sanningen inte ska komma fram; inte berätta exakt som det var, dra lite vita lögner osv. Dock när det kom på tal om gamla rutiner och mitt jobb i Sunderbyn sa jag faktiskt någoting. Jag berättade lite kort om ECT:n, eller sa typ att man fick ström i hjärnan och att jag på grund av den har tappat jättemycket av mitt minne och blivit lite glömsk, så jag kommer inte ihåg så mycket av vilka ytor jag ansvarar över i Sunderbyn t ex. Kollegan jag jobbar med som var med, förutom chefen, sa att "nä men nog kommer du ihåg" och jag typ "alltså jag kom inte ens ihåg hur gammal jag var". Då verkade han förstå lite bättre, men jag tror ingen riktigt kan förstå om en inte har varit med om det. Dessutom är det ju olika för alla så det är nog bara en själv som förstår till fullo.


Egentligen skäms jag inte. Inte det minsta faktiskt. Kanske 1% av 100. Jag har varit, och är delvis fortfarande sjuk och har behövt vård för det. Men jag är rädd. Rädd för att jag inte vet de andras syn på ämnet och vilka fördommar och felaktig fakta de kan besitta. Så jag är rädd att det ska påverka mitt arbete. Att jag, om jag hade sagt där i slutet av mars att jag bara kunde jobba halvtid för att jag låg inlagd på psykiatrin, inte hade fått jobbet. Om jag hade legat på sjukhuset för någon fysisk åkomma i tio månader är jag säker på att jag hade vågat säga någonting - både när de frågade vad jag sysslade med och när jag sa att jag bara kunde jobba halvtid.

Jag vet väl inte om det är nödvändigt att de vet egentligen, men någonstans tror jag att det kan vara rätt viktigt för att förklara vissa grejer. Som att jag kanske inte kan jobba exakt lika fort som förut (dvs "som en maskin", för att citera en kollega), eller varför jag jobbar halvtid, eller att jag inte orkar lika mycket som förut pga att jag har varit helt inaktiv i tio månader, eller vad som helst. På något sätt hade det känts skönt att få det ur sig, i alla fall till chefen, men jag vet inte om jag vågar. Här vågar jag skriva vad som helst iprincip, jag kan nästan berätta allt, men när det kommer till sådana där situationer där jag vet att det jag säger kan påverka något viktigt, ja...då är det svårare. Jag vet inte hur det är med mitt jobb, men nog vet jag - om än det inte borde vara så - att diskriminering av folk med psykisk ohälsa förekommer inom arbetsmarknaden. 

Jag skäms alltså över att jag agerar som att jag skulle skämmas. Men förhoppningsvis vågar jag kanske ta steget när passande läge kommer. Dubbelmoralen flödar, men jag försöker vara snäll mot mig själv och tänka att jag inte kan vara så där öppen hela tiden. Jag måste också få kunna tveka och oroa mig över vad folk kan tänka om att jag är psykiskt sjuk.


Dags att lugna ner

Imorse försökte jag åka till jobbet så att jag skulle vara där exakt sju så jag slapp kallpratet, också när jag skulle åka vågade bilen att starta, så istället fick jag oroa mig för att jag skulle bli sen. Kom dock prick, men de satt där och drack kaffe och pratade så det blev att jag satt där en stund också eftersom jag inte visste vad jag skulle göra, men det gick faktiskt bra; inga obehagskänslor förutom i början. Sedan visade det sig att han, den nya, jag skulle jobba med i Sunderbyn inte skulle börja jobba ännu och ja, uppenbarligen finns det inget gräs att klippa så jag ska jobba med en annan och städa ytorna kring Storheden och i Bergnäset fram tills jag börjar i byn. Idag var det dock rätt lugnt då vi hämtade bilarna, fixade lite nya kläder och förberedde bilen och sådant. Vid elva slutade jag ju så då blev det bara att åka hem. Kändes dock jävligt fel och skämmigt att bara åka så där efter endast fyra timmar. Det här "mer mer mer" bara snurrade runt i huvudet och jag kände mig verkligen jättedålig. Något annat skämdes jag över också, men det tar jag imorgon. Samtidigt var jag glad över att det hade gått så bra både i allmänhet och att jag inte kände mig riktigt så socialt missanpassad som jag brukar göra. När jag kom hem kändes det dock fortfarande som att jag behövde göra mer mer mer så jag hade lite svårt att sätta mig ner och skriva som jag hade tänkt göra.  Efter omelettlunchen, som jag lyxigt nog blev serverad av pappa, gick vi ut med Kompis och sedan började jag rensa lite bland mamma och pappas kontorsgrejer för den röran gjorde mig extra stressad just då. Och att få sortera och rensa...vilken otroligt tillfredsställelse det ger alltså! Sedan duschade jag Kompis för han hade blivit lite grådaskig den här "våren" (eller vad man nu ska kalla den) och han gillar det verkligen inte, men han visar det i alla fall på sådant sätt att han står blixtstilla och hänger med huvudet istället för att försöka springa iväg. Därefter kunde jag sätta mig ner och ta det lugnt på bron där det var rätt varmt eftersom jag satt i lä. Där sitter jag än, men nu börjar det bli lite småkyligt. 


Nu det nu gick bra idag och mina rädslor inte besvarades är jag dock såklart nervös över något annat, för alltid ska jag hitta något. Jag oroar mig över att jag inte kommer orka - trots att det "bara" är halvtid - för det är ju oftast ett rätt fysiskt krävande arbete. Jag är även rädd för den där tvångsmässigheten jag besitter, att jag bara ska börja köra på och sedan inte kunna sluta förrän jag typ tuppar av. För jag besitter ju inte längre den där superstyrkan. Jag vet, och förstår mesta delen av tiden om inte de ologiska tankarna dyker upp, att efter tio månaders iprincip hel inaktivitet så är en inte van att vara i rörelse. Jag vet. Och jag försöker accceptera det. Jag har inte tränat på riktigt på länge, men jag har ju ändå rört på mig; cyklat till stan eller till någon kompis, gått ut med hunden, gått och handlat osv. Så jag har ju ändå fått någon form av daglig rörelse. De senaste tio månaderna (förutom då när jag varit på permis) har jag ju iprincip gått från sängen i mitt rum, till matbordet, till toaletten,till soffan, till matbordet, till sängen. Typ. Och avdelningen är inte jättestor precis. Så jag är rädd att inte orka. Att inte klara jobbet. Inte ens mina fyra timmar om dagen. Men jag jobbar stenhårt på att bli mindre tvångsmässig kring sådant som skadar mig, så kanske jag vågar t ex ta en paus om det blir olidligt eller sätta mig ner när det faktiskt är rast. Eller så orkar jag. Jag vet inte och jag försöker att inte lägga någon värdering i det. Förhoppningsvis kan i alla fall den här sommaren ge tillbaka min vanliga ork så att jag i alla fall orkar lite.

Något jag faktiskt inte tror att jag oroar mig för är något läkaren tog upp. Hon frågade hur jag trodde det skulle gå att arbeta i närheten av så många knivar och andra vassa föremål, men det känns som jag kan hantera de. Trots att jag inte har kunnat "öva" och testat själv på väldigt länge då jag har varit begränsad både på avdelningen och även hemma där pappa har låst in de flesta vassa föremål, så tror jag ändå jag kan hantera det. Jag har i alla fall inte blivit triggad idag.

Imorgon bär det av igen och jag hoppas så innerligt på sol, för att frysa är det värsta jag vet. Fick i all fall en till tröja som jag kan ha under jackan, men det var ändå rätt kallt. Jag fick även ett skåp där jag kan ha mina kläder så jag slipper släpa allt fram och tillbaka så det blir väl att jag åker dit lite tidigare imorgon då jag måste byta om. Jag tror dessutom jag ska åka så tidigt så jag kan sätta mig där och dricka lite te med de andra. Känner mig lustigt pepp på att utmana mig i det där sociala. Blir kanske livrädd imorgon, men det får jag ta då. 

Hej så länge! Måste bara säga att trots att ni inte är jättemånga, är ni fler än förr och jag är så glad att varenda en av er tar er tid att läsa. Ibland kanske jag mest snackar goja, men ibland har jag även inlägg som jag verkligen vill att folk ska läsa. Låt oss prata (eller skriva eller vad som helst) om psykisk ohälsa och krossa tabun!



Ser inte alls hur bilden blev här ute i ljuset, men det är ju också något jag vill att vi ska kunna ändra på: perfektionismen som finns här på sociala medier, och i verkligheten givetvis. Så här är jag just nu!


Dags att jobba

15:e maj. Idag är 15:e maj och det är dagen jag ska börja jobb. Sitter jag i hallen och väntar på att åka till Gammelstan där jag ska träffa chefen och sedan har jag ingen aning om vad som ska hända och det stressar mig så enormt. Det finns inget gräs att klippa och baracken i Sunderbyn hade inte blivit ditkörd ännu när jag gick förbi där igår när jag och pappa gick runt i byn och kollade på var jag brukar klippa. Kan säga att det gör mig otroligt nervös också, att jag pga ECT:n har glömt bort min runda som jag körde. Hittade inte heller mitt kort som jag ska ha med mig när jag kör för att visa att jag har gått en viss kurs, vilket känns så oansvarigt. Sedan ska jag ju få en kollega som ska jobba med mig eftersom jag bara ska jobba halvtid. Så nervös inför det där sociala mötet. Drömde om det inatt men det gick faktiskt bra så jag får väl hoppas att det blir så. Försöker se allt som en utmaning, men just nu har jag för mycket nerver. Nåväl, nu måste jag ändå kila. Ses om drygt fyra timmar eller så.



Jag står vid ett fönster och tror att jag ler

Nu har jag gått på permission och ska vara här hos mamma och pappa i tre veckor. Ännu har jag inte riktigt tagit in det tror jag, det känns inte riktigt verkligt. Efter att ha sagt hejdå till lite personal, hämtade jag och mamma upp Elin som följde med till byn och som jag ska tillbringa några dagar med, vilket är jätteroligt. Jag mår så mycket bättre nu än vad jag har gjort på länge (minns dock fortfarande knappt något från förr...ECT:n....). Det känns så himla skönt att verkligen säga det och veta att folk har rätt när de säger att det syns på mig - för det är äkta. Visst har jag massvis med tankar kvar, men jag kan både hantera dem och distrahera mig från dem och det är en stor skillnad. Jag är mycket gladare, mycket piggare och absolut mindre tvångsmässig. För någon dag sedan var det dessutom 100 dagar sedan jag kräktes senast och när jag sa det till min fd. ätstörningsbehandlare blev hon jätteglad och gav mig en high five. Nu ska jag bara se till att hantera den här permisen på bästa sätt så blir det förmodligen en till nästan direkt efter. Jag är otroligt nervös, men försöker att inte tänka så mycket framåt. Till att börja med, har jag dessa dagar med Elin som jag ska ta vara på. Det känns fortfarande overkligt att jag nu har permission i tre veckor. På tio månader har jag som mest varit borta 12 dagar en gång rätt nyligen, men annars har det varit mest helgpermisssioner. Det ska bli spännande med 21 dagar.


Vi vet, vi är vackra


Ett läkarsamtal med ett otroligt slut

Alltså. Jag hade läkarsamtal igår med chefsöverläkaren, min nya behandlare, min kontaktperson från avdelningen och mina föräldrar. Och ja, vad ska jag säga? Jag var otroligt nervös för det var så mycket som skulle bestämmas och trots att jag nästan förstod vad som skulle sägas, vågade jag ändå inte tro på det. Vi pratade lite om hur det har varit, hur det är nu och mina framsteg och det är en sådan obeskrivbar känsla att se de andra bli glada över vad som faktiskt har förbättrats. Att få en kram av överläkaren, som bar ett stort leende, och se henne glädjas så över alla framgångar jag har haft den senaste tiden kändes så bra.


Det blev ingen nedtrappning av medicinen nu när allt fortfarande inte är helt stabilt, men nåväl. Jag vågade inte nämna något om min fd. psykolog och DBT för att min nya behandlare var med, men vi ska nu börja med vanliga samtal så då kanske det ger mer. Jag ska försöka ge det en ärlig chans.

Men till den viktiga delen av samtalet... Jag ska börja jobba på måndag så jag fick en lång permission på tre veckor för att sedan, om allt har gått bra, kanske få ännu en lång permis och sedan bli utskriven så småningom. Det känns helt makalöst att kunna lämna sjukhusets väggar imorgon och vara borta tre veckor! Förvisso inte själv utan med mamma och pappa, men friheten ska jag nog få smaka på inom sinom tid. Precis som läkaren kände, känns det även för mig både roligt men samtidigt nervöst. Det ska bli skönt att få börja jobba, faktiskt göra något och känna att jag bidrar med något istället för att bara ligga i en säng och ruttna bort typ. Fast det har ju samtidigt kanske varit det jag har behövt den senaste tiden. Att få testa mina vingar nu ska bli otroligt speciellt, men även spännande. Det känns nervöst eftersom jag inte vet hur det kommer gå, men det är ju rätt skönt att jag vet att jag har avdelningen att komma tillbaka till om det skulle krisa. Jag vet inte om jag skulle våga, men samtidigt har jag ju faktiskt blivit bättre på att berätta hur det är så kanske kan jag lättare ta hjälp. Förhoppningen är ju dock att mitt mående ska vara så stabilt att jag inte behöver åka tillbaka - på tre veckor!!!



Vad förändrades?

Nu efter tio månader bakom sjukhusets låsta dörrar tänker jag tillbaka lite på hur det har sett ut och vad det är som faktiskt har förändrats sedan jag blev inlagd, bältad, tvångsinjecerad, fasthållen och allt däremellan. För trots att det känns som att det mesta har stått still, har det ju faktiskt gått framåt på vissa plan. Det har varit mycket mörkt majoriteten av tiden och fullt av tvång och självskadande i olika former, men någonstans vände det faktiskt - ytligt sett i alla fall. Det är ju inte så att mina tankar bara försvann helt pang poff, jag menar, jag har ju tankarna fortfarande, men det jag tror hjälpte mycket är att jag kom till ett litet vägskäl där jag var tvungen att välja, och att jag då valde, med visst motstånd, vägen som inte innehöll destruktivitet; inte utan kamp såklart, att bli bättre i huvudet kräver mycket insatser både utifrån och inifrån. Jag tror att det kom in en vilja med i bilden att ändra mitt beteende när det börjades prata om personlig assistent och boende. Att ha en personlig assistent vid sin sida hela tiden kändes som ett straff när man har behov av ensam tid och dessutom tycker det där sociala är otroligt jobbigt. Det förslaget lades dock ner efter ett tag då det kom fram till att det inte längre gick pga nya bestämmelser och sådant, men då kom istället boende på tal - och jag blev livrädd. Det som skrämde mig mest var givetvis att sälja min älskade lägenhet som är min käraste ägodel och som jag verkligen känner att jag måste få leva i om jag ska leva. Att flytta till ett boende där flera andra bor och det finns folk som har koll på en kändes verkligen inte heller som en situation jag kunde se mig i. Det blev helt enkelt så att jag bara såg den där vägen utan destruktivitet om jag nu skulle välja att leva, för jag insåg att om jag fortsatte som jag gjorde och lät känslorna och tvånget styra, ja, då skulle det sluta med att jag hamnade på boende. När jag fick veta allt det här skadade jag mig flera dagar i rad, efter en rätt lång tids uppehåll, just på grund av det jag fick veta. Personalen sa att jag måste visa att jag kan klara mig själv, och det genom att bland annat inte skada mig. Efter den kalabaliken och de orden förstod jag att det kanske fanns en chans att jag kunde påverka chefsöverläkarens tankar, att det i alla fall var värt ett försök. Så jag kämpade. Det var nog egentligen min rädsla för vad som skulle hända som gjorde, och fortfarande gör, att jag är i den situationen jag är i där det inte längre pratas om boende. Nog för att chefsöverläkaren till en början sa att det antingen var personlig assistent eller boende som gällde för hon tänkte absolut inte släppa hem mig till min lägenhet, men jag antar att mitt hårda jobb, som jag faktiskt har lagt ner på att förändra mitt beteende, har betytt, och betyder, mycket. Jag har fortfarande massvis med suicidtankar, det förnekar jag inte, men jag valde den här vägen att leva, för att leva som jag skulle få leva om jag fortsatte som jag gjorde, det vill jag verkligen inte. Om jag nu ska leva är en annan femma (fast jag har lovat, så nog ska jag göra allt för att göra det, men mina tankar går fortfarande så och jag skriver som jag tänker), men än så länge ska jag det i alla fall och jag jobbar verkligen stenhårt för att det ska gå och att jag ska få leva på mitt vis och efter mina villkor.


Med detta inlägg menar jag inte att problem och sjukdomar försvinner bara man bestämmer sig, för det krävs så mycket mer, men givetvis är vilja en del av det. Jag vill bara inte att någon ska tro att jag ser psykisk ohälsa som ett val, för det är det absolut inte, det är något en drabbas av. Förhoppningsvis förstod ni det, men ville bara förklara för säkerhets skull. Jag tror att min rädsla jag fick när det börjades prata om boende och det har varit en hjälp för att kämpa emot alla självskade- och tvångstankar, en motivation till att faktiskt försöka och något som gav en anledning, ett litet hopp om att jag kunde förändra. Sedan har all hjälp jag har fått här på avdelningen från skötare, sjuksköterskor, läkare och behandling - framförallt ECT:n - varit den största delen till att jag överhuvudtaget fick en grund att stå på så att jag kunde börja kämpa.

Nog ser till och med jag en förändring även på min utsida om man jämför med dessa bilder från januari. Som sagt har inte mina suicidtankar försvunnit, men nog mår jag bättre än vad jag gjorde i till exempel vintras. Och det tycker jag man ser på dessa ärliga bilder.

(OBS OBS OBS, med "ärliga" menar jag att jag inte försökte klistra på ett falskt leende på någon av dem, utan jag tog fram kameran och knäppte av. Annars är det ju lätt att feaka och då kan man oftast inte se. För man ser sällan att någon mår dåligt, men det kan synas och det vill jag visa med de här bilderna.)


Min fantastika psykolog

När jag skrev mitt förra inlägg om att jag inte har Emotionellt instabil personlighetsstörning så läste jag igenom lite EPIS-inlägg och började tänka ännu mer på när jag gick DBT-behandling i Luleå (har tänkt en hel del på det den senaste tiden). Och givetvis var det min underbara psykolog som jag tänkte på. Jag vet inte hur det blir med behandling när jag blir utskriven härifrån, eller hur länge jag kommer ha en koppling till psykiatrin, men jag tror att hon alltid kommer vara den bästa. (Förutom om man räknar med min fantastiska skolsköterska som jag hade ungefär två och ett halvt år i gymnasiet för allt hon gjorde för mig...och allt däremellan...ja, hon kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta)

Men min fantastiska psykolog som jag hade när jag gick DBT, ja, hon var så himla bra. Hon frågade alltid så bra frågor, validerad mig vid alla lämpliga tillfällen, kom med bra råd och bara förstod mig så himla bra. Jag önskar att jag kunde gå tillbaka till henne för jag saknar verkligen henne och tror att jag skulle kunnat ta emot behandlingen på ett annat sätt. Jag slutade ju för att jag behövde med specificerad hjälp med ätstörningen som jag var så dålig i och för att det blev för dyrt för att pendla från Piteå. Nu är jag frisk från ätstörningen så jag undrar hur det hade gått då. Förmodligen får jag aldrig veta det eftersom jag är skriven här i Piteå och jag skulle säkert inte ens få börja DBT, för som jag har förstått det är det för folk med Emotionellt instabil personlighetsstörning. Dessutom har jag ju en behandlare redan, eller vad han nu är, men jag vet inte riktigt vad syftet med det är för det vi gör är typ gå promenader. Jag har blivit ombedd att säga saker jag vill göra, typ som när vi gick på utställning på Framnäs, men det är inte något speciellt jag kommer på, jag vill mest vara ifred. Nåväl, tillbaka till min DBT-psykolog och DBT. Det hade varit underbart om jag typ hade gått där i sommar medan jag ändå är i Luleå, men det är väl bara en önskan som förblir en önskan. Det hade varit toppen, men det är väl troligen högt tryck till DBT och förmodligen går det ändå inte pga att jag är skriven i Piteå. Jag borde inte tänka så mycket på det här för det gör mig så ledsen. Att jag liksom sade upp en sådan bra kontakt och behandling, men jag vet ju samtidigt varför jag gjorde det. Jag hade kanske inte varit frisk från ätstörningen om jag inte hade fått hjälpen på Comede med min fina behandlare där. Troligtvis hade jag inte varit det. En får alltid ta sina val, trots att en inte vet vad de kan leda till. Mitt val att skrivas över till Piteå var bra för att jag fick hjälp med ätstörningen, men det var dåligt för nu kan jag inte bara ringa till min DBT-psykolog och säga att jag behöver komma tillbaka, som hon sa att jag kunde göra när jag slutade. Och behöver? Gör jag ens det? Räknas jag som helt okej nu när jag snart är utskriven eller kommer jag få hjälp med det jag behöver? Fast vad behöver jag ens? Klara mig själv kanske. Eller få stöd? Jag vet inte.


Okej då, jag kanske inte har Emotionellt instabil personlighetsstörning, men jag lägger ingen värdering i det

I början av 2014 blev jag diagnostiserad med Emotionellt instabil personlighetsstörning. Jag minns inte riktigt hur det gick till, om jag bara fick diagnosen, om det gjordes något test eller hur det var, men jag började i alla fall i DBT lite smått. Jag har skrivit många inlägg rörande diagnosen i kategorin

Emotionellt instabil personlighetsstörning

och jag skrev bland annat

"Okej då, jag är väl emotionellt instabil men jag gillar det inte"

Jag kände, och känner fortfarande, igen mig i en hel del i diagnosen, men efter den här mer genomgående utredningen som jag gjorde nu medan jag har varit inlagd visade det ju att diagnoserna jag hade var atypisk autism och tvångsmässigt personlighetssyndrom - alltså inte emotionellt instabil personlighetsstörning. Jag är medveten om att man kan bli feldiagnostiserad, vilket jag alltså blev, och jag är också medveten om att man kan passa in i vissa kriterier i olika diagnoser utan att nödvändigtvis ha dem. Först hade jag diagnosen, nu har jag den inte. Det är så det är och jag känner absolut inget för det - varken positivt eller negativt, utan helt neutralt. Jag kan fundera över hur jag kunde känna igen mig i så mycket, men samtidigt vet jag ju att det var mycket jag inte kände igen mig i. Kanske är delar som t ex otroliga känslopendlingar, intensiva känslor och att se saker antingen svart eller vitt bara något av min personlighet. Oavsett så känns det skönt att ha gjort en riktigt genomgående utredning och fått veta vad jag faktiskt har.


För övrigt har jag varit inlagd 300 dagar idag.


Skapandets magi

Det var så länge sedan jag gjorde någonting, skapade någonting med mina händer - trots att jag har haft hur mycket tid som helst på sjukhuset. Jag tror inte ens jag har ritat eller målat någonting sedan tidigt på hösten förra året då jag fick några skolpermissioner. Idag började jag dock göra någonting (men vad kan jag inte säga för somliga personer får inte se det ännu, hihi) och jag bara kände så fort mina händer fick börja jobba att åhh, just ja, det är därför jag älskar det här. Det fick mig att må så bra direkt trots att det blev lite fel från början och jag inte blev riktigt nöjd, men det gjorde liksom inget för mina händer fick jobba. Redan när jag fick idéerna för det jag skapade kände jag den där ivern, glädjen och pirret i magen som jag kan känna när jag får idéer på saker jag vill skapa. Kan tilläggas att jag dessutom hade energi till att göra saker idag också vilket säkert spädde på de positiva känslorna för skapandet. Underbart om den där järninfusionen faktiskt kan råda bot på min enorma trötthet.



Lite energi

Igår fick jag en järninfusion för jag hade väldigt lågt järnvärde. Har ätit järntabletter förut men efter någon överdos tror jag att jag slutade med dem, eller om värdet gick upp då, jag minns inte riktigt. Nu var mitt värde lågt i alla fall och för att inte belasta min lever, som fortfarande kanske inte riktigt har hämtat sig efter överdosen i februari, så fick jag dropp. Jag vet inte om det är placeboeffekt eller om värdet redan har gått upp, men den där extrema tröttheten (som förmodligen beror på järnbristen) kände jag inte idag. För det första behövde jag inte så många (över tolv) timmars sömn för att i alla fall känna mig lite utvilad, och för det andra hade jag faktiskt lite energi idag och allt kändes inte som att bestiga berg. Jag hoppas detta håller i sig (eller till och med förbättras) för om det är så det ska kännas i vanliga fall förstår jag varför allt har varit så otroligt energikrävande den senaste tiden. Det kan ju givetvis bero på omständigheterna och mitt psykiska mående, men min energi har verkligen varit på noll en längre tid så om detta hjälper blir jag otroligt glad och det skulle hjälpa så mycket, speciellt eftersom jag snart ska börja jobba. Då kan det vara en fördel att inte behöva över tolv timmars sömn och bli slut av iprincip allt.


Det krävdes faktiskt bara ett stick för att få in nålen. Otroligt lite jämfört med vad det brukar krävas. Några blodkärl har jag tydligen.


Dessa listor och denna onödiga stress

Jag har ju nämnt att jag gör listor över iprincip allt, verkligen så att det går till överdrift. Men sedan har jag samtidigt så svårt att ha listor för de stressar mig. Jag vill liksom göra klart allt på alla dessa listor och ha det "rent och tomt". Jag har ju även svårt att avsluta och släppa något jag inte har gjort klart .Det här gör ju att jag blir oerhört dålig på att vara i nuet och vara närvarande i det jag gör när allt bara känns som att det måste stressas fram. Sedan när allt är gjort blir det ju bara tomt och på något sätt som det verkar vara mitt mål, så är ju faktiskt alla de här sakerna som finns på dessa listor en del av livet. När det är blankt och tomt är det ju liksom tomt - det är ju sakerna man gör som skapar ens liv. Om någon nu förstår vad jag menar. Nu i alla fall när jag har insett det här, hoppas jag att jag kan sluta stressa över att listorna ska bli avbockade så fort som möjligt och istället vara i de aktiviteter jag gör - inte se dem som något som måste bli klart så fort som möjligt, utan något som faktiskt är med och skapar livet. Allt behöver inte gå snabbt och göras effektivt. Man kan stanna och njuta av nuet också.



Sofia. 21 år. Piteå.
Det här är en blogg utan fejkade lyckofilter. Fokus ligger på psykisk ohälsa men har även kreativa inslag, både från hemmet och folkhögskolan där jag nu läser konst. Jag skkriver mycket utifrån egna erfarenheter av bl a ätstörningar, Emotionellt instabil personlighetsstörning, självskadebeteende, självmord och psykiatrin.
Skriver för mig själv. Hoppas på att någon känner igen sig. Skriver för att det är det jag kan bidra med. Hoppas på att minska tabun.
________________________
RSS 2.0