Hela dagen har i princip gått åt till att inte skada mig - och jag har klarat mig trots att tankarna maler och maler. Fast samtidigt har jag hellre tankarna på att skada mig än de andra, ännu mörkare tankarna på att dö. Jag vet inte om det är ett sätt att fly och distrahera mig från dödstankarna som skadetankarna har kommit tillbaka, men det gör nästan detsamma. Okej, inte för att det var så jättelänge sedan jag skadade mig sist, men ändå så pass länge att jag kan säga att tankarna har varit borta, men nu är de alltså här igen. Idag har jag stått emot. Hoppas bara jag kan somna och släppa det här för en stund trots att tanken har gått så långt. Jag vill helst inte behöva tvingas gå upp inatt bara för att jag inte kan stå emot. För jag kan stå emot. Jag har gjort det hela dagen. Jag kan. Jag kan. Jag kan. Jag ska!

Så djup. Till en sådan mörk plats. Jag faller. Helt handlöst. Flera händer. Försöker få tag i mig. Och där. Mittibland. Strävar jag någon annanstans.
Jag har fallit så djupt. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Förhoppningsvis blir ECT min räddning. Det som kan råda bot på mina tankar. För först igår insåg jag att det här måste få ett stopp.
Det jag gjorde. Det gjorde att jag tuppade av.
Jag har fått en skada. Det jag gjorde gav mig en skada.
Och det jag gjorde. Ledde till att jag bältades.
Tårar. Tårar, tårar, en massa tårar.
Och händer som håller fast.
Åtta händer som kämpar. Kämpar mot mina två. Två händer. Två fötter. Och ett huvud. Ett skadat i och för sig.
Tabletter som far in i munnen.
Kroppar som bär. Som sliter. Som färdar.
In till ett rum. Där det står en säng. Och helt plötsligt sitter mina ben fast. Mina armar likaså.
Först försöker jag dra mig loss. Slita mig fri.
Sedan fortsätter jag att gråta. Tårar. Massvis med tårar.
Får mer mer medicin. Och ligger där tills jag somnar till. Hur länge vet jag inte. Men det kändes som timmar.
Tillslut spänns jag lös.
Går på skakiga ben. Får läggas i min egna säng. En som stirrar på mig, som de senaste nätterna. Och jag sommar med tårarna. Och vaknar upp nästa dag med obeskrivligt många känslor och tankar idag.
Mest rädsla för att jag ska hålla räknaren på ett denna dag. För att jag inte får göra något. Inte idag. Men jag vet inte hur jag ska klara det. När mina tankar säger något helt annat.

Det fortsätter vara tumult. Jag fortsätter att vara en idiot. Personalen fortsätter att säga att jag ska vara less på min sjukdom och inte på mig själv.
Idag fick jag i alla fall läkarsamtal och det vi kom fram till är att jag ska testa ECT; elbehandling. Jag är otroligt nervös inför detta eftersom minnesluckor ofta förekommer och just det är bland det obehagligaste som finns, men jag känner att något måste hända nu. Som det har varit den senaste tiden så går det inte. Jag har inte ens fått en ynka liten permission den senaste veckan och inte blir det heller att åka någonstans i helgen. Det är inte hållbart det jag gör, jag vet, men jag känner mig så jävla maktlös, helt utom kontroll. Om jag ska leva vill jag inte leva med alla mina tankar som bara skriker åt mig hela tiden. Jag följer dem i hopp om att de ska sluta, men det blir aldrig tillräckligt, jag slutar aldrig. När jag blir stoppad av andra och det inte känns som att jag har gjort tillräckligt då blir tankarna ännu starkare och jag får aldrig göra så det känns rätt. Det är så frustrerande. Och så otroligt förlamande. Jag tar varenda tillfälle som ges för att göra det jag tänker att jag måste göra. Personal blir frustrerad. Jag blir förstörd. Men nu är jag hindrad en stund i alla fall. Och jag bombarderas med måsten som bara växer och växer utan att jag kan göra något åt det. Det knäcker mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Men det är något dom måste göras. Kanske skapar ECT den där lilla plusset som jag behöver.

TIGGERVARNING: självskadebeteende

Jag tänkte inte ens tanken att det skulle påverka min permission idag när jag skadade mig. Jag hade bara "måste-tankarna" i huvudet och insåg först när sjuksköterskan sa det att min handling gjorde att jag fick kortare permission idag. Först skulle hon dra bort den helt, men sedan fick jag i alla fall åka och se fotboll med pappa, vilket kändes jättebra. Men som förstått var morgonen jobbig. Möjligheten fanns och då blir tvånget ännu starkare. Oberoende av mina andra tankar och bristande livslust ska jag i alla fall försöka att inte skada mig själv, trots att tankarna blir så otroligt starka. Det är ju inte skönt att göra sig själv illa, men det är så svårt att låta bli. Nu ska jag dock det; låta bli.

Vad är det som gör dig gladast?

Oj, en massa saker! Skapa, vara med människor jag tycker om, djur, att ta på sig någon fin klänning, att shoppa fina saker hehe.

Diskutera dina framgångar som du har haft

Ja, jag har väl kunnat hålla mig från att skada mig fler och fler dagar i rad ju längre tiden har gått. Jag har blivit bättre på att stå emot impulserna och kan nästan säga att jag klarar det helt nu, men däremot är tvånget starkare och det har jag svårt att hantera. Jag har varit uppe i som högst åtta månader skadefri eller något sådant. Sedan har det varit ett halvår några gånger också.

Vilka kortsiktiga mål har du?

Att lyssna på läkarna och hålla mig borta från att fingra i såren jag har för att förhindra att min hand tappar i funktion (typ?).

Följer du några bloggar om självskador?

Nej, inte specifikt inriktat på självskadebeteende.

Lägg upp din favorit bild av dig själv och skriv ett positivt meddelande att se tillbaka på.

Haha oj vad svårt! Både att skriva och att lägga upp en bild. Haha klarar typ inte av att skriva sådant. Har dessutom ingen bild på mig på telefonen.

Har du försökt sluta självskada i det förflutna? Vad gör du annorlunda denna gången?

Det har jag gjort många gånger. Eller jag försöker väl hela tiden. Inget är annorlunda nu, jag bara fortsätter att hålla mig skadefri dag för dag.

Var känner du dig lugnast?

Hemma i min lägenhet eller var som helst med personer jag är trygg med som familj och vänner.

Av inspirerande citat, vilket är din favorit?

Just angående det här ämnet så gillar jag:
"They don't even know you, all they see is scars, they don't see the angel living in your heart. Let them find the real you, buried deep within. Let them know with all you've got that you are not your skin." (Sixx.A.M - Skin)

Vilka är dina största triggers och varför?

Att se öppna sår. Jag vet inte varför, det triggar mig bara otroligt mycket.

Vet du någon statistik över självskadebeteenden?

Nej, men det tycker jag absolut behövs forskas mer om!

Vilka råd skulle du ge någon som är påväg att självskada?

Gör det inte! Det är bara en kortsiktig lösning som får många mindre bra konsekvenser. Dessutom är det lätt att bli beroende och fastna i ett sådant beteende alldeles för länge. Prata med någon om att du har sådana tankar och försök hitta orsaken till att de kom upp istället.

Känner du någon annan som självskadar?

Ja det gör jag.

Skriv ett brev till dit framtida självskadefria jag.

Men oj vad svårt haha. Klarar verkligen inte av sådant här.

Skriv ner fem anledningar till att det är värt att bli självskadefri:

1) bevarar självrespekten
2) vara fri och inte bunden till självskadebeteendet
3) kunna ha på sig vilka kläder en vill utan att tänka på om såren syns
4) kunna vara ärlig
5) slippa kläder som kladdar fast i såren och river upp och har sig.

Vilket är dit klaraste minne av att ha självskadat?

Har flera, men tydligast är nog när jag var som mest beroende och bara skadade och skadade och skadade mig med något ingen skulle kunna tro att en person skadar sig med. Plus sist jag skadade mig är ett väldigt tydligt minne.

Konstigaste plats (tex skola, park etc.) som du har självskadat på?

Måste nog varit på Trafikverket innan jag skulle skriva teoriprovet för körkortet och de gånger jag har skadat mig på skoltoaletten.

Var gömmer du dina "verktyg"?

På de mest konstiga ställena, eller när jag skadade mig med saker man inte tänker att man kan skada sig på så var de inte ens gömda.

Vad är den största insikten du fått om självskadebeteende?

Att det går att bli fri och att jag kan hantera de starka känslorna som gör att jag får sådana impulser. Att sedan stå emot tvånget vet jag dock inte hur jag ska hantera.

Finns det någon du anser vara en inspiration för ditt tillfrisknande från självskadet?

Mina vänner som också har detta problem men kämpar på för att vara skadefria.

Besöker du några hemsidor om självskador, och i så fall vilka?

Nej.

Vad gillar du med självskadadandet?

Det är ju ingenting som är bra med att självskada, men man gör ju det av anledningen att det har en viss effekt. Denna effekt är ju dock kortvarig och det är ingen bra lösning på någonting.

Lista tio saker som gör dig lugn

(Icke-destruktiva saker alltså)

Värme
Vara under tyngdtäcket
Dricka te
Se Buffy
Skapa med händerna på alla möjliga olika sätt
Organisera och sortera
Prata med någon vän
Mysa med marsvinen eller hunden
Andas riktigt djupa andetag
Ordning och reda

Vad är det mest stödjande någon sagt om självskadande?

Jag vet faktiskt inte.

Har du någon gång tagit bilder på dina sår?

Ja det har jag.

Hur känner du över dina ärr?

Det beror på. Stundtals skäms jag så ofantligt mycket över dem, medan det i många fall går att känna acceptans gentemot dem och bara låta de vara som de är.

Jag snodde en lista av

som handlar om självskadebeteende. Så i trettio dagar ska jag svara på frågor om det. Tänkte att det kunde vara en kul grej. Eller förresten, eftersom vissa svar på frågorna blir så himla korta så tar jag fem frågor varje dag istället. Så det blir sex inlägg.

Hur länge har du självskadat? Diskutera varför du började.

Jag började sommaren 2013, så i drygt tre år nu. Jag vet exakt varför jag började, när det hände och varför det hände. Det var under Gothia Cup när jag var där med 98:orna och stod i mål som jag efter en match var så besviken på mig själv och kände att jag behövde straffa mig. Hela den där resan mådde jag väldigt dåligt och det blev ännu sämre när jag fortsatte klanka ner på mig själv. Så rent rakt av kan jag säga att det var ett sätt att straffa mig på i början, men jag tror också det var för att jag märkte att smärtan gjorde att jag fick en annan slags kontroll över känslorna. Givetvis inget bra sätt att hantera sina känslor på, och att straffa sig själv är ju inte heller något en bör göra. Men så var det i alla fall för mig första gången jag skadade mig själv.

Vilket ställe på din kropp är mest påverkat av självskadandet?

Min högra arm. Det ärväl nästan bara den som är påverkad. Även min vänstra hand. Annars har jag pyttesmå märken på låret och knät, men det är mest armen och handen som är påverkade.

Vad har du för motivation för att bli fri?

Motivation kanske en inte bör snacka om nu när det råder den största motivationssvackan någonsin, men min motivation för att bli fri är väl att kunna gå runt hur jag vill utan att behöva bekymra mig om att täcka öppna sår och att jag en dag ska kunna hantera mina känslor på ett sådant sätt att jag slipper skada mig själv.

Betraktar du dig själv som beroende?

Förut var jag det absolut, jag kunde inte vara utan att skada mig själv någon vidare längre stund. Idag ser jag dock att jag har kommit ur det beroendet.

Vilken del av självskadande ogillar du mest?

Oj! Allt! Blickarna i mina näras ögon när de förstår att jag medvetet har skadat mig själv, beroendet som faktiskt skapas, att hela tiden behöva tänka på att dölja sår och ibland även ärr (jag tycker att oläkta sår ska döljas, men ärren finns ju där och kommer alltid göra det, här på avdelningen har jag dock på mig långärmat för att här är det extra triggerkänsligt).

TRIGGERVARNING: Självskadebeteende & tvång

Det slog mig när jag kollade på mina räknare att de här siffrorna kändes oerhört lite. I och för sig för att jag för ett tag sedan bröt mitt långa uppehåll med självskadande och de 200-någonting dagarna nollställdes, men det är inte därför. Förut var en sådan här siffra mycket. Väldigt mycket. Nu såg det ut att vara så lite. 36. Men det betyder ju bara att jag har varit så högt uppe bland de högre siffrorna så länge. Jag har blivit van vid att de har varit så höga. 36 är inte lite, för allt är bättre än inget alls, men jag vet att jag har klarat mig så mycket längre. Och ja, det här är ett exempel på tvång: jag tänkte en tanke på att skada mig, tänkte lite för länge och sedan kände jag att jag var tvungen. Jag vet att jag inte är tvungen. Men det känns bara som så ibland.