Tillbaka på avdelningen, men lyckligare än någonsin
Nu är jag tillbaka på sjukhuset igen för en övernattning och...ett samtal med chefsöverläkaren - en timme och fyrtio minuter! Jag fick inte allt jag önskade, men det gick bättre än vad jag förväntade mig. Chefsöverläkaren började med att vi ju måste gå framåt och då kom jag med mina förslag om till exempel permission där jag får vara själv i min lägenhet. Det gick hon inte med på, men vi började prata om att till exempel få gå ut med hunden själv och åka till kompisar själv, men jag var inte nöjd med det; jag ville till min lägenhet. Så vi diskuterade och diskuterade och tillslut kom vi fram till att jag skulle få vara hemma två helger innan vi skulle ha nästa möte, men jag ville ju så gärna åka hem den här helgen så jag försäkrade och försäkrade om att det skulle gå bra. Det ungefär sista beslutet som togs den där timmen och de där fyrtio minuterna som samtalet varade i så fick jag beviljat att åka hem på lördag till min lägenhet och stanna där tills på måndag. Och jag blev överlycklig. Jag får inte ha med mig några pengar eller bankkortet och jag måste ringa avdelningen på måndag så de kan berätta för läkaren hur mina dagar hemma har gått. Men jag får åka. Det känns helt fantastiskt! Det var många datum som bokades angående lite olika saker och alla dessa bokningar var positiva sådana. Jag kan inte ens förklara med ord hur lycklig jag är.
Jag gillar verkligen chefsöverläkaren, hon har varit så bra hela tiden hon har varit här. Det går verkligen att prata med henne och hon förstår. Framförallt märker man att hon verkligen vill försöka hjälpa en och är engagerad, vilket jag aldrig har upplevt med andra läkare inom slutenvården. Vi pratade om att så småningom när jag blir utskriven kan jag ju ändå komma tillbaka om jag börjar må för dåligt, men kan då gå genom min behandlare och sedan komma till avdelningen för en bedömning - precis som en vanlig patient. När jag frågade henne varför jag inte var en vanlig patient nu, sa hon att jag som hade blivit hennes "hjärtebarn" och sedan berättade att hon har drömt mardrömmar om hur jag dör, vaknat upp i skräck och fått berättat av sin man att hon även skrikit mitt namn i sömnen. Jag får givetvis dåligt samvete av att hon tänker på sitt jobb när hon är ledig - och till och med när hon sover -, men samtidigt blir jag rörd över att hon bryr sig så mycket. Jag har aldrig varit med om sådan bra vårdpersonal som här på 25:an - från skötare till chefsöverläkare.
Chefsöverläkaren sa att jag fick ringa hit när jag ville och komma till avdelningen om det blev för jobbigt under permissionen och att det är bättre att göra det en gång för mycket än en gång för lite. Sjuksköterskan som jag gillar väldigt mycket som var med på samtalet poängterade också det många gånger - både för min skull, men även för deras skull, att de skulle känna sig trygga -, hon gav mig numret till avdelningen och det kändes bara jättebra att just hon var med. Chefsöverläkaren sa även att det inte är hela världen om jag skulle trampa snett under min permission - givetvis är det inget hon önskar, men hon sa att det inte skulle vara konstigt -, men jag måste berätta det i så fall för då blir hon inte arg, men om jag sviker och ljuger för henne igen, då skulle hon inte bli glad. När hon sa det, blev jag orolig över allt vi hade bestämt för jag hade en hemlighet att berätta. Inte så att jag överröst henne med lögner, men jag hade bara inte berättat en sak. Jag ville inte längre äta min tablett av Clozapine och när jag sa det till personalen för en månad sedan sa de att jag fick vänta en vecka tills jag träffade chefsöverläkaren. Jag ville inte vänta för jag trodde min trötthet berodde på den plus att det inte hade känts som att den hjälpte. Veckan efter nekade hon mitt förslag, men då hade jag redan slutat äta den för en vecka sedan (utan nedtrappning och utan utsättningssymptom, jag säger ju att jag är immun mot mediciner). Då sa jag ingenting för det hade gått så kort tid, men idag kunde jag berätta för jag har verkligen inte känt någon skillnad den här månaden. Jag trodde hon skulle bli arg och ändra på våra beslut om permissioner, men hon tog det helt coolt och sa bara att det var bra att jag klarade mig utan den för trots att det är en av de bästa medicinerna var det synd att ge den till mig som är så ung. Tack snälla läkare! Så nu är den borta, vilket känns jätteskönt eftersom den ändå inte hjälpte. Om medicinen hjälper är det givetvis ett bra hjälpmedel men nu gjorde den ju inte det för mig.
Efter samtalet var jag lyckligare än lyckligast och personalen här har varit så glad för min skull och sagt saker som att det verkligen syns att jag mår bättre, att jag gjort en helvetes resa, att någon kommer somna med ett leende på läpparna med mig i tankarna osv. Och det känns så bra att göra dem glada istället för besvikna. När mamma och pappa hade åkt satt jag i mitt rum och bara grät. Jag kunde inte sluta för jag var så glad. Mitt i allt kom sjuksköterskan in med några papper och vi satt där på min säng och pratade en stund. Vi skrattade så mycket samtidigt som jag grät och hon sa att jag gjorde henne väldigt glad - vilket gjorde mig glad.
Jag har skrivit på Instagram för att jag behövde få ur mig mina känslor. Nu har jag skrivit här för att det inte räckte till. Tror att jag måste skriva i min dagbok också bara för att få ur mig allt (där kan jag ju vara ännu mer personlig och öppen, vilket kanske i och för sig inte är så stor skillnad gentemot här haha). Imorgon åker jag från avdelningen till Framnäs med Elin och sedan ska vi umgås till på lördag. Och då, då ska jag hem till min lägenhet. Nu har jag slutat gråta, men jag är fortfarande lika lycklig. Jag mitt leende sträcker sig verkligen från öra till öra.
Grät floder i över en halvtimme. Det har jag gjort här många gånger förut. Men aldrig äkta glädjetårar.
Och plötsligt förstår jag varför jag har blivit som jag är
Autism. Tvångsmässigt personlighetssyndrom.
Nu är utredningen klar och två diagnoser är fastställda. Jag kan inte påstå att jag fick ut så där jättemycket från mötet idag, men det känns skönt att det äntligen är klart och att jag har fått ett svar. Jag fick inte så mycket information om diagnoserna som jag hade hoppats på och jag är väl inte riktigt insatt i dem och vad de innebär för mig. Mer genomgående kommer det bli om någon vecka vilket ska bli väldigt skönt, men nu vet jag i alla fall varför jag i mitt liv bland annat har känt mig så annorlunda. Varför sociala situationer har varit så knepiga. Varför jag alltid har känt mig så socialt inkompetent. För att det sociala samspelet är en svårighet. Att jag är så otroligt tvångsmässig kring vissa saker får ju också sin förklaring här, att jag till exempel har så svårt att sluta med saker när jag väl har börjat och det blir bara mer och mer. Andra svårigheter finns ju också, men som sagt har jag varken fått så mycket information eller förklaringar, så ett längre och mer ingående inlägg kommer väl så småningom. Det känns inte direkt jobbigt att ha fått dessa diagnoser, men det känns jobbigt att inte vara så insatt. För om jag hade varit det hade jag förmodligen fått mer svar, men jag ska vänta tills vi går igenom utredningen riktigt och försöka läsa lite själv.
Innan och under utredningen har jag tänkt att om det är något så är det något, och om det inte är något så kan man utesluta det. Nu visade det ju sig vara något och då kan man ju utgå från det och sedan se vilka insatser som behövs och var man ska börja ge rätt hjälp. Jag är glad att utredningen äntligen är klar för visst ger det mig något att få veta det jag har fått veta idag, och det ger mig förhoppningsvis ännu mer när jag får veta mer ingående vad allt handlar om och hur mina svårigheter passar in. Det blev sagt andra saker på mötet också som jag verkligen inte gillade, men det tar jag en annan gång för just nu mår jag för dåligt bara genom att tänka på det.
Jag har gjort det igen, jag har dröjt mig kvar, det finns en gräns för nästan allt men för dig har jag gjort undantag
Så var jag här igen. På bloggen med ett dåligt besked.
Permissionen själv till lägenheten gick inte så jävla bra.
Jag köpte tabletter som jag hade planerat sedan länge. Eftersom jag visste hur sådana tabletter verkar, hade jag en plan hur allt skulle gå till (ingen skulle märka något, jag skulle gå igenom hela helgen och sedan skulle det vara för sent). Det gick bra till en början då ingen märkte något - förrän min pappa, med något sjätte sinne, fick för sig att kolla min internetbank och såg att jag hade varit på Apoteket. Så det blev väckning mitt i natten idag och en resa till akuten i Sunderbyn och där fick jag agera nåldyna eftersom jag är så himla svårstucken och de behövde ta prover och få in massvis med dropp och sådant. Sedan minns jag inte så mycket för jag mådde så otroligt illa och den där känslan är outhärdlig.
På något sätt tog jag mig igenom natten och blev sedan bedövad och fick någon slang insydd i halsen som skulle underlätta provtagningarna och droppinsättningen eller vad det nu var. Flyttades till IVA där de först röntgade mig och min halsslang och nu sitter jag här med vak från psykiatrin på 32:an. Har varken fått äta eller dricka annat än att dutta med en liten skumgummisak i en dryck och fuktat munnen, men nu får jag äntligen dricka i alla fall och det är så otroligt skönt.
Just för tillfället mår jag rätt bra fysiskt och det är jag så glad över för som jag mådde inatt var verkligen en riktig plåga. Psykiskt däremot är det väl lite så där. Skäms otroligt mycket och har dåligt samvete gentemot alla runt omkring mig. För någon vecka sedan hade jag dock planerat att just detta skulle vara mitt sista försök, så om jag inte dog skulle jag försöka kämpa. Just när jag köpte tabletterna ville jag inte göra det, men jag kände mig tvungen eftersom jag hade tänkt tanken, men samtidigt var ju mitt syfte att dö. Jag vet inte hur jag ska förklara mina tankar, men det är så de går. Jag gjorde det just då för att jag kände mig tvungen, och jag gjorde det överhuvudtaget för att jag ville dö. Nu ser proverna inte så bra ut så jag kommer väl inte dö, men då är det väl att kämpa vidare nu som gäller. Kämpa för livet.
Min skumgummiklubba som jag har fått "dricka" med hjälp av.
Min kropp har gjort det igen
TRIGGERVARNING: tvång/självskada
"Är du säker på att du har tagit x antal x-tabletter? För de stämmer inte in med proverna att du ska ha tagit så många." Den visan har en hört förr. Och ja, jag är lika förundrad själv. Visst har jag ljugit om mycket i mina sjuka år, men något jag aldrig har gjort är överdrivit. Så nej, jag förstår inte heller hur de där tabletterna, som jag rensade min lägenhet på när jag fick en timme över när jag missade bussen till skolan, inte gjorde mer skada än de gjorde. Det blev en natt på IVA, men nu är jag tillbaka på avdelningen igen. Mår betydligt bättre fysiskt nu är för ett dygn sedan, men psyket är som vanligt oförändrat. Min kropp vill verkligen överleva samtidigt som mitt huvud bara vill dö.
Jag hade kollat fel tider på bussen så när jag var på väg dit såg jag den åka. Hade då en timme på mig tills nästa buss gick och efter att ha suttit och väntat ett tag i väntrummet på sjukhuset kom jag på att jag hade några, vad jag trodde, ofarliga tabletter. Tanken kom och BAM så kände jag i hela min kropp att jag var tvungen att göra det. Jag började må otroligt dåligt nästan på en gång, men jag åkte till skolan ändå. Väl tillbaka på sjukhuset låg jag bara i min säng och försökte ignorera illamåendet. Hade besök av mamma och pappa och tänkte berätta vad som hade hänt, men fegade ur. På kvällen när jag fick min kvällsmedicin och pratade med sjuksköterskan sa jag dock vad som hade hänt men sedan var det inge mer med det. Sedan kom hon in igen och sa att jag var tvungen att gå till akuten. Jag vägrade men de tvingade dit mig. Väl där blev jag årets nåldyna som de försökte sticka över tio gånger innan de kunde ta några prover. Blev tvingad även till IVA där jag hade vak, fick motgift och fick magen röntgad och nu på morgonen fick jag komma till avdelningen igen. Nu står det dock oklart om jag får åka till skolan idag för jag skulle tydligen träffa en läkare. Men jag vill inte träffa någon himla läkare! Jag kan väl göra det någon annan dag istället när jag inte har skola? Tydligen vill de hålla uppsikt över mig vilket jag i och för sig kan förstå, men kan inte de förstå att jag blir knäpp av att vara här hela dagen?
Saknaden efter min fina lägenhet...
Jag har gjort det igen, jag har dröjt mig kvar, det finns en gräns för nästan allt men för dig har jag gjort undantag
Tvången har satt hit mig. Låst in mig återigen bakom dessa dörrar. Jag blev utskriven på ÖPT igår, men jag hann inte ens komma utanför dörren förrän jag fingrade på pengarna som skulle köpa de där tabletterna som jag var tvungen att ta. "Tvungen" tänker ni kanske? - Jag skriver mer om det imorgon. Men just på grund av att det var tvången som styrde mig, hade jag inte den där starka viljan att dö och det gjorde att när tvånget var följt så kunde jag ringa min pappa. Senare blev det ambulans och magsköljning och sedan minns jag helt ärligt inte vad som hände. Hur jag kom från akuten till IVA. Vad jag sa till mina föräldrar. När jag bytte kläder. Hur vissa foton på min mobil kom till. Jag hade lite samlade tabletter från avdelningen som var sömntabletter som jag tog när jag kom hem (de andra tabletterna tog jag redan på en sjukhustoalett), så jag antar att det var de som skapade förvirringen.
Det blev ingen allvarlig fysisk skada denna gång så nu är jag alltså tillbaka på 25:an på LPT och med vak. Så många tankar. Inte så många känslor. Jag är mest arg på mig själv. Att jag har sådan jävla liten kontroll över mina tvång. Att jag inte ens hinner försöka gå emot förrän de har överröstat mig. Att jag faller så lätt. Att det inte finns någon gräns. Att jag har gjort det igen.
Vad hände egentligen?
Jag tänkte att jag skulle skriva lite mer om vad som faktiskt hände den där lördagen 11/7, men alltså jag har så dåligt minne att jag knappt kommer ihåg, plus att det känns som att det skulle bli så himla långt. Men jag tar det i sin korthet. Kanske tar jag några händelser var för sig någon gång. Egentligen känns allt ganska meningslöst. Men mönster och rutiner är svåra att bryta så let's göra som alltid annars.
Mitt tvång kring att ta tabletter hade länge varit starkt nu i våras, jag har tagit två överdoser i juni som jag inte har pratat om, och nu blev det alltså så starkt igen att jag bara inte kunde stå emot. Vet inte riktigt hur jag ska förklara, men när jag har tänkt tanken lite för länge blir det som att jag måste. Tog tabletterna på lördagen på dagen och såklart blev det samma procedur som vanlig: mådde fruktansvärt dåligt, men försökte sova däremellan och låg i sängen i över ett dygn. På söndagen mådde jag lite bättre, men alltså den fysiska smärtan efter en sådan överdos är fan inte rolig. Gjorde som vanligt och försökte vara som vanligt trots illamåendet och orkeslösheten. Träffade två kompisar en stund, vilket blev längre än tänkt men väl hemma igen på kvällen kunde mitt utmattande jag få vila lite.
På måndagen träffade jag min behandlare och jag mådde fortfarande fruktansvärt dåligt, vilket hon såg på mig. Eftersom det i grund och botten i princip endast var på grund av tvång så pratade jag med henne vad som hade hänt eftersom det är tvången vi jobbar med där. Hon var inte så orolig först men tyckte ändå jag skulle träffa läkaren för en eventuell bedömning att ta prover på akuten. Så blev det också och efter provtagningen kunde de konstatera att mina leverprover var grovt förhöjda och jag blev skickad till IVA. Där sattes motgift in och liksom tidigare gånger det har hänt började jag må ännu sämre då. Jag satt i över en timme i sängen och "kräktes", ända från ryggslutet kändes det som, utan att något mer än galla kom upp. Förutom att må otroligt dåligt hände inte så mycket mer den eftermiddagen och kvällen på IVA. Personalen var för övrigt helt underbar och hjälpte mig på alla möjliga sätt och vis när jag mådde pyton.
Jag låg kvar på IVA tills på tisdag eftermiddag då mina värden hade sjunkit lite och jag flyttades till medicinavdelningen. Där trodde jag att jag skulle få ligga i någon dag till, max två, men det blev mycket längre. Mina tvång steg allt mer och mer och suicidtankarna som varit rätt svaga, blev allt starkare, men jag satt fast med ett dropp på varje sida, med kateter och i en kropp som inte hade rört sig alls på flera dagar. Dessutom, som jag har skrivit, gick det neråt med maten och ätstörningens röst blev allt starkare. Min behandlare kom och hälsade på mig den första veckan då hon sedan skulle gå på semester.
Jag kände alltmer hopp- och meningslöshet, men jag fick inte komma därifrån då mina värden inte gick ner som de skulle. Egentligen skulle jag få LPT och heldygnsvak på mig pga mitt psykiska mående, men jag lyckades snacka mig ut det. Jag ville inte vara där med motgiftet som skulle rädda min kropp, jag ville att den skulle förstöras och när jag insåg att jag just då hade ett val att vara där eller inte så drog jag ut droppet som skulle rädda mig, tog mina saker och gick därifrån. Jag hörde någon ropa efter mig men jag kom snabbt ut och började min vandring mot närmaste apotek för att köpa det som skulle förstöra min lever ännu mer. Visste inte var offentliga toaletter fanns som inte kostade något så jag köpte något att dricka för att kunna svälja tabletterna jag hade köpt. Gick till ställen jag gissade att folk inte skulle leta efter mig på och efter någon timme och en bussresa till Framnäs var jag i en skog där jag tänkte svälja det jag hade köpt. Problemet var bara att jag mådde så fysiskt dåligt att jag inte kunde behålla drycken jag hade köpt för jag mådde för illa av den. Alla fortsatte ringa mig, smsa och lämna röstmeddelanden, men jag svarade inte. Jag hade inte haft några planer på att gå hem till min lägenhet för jag förstod att någon skulle vara där, men när klockan hade blivit mycket så hade de kanske åkt därifrån. Så jag begav mig hemåt för att kunna skölja ner tabletterna, men möttes i dörren av synen av mammas skor - hon var alltså där. Jag stängde snabbt dörren och sprang (läs: gick pga min kropp som inte hade rört sig mer än en gång på en vecka var ovan vid alla dessa timmar i farten) därifrån. Jag gömde mig återigen från alla, gick på platser jag inte trodde att någon skulle vara, var panikslagen över att jag inte kom in till mitt eget hem för att kunna försöka ta livet av mig igen. Så kom jag av någon anledning och tänka på min cykel som hade stått vid sjukhuset sedan måndagen då jag blev inlagd (och detta var alltså lördagen). För att fördriva tiden gick jag och hämtade den och parkerade den i cykelstället vid min lägenhet. När jag återigen var på väg bort, hörde jag Elin och Felix ropa efter mig; jag började spring, de började springa också skulle jag springs runt hörnet av lägenhetshuset men halkade på gruset. Och Elin hann fram till mig. Och jag låg där. Och grät. Och skakade. Sedan fick Elin tag på polisbilen som hade varit och letat efter mig och vi åkte tillsammans tillbaka till sjukhuset. Jag minns inte så mycket, mest bara att jag grät och att Elin sa bra saker till mig. Jag hamnade på akuten för de ville vara säkra på att jag verkligen inte hade tagit tabletterna (som de visste att jag hade köpt i och med internetbanken och att jag handlade med kortet). Sedan blev det LPT, vak och tillbaka på medicinavdelningen eftersom jag fortfarande behövde motgift.
Jag låg där tills på onsdagen med personal psykiatrin som satt och kollade på mig dygnet runt och det kändes som att jag blev galen. Jag drog ständigt ut nålen som gav mig motgiftet i smyg för att jag ville göra mitt yttersta för att skada min kropp. Mina levervärden hade slutat sjunka så de pratade om en eventuellt permanent leverpåverkan, men de var ändå så pass låga att jag efter tio dagar på IVA och medicin kunde flyttas över till avdelning 25 - psykiatrin. 20/7 flyttades jag hit och nu sitter jag fortfarande här. Vaket blev jag av med efter tre dagar på 25:an, men LPT:n och kvarstår och mina tankar och känslor med. Kanske blir det ÖPT snart, jag vet inte, men när jag tänker igenom nu allt som har hänt så tänker jag bara:
"Vilken sommar"
Och suckar lite.
Jag har inte alls lagt samma kraft på att skriva det här som jag har gjort ibland, men nu har jag skrivit lite kortfattat, som ändå blev en roman. Som jag visste att det skulle bli. Det känns som att det var en evighet sedan jag låg där på medicinavdelningen med mitt dropp, samtidigt som det känns som nyss för att jag inte vill tänka på att jag har varit här så, för mig, lång tid. Men under denna långa tiden har jag i alla fall fått så goda erfarenheter i möte med personalen. Både på IVA, medicin och psykiatrin har det varit så himla bra personal. Och trots att jag inte alltid har viljat ta emot hjälpen har de bara viljat hjälpa mig. För jag märker att de verkligen vill. Visst vill jag inte vara här på 25:an egentligen, inte heller ville jag vara på medicin eller IVA, men jag är ändå glad att jag har varit på just dessa avdelningar när jag ändå har varit tvungen att vara någonstans. Jag vill inte vara här på 25:an nu, men jag är glad att jag är just här om jag måste vara på någon psykiatrisk slutenvårdsavdelning.
Det du inte vill tro att jag är, det är den jag är egentligen
Jaha du. Jag vet inte ens. Har inte ens känslor att utgå ifrån. Känner mig mest tom. Men någonstans vet jag att öppenhet hjälper mig att både erkänna och gå vidare. När jag skriver kan jag sedan släppa. Men jag vet inte riktigt hur en skriver utan känslor.
För att göra historien kort:
Överdoserade i rent tvång förra lördagen. Har legat på IVA och medicinavdelningen sedan i måndags. Suicidtankarna har bara vuxit. Stack från sjukhuset i lördags. Blev hittad på kvällen och förd tillbaka av polisen. Ligger återigen på medicin med motgift på LPT. Har vak för första gången och det kväver mig. Behöver min ensamma tid. Samtidigt som detta gör det omöjligt för mig att följa alla tvång.
Förutom tvångstankar är jag rätt tom. Känner mig inte ens ledsen. Bara helt och hållet tom.
Jag vill egentligen inte prata om det. Men nu är jag ärlig. Och kan äntligen andas lite.
Ätstörningsbehandlingen på Comede och friskförklarad
Jag borde kanske låta det sjunka in ett tag, men jag tror inte jag kommer ta och skriva om jag väntar. Jag har skrivit rätt lite om behandlingen jag har gått här i Piteå mot min Bulimi, men det har jag gjort just för att jag - till skillnad från andra gånger - inte har känt att det har gett mig något. Så jag har fokuserat på behandlingen. Och som jag har fokuserat! Jag vet inte exakt vad som gjorde den här gången mer annorlunda än alla de andra gångerna jag har försökt bli frisk, men jag tror det viktigaste var att jag verkligen jobbade med att släppa perfektionen. En vanlig bild gällande tillfrisknande är denna:
Men jag är i alla fall fri från diagnosen!
och den stämmer in så himla bra. Inte för att jag har trott att det skulle bli lätt, men jag har ändå trott att allt går framåt så fort jag bestämmer mig. Saken är ju den att du bestämmer dig inte för att bli frisk från en ätstörning en gång, utan det är flera gånger - varje dag. Nu gick jag inte direkt tillbaka till gamla vanor bara för att middagen blev några minuter senare. Eller för att jag missade frukosten. Jag har hela tiden försökt ha orden "allt men inte alltid" med mig för att inse att jag inte kan utesluta saker som känns jobbiga och samtidigt tro att jag kan bli frisk. Fick världens känslopåslag med skam, skuld och ångest varje gång jag tog en viss sak i skolan. Istället för att låta det skrämma iväg mig och fortsätta hålla mig låst, tog jag av det i princip varje dag tills de känslorna inte var lika starka längre och tankarna inte malde på lika mycket. Nu har jag börjat variera och försöka känna efter vad det är jag vill ha. För det där är inte så lätt. Att återfå och förstå sina hungers- och mättnadskänslor när de har varit i sådan obalans. Men jag börjar sakta men säkert kunna förstå ibland vad kroppen menar. Det får väl ta sin tid.
En annan sak som har varit annorlunda är att jag inte har upplevt någon viktfokus på Comede - dvs jag har inte känt att mina problem har blivit förminskade på grund av att jag inte är underviktig, vilket jag har upplevt på andra ställen. Jag kände mig verkligen tagen på allvar och det är något som är enormt viktigt tycker jag. Dessutom fick jag väldigt mycket information om vad som händer i kroppen och hur tankarna kan påverkas när man t ex hetsäter och kräks, svälter sig och när man har brist på vissa näringsämnen. Detta har skonat mig från så många självanklagelser som jag tidigare haft. Att jag verkligen försökte sluta kräkas - oavsett om jag ansåg att jag hade hetsat eller inte - var också en viktig del. Annars har jag tänkt som så att om jag gör en sak "fel" så är det lika bra att göra allt fel. Jag har sett det som ett större problem att jag äter - kräkningen har inte egentligen varit något jättenegativt har jag tänkt. Men det har varit så viktigt att behålla maten för annars fortsätter kroppen vara i ständig obalans, men herregud så det har smärtat! Både psykiskt och fysiskt. En mage naturligtvis inte bra av att en hela tiden kräkas
Sedan har jag haft min stora inspiration i form av min hårt kämpande vän Elin. Jag har sett henne jobba och slita och det har gett mig både så mycket kraft att fortsätta och en sådan stor rädsla att trigga henne om jag skulle gå åt motsatt håll. Och hon har hjälpt mig. Så enormt mycket. Liksom många av mina andra vänner också. Som har ringt behandlare, som har besökt mig på sjukhus, som har funnits i skolan, som har skrivit till mig... Ja, jag vet inte vad jag hade gjort utan alla. Samtidigt vet jag att denna gång var annorlunda just för att jag gjorde jobbet och att jag gjorde det för min skull. Jag har bott ensam och kunnat göra vad jag vill, men jag har gett migsjälv den här chansen att bli frisk - för min skull.
I själva ätstörningsbehandlingen har det ingått taktilmassage och det har hjälpt mig otroligt mycket med min kroppsuppfattning. Innan nästan skrek jag åt badrumsväggen att låta bli att röra mig om jag råkade nudda med höften i den när jag duschade t ex. Bara tanken på att någon skulle röra det jag verkligen hatade mest gav mig ångest och en enorm skam. Taktilen skulle egentligen genomföras i bara trosor, men jag började med leggings och linne som i princip var samma sak för mig som att vara naken. Jag var så himla obekväm och första gången hade jag så mycket ångest att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Men det blev lättare eftersom. Jag tog bort leggingsarna och min behandlare började beröra fler ställen på kroppen - vissa jobbigare än andra. Benen började kännas rätt okej efter ett tag och ganska snabbt efter det började jag se dem på ett värderingsneutralt sätt. Jag som har känt ett sådant enormt har gentemot varenda millimeter av min kropp kunde nu tänka på mina ben som just ben. Varken fina eller fula. Utan ben som bär mig. Visst håller det inte i sig hela tiden, men det blir bara bättre och bättre. För jag har utmanat mig rejält också med kläder. Utmanaronsdag, trotstorsdag och facing your fears Friday som jag och Elin har kört med har gjort att jag har tagit på mig kläder jag inte har haft på år och dar på grund av att jag har viljat dölja min kropp. Nu försöker jag ta på mig det jag vill och det går nästan alltid. I torsdags gick taktilen inte lika bra, samtidigt som den gick bättre än någonsin. Jag tog för första gången av mig linnet, men när beröringen kom till magen blev det för mycket. Just där och då kände jag mig så oerhört misslyckad, men nu börjar jag förstå vad min behandlare menade när hon sa att inte var konstigt att det blev jobbigt när det var första gången - trots att det har gått framåt annars.
Något annat jag har gjort är att jag gick ner med vågen i källaren. Att slänga en har jag redan testat, men jag köpte bara en ny. Innerst inne har jag vetat att problemet har suttit i huvudet - det märktes tydligt när jag gick ner ett x antal kilo som borde ha synts men jag såg ändå bara samma sak och kände samma hat -, men det har varit svårt att våga. Sedan vägde jag mig inte på kanske två-tre månader, jag märkte på kläderna att jag hade gått upp, men allt eftersom började jag ändå känna mig bekvämare i min kropp än jag någonsin hade gjort förut. Den insikten var så otrolig, och upplevelsen att något jag absolut inte trodde skulle gå, verkar kunna gå..! Den hjälpte mig även väldigt mycket idag när jag - trots att jag bestämt hade sagt åt mig själv, pratat med min behandlare och vägt mig med ryggen mot siffrorna - ändå sneglade på datorn när hon sa att jag skulle kolla bort. Jag såg vad jag vägde och bröt ihop totalt - trots att jag vet att de där siffrorna inte spelar någon roll, men jag är inte riktigt där ännu. Men med den insikten jag har fått tror jag faktiskt att jag kan hantera det där. Jag ska inte ta tillbaka vågen och börja väga mig. Jag vet vad jag väger nu. Jag vet att det är mer än förut. Men samtidigt vet jag ju att jag mår bättre på den fronten än vad jag gjorde då. Jag kommer inte må bättre om jag går ner i vikt när mitt problem sitter i huvudet.
En annan viktig insikt jag kom till var att jag aldrig kommer känna mig redo. Det perfekta tillfället kommer aldrig. Det gäller att kasta sig ut i det okända, för den rätta tiden kommer aldrig. Det perfekta tillfället är just nu.
Det är så mycket mer jag tänker på. Det är så mycket som har förändrats i mitt huvud. Det är så mycket som har hänt. Men det har redan blivit en bok. Jag var bara tvungen att skriva av mig. För jag blev friskförklarad från Bulimin idag. Efter bedömningsavslutet framkom "ingen diagnos". Jag är frisk från ätstörningen. På pappret i alla fall. Som sagt är det mycket bättre än de senaste sju åren, men jag vet att jag har en bit kvar också. Och det känns tryggt att veta att många har den här känslan efter de har blivit friskförklarade - det tar tid. Jag känner mig absolut inte fri, men friare än jag var för fem månader sedan. Jag är sjukt stolt och nöjd över hur långt jag har kommit, men jag tänker inte nöja mig när jag nu tror på att man kan bli både frisk och fri. Något som kan vara svårt för många att förstå är den där nakenheten eller förvirringen i att vara utan diagnosen. Trots att man inte är sin diagnos, trots att det inte är något positivt att ha den, så kan det kännas som att det blir en del av en. Och när man har levt länge med den så kan det kännas lite tomt. Inte för att jag någonsin skulle vilja ha den igen, men det är lite som samma sak som jag sa med det där med att sakna att kräkas. För att det är en trygghet. En falsk trygghet, men det är ändå någonting man känner igen. Det är många gånger jag har varit så förvirrade den senaste tiden som jag bara har viljat gå tillbaka till det jag vet om. Men det är inget liv, jag vet. Ibland är ens tankar bara inte så logiska. Ätstörningen är det absolut värsta jag personligen har varit med om. Jag vill fortsätta gå ifrån den. Men jag tror det här bara måste få smälta lite. Jag är stolt, men jag trodde att jag skulle vara gladare. Kanske måste det bara få sjunka in. Låta det ta sin tid. Liksom vägen till min frisk- och frihet. För en dag vet jag att jag uppriktigt kommer kunna säga att jag känner mig helt frisk och fri.
Nu fortsätter en ny behandling, men mer om det en annan gång.
Korten på bordet
Totalsiffran 4 för antal självmordsförsök dubblerades på tio dagar. Nej, det rullar inte på för mig. Det har i alla fall inte rullat åt rätt håll. Jag köpte en lägenhet i Piteå, jag började läsa konst på Framnäs och jag fick gå kvar i DBT:n - precis den höst jag ville ha, men allt blev inte som jag ville.
VARNING! Självmord, (för många människor) obekvämt, jäääätte långt.
Jag berättade om att jag har slutat DBT, behandlingen som skulle bli min räddning i höst, den jag så gärna ville gå och trodde skulle hjälpa mig att bli fri. Den har hjälpt mig mycket. Och det är troligen min psykologs förtjänst att jag ens kunde uppleva hösten. Men trots att jag har gått framåt på många punkter har mitt första och mest rotade problem - eller symptom på det verkliga problemet, vad det nu är -, kvarstått. Ätstörningen har bara gått utför och det senaste året har det varit mer än kaos. Inte synlig såklart - det går att dölja det mesta -, men det har känts. Så himla mycket. Jag är inte ännu redo att riktigt prata om det, men min höst blev inte alls som jag ville att den skulle bli. Trots att jag är väldigt lycklig, mår jag samtidigt så himla dåligt och de senaste veckorna har det minst sagt varit kaos.
För att göra en lång historia kort så har jag, liksom många gånger förr, tappat hoppet om att någonsin kunna bli frisk och fri - men denna gång mer än någonsin. Och helt ärligt ser jag ingen mening alls med livet om det ska vara på det sättet som det är nu. För första gången berättade jag om mina suicidplaner för min psykolog - innan hon fått reda på de som genomförda via sjukhuset eller liknande. Jag och hon hade tidigare skickat en remiss till Comede - ätstörningskliniken här i Piteå -, men trots det kändes det ändå inte som någon idé att försöka för hur skulle det gå? Min psykolog hade telefonkontakt med mig nästan varje dag i två veckor för att hjälpa mig att helt enkelt överleva. Jag skjöt för första gången fram mina planer en vecka och under den tiden fick jag tid hos en läkare på psykiatrin som jag berättade om. Hon var verkligen jättebra och tog mig på allvar både med maten och mina suicidtankar. Hon ville lägga in mig men jag vägrade och därför hade även vi telefonkontakt. Hon ringde på torsdagen. Min psykolog ringde på fredagen (27/11) efter skolan. Jag sa till båda att det var bra.
Varning för beskrivning av självmordsförsök. Det är ingen hemlighet att det är det enda jag har gjort så jag tror inte det spelar någon roll huruvida jag skriver ut det eller inte.
Några minuter senare stoppade jag i mig alla tabletter jag hade köpt och gick och lade mig. Natten var förfärlig såklart och jag fick panik när jag insåg att jag jag kräktes upp en del av tabletterna några timmar senare. Men jag fortsatte hoppas på att de hade hunnit börja verka och att de som var kvar gjorde någon skada. Vid två på lördagen ringde min psykolog, hörde att något var fel och frågade om jag hade tagit tabletter. Hon blev arg och orolig såklart och ringde efter ambulansen och ringde sedan till mig så alla tre pratade i samma samtal. De sa åt mig att öppna dörren och i panik så sprang jag runt i lägenheten och helt plötsligt var två jättetrevliga ambulansmän inne i mitt hem.
Det blev en åktur till sjukhuset, akuten och IVA där motgift sattes in och dropp med diverse salter som mitt hjärta tydligen behövde. Eftersom jag inte mådde speciellt dåligt då (förmodligen på grund av att jag hade kräkts upp så mycket) så förstod jag inte varför jag ens behövde allt det där - det var ju ingen fara med mig, jag hade väl misslyckats? Jag sa att jag inte ville ha någon hjälp och att den urgulliga sjuksköterskan slutade prata med mig efter det gjorde att jag fick så himla dåligt samvete och just då tänkte jag "jag gör aldrig om det här". Men när pulsen steg från 50 till 120 på några sekunder, det kändes som att jag andades genom ett smalt sugrör och syresättningen i blodet blev alldeles för låg, lade jag mig tillbaka, log och trodde att jag höll på att dö. Men istället började det tjuta och personal som ville hjälpa patienten som inte ville ha hjälp kom in och det blev syrgas och byten av nålar och tillslut kunde jag andas igen. Sedan låg jag där på IVA tills nästa morgon då en från personalen frågade om jag ville till Sunderbyn och psykiatriska avdelningen. Jag sa givetvis nej och sa att jag ville hem. Och de skickade hem mig.
Söndagen vandrade jag mest runt och visste inte var jag skulle ta vägen för jag har aldrig gjort något vidare impulsivt självmordsförsök tidigare - alla har varit planerade in i minsta detalj. På måndagen köpte jag ytterligare tabletter och bestämde mig för att sluta planera och bara försöka tills det gick. Denna gång kunde min kropp behålla alla tabletter men det hade givetvis sitt pris och den natten är helst något jag glömmer - eller kanske bör jag komma ihåg den för att inte göra om det igen. Den enorma fysiska smärtan blev för stor och efter evighetslånga timmar svalde jag min stolthet, tog ett beslut och ringde ambulansen själv - för jag stod inte ut. Det blev en hemsk tur med ambulansen till akuten då den aldrig tycktes sluta guppa. Illamåendet tycktes inte ha någon gräns och personalen på akuten bad mig desperat att sluta försöka kräkas (men det kändes bättre och jag visste ju att inget skulle komma upp eftersom det var så länge sedan intoxet). Jag mådde till och med illa av att åka rullstol från akuten till IVA. Nog visste jag att dosen jag hade tagit var dödlig, men den var långt ifrån lika stor som den på fredagen. När jag sa "bara x stycken", sa de att det inte alls var så bara. Sedan började min värsta natt någonsin. Personalen var jättebra och verkligen försökte hjälpa mig, men trots sprutor mot illamåendet och massvis med blött papper i ansiktet så mådde jag bara sämre. Jag rev lös EKG-sladdarna, ID-bandet, sparkade iväg en stol som stod för nära och drog nästan av mig mitt hår. Jag hade panik, men efter många timmar och lugnande ord så kunde jag sova i någon timme innan de började sticka mig igen.
På tisdagen gjorde jag något som jag både har ångrat men som jag samtidigt är så glad över - jag ringde till Elin som jag skulle prata med den dagen och sa hur allt låg till (ingen mer än personalen på sjukhuset visste ju någonting). Och alltså den vännen... Ja, jag vet inte ens hur jag ska förklara hur mycket hon har hjälpt mig. Och jag vet inte hur jag ska förklara hur ledsen jag är över att jag bara berättade för henne och lät henne bära allt på sina axlar. Men hon kom i alla fall. På morgonen hade jag pratat med en läkare från psykiatrin som hade frågat precis samma saker som läkaren från IVA hade gjort två dagar tidigare: har du några självmordstankar? -nej, vill du dö? - nej, vill du leva? -ja, kommer du göra något när du skrivs ut? -nej. Svaren kommer automatiskt. Jag vet inte vad de har träffat för patienter tidigare, men för mig känns det som en utopi att sådana tankar försvinner efter en dag. Så jag upplever det som en väldigt provocerande fråga "har du fortfarande sådana tankar?". Såklart jag har! Jag hade liksom fortfarande kvar märken från tejpen sedan jag varit inne på IVA två dagar tidigare pga ett annat självmordsförsök. Så jag slapp alltså skrivas in på psykiatrin och var bara kvar på IVA för att vänta ut droppet. Men när jag pratade med Elin blev jag osäker...borde jag bli inlagd eller inte... Vi pratade, Elin pratade med alla möjliga inom vården, men tillslut gjorde jag som jag alltid gör: säger att det är lugnt. Dock gick de inte riktigt med på det vi tidigare hade kommit överens om att bara bli utskriven, så jag fick åka hem till Elin, sova där, gå till skolan och sedan komma tillbaka till medicinska avdelningen på ett utskrivingssamtal. Dock hade de ingen aning om vad jag och Elin pratade om när vi kom dit på avtalad tid så vi blev skickade till psykiatrin där det också var väldigt struligt. Tillslut träffade vi någon där som gav mig ett läkarsamtal en halvtimme senare. Där talade jag, med hjälp av Elin, sanning - hon fick även säga sitt -, men de gav mig ändå valet att bli inlagd eller åka hem. Och hur ska Sofia Ambivalent Kihlström kunna välja mellan det som hon vill och det som hon borde? Be om hjälp när man får dåligt samvete och känner sig till besvär över att ens existera? Så jag sa att jag åker hem. Elin började ställa frågor när vi kom ut och tillslut så brast det. Jag blev inlagd på en troligtvis väldigt bra avdelning, men jag kände mig för i vägen för att kunna vara kvar. Nästa morgon sa jag i panik till läkaren att jag måste ut, bort därifrån, kan inte ta emot hjälp. Så jag blev snabbt utskriven och styrde stegen direkt mot Apoteket, lika många tabletter som på måndagen, betalade i kassan, gick till toalett, svalde och gick hem. Och väntade.
Jag lade mig direkt - med ytterkläderna och allt på mig på vardagsrumsgolvet. Jag fick samtal från Elin som frågade hur det var. Jag ljög som vanligt och sa att allt var bra. Jag varken kräktes eller berättade för någon, men på fredagen var jag ändå så stabil att jag kunde gå till skolan. Trött och illamående, men dagen rullade på och sedan hem till Elin som fyllde år. På lördagen gick vi på stan och smart som hon är höll hon mig kvar tills apoteken hade stängt. För att döda den skyhöga ångesten satte jag mig därefter på bussen till Luleå för att åka fram och tillbaka (bussåkande=ångestdämpande för mig). Medan jag väntade på bussen hem dog min telefon och då började min plan, att inte berätta för någon om detta, krackelera. Elin blev orolig när jag inte svarade och ringde till flera av mina kompisar (absolut förståeligt). När jag sedan satt på bussen och kunde ladda telefonen fick jag ett desperat samtal från Lina som hade fått information om att jag inte levde. Försökte lugna ner henne liksom jag gjorde med de andra - jag satt ju bara på bussen, det var lugnt. Jag pratade länge med både Rebecca och sedan Emma när jag kom hem. Lade mig återigen på vardagsrumsgolvet med ytterkläderna på, lika oduschad som den senaste veckan och när jag höll på att somna fick jag samtal från psykiatrin i Piteå. Både Emma och Elin hade ringt dit och givetvis förstod jag dem, men jag lyckades övertala hon som ringde att det var lugnt, det är alltid lugnt.
Jag ställde alarmet på söndagen så att jag skulle vara på Apoteket när det öppnade, köpte tabletter och svalde dem som alla andra gånger. Fick ett samtal av Emmas mamma som var orolig och ville att jag skulle komma och hälsa på dem. Jag försäkrade henne om att det var lugnt. Men uppenbarligen trodde hon inte på mig för vid tolv ringde det på dörren och pappa stod där. Fick panik för jag visste ju inte alls hur kroppen skulle reagera med tanke på de senaste nio dagarna av så många tabletter. Vid en vanlig överdos mår man sjukt jävla dåligt precis överallt och med tre överdoser i bagaget och en pappa på besök insåg jag att det inte alls skulle sluta bra. Men jag ljög, höll inne illamåendet, försökte vara vanlig och efter många timmar så åkte han hem. Jag lade mig äntligen och sov - på samma ställe, med samma kläder -, men sent på kvällen slogs min dörr upp och in kom återigen pappa. Han hade nu fått reda på vad som verkligen hade hänt - inte bara att folk sa att jag mådde dåligt. Han var orolig såklart men jag ville inte prata. Så vi lade oss, han sov i min säng och jag sov på golvet med hunden. Eller sov och sov, jag lyssnade på pappas snarkningar fram tills efter fyra innan jag somnade några timmar. På morgonen var jag otrevligare än otrevligast och ville bara komma därifrån. Hade en tid på Comede en halvtimme efter att jag hade vaknat så jag begav mig snabbt dit med självmordstankar högre än fler skyskrapor staplade på varandra och en gnagande oro att det jag hade gjort inte skulle fungera - trots att det rent logiskt "borde". Jag tänkte säga till min blivande behandlare att jag inte ville ha någon hjälp, att allt var onödigt och att jag ändå inte kunde stå ut med känslan att vara till besvär. Men så fort vi började prata kändes det helt plötsligt som att hon tog mig på allvar och att det faktiskt kunde bli något av den kontakten. Efteråt var jag så glad så jag åkte hem, städade lägenheten (ja, det lilla dammet som nu fanns) och tog mig en dusch och bytte kläder för första gången på nästan två veckor.
När jag mötte upp Elin var jag helt hyper och jag förstår varför det gjorde henne lite misstänksam, men det var som att jag hade all energi i världen. Det dalade väl efter ett tag, men det var kul så länge det varade och sedan dess har jag bara försökt att träffa människor, planera in saker, inte vara för desperat för att det inte verkade som att tabletterna hade gjort någon skada och ja....jag vet inte. Bestämma mig för vad jag vill?
Förlåt att jag är missvisande och att det inte alls rullar på så bra som jag får det att verka. Ingen kan läsa tankar och såklart förstår jag om det kommer som en chock för vissa - det var väl lite det som var meningen, att ingen skulle veta egentligen. Men nu har jag lagt korten på bordet, inte väntat ett halvår för att berätta sanningen om "hur det var". Nu skriver jag hur det är, och nej, det är inte så jävla bra. Självklart har jag självmordstankar. Att säga något annat vore en lögn - dock borde jag väl vara med bekant med det än sanningen efter alla mina lögner... Det kanske är obekvämt för många att jag skriver detta. Jag har ingen redovisningsplikt. Jag är inte stolt över det här. Men samtidigt känner jag att det är så här det är, och varför dölja verkligheten. Jag drar mig ofta för att skriva sådana här saker på grund av att jag har lätt för att underdriva och vill verkligen inte förminska problem som redan förminskas nog mycket. Jag har svårt att förklara känslorna, tankarna och smärtan i det hela och det skapar ingen rättvisa i situationerna. Att bara berätta sakligt som jag har gjort nu upplever jag blir väldigt platt och inte alls så himla påfrestande som det är. Men vill folk tro att psykisk ohälsa är något man bara kommer över, eller något man rycker upp sig från för att jag är dålig på att förklara, ja då är det väl deras förlust. Jag kan inte bara hålla tyst. Även det mörkaste måste man våga prata om, trots att man aldrig kan förklara hur det verkligen känns.
Det andra som hände under våren
TRIGGERVARNING: prat om självmordsförsök
Jag skrev att det var en annan historia. Men egentligen är det samma. Jag hade kvar planen på att ta mitt liv. Så fort jag blev utskriven egentligen. Men då skulle jag avsluta dagvården. Och sedan var jag ambivalent. Jag bokade in saker hela tiden för att distrahera mig men ändå hade jag den ihållande tron om att "det är så här livet ska sluta för mig, jag ska ta mitt liv, jag har gjort mitt, jag är färdig här". Och smärtan jag kände. Över allt. Över livet. Är svår att beskriva. Allt jag hade jobbat upp på dagvården hade fallit sedan länge, de få saker jag såg som meningsfulla hade tappat sin mening och det enda jag väntade på var "rätt tillfälle". Jag visste att jag skulle göra det, det vara bara lite osäkert exakt hur och när. Men jag planerade ännu en gång. Ganska precis en månad efter mitt tidigare försök hände det. Och denna gång, samma dag som det skulle ske, ringde Emma. Såklart. Jag förstår inte hur hon gör. Men hon kan känna på sig. Fast jag sa ju ingenting. Såklart. Försökte vara övertygande och svor åt henne i mina tankar för att hon nästan lyckades stoppa mig.
Men jag hade bestämt mig. Och jag genomförde det. Mer och lite annorlunda än gången tidigare. Och det faktum att jag, nykteristernas nykterist, drack alkohol för första (och för i helvete enda) gången, visar på hur desperat jag var över att dö. Men dagen efter händer det jag var så rädd över - jag vaknar. Pappa, som kom hem och gick ut med hunden på lunchen, kom av någon anledning till mitt rum och började bulta på dörren. Jag var rätt borta men försökte bara spela trött och frågade vad klockan var. Han insåg snabbt vad som hade hänt och skulle iväg med mig till sjukhuset. Jag tuppade av flera gånger och minns inte så mycket annat än att några ambulansmän kom in och tryckte jättehårt på bröstbenet och sedan var jag inne i en ambulans. Nästa stund var jag på sjukhuset. Det var akuten, AVA och IVA och efter två dagar började jag känna mig rätt normal. Eller normal är väl fel ord, men inte helt borta. Normal var allt annat än jag kände mig när jag var tvungen att sitta och kissa på en himla stol bredvid medan någon kollade på mig. Den förnedringen jag kände då var så stark. Jag kände mig så inkompetent och obetydlig och ja...jag undrade ännu en gång hur detta kunde ha hänt. Misslyckats igen. För min lever gjorde såklart ett kanonjobb som förr.
Jag förstår att jag sedan blev skickad till psykakuten 32:an. Lite insikt har jag ju. Men vad jag inte förstår är hur de kunde skriva ut mig samma dag efter att de först hotat om LPT. Jag blev jätteglad såklart, för att vara där inne hjälper mig inte, men när de först bedömde att suicidrisken var hög, tänker jag väl inte att det logiska är att skriva ut någon. Jag träffade i alla fall min psykolog direkt efter och jag var så trött och så icke-närvarande. Men jag hann snappa upp det hon sa om att jag kunde ha andra problem. Autistiska och psykosliknande drag. Och det kom och gjorde min trasiga skalle ännu mer skada. Men sedan dess har hon aldrig nämnt det. Något jag däremot lärde mig, kanske inte under just detta samtal men senare, var att tanke inte är lika med handling. Och det gjorde att vi kunde hålla vårt mål som vi satt upp då - hålla mig vid liv tills sommaren.
För var det kaos. Jag var förstörd. Jag hade ju inte planerat längre. Jag visste inte vad jag skulle göra. Men jag tog varje dag som den kom. Jag bestämde mig aldrig för att nu ska jag leva. Men jag tänkte inte framåt så mycket. Jag försökte vara ärlig med min psykolog. Jag hälsade på (min) Emma och även Henny, tillsammans med Anna, (vår) Emma och Rebecca. Och på något sätt blev det tillslut sommar och jag levde. Jag hade till och med sökt till Framnäs, kommit in och börjat leta lägenhet i Piteå. Jag tänkte "fukc normal" och försökte fokusera på att bara överleva dagen. Och inte göra så jävla mycket av framtiden. Ett år konst och sedan får jag se vad som händer. Och det gick. Trots tårar. Trots ångest. Trots hopplösheten. Trots att dö var det enda jag ville.
Jag fick min drömhöst med DBT, Framnäs och lägenhet i Piteå.
Trots överdoser jag inte borde ha överlevt.
Det ena som hände under våren
You think that you've worked it out,
then BANG right out of the blue,
something happens to you
to throw you off course
and then you breakdown
TRIGGERVARNING: prat om självmordsförsök
I början av DBT:n förra hösten pratade vi om känslors maxgräns, till exempel för ledsenhet, hur ledsen man hade känt sig som mest och om man trodde att det gick att bli ännu ledsnare. Då sa jag att "det kan ju alltid bli värre, man kan alltid bli mer ledsen". Det tror jag inte på längre. För i våras nådde jag min sorgs absoluta maxgräns.
Men jag spolar tillbaka bandet.
Jag har inte berättat för någon. Jag har skämts. Inte vågat. Och framförallt inte sett någon mening med det. Varför skulle någon behöva veta? Ingen har ju gjort det sedan allt hände. Jo, mina föräldrar, släkt och behandlare. Och min Emma. Det andra som hände alltså. Det här, det första som hände vet bara behandlare, sjukvårdspersonal och Emma.
Jag vet inte hur det började egentligen. Jag försöker minnas. Läser mina dagböcker och försöker förstå. Under en dagvårdsperiod där maten gick bättre än den har gjort sedan jag började mixtra. Helt plötsligt kom insikten att "jag mår rättså bra...men ändå klarar jag inte av livet" (livet=skolan kändes inte lättare). Och då kom tankarna. Och då var tanke lika med handling. Så från en dag till en annan var det bestämt att jag måste ta mitt liv.
Vad som hände sedan är för alla en gåta. Förra året pratade läkarna om levertransplantation, denna gång var det fler men inget hände. Jag visste att det skulle ta tid, men dagarna gick... Jag läste och läste om folk som hade gjort samma sak, mängd och hur lång tid det hade tagit innan de fick vård. Jag läste om maxtid för att antidot skulle hjälpa. Jag läste att de hade dött. Och jag hade väntat längre. Jag hade tagit mer. Men inget hände. Jag blev desperat, räknade timmar, räknade dagar...
Efter ett tag kom hon in och sa att jag skulle följa med och prata med henne. Jag sa att jag inte hade något mer att säga och då blev hon arg och bad mig att lägga ifrån mig det jag höll på med och följa med henne. Hon sa att vi kunde gå ut i väntrummet för att det var tomt där. Följde motvilligt med och då ser jag min psykolog stå där också. Jag minns inte vad de sa, bara att de hotade med LPT om jag inte samarbetade och följde med dem till hennes rum. Där sa de att de skulle skicka efter polisen om jag inte gick med på att åka med det mobila teamet från psykiatrin. Jag trodde såklart inte på dem, men när det visade sig att de menade allvar så gick jag med på att åka in frivilligt. Där fick jag för första gången träffa en bra läkare, ljög lite, väntade mycket, hoppades på att bli utskriven, men det blev LPT.
Och det var ungefär där jag uppnådde min sorgs maxgräns. Jag var så vilsen. Leverproverna visade ingenting. Ingenting hade hänt. Jag var så arg. Så ledsen. Så förstörd. Jag var säker på att hjälpen jag hade fått skulle försvinna då jag brutit kontraktet.
Tyvärr måste jag berätta
Jag skrev detta för länge sedan. Trodde att jag kanske skulle slippa publicera. Att jag inte skulle behöva. Men jag har insett...att jag tyvärr måste berätta.
Jag önskar att jag slapp skriva något sådant här. Eller ens säga något till någon. Inte för att jag skäms - det har jag aldrig gjort, inte sedan första gången jag fick känslor, som var mer än vänskap, för en tjej. Jag önskar att jag slapp berätta för det borde inte vara någon big deal. Jag önskar att folk inte bara antar att alla är heterosexuella och att du i annat fall måste förklara dig och "komma ut". Och jag önskar att det inte spelade någon roll vilken sexuell läggning någon har, utan att allt bara kan respekteras oavsett om man är en av normen eller inte.
Så tyvärr måste jag berätta. För att annars tar folk för givet något som inte stämmer.
Och nej, jag kommer inte bli kär i dig bara för att du är tjej, lika lite som du blir kär i varenda kille (eller tjej) - eller lika lite som att jag blir kär i varenda kille. Och nej, jag har aldrig haft ett riktigt förhållande - med varken tjej eller kille -, men bara för den sakens skull betyder det ju inte att jag inte kan säga detta. Jag vet ju vad jag känner, och man kan ju säga att man är heterosexuell utan att ha haft något förhållande, eller hur?
Jag är egentligen inte rädd för att säga detta, för helt ärligt så kan jag inte förstå de som inte respekterar kärlek oavsett hur den ser ut. Och sådana människor som jag verkligen inte förstår mig på kommer jag inte heller kunna umgås med. Jag har en sådan stark åsikt angående detta och att det helt enkelt är en självklarhet för mig att man får älska vem man vill så vad någon annan tycker kunde jag inte bry mig mindre om (förutom att det är extremt sorgligt att folk tycker att kärlek ska begränsas så). Jag är inte rädd för vad mina vänner ska säga för så som jag uppfattar det, umgås jag med öppna och kärleksfulla människor. Jag är inte heller rädd för vad mina föräldrar ska säga för jag har högre tankar om dem än att deras känslor för mig skulle bero på vad den jag gillar har mellan benen.
Så jag önskar att jag slapp berätta. Jag vill inte göra någon grej av det. Vi lever i 2015 nu. Men ändå måste jag berätta. För att jag är less på antaganden om att det måste vara en kille. Att det ens måste spela någon roll.
Bulimins mindre städade sida
TRIGGERVARING: Upplevelser och beskrivningar av Bulimia Nervosa
Först vill jag bara poängtera att det jag såklart ser olika ut för alla (kriterierna är korrekta, men jag syftar på det jag kommer skriva). Alla använder inte samma kompensatoriska beteenden. Alla upplever inte sjukdomen på samma sätt osv. Detta är bara min blogg. Inga doktorsavhandlingar, undersökningar eller artiklar. Mina tankar, mina upplevelser.
Detta är ett utdrag ur en artikel från tidningen "Insikt" om porträteringen av ätstörningar i fiktiva verk:
"Bulimi är den vanligaste bland skildringarna, men även den som skiljdras mest felaktigt. Det är en städad, anpassad version av diagnosen vi får se, medan verkligheten är långt mindre tilltalande. Vi ser på sin höjd ett huvud halvvägs ner i en toalettstol, akompanjerat av pålagda kräkljud. Vi ser inte magsyran som fräter sönder täderna. Inte heller hetsätningarna - i alla fall inte i sina rätta propotioner. Inte smärtan inuti."
Detta är så sant. Liksom att anorexi romantiseras och UNS och Hetsätningsstörning utelämnas, är bilden av Bulimi otroligt städad.
Magsyran som fräter sönder tänderna är obefintlig. Bara lite kräkljud här och var. Inte konsekvenserna av dem.
Jag har alltid haft toppenbra tänder. Jag låg i den billigaste gruppen när jag skulle skaffa tandläkarförsäkringen - trots att jag hade kräkts väldigt mycket under en lång tid. Nu vågar jag inte ens gå dit för den sista undersökningen. Inte för att jag någonsin har haft tandläkarskräck, utan för att jag är så otroligt rädd för hur mina tänder ser ut. Kommer de vara helt sönderfrätna? Kommer jag hamna i en högre grupp med högre kostnader nu när jag verkligen inte behöver fler utgifter? För jag ser hur flisor har fallit bort. Jag känner hur ont det gör. Jag vet varför jag "ömsar skinn" i munnen. Jag vet vad "skärsåren" på tungan beror på.
Hetsätningens rätta proportioner är också något som uteblir. Det kanske är någon lite chokladbit. Eller till och med två(!!). Men den verkliga mängden, nej den förfinas och syns aldrig.
Och det absolut värsta av allt: smärtan inuti. Den ser man aldrig. Den ständiga plågan. Den eviga känslan av misslyckande. Den återkommande frasen när man står där efter en omgång med blicken på toalettstolens innersida "det här var sista gången".
Annat som inte heller syns är magsmärtorna som kommer när man har kräkts, eller när man har ätit och inte kräkts. Inte heller när det pågår ett blött första världskrig i ens ansikte efter några omgångar kräkandes och man inte vet huruvida det är snor, spya, slem eller tårar eller bara en salig blandning av alltihop, överallt. Hjärtproblemen som kan uppstå av frekvent kräkandes och rubbningar i saltbalansen utelämnas. Även alla de pengarna som försvinner, förstör och förgör. Alla dessa pengar som går till hetsätningen. Hetsätningens skam som inte heller syns. En skam så fruktansvärd och en skam som gör att mycket hålls hemligt. Jag står fast vid att det modigaste jag hitills har gjort i mitt liv är att berätta det. Att säga de där två orden: "jag hetsäter". Jag var rädd. Men jag vågade ändå. (Jag vet dock fortfarande inte huruvida jag ska våga publicera detta inlägg eller inte.)
För att inlägget inte ska bli för långt (dvs, fortsättning följer snart), stannar min tanke vid meningen "inte smärtan inuti". Tyvärr är Bulimi mer än ett huvud halvvägs ner i toalettstolen med akompanjerat kräkljud. För nej, Bulimi är ingen städad diagnos. Ingen ätstörning är det. En ätstörning stänger bit för bit ute det ljus som en gång var, inkräktar i ens liv och tar kommandot.
Tillslut, efter några månader, blev alltså inlägget publicerat.
20 saker ni inte skulle ha sagt eller gjort
Ni skulle inte ha...
- Gett varandra nedvärderande kommentarer angående vad en äter - de är inte riktade till mig, men de visar ju era värderingar som jag helt klart tar åt mig av.
- Kommenterat det jag äter - oavsett om det enligt er är mycket, lite, onyttigt, nyttigt, rätt eller fel. Nej, bara nej.
- Anklagat mig för att jag känner och tänker som jag gör - det är klart att jag slutar prata med er.
- Sagt att jag inte får skada mig med argumentet "det blir fult" - det vet jag redan och det borde väl inte vara det främsta argumentet till varför man inte ska göra sig själv illa?
- Förklarat er när ni vill äta något på ett sådant sätt att "ni åt det igår men inte jag, då får jag äta det idag" - bara inte förklarat er alls, bara ät det ni vill äta - vad spelar det för roll om någon annan åt det igår eller inte.
- Ursäktat er när ni har tagit mer mat - det har gjort att ni skapat en slags skam över att ta mer, över att äta.
- Pratat om mat som belöning - är det en belöning kan det även vara en bestraffning. Mat är bränsle för kroppen, inget man förtjänar eller inte förtjänar.
- Sagt att man inte borde och borde äta vissa livsmedel - klart jag började utesluta allt möjligt.
- Klagat på din egen kropp till mig (varken mitt åttaåriga eller tjugoåriga jag) - det lär mig ju klart och tydligt att en kropp inte bara är en kropp utan något som är bra eller dåligt, rätt eller fel.
- Sagt till åttaåring jag att "du som har så fina ben" kan gå barbent - jag fick genom det "lära mig" att man kunde ha fula ben också.
- Hållit på och pratat om med era dieter framför mig - jag lyssnade, tog efter, uteslöt det "farliga"...och sedan skapade min egna diet.
- Lagt fokus på om träningen var jobbig - det är klart att min fixering har stannat där.
- Lagt värdering i hur länge jag har tränat - självklart gör jag kopplingen "det kan aldrig bli för mycket träning, för ju mer desto bättre".
- Tagit tid på hur länge jag har tränat och sedan sagt "nu var du ute si och så länge" - jag har kanske har jobbat med att försöka att sluta fixera mig vid tiden, vilket är ett nog så svårt jobb utan yttre påverkan.
- Försäkrat mig om att jag förbränner det jag nyss har ätit om jag tränar på det ena eller andra sättet - för det första kopplas träning ihop med förbränning, vilket det inte borde göra, för det andra sänder det signalen att mat man äter måste man bli av med.
- Klagat på vad jag har ätit just under måltiden - om ni oroar er, säg det, fråga hur jag mår, men skäll inte på mig när jag äter, det gör ingenting bättre.
- Kommenterat viktuppgång eller viktnedgång - det kan trigga fortsatt destruktivt beteende, det kan förstöra tillfrisknande och återuppta destruktivt beteende, det visar på att ni också fokuserar på det jag fokuserar mest på men helst vill glömma, det kan krossa en inifrån och ut oavsett vilken typ av kommentar.
- Godtagit "jag måste hinna springa och fara (cykla i räserfart) till stallet innan träningen" som en anledning för att inte gå på BUP-mötet och för att sluta där helt - ursäkten skriker "absolut inte frisk och absolut inte redo att lämna BUP!!!"
- Kommenterat och klagat över er egen vikt - nej, bara nej! Det skapar fokus och värderingar kring vikten som är lätt att ta efter.
- Sagt att jag "inte får känna så", "inte får tänka så" eller "borde rycka upp mig" - det är otroligt invaliderande och förminskar stora problem som redan är nog svåra att själv ta på allvar.
Jag vet att jag borde ha sagt något, men jag har aldrig vågat. I stundens hetta har jag blivit för ledsen och ångestfylld (eller för paff när jag har fått höra, som jag trodde, uppenbart nej-stämplade saker man säger till en med en ätstörning). Annars har jag inte viljat ta upp det för då har jag tänkt att jag har varit för känslig eller så har jag upplevt att det har varit för svårt att förklara.
För det är viktigt.
Vilka signaler man sänder ut. Hur man pratar med, och kring, barn. Vad man säger till andra. Vad man pratar om med vem. Du kanske inte ska lista upp alla livsmedel som du tycker är "onyttiga" när du är med hen med ätstörningsproblematik.
Det är också viktigt att förstå att det är svårt att veta vad som gör andra illa - speciellt när det handlar om psyket, det man inte kan se. Och jag vet att det är viktigt att försöka tala om när man blir illa berörd av det folk säger, så en kan förstå, men det är även det är svårt.
Där fann jag min styrka
Det finns de som säger att de fann sin styrka genom Gud, genom yogan osv. Ni förstår var jag vill komma. Jag har funnit och finner min styrka genom Buffy.
Jag skriver "finner". För styrka behövs nu. Mer än någonsin.
Det kanske låter löjligt. Jag tycker ibland det låter löjligt. Och har lite svårt för att prata om det. Faktiskt. Men jag försöker börja gå "Fukc normal" (mer om det en annan gång). Så skit i om någon tycker det är konstigt.
Vad spelar det för jävla roll. När jag vet vad jag känner. Så...
Jag har skrivit några gånger om hur fantastisk serien är. Ja, det är en tv-serie som jag påstår kan påverka mig djupt, djupt. Men det är mer än så. Buffy som karaktär är mer än så.
Jag hade kunnat skriva en roman.
Egentligen är jag ju inte "skyldig" att förklara för någon. Inte ens att berätta. Egentligen. Men varför inte liksom. Om än det "går över" som vissa säger (vilket jag så klart inte tror att det gör), kommer det alltid ha påverkat mig, hjälpt mig, fått mig att tänka. Satt spår. .
Bland annat är det ju många metaforer i serien och så. Och det här är hur jag ser det, vad jag har sett och hur jag tolkar för att det.
Men i alla fall, det har fått mig att tänka, att inse vissa saker. Som att om det man gör inte fungerar så får man hitta ett annat knep. Och med "fungerar" så menar jag att slåss i sina egna kamper, mot sina egna demoner. Serien kretsar ju kring Buffys öde som "The Slayer" som dödar vampyrer och andra demoner som finns i hennes liv i Sunnydale ("In every generation there's a chosen one. She alone will stand against the vampires, the demons and the forsest of darkness. She is The Slayer."). Om hon tappar vapnet får hon ta till sig något annat istället för att döda det hon ska döda.
Och klyschigt nog, men det finns alltid hopp. Det är så många gånger som jag har tänkt att "ja men nu är det ingen idé, hur ska de kunna klara det där?", det kan ha verkat omöjligt men de har försökt ändå, utmanat den där starka demonen och visst, det har kanske tagit tid och många försök men det är inte omöjligt. Innan man har testat finns det alltid hopp. Det finns en scen som visar det så tydligt, att hon i alla fall måste försöka. Hennes syster säger: " You heard what Giles said. You heard what Anya said." (två andra karaktärer som hade sagt att det var något annat/någon annan än The Slayer som kunde besegra det där de var tvungna att besegra). Och Buffy säger: "I heard. And I don't care. I have to try."
Det som är så bra med Buffy är att hon är en otroligt stark karaktär, men hon kan också, liksom alla andra, göra misstag. Dock hindrar de inte henne från att försöka, de gör bara så att hon fortsätter framåt för om hon fortsätter försöka så klarar hon det förr eller senare. Ingen karaktär i serien porträteras som någon "perfekt" supermänniska. Visst, Buffy har ju in speciella styrka, andra karaktärer har sin, men det är ju lite så det är i livet - alla har sin styrka.
I början är Buffys inställning till att vara utvald och The Slayer inte speciellt positiv. Det gör det svårt för henne att leva ett normalt liv och hon måste växa upp ganska fort, men hon är den hon är och det är inget hon varken ska eller kan göra något åt och tillslut börjar hon acceptera vem hon är. Riktigt så långt har jag väl inte kommit, men jag har i alla fall fått de tankarna.
Buffy vet att hon inte kan utrota alla vampyrer, att trots att hon dödar flera på en natt så kommer de alltid finnas nya som hon får slåss mot. Trots detta ser hon inte hennes uppdrag som meningslöst, utan fortsätter kämpa, räddar världen om och om igen. Så det kanske inte är så att man måste sträva mot ett mål, ha en fast slutdestination, utan om man kan hantera det som kommer i ens väg så kanske det räcker. Det är inte meningslöst bara för att man inte får ett pris eller att någon ens vet om vilka uppoffringar man gör. Och ibland kanske det viktigaste inte är att göra saker bättre utan att hindra dem från att bli sämre. Man behöver inte rädda världen varje gång, det är också viktigt att rädda en enstaka människa från en dum liten vampyr.
Något som jag verkligen har svårt för är att tro på och stå upp för mig själv - och det är Buffy riktigt bra på. Trots att ingen annan tror på henne, viker hon inte ner sig utan står upp för det hon tror på. Om det visar sig vara fel så är det fel, men så länge hon tror på sig själv så låter hon inte någon annan trycka ner henne. Trots att ingen annan tror på dig kan du fortfarande tro på dig själv.
Och sedan, något så viktigt. En rad som satt sig fast i mitt huvud i början av förra sommaren när jag såg musikalavsnittet för första gången. The pain that you feel, you only can heal by living. Så viktigt för mig just då. Och att se Buffy dras ner i en depression och sedan kämpa sig upp ur den, välja bort det som hon visste var fel, gav mig en tanke att "det där kan vara jag, jag kan också.". Och igenkänning, alltid lika mottaglig för det.
Och den mest galna och logiska förklaringen någonsin "I’m cookie dough". Japp, Buffy är kakdeg. Hon har en hel monolog om det. Nä men hon pratar om det i samband med hennes relationer som hon har haft med olika killar. Det har kanske inte fungerat just för att hon inte är färdigbakad. "I'm not finished becoming who ever the hell it is I'm gonna turn out to be". Och sedan, när hon är färdigbakad, då kanske.
Plus allt detta: det finns så gott som inga "tjockisskämt" i serien och det är mer fokus på vad kroppen kan göra för en (slåss, springa, bära en, vara funktionell) än vad man kan göra för kroppen (banta, träna för att bli smal, skönhetsoperera sig osv). Det är bara en scen jag kan komma på som berör det här. Fast det är inte ens speciellt värderande utan mer ett konstaterande, och faktiskt ganska rätt. En vampyr säger till en annan: "Does this sweater makes me look fat?" och den andra svarar: " No, the fact that you're fat makes you look fat. The sweater just makes you look purple."
Tänk inte på hur kläderna får dig att se ut, tänk på hur de ser ut (och känns så klart) och vad du tycker om dem.
Nu blev detta alldeles för långt, trots att jag försökte skriva kort, men det är verkligen den bästa medicinen och bästa motivationen. (Förutom mina vänner som är bäst)
Om ni tycker jag är knäpp:
Ja, innan jag var i ett fandom förstod jag inte heller. Innan jag hade sett Buffy förstod jag inte att man kunde bli så påverkad.
Som om det inte vore nog så har serien så många bra och starka kvinnliga karaktärer!
Och ja, demoner låter sjukt konstigt på svenska. Och jag vill inte ens översätta "The Slayer" för det är så jävla fult!
Och ja, demoner låter sjukt konstigt på svenska. Och jag vill inte ens översätta "The Slayer" för det är så jävla fult!
Conceal, don't feel, don't let them know. Well, now they know
Jag har tänkt publicera, jag har inte tänkt publicera. Jag har raderat, jag har skrivit. Jag har tänkt ta bort inläggen. Men nu är de (1, 2, 3) kvar. Och det har varit jobbigt som fan. Att veta att folk läser. Det där ordet. Men för varje gång jag säger det, så blir det lite lättare. Och någonstans måste jag väl försöka acceptera att det är en del av sjukdomen. En del av en diagnos. Att andra också har visat på samma beteende. Många andra. Och inte tycker jg de är konstiga. Nej absolut inte. Jag är förstående och accepterande. Varför ska det vara så jävla svårt att vara det gentemot sig själv då? Det är väl bara att acceptera att det är svårt. Och samtidigt inse att jag går emot en stor rädsla när jag har skrivit. Och att det väl någonstans är en väg mot acceptans. Eller något.
Jag har bara så svårt att se hur det gick från att jag var en frisk fjortonåring, till nyttighets- och träningsfixerad, till någorlunda friskt beteende men sjuka tankar, till en kolossal blandning av ätstörningsbeteenden med fler tankar än någonsin och vidare till hetsäta/kräkas 24/7 - med ännu fler tankar. Men samtidigt så är det så lätt att se. Orsakerna som ledde mig från frisk till - som jag ser det - ortorektisk (dock bara mitt egna lösa bedömande, aldrig någon diagnostisering, inte för någon ätstörning alls då), de är väl lite svåra att få tag på, men att jag inte blev fri från första början då jag fick hjälp är lättare att se. Gick ju på BUP och ljög dagarna i ändan, slutade för att jag inte hade tid och blev alltså inte fri på djupet. Visst, jag åt mer, men var mitt huvud bättre? Ett stort fett nej på det. Så att jag inte hade släppt alla sjuka tankar som tillslut ledde till ännu ett sjukt beteende är inte så konstigt. Att jag ännu en gång avslutade en behandling utan att varken vara frisk, fri, motiverad eller färdig gjorde det väl lite dömt för mig att fortsätta på samma spår - fast ändå på ett annat. Så ja, att det har känts så bra den här sista dagvårdsperioden är väl ett gott tecken? Att jag inte har kontakt med Ätstörningsmottagningen tror jag gör detsamma för det känns ändå som att jag inte kan få någon mer hjälp av dem - nu är det DBT som gäller.
Om du letar efter nån som är ärlig och rak som inte erkänner allt i efterhand, då ska du inte välja mig
Inlägget blev så långt att jag delade upp det i flera delar. Den första delen hittar du här och den andra här.
De närmaste veckorna innan jag ringde det där samtalet, hade det inte ens varit lögner hos min DBTpsykolog - jag hade inte alls kommit på våra träffar. Men efter min misslyckande träff på Ätstörningsmottagningen övertalade min skolsköterska mig att vi skulle gå dit tillsammans och berätta hur det var. Det vad till en början jobbigt. Skam så jag höll på att spricka. 1 för att jag behövde säga dessa två ord ännu en gång. 2 för att jag behövde förklara mig varför jag inte hade kommit. 3 för att hon undrade om det var något hon hade gjort som gjorde att jag inte hade kommit. Hon är alltid så snäll, förstående och absolut inte värderande så när jag gör saker som dessa, blir skammen svår att hantera. Det hade varit lättare om hon hade blivit arg eller något. Men efter regn kommer solsken. Eller efter skam kommer lättnad. Eller något. Hon bemötte mig på det absolut bästa sättet. Hon tog mig på allvar. Och hon gjorde mig positivt överraskad. Eftersom tidigare förslag med en kombinerad dagvård och DBT blivit helt "nedröstade" på grund av att man inte kunde kombiera dessa behandlingar så kände det ganska meningslöst att ens ta upp det jag trodde på - just ett sådant förslag. Men där kom en överraskning som hette duga. Hon sa att hon stöttar mig i det jag tror på och sa att jag ska stå upp för mig själv och kämpa för att få den här behandlingen. En sådan reaktion på förslaget jag trodde var helt omöjligt. Jag fick hopp. Och styrka av känslan att någon trodde på mig. Så jag ringde direkt upp min kontaktperson från ätstörningsmottagningen och sa vad jag ville. Rakt ut. Inga hintar till försök att få henne att läsa tankar. Utan bara vad jag ville. Och var min psykolog hade sagt. Och det skulle tas upp och jag skulle bli uppringd.
Väntan var förskräcklig. Från torsdag till tisdag. Också ringde hon på tisdag. Och sa att jag skulle få börja på måndag, men det var inte riktigt klart - jag skulle få vänta till på onsdag eller fredag!. Jag trodde inte dagarna kunde gå så långsamt. Men jag fick ett meddeladne på onsdagen att det var 99 procents chans att jag skulle få en plats. Torsdag gick och fredagen lika så. Skulle bli uppringd av en annan ur personalen, men hon ringde aldrig. Lämnade ett meddelande, men jag hörde aldrig av henne. Så jag tog sakerna i egna händer och letade upp hennes telefonnummer på hitta.se. Och skickade ett sms till ett utav de två numrerna som fanns - givetvis tilhörde det ena hennes dotter. Men hon ringde upp och ursäktade sig för att hon hade glömt. Men jag fick en plats och kände mig mer lättad än någonsin. Nervös men lättad. Äntligen en chans för det jag trodde på.
Och framförallt: jag hade vågat be om hjälp, jag hade vågat berätta det där jag skämdes så in i norden över och jag kände mig faktiskt lite modig - jag hade vågat trots att jag hade varit rädd.
Det hörs på telefonen, kan inte hålla nått
Inlägget blev så långt att jag delade upp det i flera delar. Den första delen finns här.
Och triggervarning på detta också!
Den här hösten föll jag verkligen ner mot botten. Men jag var så rädd. Så fruktansvärt rädd. För det finns så mycket skam kring ämnet. Och rädd. Att andra skulle se på mig som jag såg på mig själv. Men under ett samtal med min skolsköterska - där jag var på väg att säga något, men det gick liksom inte - sa hon att var det än var jag gick och bar på så kanske det var så att det är en del av mig. Hon tog ett exempel om sexualitet, att vissa kanske har svårt att acceptera sin egen, men det är ju en del av en, det är den man är. Men jag sa att nej, det var ingen del av mig, det var inte jag. Och när jag gick hem från bussen den dagen insåg jag ju att det inte var jag. Jag var inte min ätstörning. Så tillslut hade jag samlat på mig så mycket självhat, så mycket skam, så många "aldrig mer" och också så mycket mod. Att jag ringde till min kontaktperson på Ätstörningsmottagningen, som jag hade avslutat kontakten med, och berättade. Att det var kaos. Och då menar jag kaos. Rutiner var verkligen inte något som existerade. Och min nogrannhet/sjuka fixering kring vitaminer, mineraler och att äta mat till mat var endast där i tankarna. Så jag berättade. Sa som det var. Fick ur mig det mesta på några sekunder. För det var ju bara två ord. Också hade det blivit lite till. Frukost, lunch och middag var inte att tala om - det var hetsätning för hela slanten. Och jag åt aldrig mat. Jag försökte, men så fort jag tog fram något blev jag illamående. Jag hade börjat äta det jag för några månader sedan aldrig trodde att jag skulle äta. Jag hade börjat leva min mardröm. Hetsätning av sötsaker - som inte var ett dugg söta. Som jag köpte, åt och kräktes upp. Enstaka middagar (med riktig mat) hos mormor eller när mormor kom till oss (och de få rutinerna jag hade - middagarna med Lina) åt jag och behöll. Plus tillkommande magsmärtor effteråt.
Men ännu en gång, trots att det inte ens var mat jag åt, blev jag inte tagen på allvar. Att jag kräktes varje dag kom upp, men trots att jag hade tagit mot till mig att säga de där två orden, kom inget fokus på det. Ledsen och ännu mer skamfylld lade jag på och ångrade mig att jag hade ringt, men tänkte ändå försöka nästa vecka då vi hade bokat in ett möte. Pratade med min fantastiska skölsköterska som förstod mig lika bra som vanligt.
Några dagar senare träffade jag min kontaktperson som jag tidigare hade pratat med i telefonen: I början försökte jag verkligen förklara hur det var, men hon bara fortsatte prata om fördighetsträningen (DTB) som hon även hade gjort när vi pratade i telefon. Att man kan anpassa den och så vidare. Men vad jag ville var att bli erbjuden hjälp av dem. Hjälp med maten. DBT:n hade ju hjälpt mig mycket, men hur skulle den kunna hjälpa mig att få ordning på mitt kaosiga matliv? Senare - ja. Just då - nej. Men rädd för att "vara besvärlig" att be om hjälp och osäker som jag var så sa jag aldrig det rakt ut. Och när hon - efter alla mina försök till att förklara hur dåligt det faktiskt gick - frågade om jag fortfarande hade tankar om mat och motion blev jag helt paff och undrade för mig själv var hon hade varit när jag hade pratat. Och jag insåg att vi inte kom någon vart. Så med gråten i halsen ursäktade jag mig för att jag ens hade ringt till henne och stormade ut ur hennes rum. Hon bad mig att stanna men jag fortsatte.
Och det såg ut som att jag inte skulle få någon slags hälp alls.
Jag hade slutat prata, jag var så van att stänga av. Du fråga vem som förstört mig, men jag gav dig inget svar.
Som jag alltid säger: jag vill inte trigga. Aldrig. Jag skippar mycket för att jag är så osäker. Men jag varnar för att det här kanske kan trigga. Det som inte blev sagt i "Allt som sparades i utkastet" och inläggen efter det.
Jag sa att sommaren 2014 var den bästa tiden på länge. Det var sant. Det var en sådan extrem befrielse att faktiskt våga se längre fram än nästa timme. Att varje dag inte var en plåga. Att bara kunna vara, utan att hela tiden vilja dö. Så sommaren var bra. Underbar faktiskt. Ätstörningen kunde inte ens stoppa det. Den fanns där. På samma sätt. Men jag kunde leva med den smärtan, för jag hade i alla fall livslust. Och jag hade slutat skada mig.
Jag fick mer och mer hjälp från DBT:n med både de mörka tankarna, självskadandet och tvånget. Ju bättre det blev, desto mer började jag plågas av att mitt ätbeteende inte var som det borde. Och fröet som grodde under sommaren fortsatte bara att växa. Och jag började spåra ur ännu mer. Men jag försökte gång på gång, som jag så många gånger tidigare gjort, att en gång för alla hamna på rätt spår - trots att tankarna om att "det här är nog jag, det är så här det kommer vara för mig" hade funnits länge. Men jag klarade inte av det, och för varje misslyckande blev skammen större. Och maten gick bara sämre och sämre. Tillslut slutade jag försöka och hoppade bara med i ätstörningens båt. Det var kaos. Men till alla sa jag att det var bra. Sedan i september hade jag tänkt säga något. Men skammen var större än jag någonsin stött på tidigare. Två ord och sedan hade jag haft det sagt. Men det tog drygt tre månader. För det var så jävla tungt.
Det har alltid varit tungt. Jag minns efter mitt första stepwisetest så sa hon som jag hade gjort det med "din diagnos är inte riktigt bulimi för dina hetsätningar är inte riktigt så många, utan du har alltså ätstörning UNS". Maj 2013. Men saken var den att jag ljög. Jag kunde inte kryssa för det. Jag kunde inte säga det. Jag hetsäter. Två ord. Men ton av skam. Men det var precis vad jag gjorde. Inte varje dag. Inte flera gånger per dag. Men fler gånger i veckan än jag åt normalt. Eller normalt ska jag inte säga för jag visste varken då eller vet nu riktigt vad det är. Men fler gånger i veckan hets än inte hets. Oftast var det så att när jag väl åt - då åt jag. Och kräktes. Det har varit lätt att säga alla gånger jag inte har ätit. Alla timmar jag har varit utan mat. Och maten jag kräkts upp. Men att prata om det jag faktiskt har ätit, det har varit svårt. Och jag känner att jag inte riktigt har blivit tagen på allvar när jag lite smått har försökt ta modet till att förklara. För visst är det vanligt att de med ätstörningar kan se normala portioner som hetsätning, men jag har vetat mitt. Men när jag i matdagboken skrev bönor, spenat och bulgur så kunde jag inte bli trodd. Hetsätning kopplas väl mer ihop med sötsaker eller fet mat. Så efter många förnekanden av andra, blev det svårare att försöka förklara hur det plågade mig, vad som plågade mig. Att i princip varje gång jag åt så var det för mycket - på riktigt. Visst var vissa perioder bättre efter maj 2013, veckor då jag varken hetsåt eller kräktes. Men varje gång det gick ner, då gick det djupare.
Inlägget blev så långt att jag delade upp det i flera delar. Den andra delen kommer snart.
6/11 2014 - 3/10 2015 - Det som sparades i utkastet
6/11-14
Jag skrev nyss att jag var frisk. Jag borde inte ljuga. Inte här på bloggen. Där jag vill vara öppen. Och visa att det inte är något fel. Jag kan utelämna saker. Men inte ljuga. Fast jag har väl aldrig varit sjuk på riktigt. Det känns fel att säga. Men det känns också fel att säga att jag är frisk. För trots att det känns som att det här är jag, så vet jag väl någonstans att det inte är normalt att äta, spy, inte äta, äta, inte äta, ätaäta, spy osv... Men jag förstår bara inte hur livet kan vara på något annat sätt. Jag kommer väl få äta upp den här lögnen sedan (ha ha, äta upp...) för så småningom kommer det väl brista igen. Jag har ingen stark mask. Inte inför hon som säger att jag makserar mig bra i alla fall. Där är jag nära på att brista när som helst. Och jag hatar att hålla saker inne för henne.
18/11
ska jag börja kalla det här "ljugarbloggen" istället? Eller varför inte "prata inte om psykisk ohälsa för det ska du hålla för dig själv utan säg att det är bra bloggen". X sa att x var så lycklig för att det går bra för mig. Men jag vill bara att...äh jag vet inte. Att xxxxxxx? Men att föröka inspirera genom att låtsas må bra, vad fan är det? Äh, nu vill jag sova. Och fortsätta ljugandes imorgon.
27/11
Fuck och dra åt helvete. Fan. Jag vet inte. Fan. Helvete. Vad gör jag. Och var gör jag inte. Vad händer. Helvete.
7/12
Igår skadade jag mig. Idag bloggar jag om alla sätt att straffa mig på som jag har överkommit. Och att jag har varit skadefri i ett halvår i torsdags. Det var ju i och för sig sant
8/12
Jag vet att jag döljer en sanning, att väntan inte leder någonstans
Gråten i halsen hela tiden. Men inkapabel till att gråt.
12/12
Skriver jag tvärtom? Försöker jag lura mig själv? Genom att skriva om sanningen till det bättre? Jag minns visst hur det kunde kännas som att dagarna aldrig tog slut. Jag minns de jobbiga stunderna mellan samtalen med Helena. Jag minns rädslan för helgen. Jag känner den nu. Vill bara ringa ringa ringa och prata. Men klockan är elva. Det är helg. Hon är ledig. Och jag är rädd.
28/12
De pratar kalorier. Jag vill ifrågasätta. Argumentera. Jag vill leva som jag lär. Men istället vill jag bara få ur Maxhamburgaren ur min feta kropp. Fuck. Jag vill vara den människan jag vill vara.
14/1 -15
Jag vill kunna skriva här. Som förut. Men jag kan inte skriva det jag vill. Så då är det väl bättre att inte skriva alls? Jag vill skriva, men bara för dem som är på avstånd. Som inte kan lägga sig i. Jag vill skriva för mig själv. För att jag vet att det hjälper. Fast helst av allt, vill jag må bra.
15/1
Jag klickar på nytt inlägg, men sedan går jag alltid tillbaka hit. Där är här jag skriver. I det här jävla inlägget. För att jag måste få skriva av mig. För det känns inte som att jag kan skirva på bloggen längre. Inga känslor. Inga tankar. För masken måste vara på, trots att ingen ser den bakom skärmen. Men vad skulle hända om jag nu sparade detta inlägg i utkastet som vanligt och sedan skrev ett vanligt inlägg? Vilka läser ens min blogg längre? Ingen. Då kanske jag vågar. Skriva som jag gjorde. Skriva som jag behöver. Fast nej. Inte förrän jag vet om framtiden. Kanske finns det hopp. Men jag tror inte jag berättar något för någon förrän det är över. Då kanske jag är någon annan. Någon bättre. Jag kanske har funnit "the brand new kind of me".
21/1
Vad är det för mening med en blogg när man ändå inte kan skriva? Jag vill inte ljuga. Men jag vill inte heller säga sanningen. Inte för att risken att de ska tycka att jag har misslyckats finns, utan för att det bara blir sämre och ännu mer påfrestande när alla vet. Nu väntar jag bara. Och väntar. Och väntar. När får jag ett svar? Får jag något svar? Och vad får jag för svar? Vad händer om det blir nej? Kommer jag börja tro på att giving up is the only way?
24/1
Jag vill skriva. Och skriva. Och skriva. Men skriver jag det minsta. Om något. Som gör ont. Då kommer folk att fråga. Höra av sig. Bli oroliga. För att de bryr sig. Men jag kan inte ha folk som lägger sig i nu. Jag måste göra det här. Koncentrera mig. Och det kan jag inte. Om jag säger något. Jag är så rädd. Och kan inte dela det här med någon. Men samtidigt är jag så rädd att någon ska få veta. Nu jävlar. Nu är det min tur. Men det skrämmer mig. Att gå dit. På måndag. Till dagvården. Men jag ska vara modig. Och modig är inte den som inte är rädd utan den som är rädd men ändå vågar. Och jag ska våga. Jag ska stå upp för det jag tror på. För mig själv. I'm gonna kick some demon ass!
2/2
Vill skriva. Men då måste jag skriva att det gör ont. För det gör ont. Så jävla ont. Men det kan jag inte skriva. För då kommer folk fråga. Och jag klara inte av den kampen också. Kan inte tänka på andra när jag måste tänka på mig själv.
2/2
Lina sa igår att jag var så öppen. Ja öppen vet jag väl inte riktigt... Tänkte säga något, men det blev som inte av. Och jag ångrar mig inte.
10/2
Jag bara längtar tills dagvården är över! Eller egentligen inte. För det känns läskigt. Än är jag inte redo. Men jag längtar tills jag är det. Tills jag äntligen kan slippa ljuga. Kunna säga att det är bättre, jag kanske inte är helt frisk, men det är bättre, och jag vill bli frisk. Det längtar jag till.
Kväll
Jag vet att jag har tagit det här beslutet själv. Jag vet att jag kan ändra på det. När jag vill. Men jag är så rädd för vad som kan hända. Och att det ska förstöra för mig att vandra uppåt som jag ändå har gjort väldigt bra de senaste två veckorna. Men jag känner mig så ensam. Så ensam så ensam. Visst, jag har Helena, Greta och Christine och alla på dagvården. Men ändå. Jag känner mig så ensam. Ingen att prata med. Ingen att luta mig mot - inte av den här anledningen i alla fall. Inte ens kan jag skriva. Jag bara längtar tills dagvården är över, och att jag förhoppningsvis har kommit någon vart. Så jag kan berätta. Så jag kan prata om det. Åh, jag har aldrig känt mig så här långt bort från alla andra förut.
16/2
Jag har hållit det här inne hela hösten. Det kändes lite bättre när jag berättade för det tre. Men nu känner jag att inte det heller räcker till. Eller jo, men jag träffar ju dem inte så ofta. Kanske saknar jag mest att skriva av mig, skriva med andra och helt enkelt vara öppen. Men nu känns det svårt. Och jag börjar bli rädd över att berätta för alla. Hur jag har ljugit. Och nu blev det att jag skrev något helt annat än det jag tänkte. Herregud, är jag rädd att vara öppen trots att ingen mer än jag läser detta? Är jag rädd att vara öppen mot mig själv? Men det kändes ju idag som att det inte var lika mycket skam i det där ordet som varit så extremt jobbigt...
17/2
Tredje dagen i rad - kortkjol. Tror jag ska gå sönder av självhat men det fungerar. Det måste fungera.
18/2
Jag är så tudelad. Just nu. Kommer alla hata mig för alla lögner om jag berättar sanningen om ett tag? Ska jag strunta i att berätta sanningen och liksom fake it till I make it? Eller ska jag hoppas på att de förstår mig. Och inte hatar mig. Eller tappar förtroendet. It took one too many excuses, one too many lies...
Kväll
Berättade för Lina. Och jag ångrar mig inte. <3
2/3
Tears form behind my eyes, but I do not cry
Counting the days that pass me by
7/3
Vad finns det att skriva i detta läge? Som jag kan uttrycka utan att dö av skam?
10/3
Tänk om jag skulle göra något nu. Något jag inte har tänkt. Tänk om jag, istället för att klicka på "spara som utkast" skulle klicka på "publicera". Och hoppas på att folk förstår. Varför jag har ljugit. Och kan vara glada för min skull. För att jag har tre dagar kvar av dagvården och maten går bättre än någonsin. Förstå att det hade blivit svårt att göra det här om alla hade vetat. För att jag tycker det blir spänt i många sammanhang som gör att allt blir svårare. Och nu vet jag att jag har gjort det här för min skull. Inte för någon annan. Och jag kan säga att det går bättre, jag mår bättre. Jag kanske inte är frisk ännu. Och inte fri. Men jag har kommit en sådan jävla bra bit på vägen. Och mitt steg bakåt i självskadandet? Ingenting på nästan tre veckor. Jag må har varit fri från det i ett halvår och sedan trampat snett, men ett halvår var någon gång i början också tre veckor. Jag har varit där. Jag kan komma dit. Med maten? Nej, jag har aldrig varit här sedan kaoset började. Jo några dagar i höstas hos Emma, då hade jag någotlunda sunda rutiner. Men som det är nu har det aldrig varit. Förutom nu. När jag jämför med "hösten-då-allt-var-bra-kaoset" så förstår jag nästan inte hur jag har lyckats få någon kontroll över ätstörningen. Men jag har. Och jag hoppas ni inte är alltför arga för att jag har ljugit. För jag har äntligen gjort detta för min skull. Och jag kan äntligeng säga att jag mår bättre - på riktigt.
Och vad passar bättre än att äntligen våga lägga upp en bild på mig själv - första gången på något år typ (utom Twitter haha).
