Jag har ju skrivit om hur jag har börjat acceptera min kropp, och inte för att jag har förändrat den utan för att det har hänt saker i mitt huvud. Men det går inte spikrakt uppåt. Nu börjar det gå neråt mer och mer, hela tiden. Egentligen är det inte för att självhatet över den egna, "nya", större kroppen har ökat, utan jag känner bara att det förväntas av mig. Att hata och vilja förändra min kropp för att den ser ut som den gör. Men. Jag har kunnat sitta i strumpor, kort högmidjekjol och bh framför sjuksköterskor för att det har behövts när de skulle ta blodprov. Jag kan ta på mig de flesta av mina kläder i garderoben utan att välja utifrån vad jag set minst tjock i. Jag känner inte den där stora rädslan för att faktiskt kanske ta på mig bikini i sommar för första gången på flera år. Hur det känns om några månader när det väl gäller vet jag ju dock inte, men poängen är att jag kan göra så mycket mer saker än vad jag kunde för bara ett år sedan - utan att förändra min kropp till en mindre storlek; jag har till och med gått upp ganska många storlekar. Men ändå känner jag en press av att jag ska vilja förändra min kropp. Att det som förväntas av mig att jag ska göra allt i min makt för att gå ner i vikt. På den senaste tiden har jag haft många sådana tankar och jag låter det ibland gå ut över mitt val av mat och motion. Men inombords känner jag inte att jag egentligen har behov av det - för jag hatar inte min kropp på samma sätt.

Hur mycket jag än försöker klanka ner på min kropp för att jag ska känna att jag behöver förändra den så når jag aldrig ens i närheten av samma självhat som jag har varit på. Ja, enligt vågens siffror är jag förmodligen rätt överviktig (vet inte vad jag väger och jag har inget behov av att veta det), men vågen får inte bestämma i mitt liv för på riktigt är jag varken underviktig, normalviktig eller överviktig - jag är jätteviktig. Just det där sista kanske jag fortfarande har svårt att se, men självhatet finns inte där på samma sätt som det gjorde förut.

Som jag gjorde förut älskar jag fortfarande kläder, men det är så mycket som har ändrats. Jag älskar när jag kan ta på mig sådant jag inte vågade ta på mig förut och jag känner mig så jävla stolt. Att jag kan vara den där personen som jag har saknat på min resa mot fri(sk)heten; den som kan gå från självhat till acceptans utan att ändra på sin kropp för att passa in i idealet. Jag ser till och med framemot att rensa min garderob från alla för små kläder. Inte för att jag vill bli av med mina fina, älskade kläder, men för att få bevis på att jag har kommit så långt att jag kan se mig själv som mer än en storlek; jag är mer än en bokstav eller en siffra. Men ändå känns det som att jag tänker fel - för en "ska" ju vilja bli smal till vilket pris som helst och om en inte är det ska en inte kunna ha på sig vad som helst, eller? Det är som det är en slags regel att är en tjock får en inte ha vissa kläder, men jag vill ju det. Jag känner till och med mig bekväm i vissa kläder trots att de är tighta och inte döljer min kropp, men den där pressen finns ändå där; att jag ska försöka dölja, försöka förändra. Att det förväntas av mig.

Jag börjar lätt stressa över att min kropp förut var så mycket mer hälsosam när jag hade sexpack, vann över vuxna karlar i armbrytning och sprang som att det inte fanns någon morgondag, men då försöker jag komma ihåg att jag inte alls var hälsosam för jag styrdes utav ångest. Min fysiska hälsa var väl i rätt bra status, när jag inte var övertränad, men huvudet var långt ifrån hälsosamt. När jag börjar stressa över det faktum att jag tycker att jag var mer hälsosam förut får jag påminna mig om att det var jag faktiskt inte; mitt huvud kanske inte är så friskt när det gäller motion just nu; min kropp kanske inte får den rörelse den behöver nu när jag är inlagd på sjukhuset, men jag är ändå så mycket mer hälsosam. Utåt sett verkade jag mer hälsosam förut, bara det att allt inte syns på utsidan. Så det får jag komma ihåg. Och försöka strunta i vad alla andra kan tänkas tycka.

På samma sätt får jag försöka strunta i den där pressen och förväntningen jag av någon anledning känner som säger att jag måste vilja ändra på min kropp för att den inte passar in i idealet. Jag ska försöka vända den här nedåtgående spiralen, och negativa tankarna att jag måste vara missnöjd och skämmas över min kropp, till vad det faktiskt är: min kropp är min kropp och den är så himla bra - trots att jag nu känner den där förväntningen att jag inte ska vara nöjd. Jag har ingen som helst skyldighet att hata den för att den ser ut som den gör. För hallå (!!!), min kropp fungerar och har klarat av så mycket, den ser ut som den gör och givetvis får jag acceptera den trots att den inte passar in i idealet - jag behöver inte förändra den bara för att samhället är vrickat och ser ut som det gör.