Igår kom jag ju hit från helgpermissiomen. Snart ska jag på permission igen hem till mina föräldrar och vara där tills på torsdag - varvat med att vara med Emma - så det känns ju skönt. Varför det blev torsdag och inte fredag förstod jag inte riktigt men så blev det. Sedan vet jag inte hur länge jag blir här eller vad som händer. Just nu känns det bara som att jag är på förvaring, men kanske kommer det någon förändring så småningom. Vill bara ha den helst nu. En remiss har i alla fall skickats angående mitt krampanfall så det kommer utredas. Annars händer det absolut ingenting. Är så uttråkad att jag går sönder. Men nu är det bara någon timme kvar tills pappa kommer, så jag får stå ut ett tag till.

Nu är jag återigen på avdelningen efter en händelserik permission där självaste Emma har varit hemma i byn. Jag har varit instängd här i över tre månader och jag tycker något mer borde ha hänt. Inom mig alltså. För jag har tankar jag inte borde ha nu. Men de är där precis lika starka som för tre månader sedan, om inte ännu starkare. Jag ser absolut ingen förändring hos mig själv på den här tiden, ingen alls. Eller jo, något som har förändrats till det bättre är att jag kan vara mer öppen med hur jag känner, vilket givetvis är bra, men det räcker inte. För det jag känner är inte det jag borde känna. Det jag tänker är sådant jag inte borde tänka. Men jag kan inte sluta. Det bara går inte. Jag tänker istället ännu mer. Tänker. Planerar. Tänker.

Idag fick jag gå ut en sväng med en från personalen vilket var jätteskönt. Vi gick hem till mig en sväng och hämtade lite grejer och sedan gick vi tillbaka. Ska gå ut imorgon också och vattna mina orkidéer som står hemma. Jag uppskattar verkligen att få komma ut lite och komma härifrån om än det bara är för en stund. Något annat som är skönt är att jag bara kan gå in i min lägenhet med en annan människa, utan massvis med ritualer för att förhindra att smutsa ner. Det har jag anafranilet att tacka för. Jag har inte städat min lägenhet sedan jag blev inlagd i juli och sedan dess har både mina föräldrar, jag och personal från avdelningen varit där inne utan att göra mina renlighetsritualer men jag har kunnat hålla mig lugn ändå. Det känns otroligt skönt. Kanske känns det bara lugnt nu för att jag inte är i min lägenhet så länge varje gång jag kommer dit, eller så hjälper medicinen jättemycket. Hoppas på det sistnämnda för om jag ska leva så vill jag inte leva med alla mina tvång. Om jag ska leva är sedan en annan femma.

I snart fem månader har jag varit friskförklarad från ätstörningen. Mitt liv just nu känns väl inte så roligt, men just det känns fantastiskt och jag är så glad att jag slipper slåss mot den nu. Visst finns det saker jag får kämpa med att göra och vidmakthålla, men det är inte den ständiga kampen. Inte ens med kroppen. Jag kan inte säga att jag accepterar den till fullo, men det är inte längre det jag hatar mest av allt. Jag ägnar inte lika mycket tankekraft på den. Jag vet vad jag väger endast på grund av personal på IVA som inte brydde sig om att jag bestämt sa att jag inte ville veta, men jag brydde mig inte lika mycket om siffrorna som jag har gjort förut. Den senaste tiden tror jag att jag har gått upp ännu mer men det ger mig inte den där panikkänslan som varje tugga mat en gång har gjort. Jag vet att jag är tjock, men jag lägger inte någon värdering i det och det är så himla befriande. Visst har jag tankar som säger att jag måste ändra på mig, gå ner och straffa min kropp på olika sätt, men jag möter upp dessa tankar med den ärliga sanningen: jag har aldrig mått så dåligt som när jag var sjuk i ätstörningen och sådana beteenden gjorde inget annat än skada, been there, done that. Om min övervikt någon gång skadar min hälsa lika mycket som ätstörningen gjorde får jag väl ta det då. Nu stannar jag bara i det faktum att jag blir mer och mer bekväm i min kropp ju friskare jag blir i huvudet och alla vägar är bättre att ta än ätstörningens väg. Just nu mår min kropp bättre än den har gjort på länge för den får i sig det den behöver. Den skulle dock må bra av att få röra på sig lite, men så länge tvånget har makten över mig kommer träning bara skada mig och då ska jag hålla mig borta från det. Jag vet inte hur jag ska skriva för att förklara den enorma skillnad det är när det gäller synen på min kropp gentemot när jag var sjuk för den är så obeskrivbar. Jag tror inte jag fullt kan förklara det ens, men om jag säger som så: att kämpa för friskheten är det bästa jag någonsin gjort. Det är en sådan himla revolution för mig att vara med om det här jag trodde var absolut omöjligt - det går att ha tankar fokuserat på annat än negativa saker om sin egna kropp.

Alltså det är så mörkt ute nu! Jag hänger inte med. Jag blev inlagd i juli och då var det sommar. Jag har liksom stannat kvar där, i juli. Det stämmer inte hur det är ute med vad jag känner att det borde vara. Nu är jag i alla fall återigen tillbaka på avdelningen efter en lyckad permis. Har mest bara myst med hunden och marsvinen och umgåtts med mina föräldrar, också tittade vi förbi mormor en stund idag. Jag har haft det bra och nu är det slut på det roliga. Ska försöka stanna uppe sent idag så jag får sova länge imorn. Sent för mig är i och för sig nu förtiden vid nio haha så det är väl inget att skryta med precis. Vet inte varför jag skriver här nu egentligen. Har absolut inget intressant att säga.

Fina Kompis

Jag fick permission redan igår och sedan över hela helgen. Jag har ingen aning om vad jag ska göra annat än att mysa med mina djur och umgås med mina kära föräldrar, men jag kommer i alla fall göra mer än vad jag hade gjort på sjukhuset. Det är alltid lite jobbigt med omställningen när jag går från ett ställe till det andra, men nu börjar det kännas okej. Smutsen känns också helt okej att vara bland, men lite jobbigare i vissa tillfällen. Försöker dock andas och genomlida det. Ibland undviker jag, men inte hela tiden. Det ska bli riktigt skönt att vara hos mamma och pappa i helgen och skippa sjukhusmiljön.

Ska mysa så mycket med den här killen!

Jag har så många tankar. Jag har så underliga känslor. Och vad det blir för blandning är jag lite rädd för. Inte för min egen skull, men för andras. För att något ska hända som inte kan bli förlåtet. Men någonstans har jag en otroligt tydlig plan hur jag vill att saker och ting ska gå. Om inte den följs vet jag helt plötsligt inte om jag är så himla säker. Jag kanske är otydlig. Men det är ungefär så mitt inre ser ut just nu; otydligt.

Har haft besök på förmiddagen av två av mina orkesterfröknar vilket var jätteroligt. Nu sitter jag på skolan och väntar på att vi ska börja. Eller väntar och väntar, snarare gruvar mig inför. Varför känns det så här? Och vad känner jag ens? Förstår inte mig själv. Vad är problemet liksom? Vill inte vara här egentligen. Men vill inte tillbaka till avdelningen heller. Vill inte vara någonstans. Vill bara bort. Bort från mig själv. Och bort med känslan. Vet inte hur jag ska klara av att vara här i skolan i flera timmar. Står inte ens ut nu. Men egentligen älskar jag ju att vara här. Varför känns det då som det gör nu?

TIGGERVARNING: självskadebeteende

Jag tänkte inte ens tanken att det skulle påverka min permission idag när jag skadade mig. Jag hade bara "måste-tankarna" i huvudet och insåg först när sjuksköterskan sa det att min handling gjorde att jag fick kortare permission idag. Först skulle hon dra bort den helt, men sedan fick jag i alla fall åka och se fotboll med pappa, vilket kändes jättebra. Men som förstått var morgonen jobbig. Möjligheten fanns och då blir tvånget ännu starkare. Oberoende av mina andra tankar och bristande livslust ska jag i alla fall försöka att inte skada mig själv, trots att tankarna blir så otroligt starka. Det är ju inte skönt att göra sig själv illa, men det är så svårt att låta bli. Nu ska jag dock det; låta bli.

Oj så jobbiga dagar det har varit. Så många tårar och rusande tankar. Idag har jag i alla fall fått komma utanför sjukhusets väggar för första gången på länge. Var hemma hos mig med mamma, pappa och hunden vilket kändes rätt okej. Jag kände inte lika mycket ångest som jag har gjort över att lägenheten har stått sedan i juli utan att ha blivit städad och ångesten var betydligt mindre än den brukar vara när jag har duschat (när jag blir ren känns allt annat så smutsigt). Personalen var snäll och renbäddade min säng om jag lovade att duscha så nu känns det nästan okej. Men som sagt har det varit jobbiga dagar. Jag har känt saker jag inte har känt förut och gjort saker som inte stämmer in på hur jag vill uppträda. Läkarsamtalet gav mig inte så mycket, jag får hoppas på ett på måndag istället. Nu sitter jag och kollar på Buffy och äter choklad och känner hur jag blir friskare och friskare från ätstörningen. Imorgon ska jag och pappa titta på Piteås fotbollsdamer i damallsvenskan. Skönt att komma ut lite. Hoppas på att den här dagen slutar bra.

Härliga höstlöv!

Jag har jättesvårt för att se kopplingar och samband i livet, i alla fall när det gäller mig själv och speciellt det kroppsliga. Till exempel förstår jag aldrig när någon medicin ger någon biverkning. Jag känner att jag har börjat bli rastlös, men skulle aldrig koppla ihop med medicinen (förutom nu den där gången då jag faktiskt gjorde det för första gången). Om jag är extra trött är inte min första tanke att jag har sovit sämre. När jag tränade tänkte jag att jag hade blivit sämre tränad om jag inte klarade mer än sist (kopplade inte ihop det med att jag kanske var nedtränad). Om det inte står svart på vitt att något som jag uppvisar är karakteristiskt för just en diagnos kan jag inte koppla att jag uppvisar samma symtom men på ett lite annorlunda sätt. Jag vet inte ens om det där skapade någon klarhet, men jag tar upp det här för att komma till en sak. Jag kopplar inte alls ihop beteenden som jag har med diagnosen det pratas om att jag har för att alla beteenden inte är exakt likadana. Jag kan inte se att det jag gör kan vara ett beteende men på ett annat sätt. De flesta här på avdelningen tror att jag har den här diagnosen, men ändå har jag svårt att göra den kopplingen bara för att det inte är bokstavligen. Står på kö inför den här utredningen, men jag vet inte ännu när det blir och jag vill inte tro något förrän jag vet. Om det är något så är det, om inte så kan det uteslutas. Kanske kan jag se fler kopplingar och samband som kan hjälpa mig, kanske inte.

Den senaste tiden har jag känt mig som en kall och känslolös sten. Men igår släppte det. Mitt övervak togs bort, möjligheterna att skada mig själv flödade fritt och tvånget bara sköljde över. Eftermiddagen var jobbig - kvällen blev ännu jobbigare. Jag tror inte jag har gråtit så mycket någon gång i hela mitt liv. Helt kaos alltså. Jag var totalt förstörd. Men tillslut kunde jag lugna mig. Tack och lov att det finns kunnig personal.

Idag har känslorna dock återgått till att lysa med sin frånvaro. Blir som helt ställd och går på automatik när tankarna får spel. Tänker att jag borde känna på vissa sätt i vissa situationer, men känner det inte. Säger saker jag vet att jag borde säga, men sedan kommer jag inte längre. Gråter inte. Hyperventilerar inte. Skrattar oengagerat i fel tillfällen.

Inte fick jag träffa någon läkare igår och inte idag heller. Har massvis med frågor och jag hoppas på att få svaren imorgon istället. Målet jag har just nu är att överleva kvällen. Ett hinder finns, men om jag överlever det, blir nog kvällen möjlig att klara. Hoppas på ett vettigt läkarsamtal imorgon och permission över helgen.

Okej, vad händer egentligen? Jag vet knappt själv. Dagarna går långsamt. Jag har haft övervak sedan i fredags och jag håller på att bli galen. Blir triggad av mig själv och det jag gör. Jag vet inte vad som händer framöver, om det ska bli någon mer behandling eller vad som händer. Känns otroligt frustrerande. Har fått rumskompis, blivit ensam, fått rumskompis igen osv. Igår hade jag lite besök av ma & pa och det var skönt att ses. Jag andades frisk luft idag med en sjuksköterska och luktade på myntaplantorna i utegården. Jag har fått samtal från både min förra skolsköterska och fiollärare vilket var otroligt uppskattat. Den här dagen känns längre än vanligt men den kommer väl ta slut, den också. Jag försöker vara positiv men det är svårt när hoppet är borta sedan länge och motivationen är noll. Men bara upp med tummarna så kanske det vänder.

Jag är så rädd för att skriva hur det är. För jag är så rädd för att trigga. Jag vågar inte skriva vad jag tänker, gör och känner. För jag är rädd att göra skada. För någon annan. Och det vill jag absolut inte. Samtidigt som jag känner att jag måste kunna skriva vad som händer. Vad jag känner. Och vad jag tänker. För det är ju ändå min verklighet.

Snart börjar även den här dagen leda mot sitt efterlängtade slut. Just nu bara existerar jag. I väntan på nästa kväll då jag kan gå och läggga mig och hoppas på att vakna till en bättre dag. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad jag ska göra. Hur det ska gå. Men jag tänker att jag tar den här dagen. Som jag ska stå emot mina tankar. Också kanske jag gör likadant imorgon. Och kanske dagen efter den. Så får jag sa vad som händer. När det vänder.

det finns ingen att behaga, inget att förklara, inget att försvara,
jag gav upp för länge sen

Ja. Det känns tungt. När jag inte ens pallar att vara i skolan är det illa. Jag känner mig bara helt tom. Samtidigt som jag är full av något som gör så ont. Och jag orkar inte hålla uppe fasaden. Vilket jag känner att jag måste i skolan. Därför var det tungt att vara där idag. Jag orkar bara inte leka glada Sofia. För jag är inte glad.

Det går tungt nu alltså. Motivation. Livsgnista. Hopp. Gemensamma nämnaren är "saknas". Men inga förändringar görs denna vecka. Bara att fortsätta hålla i. Hålla ihop. Hålla ut.

En påminnelse jag fick av en i personalen. Nej. Bara nej. För jag får inte. Ändå skriker mitt huvud: "måste!!!"

Vad är det som gör dig gladast?

Oj, en massa saker! Skapa, vara med människor jag tycker om, djur, att ta på sig någon fin klänning, att shoppa fina saker hehe.

Diskutera dina framgångar som du har haft

Ja, jag har väl kunnat hålla mig från att skada mig fler och fler dagar i rad ju längre tiden har gått. Jag har blivit bättre på att stå emot impulserna och kan nästan säga att jag klarar det helt nu, men däremot är tvånget starkare och det har jag svårt att hantera. Jag har varit uppe i som högst åtta månader skadefri eller något sådant. Sedan har det varit ett halvår några gånger också.

Vilka kortsiktiga mål har du?

Att lyssna på läkarna och hålla mig borta från att fingra i såren jag har för att förhindra att min hand tappar i funktion (typ?).

Följer du några bloggar om självskador?

Nej, inte specifikt inriktat på självskadebeteende.

Lägg upp din favorit bild av dig själv och skriv ett positivt meddelande att se tillbaka på.

Haha oj vad svårt! Både att skriva och att lägga upp en bild. Haha klarar typ inte av att skriva sådant. Har dessutom ingen bild på mig på telefonen.

Det har varit turbulenta dagar och jag vet inte var jag ska ta vägen. Mina tvång byter bara form när jag blir hindrad att utföra någonting och jag känner mig så otroligt maktlös. Först när jag försöker gå emot, begriper jag hur starkt det är. Personalen gör allt de kan för att hjälpa mig, men tvånget är starkt. Jag vet att det händer i mitt huvud och det är jag som har kontrollen, men det känns som att jag inte har någon kontroll överhuvudtaget. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska ta mig till. På torsdag får jag i alla fall åka till skolan och det ska bli skönt att andas frisk luft och få lite miljöombyte. Jag vet inte hur det ska gå med målandet för jag känner mig inte kreativ för en sekund, men det ska väl gå ändå.

Kanelbullens dag firas även på sjukhuset.

Har du försökt sluta självskada i det förflutna? Vad gör du annorlunda denna gången?

Det har jag gjort många gånger. Eller jag försöker väl hela tiden. Inget är annorlunda nu, jag bara fortsätter att hålla mig skadefri dag för dag.

Var känner du dig lugnast?

Hemma i min lägenhet eller var som helst med personer jag är trygg med som familj och vänner.

Av inspirerande citat, vilket är din favorit?

Just angående det här ämnet så gillar jag:
"They don't even know you, all they see is scars, they don't see the angel living in your heart. Let them find the real you, buried deep within. Let them know with all you've got that you are not your skin." (Sixx.A.M - Skin)

Vilka är dina största triggers och varför?

Att se öppna sår. Jag vet inte varför, det triggar mig bara otroligt mycket.

Vet du någon statistik över självskadebeteenden?

Nej, men det tycker jag absolut behövs forskas mer om!

Efter så där tolv veckor här på sjukhuset har jag insett en sak: jag har släppt fasaden inför personalen. Jag har alltid haft svårt att säga hur det är om det inte är bra. Och oavsett vad så svarar jag "bra" - även om jag uppenbarligen sitter och storgråter och hulkar. Jag fick ett råd i början av min vistelse här av en sjuksköterska när jag en gång hade struntat i masken och bara var som jag kände.

"Låt dina känslor synas"

Och nu går det faktiskt rätt bra med det. Jag vågar säga "så där" om det är lägets status, så väl som "bra" om det känns så eller "skit" om det är mer passande. Jag kan även vara mer öppen med mina föräldrar och mormor om hur jag känner mig och det känns jätteskönt. Sanningen är inte vacker, men det är sant. I vissa fall, så som till exempel i skolan åker masken på, men i vissa fall är ju den funktionen bra och helt okej att använda. Men här, där jag är bland folk som vill hjälpa mig med mitt psykiska mående, tjänar det inget till att leka glad. De kan ju bara förstå mig om jag öppnar mig. Och förstå då kan de hjälpa mig, även om jag inte är så motiverad. Jag känner det verkligen inom hela mig att de förstår mig och att de tar mig på allvar.

Just nu känns det sä här:

Fullt av tankar som jag inte kan följa pga att allt är så begränsat här.

Vilka råd skulle du ge någon som är påväg att självskada?

Gör det inte! Det är bara en kortsiktig lösning som får många mindre bra konsekvenser. Dessutom är det lätt att bli beroende och fastna i ett sådant beteende alldeles för länge. Prata med någon om att du har sådana tankar och försök hitta orsaken till att de kom upp istället.

Känner du någon annan som självskadar?

Ja det gör jag.

Skriv ett brev till dit framtida självskadefria jag.

Men oj vad svårt haha. Klarar verkligen inte av sådant här.

Skriv ner fem anledningar till att det är värt att bli självskadefri:

1) bevarar självrespekten
2) vara fri och inte bunden till självskadebeteendet
3) kunna ha på sig vilka kläder en vill utan att tänka på om såren syns
4) kunna vara ärlig
5) slippa kläder som kladdar fast i såren och river upp och har sig.

Vilket är dit klaraste minne av att ha självskadat?

Har flera, men tydligast är nog när jag var som mest beroende och bara skadade och skadade och skadade mig med något ingen skulle kunna tro att en person skadar sig med. Plus sist jag skadade mig är ett väldigt tydligt minne.

Den här dagen lunkar på sagta men säkert, den också. Förstår inte hur jag står ut. Men jag gör det. Få bättre vibbar när jag sitter ute i dagrummet så jag har gjort det en hel del idag. Annars har jag inte gjort så mycket. Blev serverad gröt på fin fågelbricka av min fd. behandlare imorse när bara jag var vaken. Så gulligt! Har försökt måla. Har försökt skriva. Men inget gick nå vidare. Min motivation vill inte höja sig och jag är rädd för vad som händer om doshöjningen av medicinen inte hjälper. Vet inte vad jag ska skriva här för tillfället. Det är brist på både innehåll och känslor. Känner mig som en sten som bara extisterar.

En ungefärlig bild av vad jag ser genom mitt fönster varje dag.

Konstigaste plats (tex skola, park etc.) som du har självskadat på?

Måste nog varit på Trafikverket innan jag skulle skriva teoriprovet för körkortet och de gånger jag har skadat mig på skoltoaletten.

Var gömmer du dina "verktyg"?

På de mest konstiga ställena, eller när jag skadade mig med saker man inte tänker att man kan skada sig på så var de inte ens gömda.

Vad är den största insikten du fått om självskadebeteende?

Att det går att bli fri och att jag kan hantera de starka känslorna som gör att jag får sådana impulser. Att sedan stå emot tvånget vet jag dock inte hur jag ska hantera.

Finns det någon du anser vara en inspiration för ditt tillfrisknande från självskadet?

Mina vänner som också har detta problem men kämpar på för att vara skadefria.

Besöker du några hemsidor om självskador, och i så fall vilka?

Nej.

Nu har jag varit här i tolv veckor. Och vad händer egentligen?
Har fått ytterligare ökad dos av Anafranilet. Är yrare än någonsin på grund av det och har svimmat in i mitt element två gånger redan.
Det känns som att klockorna här går långsammare än vanligt.
Har varit ute i dagrummet rätt mycket och äter till och med maten där ute nu.
Det tas temp och blodtryck.
Blir tilltittad stup i kvarten och omplåstrad då och då.
Min fd. behandlare från Comede som nu jobbar här är så omtänksam och snäll mot mig. Men även jävligt jobbig haha och vill att jag ska utmana mig mer än jag vill.
Jag vågar vara ärlig med det jag känner och det känns bra.
Jag har fortfarande ingen motivation till någonting men jag låter bara det vara just nu.
Hej från mig och min mumiehand!

Vad gillar du med självskadadandet?

Det är ju ingenting som är bra med att självskada, men man gör ju det av anledningen att det har en viss effekt. Denna effekt är ju dock kortvarig och det är ingen bra lösning på någonting.

Lista tio saker som gör dig lugn

(Icke-destruktiva saker alltså)

Värme
Vara under tyngdtäcket
Dricka te
Se Buffy
Skapa med händerna på alla möjliga olika sätt
Organisera och sortera
Prata med någon vän
Mysa med marsvinen eller hunden
Andas riktigt djupa andetag
Ordning och reda

Vad är det mest stödjande någon sagt om självskadande?

Jag vet faktiskt inte.

Har du någon gång tagit bilder på dina sår?

Ja det har jag.

Hur känner du över dina ärr?

Det beror på. Stundtals skäms jag så ofantligt mycket över dem, medan det i många fall går att känna acceptans gentemot dem och bara låta de vara som de är.