I've been making shows of trading blows, just hoping no one knows that I've been going through the motions, walking though the part. Nothing seems to penetrate my heart.
Jag predikar om än det ena än det andra. Acceptans. Att våga vägra skämmas för sina psykiska problem. Peka fingret åt idealen. Snöra hälsohetsen i sopkorgen och skicka den till en annan galax. Och så jävla vidare.
Medan jag själv gått på rutin. Rutin rutin rutin. Min rutin. Min gamla goa rutin.
Eller?
Nej. Inte gosig. Men rutin. Hoppas ingen ser. Att ingen märker. Att alla tror att det är som de vill att det ska vara. Som jag vill att det ska vara.
Bra.
Allt jag säger tror jag på. Jag tror stenhårt på det och det ligger mig varmare om hjärtat än det mesta. Men inget fastnar på mig. Jag tar inte till mig. Jag pladdrar på. Agerar. Och ler.
Men det som i själva verket skulle komma från mitt hjärta, är egentligen bara en bandspelare som går på repeat.
Och samtidigt som jag känner och tänker så når det inte riktigt ända fram.
Jag brukar se mig själv som en känslomänniska, med känslorna utanpå. Egentligen. Dock med en tillkommen tjock fasad som gott och väl döljer alla dessa känslor som ligger där utanför och puttrar och vill kännas vid. En fasad hård som betong. Så känslorna är utanpå, fast samtidigt långt under. Beroende på när fasaden är uppe.
Nu känns det som att den har fastnat. Inte ens det som berör mig mest kommer fram. Bara rutin. Repeat. Följer ett automatiskt mönster. Agerar i sociala sammanhang så att andra ska bli nöjda.
Men komma in på djupet. Ge och ta. Det tycks aldrig nå fram. Känner mig lite som en sten. En falsk sådan som säger en massa, men själv gör tvärtemot. Jag har aldrig riktigt skämts för sjukdomar, diagnoser osv. Jobbigt? Absolut. Men inte riktigt så där att jag har kollat mig över axeln när jag gått in på psykiatrin för att inte någon ska se mig eller oroats över att någon nära ska råka "avslöja" något om mig inför någon annan. Nu skäms jag. Så mycket. Över allt jag har och har haft. Över allt jag gör och har gjort. Och jag skäms för att jag skäms. För varför ska jag skämmas? Det är ju okej. Det är okej att må dåligt. Det är okej att ha problem. Det är okej att ha en psykisk sjukdom. Och man ska få prata om det.
Men jag når inte ens fram till mig själv. Utan stänger in mer och mer. För att jag inte vill synas. För att jag traskar på i mitt hjul. Min rutin.
Känslostormar upp i skyarna
Fokus flyttas. Här och nu. Där och då. Inne och ute.
Medan ångesten stiger och tårarna pressar bakom ögonlocken, när jag äntligen tagit mig till Byvallen för att se lite fotboll, hoppar glädjen och förtjusningen fram när fokusficklampan riktas mot meddelandet jag läste när jag kom till Sunderbyn. När jag sedan minns var jag befinner mig, fortsätter tårarna att pressa.
För trots ångest.
Trots så många katastrofala upplevelser av inre krig.
Så finns ändå saknaden. Av fotbollen.
Och att se. Men att inte delta. Och veta anledningen.
Det gör ont.
Men sedan kommer meddelandet upp i huvudet igen. Det jag hade fått på Facebook när jag kom hem till Byn från Liselotte.
"Det är inte så att du skulle vilja prova skriva för oss på Livskick?"
WHAT?!!
Okej. Lyssna här. Eller läs om du har svårt för att höra mig.
1,Johannas blogg var den första bloggen (ätstörnings-, kropps- och självbildsrelaterande osv) jag började läsa när jag tänkte där i tvåan att "kanske är det så här det ska vara för en tjej som går gymnasiet" (nej, ingen ska ha en ätstörning och må skit).
2, Det är Livskicksbloggarna som så många gånger har gjort mig så förbannad och samtidigt jättetacksam. Förbannad för att de har fått mig på fel banor (enligt ätstörningstänktet). Tacksam för att de har plockat fram min klokhet (och vilja) och hindrat mig från att sjunka djupare när riktiga svackor har kommit.
Och
3, För ett tag sedan skrev jag upp tre punkter, för att motivera mig mot fri(sk)heten, med saker jag ville i framtiden (och då tänkte jag typ "när jag blir stor"). Kan inte fota detta nu då jag är i Byn och listan i Piteå.
Men.
En av punkterna löd: "Skriva för Livskick".
Jag säger bara
va?
Jag har inte så stor aning om vad det handar om men eftersom jag uppenbarligen avgudar sidan så känner jag mig väl lite smått glad eller så. Inte för att något är bestämt. Eller för att jag tror att jag någonsin skulle kunna tilföra något bra. Men lite glädje har ju aldrig skadat.
(och se den söta prickiga filten!) (och min underbara väska!)
On a day like today when you're walking away, hold your head up so high 'cause I tell you from here that you've come so far and always be who you are.
When your head hits the floor, and you're bleeding some more, let me tell you I swear that it does get better...from where you are.
Trots att man tänker att man inte kommit någonstans
Att man önskar att man visste var lösningen fanns
Att man såg vart allt vänder
Så ska man se på resan man gjort och ta en dag i sänder
Och upptäcka att man inte stått helt still
Trots att man inte riktigt är där man vill
Så har det gått framåt från där man var
Och det är ljusare nu än ens mörkaste dar
Trots att vägen känns jävlig och utan slut
Kanske man kan hitta ut
För om man redan rivit murar och bestigit berg
Kan man ändra resten av livet till en annan färg
Det går att kämpa lite till
Det viktigaste är bara att man vill
Keep flying until you are the king of the hill
Jag skakade när jag gick och lade mig. Vaknade på samma sätt. Men av en helt annan anledning. Ångesten verkade inte ha någon gräns. Men jag vände på den vägen jag höll på att gå. Styrde stegen mot ljuset.
Utsikten från ett berg vi besteg med skolan i onsdags. 
Och ungefär så här kändes det efter vi hade slutat. Eller nä, när vi hade slutat kändes det tråkigt, men under tiden var det så här.
Vägen känns lång. Men kanske är det bäst att inte kolla framåt? Att bara vara här och nu.
Och det är jag gärna.
För här och nu sitter jag på hallgolvet. Efter en frukost. Utan för lite mat. Utan kompensation. Utan hetsätning. "Bara" en frukost. Inte så bara givetvis, men som det ska vara. Som jag har planerat.
Mot slutet satte jag mig, med det som fanns kvar av teet, på balkongen under taket. Ingen vidare värme, men lugnt på något sätt. Regnet, den friska luften.
Det blir nog buss idag till skolan för cyklar jag nu lär jag se ut som en dränkt katt när jag kommer fram. Om jag kommer fram.
Kanske mödan är värd. Att dra sig upp. För att få se den vackra utsikten.
Ungefär så här känner jag inför att det är terminens första schemadag och konslektion. Hoppas av hela mitt hjärta att det blir något abstrakt. Typ känslor. Det har jag gott om just nu.
Uppdatering:
Would be easier to fight someone else than the war I fight within. It's impossible to hide from yourself. Where do I begin?
Hur hur hur.
Min vanligaste fråga.
För hur ska det gå? Var börjar jag denna kamp?
Hur gör man? Hur har något så simpelt blivit så svårt? För jag har ingen aning. Var jag ska börja. Hur jag ska börja.
Att jag måste göra det, det vet jag. Och viktigast - det vill jag.
Men hur?
Så många gånger som jag har försökt, både "officiellt" (typ dagvården, Ätstörningsmottagningen, gånger då jag sagt att jag ska försöka på egen hand osv.) men även i hemlighet. Då jag har försökt att försöka.
Men jag står här idag. Inte ett dugg bättre. Bara en massa misslyckanden rikare.
Och nej, jag kan inte se de som erfarenheter för det tycks inte som att jag har lärt mig något.
Hur hur hur.
Hur gör man?
Hur gör jag?
Var börjar jag?
Men nu har jag mat även i kylen.
Kanske det är ett sätt att börja.
Och ett matschema.
Och fasta rutiner.
Och ingen triggade mat.
Och en sak i taget.
Till att börja med.
Jag vet inte hur jag gör.
Jag vet inte vad jag ska göra för att det ska bli helt perfekt rätt.
Och jag vet inte hur jag ska hantera det faktum att det aldrig kan bli perfekt och rätt som min psykolog sa.
Jag tänker för en sekund att det kan gå.
Sedan kommer den stora hopplösheten tillbaka.
Hur fan ska det gå?!
För helt ärligt. Det känns mer än omöjligt.
Men jag får börja. Försöka ännu en gång.
Vad som händer vet jag inte.
Med tre bilder i huvudet.
Ett berg, en topp och friheten där bakom.
En dimmig väg med skymd sikt för framtiden.
Och en vägkorsning med två vägar att välja mellan.
Med de tre bilderna. Antar jag mig utmaningen.
Den mest rotade svårigheten av de alla.
Den största kampen.
Jag förstår om ni oroar er
Mamma, pappa, alla ni som oroar er...
Jag kan ta mitt liv.
Jag kan skada mig.
Jag kan både skippa måltider, kräkas och hetsäta.
Jag kan träna dag ut och dag in.
Lika väl som jag har kunnat göra hemma.
För hemma har jag gjort tre självmordsförsök. Hemma har jag skadat mig så blodet sprutat. Hemma har jag hoppat över en massa mål och sagt att jag har ätit. Hemma har jag kräkts efter maten. Hemma har jag suttit i mitt rum och hetsätit. Hemma har jag ångesttränat. Det är hemifrån jag har gått när jag har gått alla de där tvångstimmarna.
Hade jag velat ta livet av mig hade jag gjort det. Hade jag velat skada mig sönder och samman hade jag gjort det. Hade jag velat att inte äta och bara träna hade jag gjort det. Oavsett var jag är.
För det är inte ni som har kontrollen över det. Det är inte ni som bestämmer.
Men jag tänker inte ta livet av mig. Jag jobbar inte flera månader med sådana tankar för att förstöra det. Jag köper inte en lägenhet och en massa grejer för att kunna dö.
Och förlåt, men jag tror det kommer bli lättare för mig att äntligen försöka göra upp med ätstörningen en gång för alla. Ni har inte gjort något, men ni har gjort det svårt. Inget ni har sagt, bara som jag har tänkt. Har jag inte tränat, har jag skämts. Har jag tränat, har jag skämts. Har jag inte tränat tillräckligt länge, har jag tänkt att ni har tyckt att jag varit lat. Har jag tränat längre, har jag trott att ni har anat något. Har jag ätit har jag tänkt att ni har dömt mig. Har jag inte ätit har jag tänkt att ni har oroat er. Nu har jag en chans att göra detta utifrån mig själv. Inte vad jag tror att ni tänker om mig eller vad som är "rätt".
Jag förstår att ni är oroliga. Men det spelar ingen roll var jag är, utan vad jag vill.
...men jag kanske bara behöver få uttrycka mig
Varje gång jag publicerar något på sociala medier så som Facebook, Instagram och ibland även blogg.se så skäms jag. Inte nå så fruktansvärt som jag gör i mina svåraste stunder, men jag känner den där skammen och för mig är det en av de svåraste känslorna. Inte nödvändigtvis över vad jag publicerar, utan mer att jag publicerar. Jag försöker att inte lägga ut så många bilder på Instagram och raderar helst några efter ett tag. På Facebook måste jag ibland vänta några dagar på att få säga det jag vill för att jag tycker att jag skrev för nyligt. Bloggen vill jag dock uppdatera helst varje dag, men när det blir inlägg som det har varit den senaste tiden, för att jag varken har tillräckligt med internet eller tid, så känns det inte bra. För ett tag sedan lade jag upp en bild på min Instagram på mina örhängesställ och dagen därpå lade jag upp min lilla text på Facebook (som började som en tänkt statusuppdatering på fb för någon månad sedan, men som övergick till lite rim och som även fick ligga på hyllan ett tag). Då skämdes jag. Stängde av internet fort som attans och lade mig. Där var det dubbel skam. Både att jag skrev när jag hade lagt upp en bild på Instagram dagen innan och vad jag hade skrivit. Men jag ville ha det sagt. Och ibland kommer mina känslor bara ut i diktvarianter, ibland i långa blogginlägg, ibland i bilder och ibland i några helt vanliga meningar. Men trots att jag fick många fina ord för de rader jag hade skrivit så skämdes jag. Lite mindre över innehållet men desto mer över själva görandet. För att jag av någon anledning anser att jag måste bli mindre aktiv på sociala medier. Visst har användandet av internet i det stora hela gått överstyr och många missar mycket i det verkliga livet. Men det var inte det jag tänkte prata om.
Eller rättare sagt skriva.
Men jag anser alltså att jag inte har rätt att skriva, fota och uttrycka detta så att andra ser (och jag kan tala om att det varken är många Facebookvänner, Instagramföljare eller blogg läsare jag har - lite fler på Twitter men det är min frizon för negativitet mot mig själv typ).
Men kanske jag bara behöver få uttrycka mig? Utan att behöva planera när jag ska publicera de saker jag vill uttrycka. Låta mig själv få förmedla det jag känner. För det är i texten som jag lättast och mest varierat kan formulera mig. Jag är dock varken ett språkgeni eller sitter inne på stora, svåra ord. Det jag skriver kommer oftast från hjärtat utan att riktigt passera hjärnan. Så allt vad korrekt och språkligt rätt heter följer inte med det jag skriver. Men jag skriver ändå.
Kanske anledningen att jag bara behöver ventilera mig räcker för att jag ska få uttrycka mig? Att det borde vara okej också. Trots att det finns mening med mycket av det andra jag lägger ut. Jag försöker skriva om att inte bara må bra, att leva med något som lätt stigmatiseras i vårt samhälle - just för att jag vill lätta på den spända stämningen krig ämnet psykisk ohälsa. Jag delar med mig av mina pysselprojekt för att jag hoppas att någon också finner glädjen i skapandet och blir inspirerad. Jag vill ofta (men inte alltid) uttrycka mig med en baktanke. Men att det ger stor funktion för mig personligen just i text på sociala medier, borde inte göra det skamfyllt (jag älskar ju när de jag följer uppdaterar).
Det kanske är så jag behöver uttrycka mig.
Det kanske är så att jag behöver uttrycka mig.
Kanske inte helt utan begränsningar - för vad som helst kan en ju inte skriva, typ som vissa triggande saker - , men utan skam för att jag gör det.
För att det är viktigt för mig att få ut det jag känner.
För att jag känner så himla mycket.
Klockan 05.15 + någon gång från bussen en morgon.
Lägenhetspyssel i repris
Bilder från mitt nya, egna hem får ni inte förrän det är helt klart, vilket kommer vara efter vi kommer hem från Prag i september då jag tar hit min älskade lilla bööördis. Men nu slänger jag in ett samlat inlägg med grejerna jag har fixat till den. Har säkert glömt något men jaja.
Här är då lite av sakerna. Så som: sax, hattar till torrvarorna i skafferiet, en typ av magneter och en annan typ, tvålpump till badrummet, spray till diskmedlet och en pennkorg på köpet, syskrin, bordsunderlägg, spetskuddar, knivar, tvålpump till köket, gryt- och glasunderlägg, skålar och ett till grytunderlägg.
Jag har ju målt en hel del möbler också om ni har missat det. Som TV-bänken, vitrinskåpet, köksbordet, skoskåpet, varagsrumsbordet, pallen och hurtsen.
Och som vanligt ligger ju allt annat och de äldre sakerna kvar under kategorin Pyssel.
Kaos mitt i all ordning
Jag bor i palatset av ordning, eller något sådant. Men mitt planeringsfreak till huvud har haft det minst sagt kaosartat. Inte vetat något schema = inte vetat något annat denna veckan än att en skulle vara på plats i aulan 13.00 idag. Nu har jag fått lite information här och var och försöker pussla ihop allt. Dagen gick bra och nu kan jag spara oron tills på fredag då vi ska måla för första gången. Annars är det enda som gnager att jag troligtvis inte kommer kunna jobba så många dagar vilket jag verkligen hade behövt. Men det känns som att jag borde ta vara på chanserna som finns när jag väl går här på Framnäs och testa det jag vill. Det fanns en hel del tillval som jag blev sugen på, så som öppen ateljé, idrott, naturupplevelser och musiklust. Dock får jag veta imorgon vilka dagar de är på och då ska jag väl försöka ta de som är på de dagarna som jag har komstleltionerna. Vad jag i alla fall vet är att det inte blir något jobb i veckan, utan skolaktiviteter varje dag. Och Emma åker hem. Och jag blir ledsen.
Från en dimmig morgon vaknade solen precis innan jag skulle cykla till Framnäs och den är fortfarande med mig här på balkongen.
Men jag är glad över att jag kanske kan få lite ordning på denna vecka. Vi lär väl se.
It's time to see what I can do, to test the limits and break through
Det tog fem ark papper, många många minuter och mycket energi att göra denna. Trots att det är en notrad som jag dessutom hade planerat inte skulle vara varken rak eller symmetriskt. En rad från Buffy så klart som bara är så klockren att jag behövde ha den att fylla ut mina väggar med.
Men det tog tid. Och kraft. Och mod.
Hur konstigt det än låter.
För det jag ska göra imorn och det närmaste året är inte "för skojs skull" som jag säger. Jag utmanar en av mina stora rädslor. Men jag är trött på att vara så otroligt rädd för att måla och rita på papper så att det hindrar mig och mina kreativa idéer. Egentligen är det väl inte målandet i sig som är själv grunden, utan det stora ligger väl i rädslan att misslyckas och inte vara "duktig". Men hursomhelst kommer jag mig aldrig för att måla. Jag räds det, kan absolut ingenting, men jag vill så gärna lära mig. Det är det jag försöker intala mig - jag är där för att lära. För att jag vill lära mig nya tekniker. Det skrev jag också i mitt personliga brev, att jag inte var bekant med några som helst tekniker inom det området men att jag gärna ville lära mig.
Jag vill lära mig.
Jag vill lära mig.
Jag vill lära mig.
Upprepar det gång på gång.
Men jag är också fruktansvärt rädd. Det är inte längre någon skräckblandad förtjusning, utan bara rädsla. För tänk om alla har förkunskaper trots att det inte krävs. Tänk om de är Picasso hela bunten. Och om ingen vill umgås med mig för att jag är dålig. Det är massa om "tänk om de tycker"-tankar. Och jag hatar det! Jag vill ju vara en sådan som inte bryr sig.
Men jag bryr mig.
Och jag är rädd.
Men. Det är dags att testa mina gränser och se vad jag kan åstadkomma. Vad jag kan övervinna.
Jag gjorde det jag tänkt göra sedan i Maj på vår pysselkväll i tisdags med Emma och hennes fina släktingar. Och tänka sig, jag tyckte det var roligt! Och det gjorde mig så fruktansvärt glad.
(Buffy igen så klart)
Matchande sax
Matchar min kökssax med mina knivar med hjälp av Panduros sprayfärg - vad annars?
Lyckan. Lättnaden. Och hoppet.
Hoppet om att jag kanske inte är en totalt socialt inkompetent varelse. Lättnaden att jag inte stod där helt ensam hela dagen. Lyckan att detta faktiskt blev något bra och inte något som bara ledde till tårar.
Inga tårar alls faktiskt.
Nu sitter jag på nästa buss och denna gång ensam mot Piteå. Nyss satt jag bland massvis med arbetskollegor och åkte från Rosfors burk. Där har vi vari hela dagen och haft "Friskvårdsdag". Hela Stadsbyggnadsförvaltningen i Luleå. Och som jag oroade mig eftersom jag i princip inte ens känner någon av de jag egentligen jobbar med då de är i Gammelstan och jag bara i Sunderbyn. För sociala situationer är jobbiga. Och jag är rädd för att återuppleva situationer som jag har upplevt. Rädd att bli osynlig. Rädd att vara hon ingen frågar. För att själv ta initiativet är jag alldeles för osäker för.
Men idag. Var en helt annan upplevelse.
Först var det jobbigt. Kom till samlingsplatsen, stod ensam, gick in i bussen. Sedan kom en och satte sig bredvid mig och pratade. Och jag pratade på. Men väl framme var jag där igen, ensam och osäker. Efter koppen te gick jag in på toaletten. Undrade om jag skulle spendera hela dagen där inne. Såg redan framför mig hur jag grät när jag kom hem för att jag hade misslyckats med min sociala utmaning. Men jag gick ut. Och en från Gammelstan kom fram till mig. Sa att han och en annan skulle gå en sväng och frågade om jag skulle med. Resten av dagen flöt bara på. Vi gick bland ängarna, staketen, skogen, korna... Doppade fötterna i ån, satt där och bara njöt. Spelade krocket och trixade med bollen i några timmar. Också åkte vi hem. Helt plötsligt hade dagen gått och redan efter ett tag hade jag slutat tänka på hur jag betedde mig. Jag bara var och hade det bra.
Lite snack och mycket verkstad
För mig brukar det ofta vara tvärtom. Om jag ska försöka ändra något. Ett synsätt. Eller något som inte är lika konkret som att säga att "nu ska jag städa" också städar man. Då brukar jag snacka mycket. Men att ändra på det, ja det är svårare.
Tänk om allt hade varit lika lätt som detta var. Jag läste några texter, började tänka, skrev detta om solhetsen som jag slavade åt och sedan började jag agera. Och nu har sommaren snart passerat och mitt förhållningssätt till detta är så mycket mer avslappnat.
Inte för att sommaren har varit speciellt solig, men jag har varken hetsat, varit stressad eller plågat mig med kortärmat i kylan bara för att solen har visat sig lite. Jag har helt enkelt inte brytt mig. När någon har sagt att jag har blivit brun kan jag helt ärligt säga att jag har tagit emot den kommentaren helt värderingsfritt. Jag har inte blivit ledsen, men jag har inte heller blivit glad. Bara "jaha, tycker du det". Jag har jobbat i flera lager av tröjor - trots att det har varit sol hela dagen - för det har varit kallt. Jag har inte behövt ha solen som något till som jag måste ta hänsyn till i frågan vad jag ska ha på mig för kläder. Jag har helt enkelt kunnat slappna av i den aspekten. Inte hetsat och stressat över solen. Kunnat fokusera på annat. Jag läste, jag tänkte, jag skrev och jag gjorde en förändring.
Tänk om andra förändringar vore så lätta.
Hattar till torrvaror
Gjorde mina söta burkar ännu lite sötare med Panduros Tildatyg och några taggar.
Every single night, the same arrangement, I go out and fight the fight.
Om drygt fyra timmar ska jag upp. Men det blev sent idag. Pysselkväll hos finaste Emma med familj och släkt. Dit åkte jag direkt från samtalet med min psykolog. Som var jobbigt. Fruktansvärt jobbigt. Så jag har försökt hunnit med att bearbeta det. Alla tårar. Och den grova, grova skammen. För vi gjorde en kedja, hon ställde de jobbigaste frågorna, upprepade de ord som får skammen att skjuta i höjden och jag grät. Bara grät och grät. Och det kom från ingenstans. En jobbig fråga och sekunden senare satt jag och hulkade. För den är oslagbar. Den känslan. Starkast av alla. Trots att jag blir förståd, tagen på allvar och verkligen validerad. Trots det tror jag att jag ska gå under. Men så däger hon: "Sofia, titta på mig. Ser det ut som att jag tycker det du gör är helkonstigt? Eller att du är en hemsk människa?" och jag förstår att hon i alla fall inte ser på mig som jag själv gör. Och det gör det hela mycket lättare att hantera.
Kanske jag vågar lita på att hon menar det hon säger när hon säger att det inte är konstigt att det är svårt för mig. Kanske jag vågar lita på att i alla fall hon tar mig på allvar.
Kanske gör jag det.
Kanske kan jag sluta förneka.
Och sluta skämmas över hur det är.
Målad och "klädd" TV-bänk
Köpte denna för 200kr via en Köp-, Byt- och Säljsida på Facebook i Luleå.
Piffade till den med lite färg och textilark med klister på baksidan från Panduro.
Piffade till den med lite färg och textilark med klister på baksidan från Panduro.
Nattduksbord som bara behövde en liten tvätt och nys knoppar
Detta köpte jag på Pingstkyrkans second hand i Boden för 45kr. 
Jag tänkte måla det vitt då det var både svart och brunt här och var (syntes dock inte så mycket på bilderna), men efter lite vatten och såpa så blev det precis rätt färg till mitt sovrum.
Och några fågelknoppar blev pricken över i:et.
Och några fågelknoppar blev pricken över i:et.
Tyckte den blev nästan som ny
Denna fick jag av mormor när hon sålde stugan för typ femton år sedan. Vi har haft den i köket sedan dess, men nu har jag tagit med den till mitt kök och erkänn att stolsdynorna passade perfekt? Ännu finare är det med det vita bordet, blommiga duken och de tillhörande stolarna i samma färg som soffan. Älskar mitt kök!
Men var bara lite medmänniska!
Jag skrev ju om min lilla känslostorm i somras under en hundpromenad, min ännu större känslostorm när jag inte gjorde något. Ungefär så var det igår också. Jag putsade runt stenar och kanter på rondellen vid sjukhuset när en man kom längst vägen från sjukhushållet och gick över till rondellen. Tänkte att jaha, ska ha komma och klaga nu. Men han gick till el-moppen, satte sig på den och vred om nyckeln. Då gick jag dit för att förundrat fråga vad han gjorde, varpå han svarade "jag ska bara låna moppen". Sa att det inte gick, men han påstod att det gick visst. Sa att jag tyvärr behövde den till jobbet och då gick han. På den rätt stora vägen - upp på påfarten mor 97:an! Han verkade rätt virrig och hade tofflor och kläder en lätt skulle kunna missta för sjukhuskläder, men jag kollade - inget ID-band.
En annan fredag: sjukhuset lyste upp byn... Ja visst är det där sjukhuset fantastiskt! Det har både hjälpt min mormor, farmor, farfar, morfar, mamma och pappa. Och många fler. Men när jag tänker på det får jag bara en klump i magen. Trots att samtalet till 32:an slutade bra och inte hade något med mig att göra, var inte gråten långt borta. Bara för att det gör så jävla ont att tänka på det där stället. Bara för att jag önskar att jag sluppit det.
Sökte direkt fram numret till 32:an, men sedan tog det stopp. Självklart blir en orolig när en människa går upp och tänker gå på en 100-väg i rusningstrafik på en fredag då alla vill hem, men jag började så klart tänka att "jag överreagerar", "någon annan har säkert redan gjort något", "jag borde inte lägga mig i" osv. Överreagerar? Lägger mig i? Det är väl fan bara rent civilkurage och medmänsklighet att göra något om man ser någon som inte verkar vara vid fulla sinnesbruk vandra runt och sedan gå upp på en stor väg?! Och det jag tänkte att jag skulle göra var ju att ringa till 32:an och fråga om de saknade någon, för vem vet, kanske hade han frigång och var på en promenad som gick åt lite fel håll (för nog är det många som haft frigång som inte borde ha haft det). Men jag tänkte bara. Och mådde dåligt. Jobbade okoncentrerat i 20 minuter och sedan ringde jag. Jag var tvungen att kolla. Ja, jag kunde ha fel, men vad fan gör det?! Ingen blir ju skadad över att man bryr sig. Trots ångesten att ringa dit. Så ringde jag.
De hade ingen saknad, men fler än jag hade ringt så både receptionen och polisen var kontaktade och ett tag efter det kom en polisbil från 97:an, in i rondellen och körde mot sjukhuset. Så det kändes bra. Men det känns inte bra att jag ska ha så jävla svårt för att fråga, agera, ha fel, "lägga mig i"... Om jag inte agerar direkt ångrar jag mig. Det vet jag. Och vad gör det om personen jag frågar har det bra, om jag har uppfattat situationen fel eller till och med om någon blir arg? Då har jag i alla fall brytt mig. Följt mina värderingar. Det var ju det jag blev så förundrad över när jag gick (stapplade) där förra året med x antal tabletter i kroppen och rödgråtna ögon. Trots att jag försökte hålla masken, se vanlig ut och bara hoppas på att ingen gjorde något så undrade jag hur igen kunde reagera. Men jag är ju lite så själv. Trots att jag vill fråga. Trots att jag vill hjälpa. Dags att börja vara lite medmänniska kanske.
En annan fredag: sjukhuset lyste upp byn... Ja visst är det där sjukhuset fantastiskt! Det har både hjälpt min mormor, farmor, farfar, morfar, mamma och pappa. Och många fler. Men när jag tänker på det får jag bara en klump i magen. Trots att samtalet till 32:an slutade bra och inte hade något med mig att göra, var inte gråten långt borta. Bara för att det gör så jävla ont att tänka på det där stället. Bara för att jag önskar att jag sluppit det.
PS, förlåt för enformig uppdatering, men det är så mycket med flytt och jobb hela dagarna. Snart börjar även det jag försöker förtränga. Men då blir det mindre jobb. Min snälla arbetsgivare låter mig jobba kvar de dagarna jag är ledig vilket verkligen behövs nu. Är ju inte rikt efter ett lägenhetsköp precis. Men den var värd varenda krona! Ska fixa till här så ska jag visa min bäbis sedan.
Målat vitrinskåp med nya knoppar
Jag köpte detta via en Köp- och Säljgrupp på Facebook för 300kr.
Och målade det vitt och bytte knoppar. (Dålig bild men det hann bli mörkt och jag ville inte vänta med att sätta in sakerna i det - vad får ni se senare)
(Bild lånad från annonsen då vi tog bort hyllorna när vi fraktade hem skåpet).
Målat köksbord
Fick ingen bild på det när det var uppmonterat på Pingstkyrkans second hand (225kr), men så här så skivan i alla fall ut först 
Sedan målade jag det...tadaaaaaa: vitt. Överraskning?
Sedan målade jag det...tadaaaaaa: vitt. Överraskning?
Ja tänk vad häftigt
Magneter
Har gjort ännu fler magneter. Köpte magnetramarna från Panduro.
Två örhängesställ av loppisfynd
Jag köpte ett rivjärn på loppisen i badhusparken i lördags för en femma.
Denna målade jag med matt lackfärg som jag har använt till mina möbler (och det verkar fästa bra).
Jag köpte även en gardinlängd för trettio kronor som jag klippte lite i och tillsammans med en gammal låda fixade jag ännu en förvaring för mina örhängen + halsband som bara har legat i askar.
Jag köpte även en gardinlängd för trettio kronor som jag klippte lite i och tillsammans med en gammal låda fixade jag ännu en förvaring för mina örhängen + halsband som bara har legat i askar.
Det gick åt cirka 160x140 cm tyg till min 19x19 cm låda, men det beror ju helt på hur tjockt tyget är (mitt var väldigt tunt så jag vek det tre gånger på bredden innan jag började vecka det på längden).
Jag tänkte att jag kommer använda mina örhängen mer om jag har de framme så nu får vi väl se hur det går med det.
Målat skoskåp + uggleknoppar
Detta köpte jag via en Köp- och säljgrupp på Facebook i Piteå för 70kr.
(glömde ta kortet innan vi hade borrat hålen)
Jättefint, ser nytt ut och bra på alla sätt. Men jag är besatt av vitt, okej? (och fåglar)
Rim, dikter, texter...kalla det vad du vill
Jag har nämnt det förut, och visat lite för er då och då. Det jag har skrivit. Jag vet inte vad det ska kallas, men det kanske spelar mindre roll. Enda sedan 2006 har jag skrivit mer eller mindre och ja...jag vet inte, jag kanske tänkte dela med mig av några rader ibland. Vissa har jag hunnit få in i mina små böcker med samlingar av allt jag har skrivit, medan andra än så länge bara är på mobilen eller datorn. Att rimma är ju en favorit. Jag vet inte riktigt varför, men jag tycker det är lite effektfullt (dock i te nödrim, men ibland när det blir stopp i hjärnan måste en ta till det). Samtidigt som jag tycker rimlösa dikter/texter ger en speciell känsla. Sedan är det som alla mina andra kreativa idéer - jag kan aldrig tvinga fram dem, jag måste bara låta de komma. Oftast är det när jag känner mycket. Då flyger orden ut innan de har passerat hjärnan typ - därav lite skumma saker ibland. När jag skriver kan det låta bra, men sedan är det ofta att jag skrattar över det jag skrivit. Nu tänker jag att det gör detsamma om jag tycker de är "dåliga" för herregud, det är ju känslor! Känslor kan inte vara fel. Så som sagt ska jag dela med mig av denna lilla kreativa sida också.
Jag kollade igenom lite grann och såg att under första perioden på dagvården skrev jag väldigt mycket. Och det jag skrivit speglar verkligen hur jag kände då. Mycket motivation...
"Alvaret"... Ibland går det för fort när man skriver på dator
Ja, denna vår med så många nya intryck och känslor. Inte konstigt att orden bara sprutade ut. Men det hjälper. Att få ut känslor och tankar till ord. Där prestationen inte är avgörande. Där jag blir tillfredsställt bara jag får ur mig det jag har inombords - oavsett hur flummigt, dåligt eller knasigt det blir.
...och samtal med andra man varit bekant med länge.
Målat vardagsrumsbord
Fick ett litet vardagsrumsbord av mormor
Dock fick det bli vitt eftersom skivan var en aning sliten (okej, detta var bara en anledning som råkade finnas där, jag hade ändå målat det).
Vad använder jag ugnen till för första gången om inte att härda målat porslin
Har målat ännu en tvålpump, men denna gång till mitt badrum.
Skärp till dig. Ryck upp dig. Ta dig i kragen för tusan!
Att alla har upplevt svåra saker någon gång måste väl vara en självklarhet? Allt mellan himmel och jord, men som för varje individ är lite extra svårt och jobbigt. Det antar jag att alla har.
Om det nu är så, hur kan folk vara så jävla dumma att de förminskar andras känslor och upplevelser?! Hur kan man säga till en som har det tufft att det bara är att ta sig i kragen och skärpa till sig? Okej, vissa situationer kanske kräver just att man skärper sig lite. Men långt ifrån alla. Om det hade varit så, hade man förmodligen gjort det för länge sedan. Men kanske är det så att sådana saker som ingen annan kan veta precis hur de är, kanske är det svårt att se svårigheten i det? Visst är det så. Men någonstans måste man väl försöka förstå att det som ser lätt ut i ens ögon inte behöver vara lätt för den som är mitt uppe i det. Kanske försöka tänka sig in i den situationen på det sättet man själv har upplevt något svårt.
För det är inte bara att se saker lite positiv om man har en depression. Eller ta sig i kragen och sluta dricka så mycket alkohol. Inte heller att tagga ner lite och sluta stressa och oroa sig. Inte att strunta i att följa sina tvångstankar. Inte att äta rätt.
Ingenting som är svårt kan bli lätt för att någon säger att man ska ta sig i kragen. Man kan alltid kämpa, jobba med det svåra och försöka göra vad man kan. Men. Det är inte bara att skärpa till sig.
Första sommarkvällen?
Det känns som typ första gången i sommar som man kunde gå utan jacka på kvällen. Vilken tur då att jag hade två fina vänner på besök i Piteå som gjorde mig sällskap att utforska området.
Först upptäckte vi en rolig lekpark och apan inom mig väcktes - trots snäv långkänning och systemkamera runt halsen.
När Emma och Amanda hade lekt färdigt stod de och tittade oroligt på mig som absolut skulle klättra högst upp.
Vi vandrade runt på Klubbgärdet och pratade om allt från Ernst till höstplaner. Och det var så mysigt!
Vi sågs faktiskt även för några veckor sedan i Amandas fina lägenhet och det är så roligt att vi träffas igen efter alla dessa år sedan vi slutade spela i samma fotbollslag.
Enkelt med lite sprayfärg
Två saker jag fixat till lite med samma sprayfärg som jag använde till knivarna.
Efter:
Efter:
Spray till diskmedlet
Före:
Och min gamla plastkorg för pennor
Före:
För evigt. För alltid. Stanna vid min sida. Så stannar jag kvar.
Igår fyllde bästa Anna år och det passade vi på att fira i min lägenhet. Flyttlasset med möblerna gick ju nämligen igår så jag, Emma, mamma och pappa flyttade på dagen och på kvällen kom Anna och Henny. Dessa underbara 23 (!) rosor och den fina tavlan fick jag (+ citron och ingefärste som är gudomligt). Började så klart gråta så fort jag började läsa och för någon dag sedan hörde jag att känsligheten blir starkare när man blir äldre. Hur det ska sluta för mig som gråter över allt och inget återstår att se.
Det var i alla fall jättemysigt att ha mina fina vänner här på besök. Vi skrattade så vi höll på att spricka och jag tänkte att grannarna skulle komma och klaga på att vi var för högljudda. Sedan somnade jag dock som en stock i min nya (farmors gamla) säng efter den händelserika dagen. Nu är jag ensam här och håller på att montera ihop ett skoställ som jag just köpt. Det blir även min första nya möbel som jag köper. Allt annat har jag köpt begagnat eller fått. Jag tror lägenheten kommer bli helt underbar och jag bara ser hur det växer fram mer och mer som jag vill ha det. Jag trivs så bra!!
Detta inlägg kändes väldigt underligt att skriva eftersom det var hur länge sedan som helst sedan jag skrev om vad jag har gjort. Inget som kommer återkomma alltför frekvent, men det var väl okej.
Det närmaste studentbilder jag kommer just nu
