Hurra för bemötandet i vården i Piteå
I torsdags pratade jag ännu en gång med läkaren från psykiatrin här i Piteå och jag måste verkligen trycka på det faktum att jag har blivit bemött så himla bra. För som jag sa är det viktigt att komma ihåg det lilla positiva som finns kring psykisk ohälsa - som till exempel vänner som inte lämnar en. Jag har mött många dåliga läkare. Jag har upplevt mycket dåligt bemötande. Och det har jag skrivit om. För det är ju viktigt. Faktiskt. Men när jag nu har varit med om detta så tycker jag det är ytterst viktigt att tala om det också. För detta är verkligen något nytt för mig. Inte på öppenvården då, för på DBT:n har jag ju blivit bra bemött - även tagen på allvar. Bra bemötande på ätatörningsmottagningen också - dock kanske inte samma upplevelse av att bli tagen på allvar. Men på sjukhuset och av läkare på öppenvården då har det inte riktigt känts så bra. I Luleå alltså. Men nu har jag varit med om detta fantastiska i Piteå som jag bara måste få dela med mig av.
Jag går nu
Melissas skiva. Alltså. Hjärta.
Lotta
Jag har ju insett att jag aldrig har lagt upp någon bild på min älskade Lotta. Mitt lilla marsvin som bodde i hörnet i vårt kök, pep när man öppnade dörren på sommaren för att hon ville ha gräs, gick ut och in ut buren, bara åt det mörkgröna skalet på gurkan, gifte sig med Emmas kanin Pricken och låg på den blåa handduken under vår kökssoffan (som nu är i min lägenhet). I nästan åtta år. Så här är några bilder på min lilla sötnos.
För vi har utställning
I en vecka har vi nu haft utställning i skolans matsal och tänka sig, jag har än så länge inte fått något sammanbrott och rivit ner mina tavlor. Från att inte våga hålla i en pensel framför ett papper till att måla, bli klar, visa upp, ställa ut, låta vara...ja, det trodde jag aldrig. Det blir inte så vackra foton när målningarna är inglasade, men jag tänkte bjuda på det ändå.
Bara för att jag ville nå ut med budskapet.
Min vargskog (den översta) var svår att få bild på.
Det är bara komma och kika för den som vill. Dock är väl matsalen nästan bara öppen kring lunch.
Den översta är min
Min vargskog (den översta) var svår att få bild på.
Jag har gjort det igen
Yay, idag släpps Melissa Horns nya skiva och jag bara hoppas på att den ligger nedanför min dörr när jag kommer hem från skolan. Annars måste jag vänta tills på måndag...
Sluta kommentera kroppar
Min budskapsbild som jag nämnde i tisdags, var alltså Sluta kommentera kroppar. Jag är så fruktansvärt less på alla som tar sig friheten att säga vad de vill om andras kroppar. Det är det jag blir mest upprörd över, men med detta budskap menar jag faktiskt kommentarer kring alla kroppar. Visst får man säga vad man vill om sin egen, men även det tycker jag att vi ska sluta med. Oavsett om det är om ens egen, någon annans, positivt eller negativt, så är det så fruktansvärt onödigt och dumt. Nej, bara nej liksom. Jag har helt enkelt för många känslor och åsikter kring detta för att ens få ut något. Så sluta. Sluta kommentera kroppar!
Färdighetsträning #12 - Anding
Jag missade ju Färdighetsträningen i måndags på grund av samtalet på psykiatrin i Piteå, så jag fick materialet igår. Dock orkar jag inte skriva om det, så jag kör bara så här ifall det är någon som vill läsa.
Några veckors akryl
Akryl är himla roligt, men kanske inte det bästa för mig egentligen då man kan jobba hur mycket som helst med det; mål, måla över, måla, fixa till något, måla över, måla...ja ni fattar (akvarell är nog bättre för mig egentligen). Men jag har gjort alla uppgifter vi skulle göra - dock inga fler så det blir inte så många.
Stilleben på frukter var vår första uppgift för att hitta färg och form. Päronet blev väldigt platt men det insåg jag först ett tag efter att jag var klar, men jag orkade inte ändra på det.
Nästa var måla från mörk bakgrund då jag gjorde en Buffybild. Höll på med denna i en evighet.
Vi skulle göra en bild med akryl där vi även fick blanda in en massa andra material så som snören, folie, papper osv, men den skulle även förmedla ett budskap - vad kommer jag att skriva om en annan dag.
Här gjorde vi en metod som heter "häll och dräll" där vi jobbade med att smeta på färg, spruta vatten med en vattenspruta och vrida och vända på bilden för att...ja helt enkelt hälla och drälla. Sedan skulle vi leta fram motiv i häll- och drällmönstret och fortsätta måla. Jag fick fram en skog och en varg.
Det vi har gjort under den här tiden på öppen ateljé är en serie (som jag absolut inte tänker visa) och arbetat med collageteknik.Så genom att riva ut bitar från olika tidningar skapade jag en bild på Putte. Och jag blev väldigt nöjd.
Bättre bemötande har jag aldrig varit med om
Jag omfamnades bara med ett väldigt bra bemötande.
Saknar hunden
Typ det sämsta med att ha flyttat hemifrån. Ligger och trösmyser med en av Elins katter istället. Vill ta med mig henne hem.
Är du en av dom som gråter när ingen ser på?
Jag vill vilja skriva. Men jag vill inte. Det är kaos just nu. Men det går. Jag har inget annat val. Har haft telefonkontakt med min psykolog onsdag, fredag, idag och imorgon. Och på måndag händer något spännande. Eller rent av jätteläskigt. Nytt. Men det är mitt hopp just nu. Och snart ska jag till Elin. Och då mår jag så himla bra. Jag antar att vi ska rita och så. Och det får mig också att må så bra. Tänka sig, att något som för bara tre månader sedan skapade sådan stor ångest, nu är en av mina krisfärdigheter som motverkar destruktivitet. Saker kan ändras. Jag försöker tänka att det gäller allt.
Du ser inte det som någon annan känner
Att dina sår inte är djupa. Att du inte är underviktig. Att du inte har försökt begå självmord. Att du aldrig har varit med om något traumatiskt.
Det behöver inte betyda att du inte kan må dåligt. Det sitter inte i djupheten (ens ett ord?). Eller vikten. Eller närheten till att slockna för gott. Det sitter i huvudet. Och ens huvud kan ingen se. Därför går många på det synliga, och definierar problemen utifrån det. Men saken är den att det är så mycket som inte syns. Att säga till en som har skadat sig att det inte var tillräckligt djupt, till en med en ätstörning att hen inte är smal, eller till en med depression att det inte kan vara så farligt för hen inte försökt ta sitt liv....det är bara ren och skär idioti. Det gör inget annat än att man inte känner sig tagen på allvar och kanske dessutom känner press att man måste "må sämre" för att få hjälp. Och vem ser inte att det är en otroligt dålig start? Om man söker hjälp ska man ju få den hjälpen för att bli bättre, inte ta till destruktiva metoder för att på något sätt "visa" att man mår dåligt. Nej jag förstår inte logiken i det. Så snälla, kom ihåg en sak: säg aldrig att någon inte mår "tillräckligt dåligt" (vad det nu är).
Jag blir för obekväm av verkligheten så jag berättar istället i efterhand
TRIGGERVARNING: självskadebeteende och tvång
Jag har ju insett att jag inte gärna pratar om hur det är just nu. Så förmodligen skriver jag därför detta 37 dagar senare. Ett över ett halvår blev till noll. För jag trillade. Igen. Nej, jag är inte tillbaka på ruta ett, jag vet att jag har gått så mycket framåt med det. Men sättet. Eller inte sättet som i metoden, men anledningen. Som så många gånger förr. Visst har det varit ångest, det har varit självbestraffning. Men mest har det varit tvång. Och det är ett stort kapitel i mitt mående. Som har ökat. Ångesten har minskat, men tvånget har ökat som ett sätt att hantera ångesten. Jag har inte skrivit så mycket om det, mest för att jag inte vet vad jag ska skriva utan att vara triggande. Men jag har fått medicin mot det. Och jag har tagit emot den - trots att jag har varit så skeptisk mot medicin. Men jag tänkte försöka. Och nu har det gått några veckor och jag tror faktiskt det hjälper.
Färdighetsträning #11 - Förbättra nuet
Denna vecka gick vi igenom en av de krisfärdigheterna som är Förbättra nuet. Den i sig delas upp i sju olika färdigheter som är att fantisera, finna en mening med situationen, be, slappna av, göra en sak i taget, ge sig själv ledigt och uppmuntra sig själv. Förbättra nuet-färdigheterna byter för stunden ut överhängande negativa upplevelser till mer positiva genom att göra nuet mer positivt och lättare att stå ut med. En del av metoderna är kognitiva strategier som har att göra med förmågan att ändra inställningen till sig själv (uppmuntra sig själv). Andra har att göra med förmågan att ändra inställningen till situationen (finna en mening i situationen och att fantisera). Vissa syftar till att ändra kroppens reaktioner i en situation (avslappning) medan en del handlar om att kunna acceptera och släppa saker (be och att göra en sak i taget). Förbättra nuet-färdigheterna är bra att använda när en känner sig översvämmad av svåra känslor i en situation som kan bli långvarig och när distraktionsfärdigheter och självtröst inte hjälper.
Att fantisera kan användas för att distrahera sig, lugna sig, trösta sig, stärka mod och självkänsla och förstärka de positiva effekterna i framtiden. Att finna eller skapa en mening med situationen är att försöka se svårigheten som en möjlighet. Exempelvis inom DBT:n, att omdefiniera en problemsituation till en möjlighet att träna färdigheter. I denna färdighet kommer även ens värderingar in då man i svåra situationer behöver minnas sina värderingar i livet, sina strävanden och långsiktiga mål. Det gäller att se bakom den aktuella situationen till det man vill komma till/åstadkomma längre fram. Syftet med att be är att man helt och hållet ska öppna sig för den rådande situationen. Det kan vara att man öppnar sitt hjärta för ett högre väsen, en större sanning, för Gud eller sin inre visshet. Avslappning är ett sätt att förändra kroppen reaktioner på stress och kriser. Målet är att få kroppen att acceptera verkligheten och att få kroppen att berätta för hjärnan att det är okej. Att göra en sak i taget är viktigt för att komma ihåg att den enda smärtan man måste ta sig igenom är just nu. Att ta ledigt är att sluta försöka hantera situationen och antingen dra sig in i sig själv eller låta någon annan ta hand om en för tillfället. Knepet är att göra det på ett sätt som inte skadar och att se till att det blir en kort semester. Att uppmuntra sig själv är att stötta och berömma sig själv och att se mer realistiskt på situationen och sig själv och att acceptera saker och ting som de är just nu. Det kan man göra genom självaffirmationer som:
Matmissbruk
Många nämner ofta ätstörningar som matmissbruk som alltså kan liknas vid ett missbruk som t ex alkohol.
(OBS, Det är såklart två helt olika saker men ibland kan det hjälpa att sätta två saker parallellt med varandra för att kunna förklara)
Man kan höra att man blir en "nykter ätstörd" - alltså att man måste vara lite mer vaksam när man blir frisk för att inte trilla dit igen och kanske inte kan gå på någon diet eller mixtra med maten osv. Jag tror mycket på det faktiskt. Och att säga "matmissbruk" gör att kanske fler kan förstå att det inte är någon speciell utseendefixering som bara drabbar tonårsflickor - för vem tycker inte att ett missbruk låter allvarligt? Och jag tror det hjälper mig att förstå att vissa saker faktiskt inte fungerar för mig utan att jag hamnar i destruktivitet. Förståelse istället för anklagelser. Och det är bra. Att istället för ifrågasätta mig själv varför jag inte klarar "det alla andra klarar", kan jag i alla fall ha chansen till någon form av förståelse. I tillfrisknandet kanske en alkoholist inte kan ha alkohol hemma, eller vistas på ställen där det helt klart kommer serveras. Inte heller läsa om vinprovningar, eller undgå att hamna i destruktiva tankebanor när ämnet berörs. De flesta måste avstå helt från alkohol i framtiden. Man kan bli frisk. Men under processen kanske man måste acceptera att man inte kan göra vissa saker, vara på vissa platser eller ha somliga saker i sin omgivning. Sedan kanske man fortfarande är begränsad - eller så är man inte det. Men att man hur som helst måste inse tillfrisknandets svårighet.
Beteenden kan förklaras
Det finns så många fördomar. Det finns så lite förståelse. Det finns så många människor som tror att de vet allt om alla.
När det handlar om psykisk ohälsa, och livet i övrigt, är det viktigt att komma ihåg att du aldrig kan veta hur mycket någon kämpar. Säg aldrig att något är så lätt för den där personen, för du kan aldrig veta. Hen kanske kämpar varje dag med att ha på sig sådana kläder trots att kroppsuppfattningen inte tillåter det. Hen kanske får hålla sig från att hela tiden försöka dölja sina ärr. Hen kanske får kämpa för att varje bit mat ska ner. Hen kanske pressar sig själv för att ta sig till jobbet och möta folkmängden. Hen kanske går sönder inombords men ler på utsidan.
Du kan inte se. Du kan inte veta. Så påstå inte att något är lätt för någon annan som du inte har en aning om. Det är lätt att maskera sig, det är lätt att hålla en bra fasad utåt. Medan det för andra är jättesvårt. Döm inte. Beteenden kan förklaras om du är villig att försöka förstå.
Det är så himla mycket som inte syns. Som absolut känns.
"När jag är glad så är jag ute och är glad någonstans. Och när jag är ledsen så skriver jag om det"
Av någon anledning tänker jag att jag har någon slags skyldighet att berätta saker och ting som jag kommer fram till för "någon kanske kan ha nytta av det". Och jag känner mig så otroligt töntig för jag vet ju att de flesta som läser är släkt och vänner. Men det är i alla fall så mina tankar går och jag glömmer bort mig själv. Jag stannar inte i den där stunden, för så fort jag kommer fram till något eller får en viss tanke så hamnar jag direkt i formulering och skrift. Så för min egen skull är det kanske ibland bättre att berätta saker i efterhand. Men det tar emot. För på ett sätt så fastnar saker mer när jag skriver. Och jag kan gå tillbaka till dem och tänka "var det jag som tänkte och skrev det där?" - och hjälpas av mig själv. Dessutom gör det mig så glad när någon talar om att jag på något sätt har gjort något positivt för dem genom något jag har skrivit. Men när hela situationen förstörs för att jag inte litar på att jag ska komma ihåg det jag vill och börjar då formulera mig redan i stunden, gör det väl egentligen ingen långsiktig nytta.
Fast i och för sig, min motivation, tankar och mål ändras ju från den ena sekunden till den andra. Så jag ska nog inte säga att något blir på ett visst sätt. För när jag har publicerat det här inlägget så tänker jag förmodligen annorlunda. Jag sa ju att jag skulle se hur det blev med bloggen efter att jag hade publicerat alla inlägg från utkastet. Jag skrev några till. Och nu inser jag att jag kanske inte behöver bestämma mig. Har redan tagit ett dåligt beslut, ångrat mig, och ändrat mig just bara för att jag ville ta ett beslut. Så nu beslutar jag inget. Inget alls.
Måendemönster
Jag har aldrig sett mig själv som någon som blir speciellt påverkad av vädret och årstiderna - visst är det lite trögare att kliva upp när det är mörkt men sådant som vinterdepressioner och dylikt är inte bekant för mig. Däremot har jag sett vissa mönster de senaste åren beroende på årstid. Inte för att jag tror det beror på dem, men mina år har sett ungefär likadana ut utifrån dem. Höstarna har präglats av lögner och ingen/dåligt engagemang till behandling. Som väntat har det därmed börjat kollapsa mer och mer ju närmare årsskiftet har kommit. Till vintern har jag öppnat mig, tagit emot/fått mer hjälp för att sedan gå ner mig totalt mot våren, som inte har slutat så bra. Somrarna de tre senaste åren, som jag tänker på, har däremot inte följt något speciellt mönster. Och jag försöker vad jag kan för att byta spår och inte låta denna höst och vinter bli som de har varit. Då kanske jag kan förhindra vårens ras.
Att komma ihåg de som faktiskt försöker
Fick mig som vanligt ett nyttigt samtal när jag umgicks med min underbara vän Lina igår. Och vi kom fram till att det är något gällande psykisk ohälsa som ofta glöms. Nämligen alla som ger ett positivt bemötande.
Vi vet att det strukturellt sett finns en tabu, den går inte att ta miste på. Detta leder till många problem som skam, att folk inte vågar söka hjälp, att drabbade blir särbehandlade med mera. Därför är vi många som försöker belysa detta faktum och göra vad vi kan för att minska tabun. För den finns absolut. Många blir otroligt dåligt bemötta och vågar kanske aldrig berätta för någon mer än behandlaren (dvs om hen ens har en sådan).
Men.
Det finns även de som förstår. Eller försöker förstå. De som kommer in med en beskrivande och icke-värderande inställning. Det finns de som inte backar undan och blir rädd. Det finns de som stannar kvar. Och det är så viktigt att vi kommer ihåg att nämna dem också. Det är viktigt att vi tar upp problemet med tabun, vi måste prata om det. Men vi får inte glömma det som faktiskt är bra. För det finns så många fantastiska individer som är öppna för kunskap, som inte bemöter en som mindervärdig bara för att en har psykiska problem. Och de är värda att bli nämnda. Att känna sig uppskattade.
Igår skrev jag lite om sådana personer på min instagram.
"Jag har ljugit för dem. Jag har dragit mig undan. Jag har ignorerat deras desperata samtal och sms. Jag har oroat dem mer än jag kan förstå. Jag har gett dem alla anledningar till att lämna mig.
Men.
De har förstått varför jag ljugit. De har fortsatt att fråga om jag vill ses. De har tagit till andra knep än telefonen för att se om jag lever. De har besökt mig på sjukhuset. De har lyssnat på mig när jag mått dålig. De har accepterat de gånger jag inte har velat prata. De har inte blivit avskräckta av mina ärr. De ha försökt dra mig upp på fötter.
De har stannat kvar.
Trots allt, har de stannat kvar. Mina älskade vänner.❤️ Utan er hade jag inte kunnat se soluppgångar som denna. "
För det ger så mycket, att bli sedd, respekterad och accepterad. När stora delar av samhället kanske hade gett en ett sämre bemötande, finns de individer som inte är lika trångsynta. Och varje sådant bemötande skapar hopp, tacksamhet och ger mig kraft. Och jag har varit med om det så många gånger. Både från vänner, lärare, gamla bekanta och släktingar. De måste få veta att de gör något viktigt.
Färdighetsträning #10 - Att lindra med sinnesintryck/självtröst
Denna vecka har vi gått igenom krisfärdigheten Att lindra med sinnesintryck/självtröst. Eftersom starka känslor tar mycket kraft och energi kan man behöva något för att återfå sin styrka så att man kan lösa problemet/situationen, vilket självtröst är en bra strategi för. Att trösta sig själv kan även förebygga framtida sårbarhetsfaktorer inför nya situationer och problem. Det är något du inte alltid kan få från andra. Självtröst och avslappning är viktigt av flera anledningar. När du är avslappnad känns din kropp behagligare och fungerar på ett hälsosammare sätt - hjärtat slår saktare och blodtrycket är lägre. Din kropp är heller inte längre i akut beredskap, förberedd på att antingen konfrontera en stressande situation eller att fly iväg från den. Detta resulterar i att det är lättare för din hjärna att tänka ut bättre, mer funktionella och mer hälsosamma sätt att hantera dina problem.
Att trösta sig själv gör man genom att lugna ner sina sinnen. Lukten är ett kraftfullt sinne som ofta kan trigga igång minnen och få dig att känna på ett speciellt sätt. Det är därför viktigt att hitta lukter som för just dig att må bra. Synen är ett mycket viktigt sinne för oss människor och en stor del av vår hjärna är ägnad enbart åt synsinnet. De saker vi ser kan ofta ha en mycket kraftfull effekt på oss - av godo och av ondo. Hörseln kan ta upp specifika ljud som kan lugna ner och trösta oss. Smaksensationerna på tungan kan trigga igång minnen och känslor. Känseln uppfattar vi genom att känselreceptorerna som sitter på huden skickar information till hjärnan.
Något som vi fick göra idag var att testa lite olika självtröstsknep och sedan betygsätta dem. Denna lista gick vi runt med på olika sinnesstationer:
Och ja, jag var olydig och inte testade alla, men jag vet några som ger precis motsatt effekt. Så jag tänker inte göra som jag gjorde för två gånger sedan och ändå testa på allt trots att någon färdighet kan kopplas ihop med mina problmbeteenden.
Vi fick en fråga i slutet vad som kunde bli svårast för just var och en av oss, och detta blir nog svårast för mig. Att faktiskt tillåta mig att vara snäll mot mig själv, att inse att det är okej.
Det andra som hände under våren
TRIGGERVARNING: prat om självmordsförsök
Jag skrev att det var en annan historia. Men egentligen är det samma. Jag hade kvar planen på att ta mitt liv. Så fort jag blev utskriven egentligen. Men då skulle jag avsluta dagvården. Och sedan var jag ambivalent. Jag bokade in saker hela tiden för att distrahera mig men ändå hade jag den ihållande tron om att "det är så här livet ska sluta för mig, jag ska ta mitt liv, jag har gjort mitt, jag är färdig här". Och smärtan jag kände. Över allt. Över livet. Är svår att beskriva. Allt jag hade jobbat upp på dagvården hade fallit sedan länge, de få saker jag såg som meningsfulla hade tappat sin mening och det enda jag väntade på var "rätt tillfälle". Jag visste att jag skulle göra det, det vara bara lite osäkert exakt hur och när. Men jag planerade ännu en gång. Ganska precis en månad efter mitt tidigare försök hände det. Och denna gång, samma dag som det skulle ske, ringde Emma. Såklart. Jag förstår inte hur hon gör. Men hon kan känna på sig. Fast jag sa ju ingenting. Såklart. Försökte vara övertygande och svor åt henne i mina tankar för att hon nästan lyckades stoppa mig.
Men jag hade bestämt mig. Och jag genomförde det. Mer och lite annorlunda än gången tidigare. Och det faktum att jag, nykteristernas nykterist, drack alkohol för första (och för i helvete enda) gången, visar på hur desperat jag var över att dö. Men dagen efter händer det jag var så rädd över - jag vaknar. Pappa, som kom hem och gick ut med hunden på lunchen, kom av någon anledning till mitt rum och började bulta på dörren. Jag var rätt borta men försökte bara spela trött och frågade vad klockan var. Han insåg snabbt vad som hade hänt och skulle iväg med mig till sjukhuset. Jag tuppade av flera gånger och minns inte så mycket annat än att några ambulansmän kom in och tryckte jättehårt på bröstbenet och sedan var jag inne i en ambulans. Nästa stund var jag på sjukhuset. Det var akuten, AVA och IVA och efter två dagar började jag känna mig rätt normal. Eller normal är väl fel ord, men inte helt borta. Normal var allt annat än jag kände mig när jag var tvungen att sitta och kissa på en himla stol bredvid medan någon kollade på mig. Den förnedringen jag kände då var så stark. Jag kände mig så inkompetent och obetydlig och ja...jag undrade ännu en gång hur detta kunde ha hänt. Misslyckats igen. För min lever gjorde såklart ett kanonjobb som förr.
Jag förstår att jag sedan blev skickad till psykakuten 32:an. Lite insikt har jag ju. Men vad jag inte förstår är hur de kunde skriva ut mig samma dag efter att de först hotat om LPT. Jag blev jätteglad såklart, för att vara där inne hjälper mig inte, men när de först bedömde att suicidrisken var hög, tänker jag väl inte att det logiska är att skriva ut någon. Jag träffade i alla fall min psykolog direkt efter och jag var så trött och så icke-närvarande. Men jag hann snappa upp det hon sa om att jag kunde ha andra problem. Autistiska och psykosliknande drag. Och det kom och gjorde min trasiga skalle ännu mer skada. Men sedan dess har hon aldrig nämnt det. Något jag däremot lärde mig, kanske inte under just detta samtal men senare, var att tanke inte är lika med handling. Och det gjorde att vi kunde hålla vårt mål som vi satt upp då - hålla mig vid liv tills sommaren.
För var det kaos. Jag var förstörd. Jag hade ju inte planerat längre. Jag visste inte vad jag skulle göra. Men jag tog varje dag som den kom. Jag bestämde mig aldrig för att nu ska jag leva. Men jag tänkte inte framåt så mycket. Jag försökte vara ärlig med min psykolog. Jag hälsade på (min) Emma och även Henny, tillsammans med Anna, (vår) Emma och Rebecca. Och på något sätt blev det tillslut sommar och jag levde. Jag hade till och med sökt till Framnäs, kommit in och börjat leta lägenhet i Piteå. Jag tänkte "fukc normal" och försökte fokusera på att bara överleva dagen. Och inte göra så jävla mycket av framtiden. Ett år konst och sedan får jag se vad som händer. Och det gick. Trots tårar. Trots ångest. Trots hopplösheten. Trots att dö var det enda jag ville.
Jag fick min drömhöst med DBT, Framnäs och lägenhet i Piteå.
Trots överdoser jag inte borde ha överlevt.
Det ena som hände under våren
You think that you've worked it out,
then BANG right out of the blue,
something happens to you
to throw you off course
and then you breakdown
TRIGGERVARNING: prat om självmordsförsök
I början av DBT:n förra hösten pratade vi om känslors maxgräns, till exempel för ledsenhet, hur ledsen man hade känt sig som mest och om man trodde att det gick att bli ännu ledsnare. Då sa jag att "det kan ju alltid bli värre, man kan alltid bli mer ledsen". Det tror jag inte på längre. För i våras nådde jag min sorgs absoluta maxgräns.
Men jag spolar tillbaka bandet.
Jag har inte berättat för någon. Jag har skämts. Inte vågat. Och framförallt inte sett någon mening med det. Varför skulle någon behöva veta? Ingen har ju gjort det sedan allt hände. Jo, mina föräldrar, släkt och behandlare. Och min Emma. Det andra som hände alltså. Det här, det första som hände vet bara behandlare, sjukvårdspersonal och Emma.
Jag vet inte hur det började egentligen. Jag försöker minnas. Läser mina dagböcker och försöker förstå. Under en dagvårdsperiod där maten gick bättre än den har gjort sedan jag började mixtra. Helt plötsligt kom insikten att "jag mår rättså bra...men ändå klarar jag inte av livet" (livet=skolan kändes inte lättare). Och då kom tankarna. Och då var tanke lika med handling. Så från en dag till en annan var det bestämt att jag måste ta mitt liv.
Vad som hände sedan är för alla en gåta. Förra året pratade läkarna om levertransplantation, denna gång var det fler men inget hände. Jag visste att det skulle ta tid, men dagarna gick... Jag läste och läste om folk som hade gjort samma sak, mängd och hur lång tid det hade tagit innan de fick vård. Jag läste om maxtid för att antidot skulle hjälpa. Jag läste att de hade dött. Och jag hade väntat längre. Jag hade tagit mer. Men inget hände. Jag blev desperat, räknade timmar, räknade dagar...
Efter ett tag kom hon in och sa att jag skulle följa med och prata med henne. Jag sa att jag inte hade något mer att säga och då blev hon arg och bad mig att lägga ifrån mig det jag höll på med och följa med henne. Hon sa att vi kunde gå ut i väntrummet för att det var tomt där. Följde motvilligt med och då ser jag min psykolog stå där också. Jag minns inte vad de sa, bara att de hotade med LPT om jag inte samarbetade och följde med dem till hennes rum. Där sa de att de skulle skicka efter polisen om jag inte gick med på att åka med det mobila teamet från psykiatrin. Jag trodde såklart inte på dem, men när det visade sig att de menade allvar så gick jag med på att åka in frivilligt. Där fick jag för första gången träffa en bra läkare, ljög lite, väntade mycket, hoppades på att bli utskriven, men det blev LPT.
Och det var ungefär där jag uppnådde min sorgs maxgräns. Jag var så vilsen. Leverproverna visade ingenting. Ingenting hade hänt. Jag var så arg. Så ledsen. Så förstörd. Jag var säker på att hjälpen jag hade fått skulle försvinna då jag brutit kontraktet.
Varför jag verkligen ogillar den psykiatriska akutavdelningen
För det första vill väl ingen vara instängd bakom låsta dörrar på en psykiatrisk avdelning, berövad på sin frihet, så det är väl den största anledningen att jag inte gillar avdelningen.
För många har det förmodligen hjälpt jättemycket att vara där. För mig har det hållit mig vid liv någon gång.
Men det är det.
Punkt.
För det är så mycket som har gjort min inställning, till det stället som kallas 32:an, allt annat än bra. Rent hatisk faktiskt. Jag har varit inlagd där sex gånger (+en natt), varav två under LPT - lagen om psykiatrisk tvångsvård - men inte en enda gång har jag jag gått därifrån och tänkt att jag skulle vilja göra något annat än att skrika till dem hur dåligt jag tycker att de har skött det. Visst är det förmodligen usla arbetsförhållanden och skötarna och sjusköterskorna har väl inte så mycket att säga till om, men lite medmänsklighet kan man väl försöka plocka fram ändå?
Jag är medveten om att det jag har upplevt inte är i höjd med vad många andra har gjort, men varför jämföra? Ingen vinner ju ändå på det - som ni säkert vet ;) Det har väl kanske inte varit så mycket göra utan mer vad jag har upplevt - vilket i och för sig kan vara rätt snevridet ibland.
- Jag har aldrig fått någon som helst konkret hjälp där - det enda jag har gjort är att ha varit på förvaring.
- Jag var tvungen att förklara vad ätstörning UNS var för en läkare på en psykiatrisk avdelning.
- Jag vet inte hur många gånger någon har ifrågasatt det faktum att jag har en ätstörning för "du är ju inte smal" (dååålig idé att säga det till en med ätstörningsproblematik oavsett kroppsbyggnad).
- De har sagt till en kompis som besökte mig att det såg ut som att hen skulle varit inlagd där.
- Jag blev utskriven utan att ha fått prata med någon läkare på fyra dagar - när jag mådde som allra sämst vilket resulterade till mitt första självmordsförsök - sedan skyllde de på mig att jag inte sa något på läkarsamtalet jag aldrig hade.
- Efter veckor under LPT skrev de plötsigt ut mig efter att jag hade kommit tillbaka från en permision som inte hade gått så jättebra och jag för första gången sa att jag hade skadat mig. Jag fick veta att de bara hade gett bort mitt rum så där, alltså hade de i princip skrivit ut mig innan de visste hur permissionen hade gått.
- De har beslagtagit småsaker som headset och flourskölj under visitering, men inte kollat igenom småfacken i väskan där jag hade ett uppenbart farligt föremål (då tyckte jag ju det var bra, men nu inser jag ju att det var precis tvärtom då självskaddebeteende är ett uppenbart problembeteende).
- Efter mitt 2:a självmordsförsök inom loppet av en månad och 4:e inom loppet av ett år, skrev de ut mig direkt efter att jag hade kommit från AVA och IVA till avdelningen. Alltså från att ha hotat om LPT och skrivit i journalen "Man har gått igenom en strukturerad suicidrisksbedömning och suicidrisken är hög", skrev de ut mig (samma som ovan, jag tyckte det var bra då, nu är jag bara helt paff och funderar på hur mycket skit de hade fått om jag hade begått självmord efter det).
- Jag kan räkna på en hand då personal har kommit och suttit sig ner för prata med mig - och det har inte varit så mycket längre än en kvart (men de få stunderna då någon har brytt sig och frågat, de har jag verkligen uppskattat).
- De har däremot fått mig att känna mig så dumförkarad - fler gånger än jag kan räkna på alla mina händer, tår, andras händer och andras tår.
- De har sagt att jag kommer få ännu fler fula ärr när jag skadar mig så (okej, jag skäms redan för dem - gör det inte värre. Och öhh, ja? Jag vet att ett sår kan skapa ett ärr, jag hatar dem så ni behöver inte säga att min arm är ful också).
- Jag fick sova med en psykotisk människa som hallicunerade hela natten, pratade med sin syster som inte var där och gick runt och strök på "sitt barn" (=jag).
- Bemötandet har antingen varit som att jag var tio år, som att jag inte har haft något där att göra - trots att jag har varit där på tvång - eller som att jag inte har funnits.
- Jag har verkligen upplevt att de inte har förstått ens det stora hela i mitt mående - varken bättre eller sämre - och till exempel frågat om jag var ledsen när jag hade legat i ett dygn i sängen och gråtit efter att jag nyligen försökt ta mitt liv. Klart som fan att en mår dåligt då?
- De har helt enkelt fått mig att känna mig till besvär, aldrig tagen på allvar och aldrig fått någon hjälp - oavsett LPT eller inte.
Detta kom inte ut på samma sätt som jag ville, men jag gillar i alla fall inte stället. Jag tycker det finns en hel del brist på medmänsklighet och ja...ingen vill väl som sagt ligga inne på sjukhuset. Det kanske är så här det ska vara, så här det är, men det är ändå många saker jag tycker borde ha varit annorlunda.
Det främsta jag tänker på är ändå det faktum att någon har kommit till mig pratat med mig fyra gånger under de sex omgångar jag har varit där.
Tyvärr måste jag berätta
Jag skrev detta för länge sedan. Trodde att jag kanske skulle slippa publicera. Att jag inte skulle behöva. Men jag har insett...att jag tyvärr måste berätta.
Jag önskar att jag slapp skriva något sådant här. Eller ens säga något till någon. Inte för att jag skäms - det har jag aldrig gjort, inte sedan första gången jag fick känslor, som var mer än vänskap, för en tjej. Jag önskar att jag slapp berätta för det borde inte vara någon big deal. Jag önskar att folk inte bara antar att alla är heterosexuella och att du i annat fall måste förklara dig och "komma ut". Och jag önskar att det inte spelade någon roll vilken sexuell läggning någon har, utan att allt bara kan respekteras oavsett om man är en av normen eller inte.
Så tyvärr måste jag berätta. För att annars tar folk för givet något som inte stämmer.
Och nej, jag kommer inte bli kär i dig bara för att du är tjej, lika lite som du blir kär i varenda kille (eller tjej) - eller lika lite som att jag blir kär i varenda kille. Och nej, jag har aldrig haft ett riktigt förhållande - med varken tjej eller kille -, men bara för den sakens skull betyder det ju inte att jag inte kan säga detta. Jag vet ju vad jag känner, och man kan ju säga att man är heterosexuell utan att ha haft något förhållande, eller hur?
Jag är egentligen inte rädd för att säga detta, för helt ärligt så kan jag inte förstå de som inte respekterar kärlek oavsett hur den ser ut. Och sådana människor som jag verkligen inte förstår mig på kommer jag inte heller kunna umgås med. Jag har en sådan stark åsikt angående detta och att det helt enkelt är en självklarhet för mig att man får älska vem man vill så vad någon annan tycker kunde jag inte bry mig mindre om (förutom att det är extremt sorgligt att folk tycker att kärlek ska begränsas så). Jag är inte rädd för vad mina vänner ska säga för så som jag uppfattar det, umgås jag med öppna och kärleksfulla människor. Jag är inte heller rädd för vad mina föräldrar ska säga för jag har högre tankar om dem än att deras känslor för mig skulle bero på vad den jag gillar har mellan benen.
Så jag önskar att jag slapp berätta. Jag vill inte göra någon grej av det. Vi lever i 2015 nu. Men ändå måste jag berätta. För att jag är less på antaganden om att det måste vara en kille. Att det ens måste spela någon roll.
Hallå icke-acceptans, jag försöker acceptera att du finns
Jag har nog insett att det är väldigt mycket icke-acceptans från min sida angående det mesta hos mig själv. Nu har jag även insett den stora, stora delen som rör mitt mående. Jag accepterar (alltså inser) inte det jobbiga och extremt krävande i många saker jag gör. För så fort jag gör något så tänker jag: "det var ju bara att göra" eller om jag inte gör något: "jag hade ju bara kunnat göra det...om jag hade gjort det". Jag förminskar mina ansträngningar som det tar mig att utföra vissa saker och egentligen förnekar att det är något jobbigt, hur litet det än må vara. Om jag klättrar över något jobbigt hinder, så yay för mig - för om det var jobbigt så var det något svårt jag gjorde oavsett om jag klarade det eller inte.
Att välja nya kläder och orka ta på sig dem kanske är en del av en vardagsrutin för många, för mig är det en ansträngning - oavsett om jag gör det eller inte -, ibland går det lättare, ibland är det bara jävligt tungt och meningslöst. Samma sak med egentligen det mesta som måste göras om och om igen, att det liksom inte får ett slut. Att låta *det jag skadar mig med* vara och inte låta känslorna bestämma kan verka lätt när jag väl har låtit bli, men är egentligen något som har sugit musten ur mig. Samma med bära kläder jag inte vågar ha/anser att jag inte får ha, äta tillsammans med någon, att överhuvudtaget umgås. Att gå i DBT-behandling är något väldigt krävande, men som jag säger är lätt bara för att det har gett mig något och bara för att jag har gått dit. Att jag tar mig upp ur sängen när jag vill somna om och aldrig mera vakna är ingen nerförsbacke.
Och så vidare.
Ja, det är helt enkelt så med en hel del. Icke-aceptans... Men något man måste försöka acceptera är ju faktiskt sin oförmåga till att acceptera. Så om man skulle börja där. För att sedan försöka acceptera att saker och ting är rätt knepiga ibland. Att till synes enkla saker då och då tar så mycket kraft. Att något faktiskt kan ha varit, och vara, svårt trots att jag genomförde det.
Om en inte ska jämföra
Jag upplever det som att jag rätt ofta poängterar att jag ogillar jämförande angående måendet (annat jämförande tycker jag också att vi kan vara utan). För det gör jag. Jag verkligen ogillar det. Men samtidigt förstår jag ju att det finns olika grader av allt. Jag vet inte hur jag ska få fram det här på ett sådant sätt som jag tänker, men till exempel är det farligare med cancer än en lätt förkylning. Visst, ingen kan säga hur den med förkylningen mår, men någonstans kan man mäta att cancer är värre. När det kommer till psyket finns det ju även olika graderingar, diagnoser (men man behöver inte ha en diagnos för att må dåligt) och dylikt, men oavsett vad som står på pappret, kan ingen någonsin veta vad en annan människa känner. Som sagt är detta min blogg, och endast löst tyckande och tänkande, men jag anser i alla fall att man inte automatiskt kan säga att en som är självmordsbenägen mår sämre än någon annan som också mår psykist dåligt, men av en annan sorts problematik. Självklart mår en person som har tankar begå självmord väldigt, väldigt dåligt - jag har varit där -, men vad jag menar är att ingen kan veta hur det är inom någon annan - oavsett diagnos, grad och vad det nu än är. Man mår olika på olika sätt och det tar sig även i uttryck på olika sätt.
Det kan till och med vara svårt att gradera när det handlar om en själv, kan i alla fall jag tycka. Men självklart, det finns olika grader. Men grader av vad egentligen? När bara du vet vad du känner? Kanske behandlingskrävande är ett bra alternativ? Att vissa personer behöver mer hjälp (kan ju dock bara gälla de som söker hjälp såklart)? För en som behöver mycket hjälp behöver inte "må sämre" än någon som också mår dåligt, kan jag tänka i alla fall. Eller bara att man mår dåligt på olika sätt. För att jämföra leder ingenstans. Och att säga att någon inte mår tillräckligt dåligt kan få väldigt dåliga konsekvenser. Som vårdpersonal som ifrågasätter någon som är deprimerad "men du skadar dig ju inte" eller säger till en som skadat sig "det är inte tillräckligt djupt". Eller att påstå att någon inte kan må så jättedåligt för "du har ju inte försökt ta livet av dig" eller säger att ens ätstörning inte kan vara så jobbig/farlig för "du är ju inte smal". Folk som har blivit nekade hjälp på gund på sådana saker får ju en indirekt uppmaning att man måste se till att hamna i ännu mer destruktivitet för att bli tagen på allvar. Man behöver inte skada sig för att ha det jättejobbigt med en depression. Man behöver inte vara smal för att vara sjuk i en ätstörning. Man behöver inte försöka begå självmord för att man mår jättedåligt. Att någon annan säger åt en att man inte mår som man mår, förminskar ens problem, jämför och säger att man inte mår tillräckligt dåligt, det gör inte att något blir bättre, att någon mår bättre eller att någon blir bemött bättre.
Jag hoppas att någon förstår lite var jag vill komma. Det finns olika typer av mående. Vissa kräver mer och längre behandling än andra, alla mår dåligt på olika sätt. Slutsatser av detta virrvarr av tankar blir väl ändå det jag tror mest på: ingen vinner när vi jämför oss med varandra.
Färdighetsträning #9 - Distraktion
Den första krisfärdigheten vi gick igenom idag i "Att stå ut när det är svårt"-avsnittet var Distraktion. Det finns olika sätt att dela upp den färdigheten i och dessa färdigheter är viktiga för att de för en stund kan hindra dig fråna att tänka på och känna din smärta och de ger dig även tid att hitta en funktionell/passande strategi. När man distraherar sig med något är det viktigt att det fyller upp hela ditt sinne så att du inte kan tänka på annat. Då kan man behöva laborera lite och hitta vad som fungerar. Man ska dock inte blanda ihop distraktion med undvikande. När du undviker en stressande situation, och stänger av känslan, väljer du att inte ta itu med problemet. När du däremot distraherar dig själv från en stressande situation, har du fortfarande intentionen att hantera, ta itu med situationen framöver, när dina känslor har lugnat ner sig till en hanterbar nivå.
Det finns sju olika distraktionssätt som man använder sig av i DBT:n.
Aktivera sig - det om handla om allt från till exempel att dansa, till att hålla på i trädgården till att städa eller spela dator.
Ge något till andra - det gör att uppmärksamheten på en själv minskas och dessutom kan det kännas meningsfullt att bry sig om andra och öka ens självaktning vilket förbättrar situationen.
Jämföra - även detta drar uppmärksamheten från sig själv. En situation kan framstå som betydligt lättare och bättre, om man jämför sig med någon som är mindre lyckligt lottad eller som handskas med sina problem ungefär som en själv eller sämre. Detta tycker jag dock inte är speciellt sunt, kanske är det för att det slår helt fel för mig. Jag tänker i princip aldrig "alla har det bättre", utan mer "så många har det värre, vad har jag för anledning att må dåligt?". Och jag tycker att jämförande i överlag inte leder till någonting bra. Ingen vinner!!
Upplev motsatt känsla - man kan försöka trigga igång en annan känsla än den man har, till exempel titta på en komedi när man är ledsen.
Skjuta ifrån sig - att skjuta ifrån sig en situation kan man göra genom att gå därifrån eller genom att blockera den i sitt medvetande.
Tänka på annat - att distrahera sig med andra tankar fyller korttidsminnet så att tankar som aktiverar den negativa känslan blockeras. Det kan till exempel vara se på tv, läsa, räkna baklänges.
Fokusera på sinnesintryck - andra, starka sinnesintryck kan påverka den fysiologiska delen av en aktuell negativ känsla. Det kan också fungera som hjälp att koncentrera sig på något annat än de stimuli som aktiverar plågsamma känslor.
För att gå tillbaka till det jag skrev om sist så handlar ju dessa krisfärdigheter om att tillfälligt distrahera sig från det jobbiga för att sedan ta itu med problemet - inte strunta i det.
En underbar distraktion för mig:
Tre föremål med budskap som upprör mig
TRIGGERVARNING: Värderingar kring livsmedel och solklar träningshets med osunda budskap.
Dessa tre har jag stött på i affärer och jag vet inte om jag är lättstött, men jag känner vad jag känner, och dessa fick mig att känna mindre bra saker.
1, värdering kring mat
Jag tror inte jag behöver säga så mycket mer. "Idag förtjänar jag", "Idag vill jag unna mig", "Idag är jag värd det". Sluta värdera mat! I samtal, i reklamer - och på själva varan. Vad är grejen liksom? Ännu en gång: låt mat vara mat - inget man förtjänar eller inte förtjänar.
2, träningshets
Jag vet inte riktigt om denna ska vara rolig på något sätt, men jag blir bara provocerad.
Alltså!
Nej. Bara nej. Jag vet inte vad ni tycker, men dessa ord förmedlar inget annat än hets, lyssna-inte-på-din-kropp-budskapet och att grunden i träningen inte är glädje eller för att må bra. Jag har, omedvetet, följt nio av dessa "tio budord" (inte 9:an, alltså va?) och ja, jag vet väl inte om det gjorde mig annat än extremt tvångig och skadad i hjärnan.
3, ska detta vara roligt?
Jag vet inte riktigt om denna ska vara rolig på något sätt, men jag blir bara provocerad.
