Det blåser upp till storm bland känslorna en fredagseftermiddag i november

We fall short somewhere, it's always true if all we see is where we fall

Egentligen borde jag inte skriva nu. Det brukar jag inte göra.

Skriva när allt är bra alltså. Då gör jag allt annat än att sitta framför datorn och vänta på att tiden ska gå.

Det var länge sedan sist. Men idag är det en sådan dag. Eller stund, vad vet jag. Morgonen var usel, men sedan träffade jag ju mina ljussken till vänner i skolan. Efter det? Ja, uppåt, uppåt, uppåt. 

Dock trött som attans, men huvudet var på topp. Plågan blev trevlig.

 

En bättre dag än igår helt enkelt. Det behövs inga mer reflektioner.

Till råga på allt, fick jag ett sött brev av min finaste mormor när jag kom hem. 

 

Wake me up when it's all over, when I'm wiser and I'm older

Det känns bara som ett jävla spel. Alltihopa. Som att jag inte är närvarande. Typ.

Sedan att jag lyckas på några skoluppgifter är ju en gåta. Att jag ens lyckas få ett betyg.

Nu börjar jag fundera på om jag borde gått teater. Jag skulle fan regera! Jag lyckas ju nästan övertyga mig själv i rollen.

 

Just ja, välkommen till den negativa bloggen.

Det känns verkligen så, som att det enda jag behöver göra är att rycka upp mig.

Storfail idag. Eller det hade det blivit hur jag än hade gjort. Inte om jag gjort på mitt sätt, men det hade ju aldrig accepterats. Får försöka tänka att det är en ny dag imorgon. Men, så fort jag skriver det där i-ordet får jag en klump i magen. Imorgon. Varför? Måste det finnas ett "imorgon"? Just ja, rycka upp mig var det ju.

Tack och lov har jag något att se framemot efter plågan. Det är ju fan ett skämt egentligen. Jag behöver inte träning. Dock bevisade jag ju inte det speciellt bra idag. Men jag får väl ta nya tag.

Och jag vet att jag skriver luddigt. Men jag behöver skriva. Inte bara i mina bokjävlar. Fast man vill ju inte blotta sig helt.

 

Nu saknar jag en person otroligt mycket. Får väl ha det som draghjälp. Kvällen, natten, morgonen, förmiddagen, plågan och sedan, sedan får jag någon form av belöning. Ett steg i taget, det är nog jobbigt ändå. 

Och imorn var det torsadg visst. Jävla dag. Men kvällen...vågar inte ens tänka på den. Det gör nog ont.

 

 

 

Det är väntan som fördärvar och förstör

Trots att jag inte gör någonting. Bara väntar ut mina dagar. Väntar tills det ska bli kväll så jag får sova. Väntar tills det ska bli dag så jag slipper ligga i sängen med blicken fastklistrad på klockan. Trots detta ligger jag än så länge inte efter i något i skolan. Men snart tappar jag väl kanske greppet om kanten och faller. Vad vet jag. Jag tänker inte längre fram än tills dagens slut. Det blir mindre plågsamt då. Några färre tankar som äter upp en.

 

Jag vill inte ha alla tusen skoluppgifter längre. Jag längtar tills det är över. Fast när det är över blir det jullov. Jag vill inte ha lov. Jag längtar till det som inte finns. Men jag är ändå tacksam. Just nu kan jag se framemot lördag då Rebecca fyller år och jag ska vara där med mina finaste. Kanske får jag även se mina andra finaste i helgen om det finns tid för Glee. Tacksamheten över att jag har alla går inte ens att beskriva.

 

Om två dagar börjar fotbollsträningen. Försäsongen. Den jag alltid är bäst på. Den jag alltid tränar mest under. 

Och jag hade kunnat fortsätta skriva i evigheter. Men det gör så ont. Så ont att läsa kallelsen till träningen på facebook. Ändå läser jag den. Bara för att plåga mig lite mer.

 

Snart vet jag varken ut eller in. Jag krymper. Och sväller. På samma gång.

Nä, det är inte lätt när det är svårt.

 

25 skånska kommentarer om Norrland

Haha jag måste bara länka detta inlägg. För underbart!

http://malinthewriter.wordpress.com/2013/11/18/25-skanska-kommentarer-om-norrland-och-vad-jag-tycker-om-dem/

 

Anledningen till dessa bilder?

För snart ska jag träffa mina två fina!

 

"Allt händer av en anledning"

Ja, kanske är det så. Annars har jag ingen aning om varför det blev som det blev. Ingen av oss skulle gå Samhälls egentligen. Inte i samma skola i alla fall. Men tack vare att beteendevetenskap inte finns i Piteå och att några av oss inte började det vi hade tänkt på, av olika anledningar, så hamnade vi tillsammans. Jag vet inte riktigt om jag tror på ödet, men man får väl nästan göra det.

Vad hade jag gjort utan er? Varför har jag fått träffa så fina människor? Hur kan ni alla vara så bäst?

I don't know. I don't care. I just love you!

Det är nästan för bra för att vara sant. Var är haken liksom?

Jaja, jag har fått lära känna er och det är allt som betyder något.

Alltså Rebecca...jag orkar inte!!

 

Som ett slag rakt i magen, in i lungorna och ut genom ryggen

Vissa menar så väl och vill bara hjälpa. Men det blir ibland bara så fel. 

Det är väl okunskap eller något. Eller att det är långt ifrån ens verklighet.

Eller att jag bara är dum och känslig. Vad vet jag.

Men vissa ord stannar kvar och nöter och nöter. Ord som blev sagda i en positiv klang. Men de skaver som knivar.

Jag vet att man inte ska tänka så. Men jag kan inte låta bli.

Det är det som man alltid påminner sig själv om. Det man måste leva med varje dag. Det som bara blir värre när någon annan säger.

 

Snodde en bild från Lina bara för att jag saknar just dessa tillfällen på kråk. För att jag saknar 2010

 

Det värsta det är att du förstår, du har gått samma vägar som jag går

Man tror att man vet hur mycket somliga människor betyder för en, men gång på gång överträffar de ens verklighet. Finaste människor, vad hade jag gjort utan er? Ingenting. Eller allt. Beror på hur man vill se det.

Kärlek.

 

 

Klok kvinna

Regrets collects like old friends

För att upplysa alla som har missat det - det är måndag imorgon.

Åhhhh, skriker de flesta. Jaaaaa skriker jag.

Eller något. I den stilen.

Jag försöker plugga till ett prov men det gå inge vidare.

Något som är betydligt trevligare att tänka på är resan som ska bokas imorgon.

Jepp! Några dagar under sportlovet med min kära moder och moster.

Var? På fucking jävla Island! Äntligen!!! Som jag längtar efter detta land. Och vad jag ska fota! Får hoppas på ett nytt objektiv till nittonårsdagen.

 

Alltså naturen på bilderna ser ju helt otrolig ut.

Tänk bara hur det är i verkligheten...

 

Nånting blev till nått annat, nått som ingen hade tänkt sig

Ibland vill man bara skriva. Bara skriva ut. Bara få ut allt.

Ibland är man bara så tom. Fast samtidigt så full.

Illska över världen. Hat mot nuet. Hopplöshet mot allt.

 

Fast ibland får man inte skriva. Ibland får man inte skriva ut. Ibland måste man hålla det inne.

Ibland undrar man. Undrar och undrar, men finner inga svar.

Då fortsätter man att hålla inne. Hoppas på tider då det är utom räckhåll.

Då det är avlägset. Då man kan nämna det.

 

Någonstans vet jag väl att det finns något annat. Fast min verklighet är den enda jag känner till.

Jag är dålig på att sätta mig in i andras situationer. Jag vet att jag inte borde klaga.

Jag bor i Sverige just nu. Inte i Fillipinerna.

 

Nu fastnade ett träblock i min hjärna. Så nu kan jag inte skriva mer.

Eller så lyssnade jag på mitt förnuft. Och stängde igen i rätt tid.

Innan jag öppnade hela mig för hela Cyberrymden.

 

Tack å go' natt. Eller nå'.

Nu ska jag pyssla på.

Det får mig att tänka på en fin människa.

Det får mig kanske att stå ut denna dag också.

 

tjoho. här kommer drogad sofia á la 2009

 

 

Det är min tur att låta det va. Det är min tur att må bra.

Denna vecka har varit allt annat än bra om man säger så, men inget ont som inte för något gott med sig.

 

Jag ville så gärna, så gärna blogga igår kväll för jag upplevde världens finaste nostalgikväll på Kråkbergsskolan där jag träffade min bild-, musik-, svenska-, idrotts- och ,matte/NO-lärare. Sedan att bara vara där gav så många minnen! Visst, man kan ju inte kalla högstadiet för någon dans på rosor, men utan det hade jag ju inte varit här och än en gång - inget ont som inte för något gott med sig. Jag ville bara krama om alla små rädda sjuor och säga att det blir bättre än det här. Och jag ville bara ta de små killarna, som skrattade åt de som uppträdde, i öronen och säga åt dem att man inte behöver trycka ner andra för att själv må bra. Och jag ville bara uppleva ännu mer nostalgi i bild- musik- och slöjdsalarna. Dessutom ville jag besöka mitt gamla klassrum och kunna vara lite sådär skadeglad över att kunna vara där, men samtidigt slippa vara där i vår kära högstadieklass.

Men det enda jag gjorde var att andas in all nostalgi, komma hem helt iskall och sedan lägga mig med svenskahäftet och gå igenom det sista inför det Nationella provet som jag gjorde idag.

 

OCH EFTER DENNA DAG VILL SKITER JAG I ALLT SOM HAR HÄNT DENNA VECKA OCH LEVER BARA I LYCKAN!!!

Herregud, herregud, herregud!!! Jag finner inte ens ord.

1. Jag kunde koncentrera mig på nationella

2. Ämnet som jag ville skulle komma, det kom.

3. Jag fick tillbaka mitt högtidstal om det som är viktigast (pusspuss mina vänner) och fick ett fucking A.

4. Jag fick ett väldigt trevlig sms av pappa direkt efter det. Dock inte så passande för tillfället då det handlar om fotbollen.

 

Sedan pratade jag ihjäl Anna och Henny innan jag fortsatte vidare till Helena. Därifrån gick jag som ett helt leende och fick suga in allt en stund innan jag öppnade min pratkvarn och malde sönder en annan fin person också. Tro inte att det var slut där för sedan fortsatte min mun att gå så min stackars mamma fick lyssna på en lyckorusig Sofia. När hon gick ut med hunden och jag blev ensam i huset med min fader så fick även han lyssna på det som maldes ur min käft. Efter det blev det totalt syrebrist för lilla mig så nu gäspar jag ungefär lika stort som att jag skulle käka upp hela världen.

Men.

Jag var tvungen att skriva av mig. Och jag tänkte att ni för en gångs skull inte skulle behöva dränkas i mina negativa tankar.

 

 

För att jag blir ännu gladare av er <3

 

Och omg, att jag äntligen har fått mail från USA från denna människa som jag var med allt för mycket, släppte allt för fort och fick upp kontakten med alldeles för sent.

 

 

 

Allt som var på riktigt känns på låtsas nu

En bra fiolrepetition med min underbara fiollärare, få jackan jag beställde direkt i brevlådan och att jag känner världens finaste människor gjorde ett bra slut på en inte alltför bra dag.

 

 

FÖRRESTEN SÅ ÄR DETTA INLÄGG NUMMER 1000 PÅ DENNA BLOGG!!!
Hade tänkt skriva något fint, men efter 2,5 timmars sömn orkar jag inte riktigt det just nu.

Someday.

Pusspuss

 

Något som kastades rätt upp i ansiktet när jag loggade in på blogg.se.

 

 

Jag vet!!! Snart så...

Loppisfynd

Skor tjugofem kronor

Armband tio kronor

Örhängen (oavnvända!!) fem kronor

Nummer 105 i min samling (jag räknade fel, så jag hade 104 tidigare, inte 103) fem kronor

 

Soy bastante happy!

Lite spanglish där...

Apropå spanska, jag är laddad för grammatikprovet imorgon.

Eller tja, laddad och laddad...men förberedd i alla fall.

 

Vi har världens bästa grannar

För våra middagar är toppen!

Alltid är det någon som kläcker ur sig något som är så förbaskat roligt att man bara inte kan sluta skratta.

Inte gör det ju saken sämre att de har en underbart fin duk till exempel.

Eller att det är som mitt andra hem för den delen heller.

En enkel ekvation

 

Vad + ugglor = perfekta örhängen?

BLOMMOR!

 

Färgstark fredag

 

 

Pero me pongo a dudar. Me confundo y no distingo, si esta bien o si esta mal

Bortom alla svarta moln så finns det en sol, någonstans.

Jag vet det. Det är bara lite svårt att se ibland.

Men snart händer kanske något. Jag vet inte.

Måste väl ändå få hoppas på ett litet ljus i mörkret

 

Fin som en fågelsång

Åhhh, jag vill verkligen tatuera min perfekta fågel!!!

Varför har jag inget ställe att ha den på?

Det är väl inte meningen att jag ska ha någon antar jag...

Mamma lär väl vara glad i alla fall.

Men seriöst, jag vill...

Fast jag får ta och behärska mig.

Men...

Åh!!! Det finns problem, och sedan så finns det problem...

 

 Men alltså  jag lovar, den är perfekt!

Jag ligger gömd under löven. Jag ligger gömd under snön.

När första snön kom till Luleå. Den försvann efter ett tag.
Idag ser det dock helt annorlunda ut. En aning vitare.

 

 

103 fina djur i mitt älskade skåp

Mitt tomma skåp har nu blivit fullt.

 

Jag tar det hylla för hylla.

Det nedersta planet är bara tillfälligt...Vet inte riktigt än hur jag ska ordna där.

 

Dock utgör dessa bilder inte riktigt verkligheten av mitt skåp.

I fredags hade jag nämligen tur att se på Toys 'r' us hemsida att det ar 25% i hela butiken på lördagen, så gissa vem som stod i kö där i cirka tjugofem minuter med massvis av barnfamiljer? 

Ja, ni gissade rätt: artonåriga Sofia Kihlström.

Och jag gjorde inte bara ett kap - utan två!

Tillsammans kostade de 172 kronor och på Barnens hus kostar en familj 249 och bara bebisarna hade kostat 80 kronor på Toys 'r' us egentligen, men nu var det rabatt (49 kronor) och sedan ännu mer rabatt i form av 25%.

 

(och Lena, alla sex hamnade på hyllan med godisvagnen. Elefanterna där ankorna står och bebisarna på det blåa rätblocket)

 

Förstör inga minnen

du vill inte se mig så här

 

Och när jag vaknar upp är du här igen

Jag är less. Så himla less. Och trött. Fruktansvärt trött. På detta. Men snart. Snart kanske något händer. Det känns i alla fall som det. Som att någonting görs. 

Näste vecka tas en beslut. Och jag hoppas att det blir som jag vill. Annars vet jag inte vad jag gör.

Veckan därpå kommer jag i alla fall att agera. Känns skumt, men det är väl bra. Träning. Tränar man så blir man ju bättre. Ja, man får väl hoppas.

 

 

För jag vet vem jag är när jag är hos dig

Efter en sådan här kväll med min fina vän undrar jag verkligen hur jag har klarat mig utan henne sedan, hör och häpna, i somras! Ojojoj... Efter prat på bussen, prat på stan, prat på bussen och prat hemma så har vi i alla fall tagit igen några dagar som vi har missat. Nä, men herregud vad jag har saknat min bästa. Kommer i alla fall få träffa henne imorgon också. Det kändes lockande att stanna över natten förutom den lilla detaljen att hon ska vara hos tandläkaren imorgon 8.10... Nä, jag behöver nog alla timmars sömn jag kan få. För jävlar vad jag ska plugga imorgon!