Omvänd kroppsuppfattning?
Jag har i många år haft en förvriden kroppsbild på så sätt att jag har sett den som mycket större än vad den egentligen har varit. Jag har "sett" kroppsdelar växa så fort jag hade tagit en tugga mat, eller ens bara tänkt på mat. Jag har försökt gömma mig och min kropp för att jag har trott att jag varit stor som ett berg. Jag har varit rädd för att inte komma igenom dörröppningar. Det låter ju helt ologiskt egentligen, men ens sjuka tankar är inte logiska. Dock var det så otroligt verkligt att jag inte kunde annat än tro på det, jag förstod verkligen inte vad andra menade när de sa att mina tankar inte var logiska.
Det börjar vara ett tag sedan jag hade sådana förvrängda syner, men nu börjar jag oroa mig för att de har blivit omvända - att jag ser mig som mindre än vad jag är. Att ha gått upp i vikt vet jag att jag har gjort, men det i sig är ju inte farligt. Eftersom jag inte har någon aning om vad jag väger (och tänker absolut inte börja med den där förfärliga apparaten igen), vet jag inte heller hur mycket jag har gått upp och därför tror jag att jag ser mig själv som mycket mindre än jag är. Jag oroar mig för att jag har gått upp så mycket att jag riskerar att få diabetes och/eller hjärt- och kärlsjukdomar. Inte för att jag egentligen bekymrar mig över de fysiska sjukdomarna i sig eller oroar mig att jag ska få några för om jag dör naturligt kan ingen bli arg för att jag begår självmord. Jag är bara rädd för att jag inte ser verkligheten och det skapar någon slags kontrollförlust. Inte på så vis att jag vill kontrollera min kropp eller vikt, men jag har behov av att veta hur saker och ting är eller blir, men hur ska jag hantera det om jag inte kan lita på min syn?
Också berättade jag lite om den senaste tiden
Nästa vecka har jag läkarsamtal och skulle behöva vara ledig från jobbet för jag måste sova en natt på sjukhuset. Denna vecka är jag ledig på fredag för vi ska iväg till Kuoksu så jag jobbade heldag idag för att väga upp det, men det kändes fel att fråga om det till nästa vecka också. Jag kände att jag behövde berätta som det var för att förklara varför. Igår på jobbet blev det något fel på alkolåset i bilen så jag fick skjuts av min chef. När vi satt där ensamma, såg jag det som ett perfekt tillfälle att ta upp detta, så efter lite väl många om och men, sa jag bara lite kort att jag hade legat inne på sjukhus de senaste tio månaderna, att det är därför jag bara jobbar halvtid och att jag har ett läkarsamtal i Piteå så jag skulle behöva vara ledig på fredag och jobba en heldag om det gick bra. Han tog det bra och sa att det absolut skulle gå att fixa.
På morgonen när vi satt och drack kaffe/te i personalrummet frågade en kollega (hon som jag hade som handledare när jag jobbade där första gången som feriearbetare) vad vi gjorde på Framnäs, vilka områden vi hade gått igenom innan jag slutade. Och helt naturligt kunde jag säga att jag inte hade gått på skolan det senaste året eftersom jag har varit inlagd på sjukhuset. Hon sa att hon hade förstått att det var något eftersom jag jobbar halvtid, men inte att jag har varit på sjukhuset. Sedan frågade hon lite saker och det kändes så bra att jag kunde prata så avslappnat om det. När vi kom in på att jag bodde hos mina föräldrar nu när jag jobbar kunde jag även säga att jag inte var helt utskriven ännu, utan bara på permission och att eftersom jag är på tvångsvård får jag inte vara själv förutom då jag jobbar. Hon var väldigt förstående och det kändes bra att prata med henne eftersom jag ändå känner henne väl sedan innan (de flesta andra har jag bara träffat några gånger eftersom jag bara har varit i Sunderbyn tidigare). Det kändes även otroligt bra att jag kunde ta upp det i ett tillfälle där jag faktiskt inte ville ljuga, och prata om det utan att skämmas. Även om det kan vara obekvämt för många att höra (inte för att hon verkade känna så) tror jag det är viktigt att de som vågar vara öppna faktiskt kan säga det utan skam och på ett neutralt sätt för då kanske andra också förstår att det inte är något att skämmas över.
Det kändes bra att jag kunde berätta för både min chef och kollega - inte för att jag kände mig tvungen, det vet jag att jag inte är för ingen behöver veta det om mig bara för vetandet skull. Men att i dessa två situationer, helt naturligt kunna berätta det här för att jag kände att det kunde vara till nytta, det kändes både rätt och som att det var helt frivilligt, utan tvång. Jag känner mig faktiskt lite stolt över att jag kunde vara så avslappnad och säga det utan skam i kroppen trots att min verklighet har sett, och ser, ut som den gör.
Satt nyss för övrigt på bron i solen i bara sport-bh på överkroppen. Att kunna göra det ensam i mitt rum är ett stort plus. Att kunna göra det där någon annan kan se är ett ännu större plus. Att kunna sitta här och se magen falla över byxkanten och försöka vara bekväm i den känslan trots att det finns en hel del tankar som säger att kroppen är ful, fel och förfärlig, det är fan en seger! För det är så lätt att när en känner obehag, direkt försöka fly från den känslan. Jag är inte totalt bekväm i min kropp, absolut inte, men just idag vågar jag stanna kvar i den där obehaget och skammen, ifrågasätta det och reflektera över varför jag känner och tänker som jag gör. Jag hörde att postbilen kom och tänkte gå och hämta in posten. Sket i att ta på mig tröjan för att utmana mig. På vägen till brevlådan märker jag hur jag automatiskt drar in magen när jag går och sedan tänker "vad fan!" och släpper på magen. Jag vill ju bli bekväm, visa att det är okej att se ut på andra sätt än idealet och att en ska låta sig ha på sig vad en vill. Magen finns där och jag försöker acceptera det.
Förväntningen att en inte får vara nöjd
Jag har ju skrivit om hur jag har börjat acceptera min kropp, och inte för att jag har förändrat den utan för att det har hänt saker i mitt huvud. Men det går inte spikrakt uppåt. Nu börjar det gå neråt mer och mer, hela tiden. Egentligen är det inte för att självhatet över den egna, "nya", större kroppen har ökat, utan jag känner bara att det förväntas av mig. Att hata och vilja förändra min kropp för att den ser ut som den gör. Men. Jag har kunnat sitta i strumpor, kort högmidjekjol och bh framför sjuksköterskor för att det har behövts när de skulle ta blodprov. Jag kan ta på mig de flesta av mina kläder i garderoben utan att välja utifrån vad jag set minst tjock i. Jag känner inte den där stora rädslan för att faktiskt kanske ta på mig bikini i sommar för första gången på flera år. Hur det känns om några månader när det väl gäller vet jag ju dock inte, men poängen är att jag kan göra så mycket mer saker än vad jag kunde för bara ett år sedan - utan att förändra min kropp till en mindre storlek; jag har till och med gått upp ganska många storlekar. Men ändå känner jag en press av att jag ska vilja förändra min kropp. Att det som förväntas av mig att jag ska göra allt i min makt för att gå ner i vikt. På den senaste tiden har jag haft många sådana tankar och jag låter det ibland gå ut över mitt val av mat och motion. Men inombords känner jag inte att jag egentligen har behov av det - för jag hatar inte min kropp på samma sätt.
Hur mycket jag än försöker klanka ner på min kropp för att jag ska känna att jag behöver förändra den så når jag aldrig ens i närheten av samma självhat som jag har varit på. Ja, enligt vågens siffror är jag förmodligen rätt överviktig (vet inte vad jag väger och jag har inget behov av att veta det), men vågen får inte bestämma i mitt liv för på riktigt är jag varken underviktig, normalviktig eller överviktig - jag är jätteviktig. Just det där sista kanske jag fortfarande har svårt att se, men självhatet finns inte där på samma sätt som det gjorde förut.
Som jag gjorde förut älskar jag fortfarande kläder, men det är så mycket som har ändrats. Jag älskar när jag kan ta på mig sådant jag inte vågade ta på mig förut och jag känner mig så jävla stolt. Att jag kan vara den där personen som jag har saknat på min resa mot fri(sk)heten; den som kan gå från självhat till acceptans utan att ändra på sin kropp för att passa in i idealet. Jag ser till och med framemot att rensa min garderob från alla för små kläder. Inte för att jag vill bli av med mina fina, älskade kläder, men för att få bevis på att jag har kommit så långt att jag kan se mig själv som mer än en storlek; jag är mer än en bokstav eller en siffra. Men ändå känns det som att jag tänker fel - för en "ska" ju vilja bli smal till vilket pris som helst och om en inte är det ska en inte kunna ha på sig vad som helst, eller? Det är som det är en slags regel att är en tjock får en inte ha vissa kläder, men jag vill ju det. Jag känner till och med mig bekväm i vissa kläder trots att de är tighta och inte döljer min kropp, men den där pressen finns ändå där; att jag ska försöka dölja, försöka förändra. Att det förväntas av mig.
Jag börjar lätt stressa över att min kropp förut var så mycket mer hälsosam när jag hade sexpack, vann över vuxna karlar i armbrytning och sprang som att det inte fanns någon morgondag, men då försöker jag komma ihåg att jag inte alls var hälsosam för jag styrdes utav ångest. Min fysiska hälsa var väl i rätt bra status, när jag inte var övertränad, men huvudet var långt ifrån hälsosamt. När jag börjar stressa över det faktum att jag tycker att jag var mer hälsosam förut får jag påminna mig om att det var jag faktiskt inte; mitt huvud kanske inte är så friskt när det gäller motion just nu; min kropp kanske inte får den rörelse den behöver nu när jag är inlagd på sjukhuset, men jag är ändå så mycket mer hälsosam. Utåt sett verkade jag mer hälsosam förut, bara det att allt inte syns på utsidan. Så det får jag komma ihåg. Och försöka strunta i vad alla andra kan tänkas tycka.
På samma sätt får jag försöka strunta i den där pressen och förväntningen jag av någon anledning känner som säger att jag måste vilja ändra på min kropp för att den inte passar in i idealet. Jag ska försöka vända den här nedåtgående spiralen, och negativa tankarna att jag måste vara missnöjd och skämmas över min kropp, till vad det faktiskt är: min kropp är min kropp och den är så himla bra - trots att jag nu känner den där förväntningen att jag inte ska vara nöjd. Jag har ingen som helst skyldighet att hata den för att den ser ut som den gör. För hallå (!!!), min kropp fungerar och har klarat av så mycket, den ser ut som den gör och givetvis får jag acceptera den trots att den inte passar in i idealet - jag behöver inte förändra den bara för att samhället är vrickat och ser ut som det gör.
Modig är inte den som inte är rädd utan den som är rädd men ändå vågar
Jag tror det var tredje januari 2015. Som jag efter månader av vilsenhet, ångest och rädsla tillslut ringde upp min före detta behandlare på Ätstörningsmottagningen i Luleå efter att någon dag tidigare av en slump träffat henne på en affär och då diskret frågat när hon skulle börja jobba igen efter julledigheten. Jag kom till telefonsvararen och pratade in ett meddelande - något som alltid gör mig nervös, men denna gången bultade hjärtat hårdare än vanligt. På bussen på väg till min vän Henny i Norrfjärden ringde hon upp mig, men då det inte ens fanns på världskartan att jag skulle prata om det jag tänkte prata om medan någon annan hörde på så hörde hon av sig igen när jag hade klivit av bussen och stod vid en gammal bensinmack ute i snön och kylan. Det jag skulle säga var nog utifrån sett varken speciellt förvånande, konstigt eller stort, men hos mig var det något som låg begravet djupare än djupast. Jag hade gått dagvårdsbehandlingar, samtalsterapi, svarat på enkäter, skrivit mängder av meningar och allt med fokus på maten och ätstörningar, men ändå hade jag både förnekat, undanhållit och förträngt det som tillslut fick bägaren att rinna över. Jag förnekar inte att det inte var stort för mig för jag påstår fortfarande att det jag sa då, och pratade om sedan, är det modigaste jag har gjort för jag var så himla rädd, men när jag vågade yttra orden "jag hetsäter", till hon som inte ens längre var min behandlare, tog hon det på samma sätt som om jag ungefär skulle ha sagt att jag fortfarande hade problem med maten. Rätt väntat och igen big deal alltså. Då tog jag det lite hårt, men i efterhand blev det ju ändå som jag ville just för att jag sedan sa det och jag blev absolut tagen på allvar. Den där skyhöga skammen som jag hade när jag pratade om hetsätningen, hade inte hon alls.
Jag försökte förklara hur mitt liv såg ut och det var absolut helt kaotiskt då; jag hade helt tappat fattningen. Under två år hade det bara gått utför och beteendet spårade ur mer ju längre tiden gick - som destruktivitet inte sällan gör om det får gå obemärkt förbi -, men jag vet nu var jag har varit, och jag vet absolut var jag var när jag någon gång försökte prata om hetsätning som då viftades bort. Nog både vet jag och förstår att folk med en ätstörning har en otroligt skev bild av normala portioner och att många till och med ser en mindre än normalportion som en hetsätning just för att ens hjärna är så trasig, men jag var säker på min sak, om än jag skämdes så otroligt över det. Jag fick gå en till period på dagvården efter det där samtalet, kombinerat med DBT och jag trodde att allt skulle vara löst när jag väl hade berättat det, men i DBT-samtalen pratade vi om det mååånga gånger. Jag tänkte att skammen skulle lägga sig när jag hade sagt de där två orden, den där dagen i januari, men jag hade lika svårt att prata om det med min psykolog som då (alltså min dåvarande behandlare; DBT-psykologen, inte min före detta behandlare som jag hade det där samtalet med). Min psykolog talade om fenomenet hetsätning som vad som helst; neutralt. Hon varken värderade eller på något sätt fick mig att känna skam - den kände jag så bra alldeles själv. Jag hade som sagt svårt att prata om det och trots att jag många gånger undvek ämnet, tog hon upp det. Och jag grät. Alltid. Stora floder. För att jag skämdes. Och hon sa "Sofia, titta på mig. Ser det ut som att jag tycker du är jättehemsk?". Bara helt värdeneutral, medan jag skämdes så otroligt.
Mitt beteende och min problematik med hetsätning och kompensation fortsatte trots att jag hade öppnat upp mig, för jag undvek ämnet så ofta som möjligt. Trots att jag och min psykolog pratade om det många gånger, var det inte alls lika många gånger som jag hade behövt. Det fortsatte bara spåra ur mer och mer och det verkade inte ha någon gräns, men det är en annan historia som får tas en annan gång. Det viktigaste var ändå att jag tog modet till mig och berättade den där dagen i januari 2015. Trots skyhög skam och en rädsla som var enorm. Jag står fast vid att det är det modigaste jag har gjort i mitt liv. För jag vågade, trots att jag var så ofantligt mega superduperrädd.
Tyckte min tatuering passade bra in i detta sammanhang.
Kroppsuppfattning - från självhat till början av acceptans
Kroppen. Formen. Storleken.
Så många tankar, timmar, tårar som har gått åt detta fenomen. Kroppen som egentligen bara är där, men som ibland, hos vissa, blir så mycket mer.
Det var väl i tvåan, när jag var åtta år, som jag började tänka på min kropp som något mer, något annat än den var; jag började värdera den. Jag jämförde vikt med vänner, jag tyckte kroppen var för stor och jag blev ledsen.
Jag tror många någon gång har haft ett mer eller mindre komplicerat förhållande till sin kropp under livets gång och för vissa kan det eskalera totalt. För mig blev det så. Tankarna har funnits i mitt huvud sedan den där dagen i tvåan och visst har de påverkat mig, men i åttan började de te sig större; ta mer plats. Jag började mixtra med maten och köra på ännu mer med träningen och ganska fort hade jag hamnat i en väldigt ond spiral. Vad jag minns, var jag rätt tillfredsställd just med min kropp där ett tag, trots att måendet i övrigt inte hade ett uns av ljus, men sedan kom det där hatet ikapp med måendet och det har funnits där sedan dess; ibland mer, ibland mindre. De senaste åren har det varit mest extremt och mitt värde har suttit i de där siffrorna på vågen eller siffrorna på kläderna. Hatet har varit så starkt att jag har varit beredd på att offra mitt liv endast på grund av de starka negativa tankarna jag har haft om min kropp.
Jag har sett andra gå från självhat till acceptans, men jag har aldrig kunnat tro på dem att det går, för oftast har det varit sådana människor som först gått ner jättemycket i vikt och sedan gått upp lite, men ändå varit mindre än när allt började. Jag har aldrig sett mig själv i de där historierna och därför inte kunnat känna igen mig och tro att det ska kunna gå för mig. Jag har ständigt letat efter en förebild som hade gjort det där magiska att börja acceptera sin kropp utan att ändra på den, men en sådan har jag aldrig funnit. Också har jag blivit kvar i mitt starka hat kring mig och min kropp.
De senaste månaderna har jag dock försökt, kämpat och tagit stora steg framåt.
Nu vet jag inte vad jag väger vilket är ett ytterst medvetet val. De har vägt mig här på avdelningen, speciellt efter min senaste överdos som orsakade både lever- och njursvikt, för att typ se om jag samlade på mig vätska eller något sådant, men jag gick bara med på att väga mig om jag slapp veta resultatet. Eftersom jag iprincip varit helt inaktiv sedan i juli och äter en medicin som skapar ökad aptit och viktökning, är jag rätt säker på att jag har gått upp en hel del i vikt.
Fast vet ni vad? Det är inte något som är mitt största problem nu.
Visst har jag dagar och stunder där kroppshatet florerar fritt och en önskan om att gå ner i vikt ständigt trycker på, men de finns absolut inte där lika mycket som de har gjort. Efter att ha läst alla mina gamla dagböcker märker jag hur lite tid sådana tankar tar nu jämfört med förr. Det var iprincip bara kroppen och maten jag skrev om då. Det var iprincip bara kroppen och maten jag tänkte på då. Och det var iprincip bara hat som vällde över den där kroppen och maten.
Orden, de hatiska orden, flödade och sköljde över mig med råge. Detta starka hat till något man inte kan bli fri från - sin egna kropp - var så starkt att det höll på att spräcka stället där det befann sig: i huvudet. Det var inte sällan, och inte alltför länge sedan, som jag kunde se min spegelbild (när jag väl kollade mig i spegeln) och tårarna började forsa.
Nu däremot ägnar jag inte alls lika mycket tankekraft åt kroppen; den börjar mer och mer bara vara något som finns där - och det räcker för mig. Mitt mål har aldrig varit att älska min kropp, jag tycker det känns nästan bättre att bara rätt och slätt kunna acceptera den som den är, utan att lägga någon värdering i det. Jag försöker ha på mig de kläder jag tycker är fina - oavsett om det är en tight klänning eller en kort kjol. Jag försöker vara i känslan, och inte springa ifrån och bli rädd, när jag känner magen som valkar sig eller ser bristningarna på höfterna. Jag försöker att inte värdera när ett klädesplagg visar sig ha blivit för litet. Jag försöker äta regelbundet och tillföra min kropp det den behöver utan att göra det utifrån hur den ser ut, eller vilka tankar jag har om den just då. Jag kan inte säga att jag accepterar den till 100% eller är helt bekväm i den, men jag är närmare än vad jag någonsin varit.
Och det bästa är: jag har gått från det extrema hatet, närmare acceptans utan att medvetet ha förändrat min kropp på något sätt alls - precis den vägen jag så länge ha drömt om att gå.
Jag är ju frisk
Nio månader. I drygt nio månader har jag nu varit friskförklarad från ätstörningen. Det insåg jag när jag var hos tandhygienisten igår och hon nämnde något om bulimin varpå jag kunde svara att jag inte är sjuk längre, att jag har blivit friskförklarad, men det kändes otroligt underligt. Senare insåg jag att anledningen till varför det kändes som "just ja, jag är ju frisk" när jag sa det är för att jag inte bara varit friskförklarad i nio månader, utan även varit instängd på psykiatrins slutenvård i åtta av dessa månader och här kanske inte "frisk" är det främsta en känner sig. Något viktigt att poängtera dock är att friskförklarad inte behöver betyda helt frisk och fri, en är frisk på pappret men huvudet har fortfarande mycket att jobba med och en del beteenden finns ännu kvar. Att jag har varit inlåst här på avdelningen majoriteten av min ätstörningsfriska tid har nog gjort att jag inte har reflekterat så mycket över det, och visst, jag har även haft några bakslag och brutit mitt "kräkuppehåll" ett antal gånger. Jag skulle inte säga att jag är frisk och fri, men jag skulle inte kalla mig sjuk heller, men det kändes bara så underligt att kunna säga till tandhygienisten att jag inte är sjuk längre. I sju år har sjukdomen funnits i mitt liv och helt plötsligt (eller rättare sagt efter en lång tid med slit och kämpande) har jag besegrat den.
Samtidigt som jag inte har reflekterat över det här de senaste månaderna, och därför inte ägnat någon tid till att ta in det - att jag är frisk -, känns ätstörningen så långt borta, som att jag alltid har varit frisk. Det är svårt att förklara den enorma skillnaden i mitt liv trots att situationen är som den är just nu. Att inte ständigt gå runt och tänka på mat som ska ätas, mat som inte ska ätas, mat som ska behållas, mat som inte ska behållas, kroppen som ser ut på ett visst sätt, vad som gjorts för att förtjäna det eller det, kalorier som ska förbrännas - plus tusen andra tankar - är så himla befriande. Jag har reflekterat så lite över det här att jag nästan glömmer bort att vara tacksam. Jag vet inte om jag ska vara tacksam över att ECT:n har fått mig att glömma så mycket - även mina sjuka år -, att jag knappt kommer ihåg hur dagarna såg ut då, men vad jag minns är hur otroligt hemska de var, speciellt mot slutet innan jag fick hjälp här i Piteå. Jag styrdes helt av sjukdomen och jag kände mig totalt maktlös, men jag blev frisk tillslut. På något sätt blev jag frisk och nu har mer än nio månader gått utan att jag ens har tänkt på vilken stor förändring som har skett. Jag är tacksam. Otroligt tacksam. För hade jag haft ätstörningen med nu är jag väldigt säker på att jag hade gett upp direkt.
Nu har jag inte varit ute i den riktiga världen som "friskförklarad från ätstörningen" speciellt länge, men jag känner att även här inne, bakom de låsta dörrarna, har jag blivit friskare än jag var för nio månader sedan, trots några fall på vägen. Igår fick jag den där konstiga känslan när jag kunde säga att jag har blivit friskförklarad och det var förståeligt varför den visade sig. Jag har ju liksom inte riktigt haft tid att reflektera och bearbeta det här med att jag, efter så många år, inte längre är sjuk i en ätstörning, men den känslan kommer nog försvinna ganska fort nu.
För jag är ju faktiskt frisk.
Viktuppgång
Jag funderade flera gånger huruvida jag skulle ta upp det här ämnet eller inte. Det är ju ett helt ovesäntligt ämne egentligen, men sedan kom jag fram till att hur jag har mött det faktiskt är viktigt ändå.
Och det är som ni förstår: viktuppgång.
Bara så att det inte kommer upp mitt i ingenstans drar jag en liten bakgrund kring mig och detta ämne. Jag har haft ett problematiskt synsätt kring min vikt sedan 2009 och har även haft ätstörningsproblematik mellan 2009 och 2016. Mellan dessa år har jag både gått upp och ner i vikt och pendlat mellan rätt stora siffror, men vad som alltid har varit på tavlan och vad som alltid har varit viktigt för mig har varit just vikten. Nu, som ni vet, ligger jag inlagd på sjukhuset - som dock inte har något med min vikt att göra. Här började jag först få en medicin som hade viktuppgång som biverkning som nästan mer en regel än ett undantag och det drabbade även mig. Jag kan inte säga att jag har blivit okej med min vikt trots att jag blivit friskförklarad från ätstörningen så att denna biverkning slog hårt på mig kan jag inte förneka, men på något sätt har jag ändå tagit det på ett annat sätt. Medicinen fungerade inte för mig så jag äter inte den längre, men den mängd kilo jag har gått upp är fortfarande kvar. I början var jag lika otroligt stressad och ångestfylld som jag skulle varit tidigare år, men nu efter en tid har jag märkt att jag inte bryr mig så otroligt mycket. Anledningen till varför jag inte tycker att vikt egentligen är väsentligt att diskutera på något plan är just för dess obetydande roll för omgivningen, men nu upptäckte jag något nytt. Att jag har gått upp otroligt många kilon på grund av ny medicin, extremt stillasittande och förmodligen för att mina matvanor fortfarande inte har normaliserats från ätstörningen - jag har återigen kommit in i ett ätstört beteende med bland annat kräkningar - det är egentligen inte det väsentliga, men att jag nu har kunnat ändra synen på det en smula. Helt plötsligt kunde jag ta på mig kläderna, som nu sitter lite tightare än de har gjort förut, och bara inte alls bry mig på samma sätt, inte lika mycket liksom. Och DET är något i alla fall jag tycker är viktigt att nämna. Det går. Även fast jag inte kan säga att jag är i mål på långa vägar, är det här som jag har upplevt något helt nytt. Helt plötsligt kändes min vikt just precis så oviktig, så ovesäntligt, som den verkligen är. Ja, jag är på sjukhuset nu, men det är verkligen inte vikten som är viktig i det här tillfället - trots att den är upp ett x antal kilo.
Ett halvår
TRIGGERVARNING: ätstörningar och självskadebeteende
Det känns som att jag har glömt hur man skriver här. Det känns som att jag har glömt bort vad jag tidigare har skrivit. Nu har jag varit här på Piteå Älvdals Sjukhus i ganska precis ett halvår och det har hänt mycket. I början var det ju både livshotande förgiftning, heldygnsvak, ständiga provtagningar och självskadeomläggnigar. Nu den senaste tiden har jag blivit tilldelad både matvak och tillsagd att vara utanför rummet för att jag inte har kunnat hantera mig själv. Ja, jag har brutit mina långa uppehåll från att både kräkas och, ännu en gång, från att skada mig. Och ja, jag var otroligt besviken på mig själv då, och ja, det var rätt länge sedan och jag har där även hållit på ganska länge. Nu har jag dock en överenskommelse att om jag håller mig skade- och kräkfri (med hjälp av matvaket) får jag åka på en permission på torsdag till Kuoksu som jag gärna vill och det ska väl hjälpa mig att stå emot. Men det är tungt. Det var längesedan jag upplevde en sådan ångest att jag bara ville slå sönder mig själv. Trots extra långt matvak, har jag ändå känslan inombords att maten måste ut - även om det har gått en timme och det är helt lönlöst, och dessutom helt fel. Kroppen och skallen bara skriker åt mig att skada, att kräkas. Det är så svårt att göra något annat.Men jag ska stå emot. För jag ska på permissionen.
Börja träna igen
Jag har inte tränat på jättelänge. Medvetet har jag hållit mig borta från det under en lång, lång tid för att det har skadat mig och för att det har varit något otroligt destruktivt för mig. Nu är jag jätterädd för att försöka, men samtidigt tror jag att jag börjar vilja göra det av rätt anledning. Jag har kommit långt i ätstörningen och jag tror jag kan ta kontroll över mig själv. Jag tror. Tvånget däremot har jag svårt att kontrollera och träningen har nästan aldrig varit något annat än tvångsmässig. Däremot tror jag att jag kan hitta nya sätt att kontrollera det på. Att det kan bli en utmaning att hålla det annat än tvångsmässigt och som något destruktivt. Jag ska testa börja träna lite smått för mig själv. Lite styrketräning och röra på mig i form av promenader för att kroppen ska kunna fungera. Lite vardagliga rörelser bara med syfte att hjälpa kroppen. För att liksom hjälpa till att klara det vardagliga, för att låta kroppen få göra sina vanliga rörelser och hålla igång lite. Att hitta det som motivation och mål att hitta nya sätt att träna på ett icke destruktivt sätt. Jag får ha som mål att, istället för att köra på när kroppen är som tröttast och bara öka och öka, så får jag försöka hålla en lagom gräns och lyssna på den. Givetvis kan jag inte sluta så fort jag får lite mjölksyra, men känna av när det börjar göra ont på fel sätt och inte låta ångesten styra. Det kommer bli en utmaning, men jag tror det är det enda sättet för mig att kunna träna igen. Helt enkelt att ha min bakgrund i åtanke och träna utifrån mina förutsättningar. När detta blir av återstår att se. Jag tänker börjar med att önska mig en träningsmatta i födelsedagspresent.
Träning för länge sedan
Läkarbesök
Jag hade nyligen ett sådant bra läkarbesök och det känns verkligen jättebra! Jag har aldrig träffat läkaren jag träffade, men hon lyssnade verkligen och var bara allmänt-super-mega-bra. Permissionerna jag ville ha såg ut att kunna bli av så det kändes ju jätteskönt. I och för sig hade jag hellre viljat vara på sjukhuset när det är den här högtiden eftersom jag inte är ett sådant stort fan av den, men det kommer hem alldeles för många bra personer som jag gillar och gärna vill träffa för att jag ska kunna stanna här och gräva ner mig. Sedan ska vi göra en stor förändring i mina mediciner på grund av att de två sorter jag fått inte har fungerat speciellt bra och jag har stått på dem sedan i typ augusti. Dessutom när fortsatt användning av dem skapar risk för diabetes är det lämpligast att ta bort dem. Jag vet att det inte ska spela någon roll, men har man en bakgrund med åtta år av ätstörningar och nyligen fått höra av sin mormor att man har blivit tjock så känns det dessutom bra att medicinerna en har ätit de senaste månaderna både är otroligt vikt- och aptitökande. Att det förmodligen är därför en har skjutit upp i vikt och i aptit - något en inte ens har tänkt på att det har berott på. Inte för att jag tycker som många andra, att tjock är det värsta en människa kan bli (jag tycker det egentligen har ganska liten betydelse), men jag har fått ett svar på varför saker och ting har blivit som de har blivit och det är ju alltid skönt. Nu ska jag i alla fall börja med en ny medicin som troligen ska hjälpa mig bättre. Ska även fortsätta med ECT:n några gånger till och se hur det blir. Annars känns det väl rätt meningslöst det mesta eftersom jag fortfarande har starka tankar på att ta mitt liv, men nu är väl medicineringen till att börja med mest till för att minska mitt tvång och mina självskadehandlingar. Jag kan inte säga än så länge hur jag tycker att det verkar, men jag tror att jag tycker mig känna en minskad grad av tvångstankarna sedan jag började med ECT:n så det är ju positivt. Annars har jag varken kräkts eller skadat mig på tre dagar och det är ju alltid något. Det som jag nämnde att min käre mormor uttryckte sig om (min vikt) var ju den utlösande faktorn till att jag bröt mitt långa kräkuppehåll, men det känns på något vis lättare nu att hantera när jag vet orsaken. Det kändes skönt också att läkaren ville minska på mina mediciner nu när de ändå inte ger någon vidare effekt. En klok läkare.
Också föll jag
Jag vet inte ens hur. Jag vet bara varför. Jag vet bara att jag föll. På grund av en kommentar jag hörde om min kropp. När jag hade klarat mig så otroligt länge. Nästan ett år. Tio månader, sedan föll jag. Två dagar gick skit. Men nu står jag här. Fick ett litet utbrott mot mig själv för att jag var så besviken på vad jag hade gjort så jag skadade mig och gjorde allt ännu värre. Min yta sprack och jag grät och grät, men ville inte säga vad jag hade gjort. När min fd. behandlare (på Comede) frågade hur det var och en annan från personalen gissade rätt på vad som hade hänt så sprack min fasad. Men eftersom personalen här nu vet, och jag är öppen om det här, så gissar jag att enda alternativet är att fortsätta kämpa. För oavsett om jag tänker leva eller inte, vill jag inte att mina sista dagar ska levas efter ätstörningens lagar.
Av någon idiotisk anledning kräktes jag. Och på en gång blev det som något jag fortsatte göra utan någon vidare eftertanke. Men nu är det sagt. Jag föll. Men det händer. Nu ska jag kämpa upp till siffror som 303 och det börjas nu. Eftersom personalen här vet, och jag är öppen här nu, tror jag det är ett steg uppåt, ett steg i rätt riktning, för det borde ju inte ha hänt om jag tänkte fortsätta i den här banan.
Jag ville mötas nånstans nere på djupet, jag har varit där förut och jag är inte rädd
Mitt i allt annat kaos kan jag i alla fall skriva lite positivt här. Det kanske inte är så konstigt att jag i det läget jag befinner mig - otroligt stillasittande och maten serverad - märker av en viktuppgång. Jag känner att jag har gått upp i vikt och jag ser att jag har gått upp i vikt. Men det är inte längre det där extrema hatet. Jag kan inte säga att jag accepterar min kropp fullt ut, men jag måste säga att jag märker att jag har blivit så mycket friskare i ätstörningen. Visst har jag för tillfället drabbats av några obehagliga impulser på att kräkas den senaste tiden, men jag har kunnat stå emot det för i det där träsket vill jag aldrig hamna igen. En sådan här viktuppgång gjorde mig tidigare panikslagen och ledde till något slags viktnedgångsförsök. Nu kan jag inte förneka att negativa tankar kommer, men jag kan hejda dem på något vis och försöka tro på att jag är mer än min vikt och att den faktiskt inte är så viktig i jämförelse med hur jag mår i ätstörningen. Visst finns de negativa tankarna också, men det är inte de som maler på hela tiden, utan jag kan faktiskt finna mig i det här; jag har gått upp i vikt (hur mycket vet jag inte), men jorden går inte under av det, mina vänner slutar inte vilja vara med mig, det gör mig inte till en sämre människa. Att kunna stanna upp i tanken och tänka om är en så otrolig omställning och viktig upplevelse och jag hoppas verkligen jag får fortsätta tänka på det här sättet oavsett hur min kropp formas den närmsta tiden. Om kläderna slutar passa så är det ju bara att köpa nya. För om vi snackar om hälsa så är jag mycket mer hälsosam nu än när jag var sjuk i ätstörningen. Jag vet att kroppen mår bra av att röra på sig, men det är lite begränsat på sjukhuset och med risk för att min träning alltid spårar ur, får träningen dröja lite. Jag är ju faktiskt fortfarande den där tjejen som spöade skiten ur ätstörningen. Och jag är ju fortfarande samma gamla människa som jag var när jag vägde x kg mindre. En viktuppgång behöver inte vara som att förlora ett stort världskrig eller jordens undergång. Det behöver inte vara så dramatiskt. Tvivlar du på det jag skriver? Det går. Jag lovar, jag har också vänt blicken bort från spegeln. Eller börjat gråta när jag såg min spegelbild. Jag accepterar inte min kropp fullt ut, men jag hatar inte heller varenda millimeter av den. Den är som mindre betydelsefull samtidigt som den är mer betydelsefull. Jag straffar den inte lika mycket som förut, men vad jag tycker om den är inte längre lika viktigt.
Vi ska va de vi vill vara hellre nu än efteråt
272. 272. 272. Har stirrat på, läst och skrivit det där talet ett ex antal gånger nu efter lunchen. Jag har varit så nära på att trilla ner på noll. Jag har så många tankar. Och jag var säker på att jag skulle bryta mitt långa uppehåll av att medvetet framkalla kräkningar efter måltid. Men jag tittar på talet. Tänker på alla negativa konsekvenser mitt val skulle framkalla. Tänker på allt positivt valet att avstå har gjort för mig. Jag får tänka många gånger. Tankarna snurrar runt om och om igen. Tänker flera gånger om. Ändå är tanken kvar. Jag tänker på alla fina minnen från framsteg jag gör nästan varje dag i matsammanhang. Jag rör mig inte ur fläcken för att jag inte är säker på var mina steg kommer föra mig. Jag försöker forma om tanken till vilken tanke som helst och trots att jag vet att det är en destruktiv handling, blir jag så glad när den kommer och försöker slå ner den som säger att jag ska gå och kräkas. Jag vet att destruktivitet är destruktivt, men vissa saker känns bara sämre än andra. För jag vill aldrig låta mitt mående gå ut över maten. Aldrig igen. Aldrig.
Jag har förlorat en tävling, men vunnit ett val. Har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av
I snart fem månader har jag varit friskförklarad från ätstörningen. Mitt liv just nu känns väl inte så roligt, men just det känns fantastiskt och jag är så glad att jag slipper slåss mot den nu. Visst finns det saker jag får kämpa med att göra och vidmakthålla, men det är inte den ständiga kampen. Inte ens med kroppen. Jag kan inte säga att jag accepterar den till fullo, men det är inte längre det jag hatar mest av allt. Jag ägnar inte lika mycket tankekraft på den. Jag vet vad jag väger endast på grund av personal på IVA som inte brydde sig om att jag bestämt sa att jag inte ville veta, men jag brydde mig inte lika mycket om siffrorna som jag har gjort förut. Den senaste tiden tror jag att jag har gått upp ännu mer men det ger mig inte den där panikkänslan som varje tugga mat en gång har gjort. Jag vet att jag är tjock, men jag lägger inte någon värdering i det och det är så himla befriande. Visst har jag tankar som säger att jag måste ändra på mig, gå ner och straffa min kropp på olika sätt, men jag möter upp dessa tankar med den ärliga sanningen: jag har aldrig mått så dåligt som när jag var sjuk i ätstörningen och sådana beteenden gjorde inget annat än skada, been there, done that. Om min övervikt någon gång skadar min hälsa lika mycket som ätstörningen gjorde får jag väl ta det då. Nu stannar jag bara i det faktum att jag blir mer och mer bekväm i min kropp ju friskare jag blir i huvudet och alla vägar är bättre att ta än ätstörningens väg. Just nu mår min kropp bättre än den har gjort på länge för den får i sig det den behöver. Den skulle dock må bra av att få röra på sig lite, men så länge tvånget har makten över mig kommer träning bara skada mig och då ska jag hålla mig borta från det. Jag vet inte hur jag ska skriva för att förklara den enorma skillnad det är när det gäller synen på min kropp gentemot när jag var sjuk för den är så obeskrivbar. Jag tror inte jag fullt kan förklara det ens, men om jag säger som så: att kämpa för friskheten är det bästa jag någonsin gjort. Det är en sådan himla revolution för mig att vara med om det här jag trodde var absolut omöjligt - det går att ha tankar fokuserat på annat än negativa saker om sin egna kropp.
När mat inte är självklart
Jag vet att man inte blir frisk och fri så fort man blir friskförklarad från flera år av en ätstörning. Jag vet att jag har sagt åt mig själv att det är okej, att jag vet att det är så för många, att jag inte ska skynda, inte vara ivrig. Jag stannar upp ibland när jag inser att jag har gjort något utan vidare eftertanke som jag aldrig skulle kunna ha gjort för bara några månader sedan. Men jag stöter ofta även på hinder som fortfarande finns kvar. Och de får mig omedelbart att sänka mungiporna. Och skapar en besvikelse över det som fortfarande är där. Men jag försöker tänka på att jag faktiskt bara varit frisk på pappret i knappa tre månader. Och då är det ju inte så konstigt. Vissa saker kommer ta ännu längre tid att ställa till rätta.
Just en sak jag har tänkt på den senaste tiden är hur jag fortfarande skäms över mat. Att äta mat, att prata mat, att behöva mat. Jag vet att äta är ett så grundligt behov, att det är något vi måste göra för att fungera, att alla behöver mat. Ändå vågar jag inte fullt ut tro på det när det gäller mig. Jag vågar inte säga "ja" till att ta något annat när det har glömts att beställas mat till mig på avdelningen, jag vågar inte säga "ja" till att ta den där glassen jag egentligen var sugen på, jag vågar inte säga "ja" när de frågar om jag fortfarande äter och om de ska låta bli att ta bort min bricka. Jag vågar inte heller äta bland de andra eller äta den mängd jag känner att jag behöver för jag tänker att andra tänker att en sådan som jag inte behöver mat. För att jag tänker att en sådan som jag inte behöver mat. Jag förstår ju att andra behöver det. Jag vet vad som händer om jag inte äter. Att äta regelbundet är bland det viktigaste för mig, både för att jag är människa och behöver mat, men speciellt för att inte hamna i gamla mönster. Ändå skäms jag för allt möjligt när det handlar om mat: mängd, sort, plats, tid, situation osv.
Men jag försöker att normalisera maten och ätandet. Jag försöker säga att någonting är gott om jag tycker det. Jag försöker våga säga att jag är hungrig om jag är det. Jag försöker inte här på avdelningen, men annars, försöker jag äta bland andra som om ingenting. Jag försöker prata om mat som något naturligt. Som den självklarhet det faktiskt är för oss. Jag försöker komma till det stadiet när mat är självklart och inte förknippat med skam.
Som icke fan av matbilder slänger jag in en sjukhusbild på en gröttallrik. Jag bryr mig inte om utseendet för god var den!
200 dagar
Sedan jag kräktes som kompensation sist. Hur länge är fan inte det?! 200 himla dagar. Tänkte skriva något peppigt, men allt känns skit nu så jag struntar i det nu.
Dags att bryta vanan
Jag har skrivit upp och dokumenterat vad jag har ätit i över sex och ett haft år. Fram tills i våras för att det har varit som ett måste, för att jag skulle ha koll på exakt allt jag hade ätit - trots att jag ändå kom ihåg varenda smula. Den senaste tiden har jag funderat över huruvida det är bra i nuläget eller inte. Ett tag efter jag avslutade min ätstörningsbehandling började jag då ifrågasätta detta. Var det bra för att jag lätt kunde se om jag hade ätit ordentligt eller var det bara ännu ett sätt att hålla kvar ätstörningen och dess begränsningar? Jag tvivlade länge, men fortsatte ändå. Nu har jag börjat på en ny dagbok och från och med i lördags slutade jag skriva. För nu tänker jag att jag ska försöka lära mig att lyssna på kroppen. Inse att den såklart är hungrig om senaste målet var för ett bra tag sedan. Inte vara rädd och tro att det enda jag kommer göra är att äta. Våga lita på att jag håller det som jag ska - dvs regelbundet och utan restriktioner -, utan att behöva dokumentera. Och att jag inte slarvar bara för att det inte finns svart på vitt på papper. För på det här viset släpper jag ett beteende som har hängt med mig under nästan hela min sjukdomstid. Och att hålla kvar detta nu med anledningen att jag annars kommer tabba mig, det känns inte som en frisk anledning, utan snarare ännu ett knep från ätstörningen. Jag vet att tanken om att jag kanske då istället bara äter, även det är något ätstörningen säger till mig för att jag ska hålla kvar vid den. Nu är det slutdiskuterat. Slutdokumenterat.
Ett litet uppvaknande
Det kanske har gått ett tag nu. Att slarva med maten utan att det har stört alldeles för mycket i huvudet. Jag vill ju tro att det bara har berott på tvången. Att det inte har något med ätstörningen att göra att jag ge gjort som jag har gjort. Men det har fungerat ett tag. Nu märker jag att det har gått lite för lång tid. Kanske något att ta lärdom av. Och som jag skrev tidigare: börja gå emot tankarna så fort som möjligt för det blir bara svårare och svårare annars. Som sagt har det inte gått som det har bordat hemma, men endast på grund av att jag är fast i ritualer och rutiner som inte inkluderar den regelbundenheten jag förstår att jag behöver. Nu efter snart nio dagar på sjukhuset och ännu sämre rutiner märker jag att huvudet har börjat ge vika. Tankarna är starka. Rädslorna är starka. Jag vet inte varför egentligen för det är ju inget beteende jag vill tillbaka till, men jag antar att det sätter igång tankarna när man inte sköter sig.
Så trots att det tar emot. Trots att jag bara vill ligga här i sängen och blunda. Trots att motståndet bara växer. Så ska jag försöka sätta mig upp. Och gå emot allt vad tankarna säger pt mig just nu. För jag vet ju var jag har kommit. Jag vet att jag inte vill återvända.
Men jag antar att det är ett uppvaknande. Att jag faktiskt inte kan vara så nonchalant. Utan måste jobba med detta. För jag vill aldrig ha tillbaka diagnosen igen. Jag vill inte att mitt liv ska innefatta en ätstörning. Även om jag kanske inte är så pepp på att mitt liv ska innefatta något just nu, så vill jag absolut inte ha den där.
Jag vet vad som måste göras, ändå sitter jag kvar här
Jag tänker förskräckt "hur ska jag göra?!", fast egentligen vet jag svaret. Det är bara att gå emot.
Som alla gånger förr.
Bara att gå emot.
Bara.
Det kanske var viktigt det här.
Att inse.
Att trots framsteg. Kan jag aldrig vara på den säkra sidan.
Återigen börjar ätstörningens röst överrösta mig. Men jag har konstaterat det nu. Under en kort tid märkte jag det inte ens.
Inte förrän nu.
Och det är absolut långt ifrån för sent. Jag vet bara att jag måste ta tag i det här nu. För spärren blir svårare och svårare att bryta.
Jag vet vad jag måste göra.
Men ändå tar det emot så himla mycket. Och att veta att det kommer fortsätta ta emot ett tag. Det är fan en kamp att försöka. Och inte bara återigen ge vika.
Jag vet inte hur jag ska göra.
Samtidigt som jag vet precis.
Det är svårt i praktiken, men lätt i teorin.
Gå emot.
Gå emot.
Gå emot.
Och gå emot en till gång.
Gå emot allt ätstörningen säger. Göra precis tvärt om.
Inte låta den vidmakthålla kontrollen.
Men jag inser nu.
Att det som i teorin lät rätt självklart: jag kommer vända mig mot mitt helvetesmonster när jag blir skör.
Det är precis lika självklart i praktiken.
Inget måste. Men samtidigt inga konstigheter när det händer.
Tryggheten en har haft i sju år är ändå tryggheten.
Ingen äkta sådan. Men något bekant.
Nu gäller det bara att göra det jag så intensivt har jobbat med.
Bara.
Bara gå emot.
"Bara"
Ro att äntligen skriva ner alla tankar
Jag vet inte var jag ska börja. Med alla nya upplevelser som kommer ju tystare ätstörningens röst blir. Så mycket mer jag kan göra ju mer jag överröstar den. Eller det faktum att problemet bara byter form. Att jag är sjukskriven i sommar. Att jag så gärna vill skriva men aldrig får någon ro.
Att börja någonstans blir svårt för mina tankar är överallt och ingenstans. Men för att prata om de otroligt ljusa sakerna i mitt liv (förutom den sol som jag just nu bländas av på mamma och pappas bro)... Jag märker att jag blir friskare. Så mycket friskare. På många plan. Jag har inte lika stort behov av att veta allt med maten - ingredienser, tider, plats, umgänge osv -, jag försöker bara att fokusera på annat tills jag ska äta. Det är inget livsmedel jag direkt undviätstörningens röst där och säger vad som är "bättre" och "sämre", men jag försöker alltid gå min väg där mat bara är mat - varken bra eller dåligt. Jag blir inte längre lika triggad av allt och inget. Jag börjar trivas mer i min kropp och värderingarna kring den börjar försvinna mer och mer. Jag börjar i vissa stunder känna mig rätt neutral i förhållande till den, men när det blir som mest hat tar jag alltid upp argumentet att problemet inte sitter i min kropp utan i mitt huvud. Det är inte ens någon idé att räkna upp allt som har blivit så mycket bättre gällande ätstörningen - det är massvis med saker jag hela tiden upptäcker att jag äntligen kan göra annorlunda och det gör mig så glad. Jag stannar hellre i den stunden med mig själv än att tvångsaktigt lägga det på minnet för att radas upp på ännu en av alla listor jag ständigt skriver kring allt mellan himmel och jord. Det är så mycket som har förändrats det senaste halvåret att jag inte ens kan sätta ord på det. Och jag tror inte heller någon kan förstå exakt vilken lättnad det är.
Men som min läkare sa, har jag under alla åren bara flutit mellan dysfunktionella hanteringssätt - problemen har bara bytt form. Jag besväras i nuläget otroligt mycket av mina tvångstankar och tvångshandlingar. Dock medicineras jag mot det och det hjälper - till viss del. Men det går ändå sådär med att liksom börja våga i behandlingen. Också kommer ju den här sommaren. Med ledigheter. Men jag ska försöka hålla mig flytande och inte gå helt bananas.
Jag vill försöka skriva mer regelbundet som jag gjorde förut. Men tecken på att jag skriver regelbundet är att jag känner att jag kan vara helt ärlig. Som jag har nämnt förut känns det lite skämmigt, det jag gör nu i min behandling. Det känns som att det ska vara noll på svårighetsgraden. Men ändå är det så himla jobbigt. Så himla jobbigt att det tar över det mesta. Så jobbigt att jag inte ens kan jobba i sommar. För det är ju ett jobbigt problem. Naturligtvis. Men jag ska försöka ta bort fasaden gällande tvången också, skriva ut mina känslor när jag vill. Då, när jag finner en större ärlighet, kanske jag kan uppdatera så mycket som jag vill.
Köpt ett underbart paraply
