Jag kan sitta flera timmar, jag kan gå igenom allt, det tog slut för länge sen men du är överallt
Läste nyss någonstans "Ta inte ett permanent beslut för din tillfälliga känsla". Får försöka tänka så. Fast vad är en tillfällig känsla? Hur länge kan en sådan vara? Fast är det känslor, eller är det tankar? Finns det något mittemellan? Vad är vad? Hur hanterar man det man inte vet om?
Trots att det egentligen är något gammalt, känns det ändå så aktuellt. Precis som Melissa Horn sjunger (rubriken).
Tillbaka på avdelningen, men lyckligare än någonsin
Nu är jag tillbaka på sjukhuset igen för en övernattning och...ett samtal med chefsöverläkaren - en timme och fyrtio minuter! Jag fick inte allt jag önskade, men det gick bättre än vad jag förväntade mig. Chefsöverläkaren började med att vi ju måste gå framåt och då kom jag med mina förslag om till exempel permission där jag får vara själv i min lägenhet. Det gick hon inte med på, men vi började prata om att till exempel få gå ut med hunden själv och åka till kompisar själv, men jag var inte nöjd med det; jag ville till min lägenhet. Så vi diskuterade och diskuterade och tillslut kom vi fram till att jag skulle få vara hemma två helger innan vi skulle ha nästa möte, men jag ville ju så gärna åka hem den här helgen så jag försäkrade och försäkrade om att det skulle gå bra. Det ungefär sista beslutet som togs den där timmen och de där fyrtio minuterna som samtalet varade i så fick jag beviljat att åka hem på lördag till min lägenhet och stanna där tills på måndag. Och jag blev överlycklig. Jag får inte ha med mig några pengar eller bankkortet och jag måste ringa avdelningen på måndag så de kan berätta för läkaren hur mina dagar hemma har gått. Men jag får åka. Det känns helt fantastiskt! Det var många datum som bokades angående lite olika saker och alla dessa bokningar var positiva sådana. Jag kan inte ens förklara med ord hur lycklig jag är.
Jag gillar verkligen chefsöverläkaren, hon har varit så bra hela tiden hon har varit här. Det går verkligen att prata med henne och hon förstår. Framförallt märker man att hon verkligen vill försöka hjälpa en och är engagerad, vilket jag aldrig har upplevt med andra läkare inom slutenvården. Vi pratade om att så småningom när jag blir utskriven kan jag ju ändå komma tillbaka om jag börjar må för dåligt, men kan då gå genom min behandlare och sedan komma till avdelningen för en bedömning - precis som en vanlig patient. När jag frågade henne varför jag inte var en vanlig patient nu, sa hon att jag som hade blivit hennes "hjärtebarn" och sedan berättade att hon har drömt mardrömmar om hur jag dör, vaknat upp i skräck och fått berättat av sin man att hon även skrikit mitt namn i sömnen. Jag får givetvis dåligt samvete av att hon tänker på sitt jobb när hon är ledig - och till och med när hon sover -, men samtidigt blir jag rörd över att hon bryr sig så mycket. Jag har aldrig varit med om sådan bra vårdpersonal som här på 25:an - från skötare till chefsöverläkare.
Chefsöverläkaren sa att jag fick ringa hit när jag ville och komma till avdelningen om det blev för jobbigt under permissionen och att det är bättre att göra det en gång för mycket än en gång för lite. Sjuksköterskan som jag gillar väldigt mycket som var med på samtalet poängterade också det många gånger - både för min skull, men även för deras skull, att de skulle känna sig trygga -, hon gav mig numret till avdelningen och det kändes bara jättebra att just hon var med. Chefsöverläkaren sa även att det inte är hela världen om jag skulle trampa snett under min permission - givetvis är det inget hon önskar, men hon sa att det inte skulle vara konstigt -, men jag måste berätta det i så fall för då blir hon inte arg, men om jag sviker och ljuger för henne igen, då skulle hon inte bli glad. När hon sa det, blev jag orolig över allt vi hade bestämt för jag hade en hemlighet att berätta. Inte så att jag överröst henne med lögner, men jag hade bara inte berättat en sak. Jag ville inte längre äta min tablett av Clozapine och när jag sa det till personalen för en månad sedan sa de att jag fick vänta en vecka tills jag träffade chefsöverläkaren. Jag ville inte vänta för jag trodde min trötthet berodde på den plus att det inte hade känts som att den hjälpte. Veckan efter nekade hon mitt förslag, men då hade jag redan slutat äta den för en vecka sedan (utan nedtrappning och utan utsättningssymptom, jag säger ju att jag är immun mot mediciner). Då sa jag ingenting för det hade gått så kort tid, men idag kunde jag berätta för jag har verkligen inte känt någon skillnad den här månaden. Jag trodde hon skulle bli arg och ändra på våra beslut om permissioner, men hon tog det helt coolt och sa bara att det var bra att jag klarade mig utan den för trots att det är en av de bästa medicinerna var det synd att ge den till mig som är så ung. Tack snälla läkare! Så nu är den borta, vilket känns jätteskönt eftersom den ändå inte hjälpte. Om medicinen hjälper är det givetvis ett bra hjälpmedel men nu gjorde den ju inte det för mig.
Efter samtalet var jag lyckligare än lyckligast och personalen här har varit så glad för min skull och sagt saker som att det verkligen syns att jag mår bättre, att jag gjort en helvetes resa, att någon kommer somna med ett leende på läpparna med mig i tankarna osv. Och det känns så bra att göra dem glada istället för besvikna. När mamma och pappa hade åkt satt jag i mitt rum och bara grät. Jag kunde inte sluta för jag var så glad. Mitt i allt kom sjuksköterskan in med några papper och vi satt där på min säng och pratade en stund. Vi skrattade så mycket samtidigt som jag grät och hon sa att jag gjorde henne väldigt glad - vilket gjorde mig glad.
Jag har skrivit på Instagram för att jag behövde få ur mig mina känslor. Nu har jag skrivit här för att det inte räckte till. Tror att jag måste skriva i min dagbok också bara för att få ur mig allt (där kan jag ju vara ännu mer personlig och öppen, vilket kanske i och för sig inte är så stor skillnad gentemot här haha). Imorgon åker jag från avdelningen till Framnäs med Elin och sedan ska vi umgås till på lördag. Och då, då ska jag hem till min lägenhet. Nu har jag slutat gråta, men jag är fortfarande lika lycklig. Jag mitt leende sträcker sig verkligen från öra till öra.
Grät floder i över en halvtimme. Det har jag gjort här många gånger förut. Men aldrig äkta glädjetårar.
Blä
Jag har haft det så bra sedan jag fick permission för en vecka sedan. Som jag har nämnt typ tusen gånger så har jag så mycket mer energi nu är förut - men jag tjatar om det bara för att det är så nytt och fantastiskt.
Nu vill jag dock bara gråta.
Skada mig.
Försvinna.
Jag orkar inte. Inte nu. Men kanske är det för att jag känner mig så ofantligt utmattad som ångesten tränger sig på så starkt. Har nästan börjat se den kopplingen; när jag är trött får jag ofta ångest. Kanske behöver jag bara lite sömn.
Men just nu känns allt svart.
Kommer ingen vart.
(Och nej, jag ska inte börja rimma. Skrev just en dikt för att få ut alla känslor jag känner nu.)
Känns bara som att jag går sönder inifrån. Men jag märker hur mycket bättre jag är på att hantera det.
Men det gör ont. Inombords.
Och jag vill inte ha det så här nu.
Ska försöka hantera allt det här på ett konstruktivt sätt. Lite rita. Lite podd. Lägga mig tidigt. Kanske läsa lite Buffy.
Får se hur jag lyckas med det.
Eller jag kommer lyckas göra det. Får bara se hur mycket det hjälper.
I know I shouldn’t think about you, but I do, all the time
Jag vet att jag inte borde tänka på att köpa tabletter. Jag vet att jag inte borde tänka på andra sätt att ta livet av mig. Jag vet att jag inte borde låta sådana tankar få greppet om mig.
Men jag gör det.
Jag försöker distrahera mig hela tiden, tänka på annat, men tillslut blir tankarna så starka att de kväver mig. Varje del av varje dag får mig att tänka på sådant jag inte ska. Sådant jag inte får tänka på.
Jag har inga planer på att göra något, inte alls, så det är ju egentligen helt ofarligt. Men ack så jobbigt. Jag gör ständigt försök till att tränga undan dem, att hitta nya vägar runt dem, att tänka på vad som helst utom på dem, men det kommer ständigt sådant som påminner mig, som får mina tankar att komma tillbaka till sådant mörkt jag inte får tänka på.
Kanske är det så här jag kommer behöva leva den närmaste tiden; med sådana här tankar som hela tiden stör, som hela tiden är där och gör allt så mycket svårare. Jag vet inte om jag ska acceptera att det är så här och försöka hantera det, eller om jag ska kämpa för att få bort dem. Just nu vet jag helt ärligt inte vilket. Vad jag vet är att jag inte borde låta mina tankar vandra den mörka vägen, men det är ju egentligen inte det att jag "låter" dem, för de är ju så starka och jag gör allt för att få bort dem. Tydligen är det inte nog.
Nu vill jag gå och sova för att slippa alla tankar, men medicinen kommer 20.00 och det är lite väl tidigt - till och med för mig - att lägga mig 17.50. Men så småningom får jag väl släcka ögonen. Ska ta och läsa min Buffybok som jag köpte när jag var i Stockholm när jag, mamma, moster och hennes man tog en dagstripp dit under min förra långpermis.
I need some help to save me from myself
Just nu har jag ingen som helst tilltro till mig själv. Jag funderade till och med ett tag på att åka tillbaka från permisen till avdelningen för att jag inte vet om jag kan kontrollera mig själv. Inte för att jag vill åk tillbaka, men för att jag inte vet om jag kan lita på att jag inte gör något. Men det känns konstigt. Och fegt. Och bara helt fel. När jag börjar närma mig utskrivning. Jag borde ta hjälp. Men jag vågar inte. Jag vågar inte heller vara med mig själv. Men att åka tillbaka känns snarare som att ge upp än att ta ansvar, fast det är kanske det som det egentligen är.
You gotta have the patience and believe you’re gonna make it, gotta hold on
Det har varit några jobbiga dagar med många tankar som drar åt det där hållet "dö". Jag försöker distrahera mig och inte fastna i dem, utan bara låta dem komma och försvinna. De försvinner dock inte lika lätt som de kommer, men jag försöker verkligen hålla dem borta. Dock har jag fått lära mig att försöka inte duger, men jag vet inte vad annat jag ska göra. Förhoppningsvis är "försöka" i alla fall bättre än att ge upp, så jag fortsätter på det spåret.
Men det känns så himla lockande att bara ge efter för de där mörka tankarna.
Men jag ska inte.
Försöker att inte sätta för höga krav.
Försöker att inte gå helt lost i alla katastroftankar.
Försöker att inte tänka så jävla mycket.
Men jag tänker. Och jag dras med i det där mörka.
Men jag skriver också. Och gör allt för att de där tankarna ska försvinna. Mitt bästa knep just nu: Buffy. Åh älskade Buffy. Att något kan få en att må så mycket bättre. Det kanske finns saker jag borde göra. Men jag tänker bara lägga mig ner och låta Buffy ta över hela mig, komma in via alla sinnen.
För mina tankar ska stanna innan de kommer till "dö".
Ännu en kamp mot demonerna
Jag får hålla mig. Stå emot allt vad jag kan. Medan det äter upp mig inifrån. Och jag undrar om det här någonsin kommer ändras. Visst, det är bara andra gången och det kräver väl träning, psykisk träning; liksom det fysiska.
Jag fick permission idag och med en kväll utan planer bestämde jag och pappa oss för att bege oss ut för lite konditionsträning i form av promenad/löpning på någon slags bra och lagom nybörjarnivå som vi hade bestämt sedan tidigare. Det gick bra och det var skönt - både för huvud och kropp faktiskt. När vi däremot sedan körde styrka, gjorde jag något jag inte skulle göra: gå ifrån det program jag har skrivit. Det var inte mycket mer, utan egentligen något jag bara kände var för låg utgångspunkt förra gången och behövdes ökas på. När det dock var dags för sista övningen fick jag en tanke på att öka den också, men gick emot det tvånget för att jag har lovat mig själv att jag ska fixa att träna balanserat och utan att vara slav under tvången. Nu efteråt är det dock det enda jag kan tänka på: jag ökade inte de där x antal sekunderna som jag fick tanken på. Jag får stå emot hela tiden för att inte följa tanken, vilket kanske låter otroligt löjligt för vad är det för fel att köra lite mer? Jo, det som blir fel är att jag aldrig kan sluta, det kan alltid bli mer; mitt huvud sprängs tillslut och jag kör ner i botten. Jag försöker se helheten av det jag och min kropp har gjort idag och vad mycket gott jag har gjort den, men de negativa tankarna är starka. Dock vägrar jag att de ska få vinna. Trots att jag har en hög med tankar som bara skriker åt mig vad som var fel, vad som kunde göras mer, vad som kunde gjorts annorlunda och allt vad de nu säger, så ska jag gå emot dem - även fast det går emot allt vad som känns rätt. Jag vet ju innerst inne att jag inte kan följa den typen av tankar, men det är så svårt att veta var gränsen går; när är det hälsosamt kämpande och när blir det ett tvångsmässigt ont? Jag antar väl att det är det jag måste lista ut, men det är inte det lättaste. Nu ska jag i alla fall försöka vara nöjd med vad jag har gjort idag och gå emot alla tankar som säger att jag måste göra de där extra sekunderna som jag inte gjorde när jag istället följde det som var skrivet.
Så var klockan på igen. Oj vad många negativa minnen jag har med den här klockan. Så mycket ångest. Så många tårar. Så mycket destruktivitet.
Men jag satte på mig den och jag och pappa sprang. Och gick. Och sprang. Och det gick bra. Nu ska jag bara klara av de andra negativa tankarna.
En sak jag tänker på, är det lämpligt att dela med mig av den här kampen här eller är det bara triggande? För i så fall får dessa tankar vara tillägnade min dagbok för jag vill ju inte göra någon annan något ont med det jag skriver. Tänker bara kanske att det kan vara till någon nytta om någon fler än jag har liknande tankar och känner igen sig i kampen, men om det bara för med sig negativa saker ska jag absolut inte skriva mer om det. Jag uppskattar verkligen om ni tar er tid att skriva om mitt syfte med att berätta det här går förlorat och bara blir triggande.
Ta det lugnt!!!/Jag är lugn
Åh vad jag blir less på mig själv. Hela början av det här året har jag stressat över jobb som jag inte har. Eller att ett eventuellt jobb blir för mastigt så här efter flera, flera månader av total inaktivitet. Nu har jag fått klart för mig att jag har ett jobb till sommaren. Och jag har ett jobb som är 50%. Jag borde ju vara helnöjd och lättad. Istället fortsätter jag att stressa över något jag inte kan kontrollera. Vad fan Sofia?! Chilla lite liksom. Var glad för hur hela den här jobbcirkusen slutade. Men nej, så klart ska annat med och störa. Och det ger mig slutsatsen som jag alltid kommer fram till: det är inget i omgivningen som gör att jag mår dåligt, det är jag själv, jag som är problemet. Men nu ska jag försöka lugna ner mig. Försöka andas och bara jobba på att ta mig härifrån.
Jag blev avbruten i mitt skrivande för att gå på en promenad med en från personalen - som jag brukar göra de dagar det går - och nu har mitt mående skiftat helt. Det var sol ute och det var skönt och jag gick med en skötare jag gillar väldigt mycket och vi pratade och pratatde. Nu kan jag - istället för tankarna ovan - tänka att jag kan vara lugn för troligtvis har jag jobb och sysselsättning ända fram tills nästa sommars slut. Jag kommer mest troligt kunna försörja mig ända tills dess också och med det avklarat kan jag kanske börja jobba med mig själv också.
Åh, från att ha mått skit till att ha tanken att sätta mig och läsa (kan inte koncentrera mig alls när jag har för många tankar som surrar), det är fan bra. Och allt tack vare den gulliga skötaren och det underbara vädret. Nu ska jag ta vara på det här måendet och läsa - och försöka att inte bli så tvångsmässig som jag brukar. Lycka till mig själv!
Åt helvete med allt
Ungefär så känner jag just nu. Visst kan det säkert ändras, men nu har jag ingen som helst lust med någon form av pepptalk till mig själv. Hade möte med kommunen idag och jag fick veta att det enda som kan komma att bli aktuellt för mig av personlig assistent och boende så är det boende. Och nej. Alltså ett stort fett nej. Aldrig att jag lämnat min lägenhet. Men det verkade som att det var det enda som kunde få mig utskriven: att jag ansöker om boende. Som jag uppfattade det i alla fall. Så åt helvete med det.
Fick två roliga samtal idag med det blir åt helvete med båda eftersom det var jobbsamtal för jobb jag sökt tidigare och då heltid, men jobb som jag nu bara kan ta halvtid, vilket förmodligen inte går. Ska bli kontaktad av en av dem senare så där kanske det kan gå, men det känns åt helvete ändå för att jag bara inte kunde tacka ja direkt.
Klockan är kvart i sju och jag har nyligen varit med mamma och pappa utanför sjukhusets väggar en sväng. Det var skönt, och inget åt helvete med det, men nu är jag både otroligt arg och ledsen så jag ska försöka sova bort allt det där redan nu. Imorn väntar ett läkarsamtal som jag hoppas känns bättre än mötet idag. För det gav mig inga som helst förhoppningar eller någon motivation. Nä, åt helvete med allt jag känner just nu.
Jag försvinner ibland och alla frågar vad jag tänker på, men jag kan inte berätta för man får inte tänka så
Svart. Allt känns så jävla svart.
Och jag vill bara bort. Men jag får inte. För jag ska leva. Och det gör så jävla ont. För jag känner inom hela mig vart jag ska färdas. Men så stoppas jag. Och det ger mig panik.
Men hur ska jag få bort det svarta då? Jag vet inte. Och jag minns inte ens sist det kändes så här mörkt.
Hur gör jag?
Jag vill bara ligga och gråta. För att lätta på trycket lite.
Men jag kan inte. För alla tårar är som bortblåsta. Alla känslor med.
Förutom känslan av mörker.
Den finns ständigt där.
Och det känns som att jag går sönder inifrån. Fast utan känslor.
Tom, eller kanske helt överlycklig
De har försvunnit. Mina tårar. Mina känslor. Jag har som bara ett tomt hål. Inombords i alla fall. Men det kanske är bra. Jag är nog hippuraajätteglad. Och det är ju bra. Bara personalen kunde förstå det och låta mig komma hem någon gång. Jag saknar så att vara ensam i min lägenhet. Bara helt tyst. Helt tomt. Och att vilja hem är ofta ett friskhetstecken har jag hört.
Ibland vill jag gråta, fast det är ju normalt hos alla. Men jag kan inte. Jag vet inte hur länge mina tårar har känts där inombords men absolut inte funnits där. Jag kan verkligen inte gråta och det är väl både skönt och jobbigt. Ibland är man ju ledsen och behöver gråta lite.
Men men. Tom på känslor är väl rätt okej.
Jag kan i alla fall skratta hej vilt.
Önskar bara att läkaren lät mig göra det hemma istället för här. Jag är klar med det här stället.
Komiskt att jag sätter inlägget under kategorin "Känslostormar" då.
Huvudlöshet önskas
Oj vad jag önskade just nu att någon bara ville ta och hugga av mitt huvud. Jag hatar allt som finns däri och allt idiotiskt som inte vill lämna det. Sedan hatar jag att jag inte vet hur jag ska uttrycka mig. Jag vet inte ens vad jag känner. Förr kunde jag sätta ord på det som fanns inombords, men nu är det bara blankt.
Vill så gärna följa mina tankar.
Men vet att jag inte får.
Har stått emot så många dagar och det blir bara svårare och svårare. Tankarna lämnar mig aldrig och jag vet inte hur jag ska bli av med dem under en mer långvarig tid. Nu försvinner de bara för en kort, kort stund men sedan är de tillbaka lika snabbt och dessutom ännu starkare.
Och denna ambivalens.
Ska eller ska inte.
Vet vad som är bäst. Vet vad som hjälper.
Men ibland hjälper två saker.
Kan det kännas som i alla fall.
Och då kommer den här osäkerheten. Vad som är sant och inte.
Och det vet jag inte. Jag blir osäker på mig själv och osäker på vad jag ska göra. Det sägs åt mig att jag ska göra vissa saker. Men det är så svårt ibland när det inte känns rätt inombords.
Jag vet inte ens vad jag skriver. Allt är bara kaos. Både inne och ute. Och jag vill bara försvinna.
Det negativa som borde vara positivt
Jag önskar att jag kunde skriva något positiv - men jag blir bara mer och mer negativ. Jag tappar bara mer och mer hopp och jag ser bara döden som ett klarare och klarare alternativ. Jag får dåligt samvete, men jag tror inte jag kan få så dåligt samvete gentemot andra så att jag avstår från döden och väljer att stanna kvar hos alla nära, nej det tror jag inte. Jag har tankar som jag är alltför van att ha, men som jag är alltför less på. Jag vill kunna säga att jag vill kämpa, eller att jag åtminstone har lite hopp, men så är inte fallet och jag skäms för att säga sanningen.
I min skalle är det bara så svart och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag skäms över mig själv och för det lilla jag åstadkommer och det borde egentligen vara störst av allt inombords, men jag tänker mest på att allt ändå är över snart för snart är jag död.
Jag tänker på allt jag måste göra för att göra det lättare för alla när jag dör, men egentligen vet jag att jag gör det lättare för alla om jag inte dör - samtidigt som jag starkt känner att jag gör alla en tjänst genom att dö så fort som möjligt. Ja, mina tankar är inte lätta att tyda sådana här tider för det enda som känns viktigt är att dö.
Annat som jag borde tänka på
Imorn är det julafton och det finns så mycket som borde vara i min hjärna. Jag borde tänka på allt som ska hända. Eller alla jag kan träffa som är hemma nu. Eller allt jag kan göra. Eller vad som helst. Istället tänker jag på hur jag ska dö, när jag ska dö och hur himla skönt det ska bli. Jag är medveten om alla jag kommer lämna, men på något sätt finns de inte i tanken på samma sätt. Och jag borde få dåligt samvete, men inte ens det får jag. För jag tänker bara på hur skönt det ska bli att snart få dö. Det är julafton imorn, men det känns inte ett dugg annorlunda jämfört med fem månader sedan.
Det här är min tid och mina val som jag har valt dem, du behöver inte förstå men det här är sättet som jag gör det på
Vad finns det mer att säga? Jag går sönder. Tar isär mig själv bit för bit. Jag tror inte någonsin jag kommer bli hel efter det här. Detta blir min undergång och slut. Och jag har inte planerat något annat heller. Jag vet hur det ska sluta, jag vet bara inte när.
Kan inte sluta gråta. Fortsätter bara att torka mina tårar. Med en tröstande tanke: snart är det över.
Jag vet inte vad som gick så otroligt snett idag, men egentligen spelar det inte så stor roll för jag bryr mig inte. Snart är allt över och jag får lugn och ro.
Var väl inte helt på topp när jag skrev det här inlägget. Vet inte riktigt själv vad jag menade hela tiden. Så ta detta med en nypa salt. Jag var otroligt upprörd, frustrerad och ledsen.
Jag kände dina ögon den natten, de följde varje steg. De såg mig som någon annan och jag kände mig som det
Så djup. Till en sådan mörk plats. Jag faller. Helt handlöst. Flera händer. Försöker få tag i mig. Och där. Mittibland. Strävar jag någon annanstans.
Jag har fallit så djupt. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Förhoppningsvis blir ECT min räddning. Det som kan råda bot på mina tankar. För först igår insåg jag att det här måste få ett stopp.
Det jag gjorde. Det gjorde att jag tuppade av.
Jag har fått en skada. Det jag gjorde gav mig en skada.
Och det jag gjorde. Ledde till att jag bältades.
Tårar. Tårar, tårar, en massa tårar.
Och händer som håller fast.
Åtta händer som kämpar. Kämpar mot mina två. Två händer. Två fötter. Och ett huvud. Ett skadat i och för sig.
Tabletter som far in i munnen.
Kroppar som bär. Som sliter. Som färdar.
In till ett rum. Där det står en säng. Och helt plötsligt sitter mina ben fast. Mina armar likaså.
Först försöker jag dra mig loss. Slita mig fri.
Sedan fortsätter jag att gråta. Tårar. Massvis med tårar.
Får mer mer medicin. Och ligger där tills jag somnar till. Hur länge vet jag inte. Men det kändes som timmar.
Tillslut spänns jag lös.
Går på skakiga ben. Får läggas i min egna säng. En som stirrar på mig, som de senaste nätterna. Och jag sommar med tårarna. Och vaknar upp nästa dag med obeskrivligt många känslor och tankar idag.
Mest rädsla för att jag ska hålla räknaren på ett denna dag. För att jag inte får göra något. Inte idag. Men jag vet inte hur jag ska klara det. När mina tankar säger något helt annat.
Du har viljan att bli större, här är du redan stor
Det går tungt nu. Och jag hatar mig själv lite mer. Men jag blir som besatt. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv när jag blir hindrad att göra mina ritualer. Jag vill inte, men jag har en sådan stark kraft inom mig som växer sig större och större för varje minut som jag inte följer tankarna. Jag är som bortom kontroll och ingen lösning verkar finnas. Personalen blir frustrerad och trots att de gör allt annat än att förminskar mina problem (som jag däremot ofta gör) så tror jag inte de förstår helt hur starka mina tankar kan bli. Jag kan inte säga till och be om hjälp för tankarna har sedan länge vuxit större än så. Jag vet inte vad jag ska göra! Snälla någon, säg vad jag ska ta mig till! Jag är trött på dessa ständiga tårar, personal som försöker lugna ner mig, jag som knappt kan andas men försöker få ur mig "jag vet inte vad jag ska göra!". Och denna besatthet. Min hjärna som är så fokuserad på en enda sak. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Och när läkarna säger att tvång är svårt att behandla (när de tidigare har sagt att medicinen jag äter har visat goda resultat) då vill jag bara skrika ut allt jag känner: hopplöshet. Snälla tankar, låt mig vara! Ni är sparkade! Uppsagda! Vräkta. Vad som helst...bara jag får lite ro. Snälla? En liten stund i alla fall. Jag tyckte mig höra att personalen skulle söva mig. Jag blev så glad, men det visade ju sig inte vara så bra.
Och alla frågar vad jag tänker på, men jag kan inte berätta för man får inte tänka så
Nu är jag återigen på avdelningen efter en händelserik permission där självaste Emma har varit hemma i byn. Jag har varit instängd här i över tre månader och jag tycker något mer borde ha hänt. Inom mig alltså. För jag har tankar jag inte borde ha nu. Men de är där precis lika starka som för tre månader sedan, om inte ännu starkare. Jag ser absolut ingen förändring hos mig själv på den här tiden, ingen alls. Eller jo, något som har förändrats till det bättre är att jag kan vara mer öppen med hur jag känner, vilket givetvis är bra, men det räcker inte. För det jag känner är inte det jag borde känna. Det jag tänker är sådant jag inte borde tänka. Men jag kan inte sluta. Det bara går inte. Jag tänker istället ännu mer. Tänker. Planerar. Tänker.
Otydligt
Jag har så många tankar. Jag har så underliga känslor. Och vad det blir för blandning är jag lite rädd för. Inte för min egen skull, men för andras. För att något ska hända som inte kan bli förlåtet. Men någonstans har jag en otroligt tydlig plan hur jag vill att saker och ting ska gå. Om inte den följs vet jag helt plötsligt inte om jag är så himla säker. Jag kanske är otydlig. Men det är ungefär så mitt inre ser ut just nu; otydligt.
Känslor just nu
Har haft besök på förmiddagen av två av mina orkesterfröknar vilket var jätteroligt. Nu sitter jag på skolan och väntar på att vi ska börja. Eller väntar och väntar, snarare gruvar mig inför. Varför känns det så här? Och vad känner jag ens? Förstår inte mig själv. Vad är problemet liksom? Vill inte vara här egentligen. Men vill inte tillbaka till avdelningen heller. Vill inte vara någonstans. Vill bara bort. Bort från mig själv. Och bort med känslan. Vet inte hur jag ska klara av att vara här i skolan i flera timmar. Står inte ens ut nu. Men egentligen älskar jag ju att vara här. Varför känns det då som det gör nu?
