Min fantastika psykolog
När jag skrev mitt förra inlägg om att jag inte har Emotionellt instabil personlighetsstörning så läste jag igenom lite EPIS-inlägg och började tänka ännu mer på när jag gick DBT-behandling i Luleå (har tänkt en hel del på det den senaste tiden). Och givetvis var det min underbara psykolog som jag tänkte på. Jag vet inte hur det blir med behandling när jag blir utskriven härifrån, eller hur länge jag kommer ha en koppling till psykiatrin, men jag tror att hon alltid kommer vara den bästa. (Förutom om man räknar med min fantastiska skolsköterska som jag hade ungefär två och ett halvt år i gymnasiet för allt hon gjorde för mig...och allt däremellan...ja, hon kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta)
Men min fantastiska psykolog som jag hade när jag gick DBT, ja, hon var så himla bra. Hon frågade alltid så bra frågor, validerad mig vid alla lämpliga tillfällen, kom med bra råd och bara förstod mig så himla bra. Jag önskar att jag kunde gå tillbaka till henne för jag saknar verkligen henne och tror att jag skulle kunnat ta emot behandlingen på ett annat sätt. Jag slutade ju för att jag behövde med specificerad hjälp med ätstörningen som jag var så dålig i och för att det blev för dyrt för att pendla från Piteå. Nu är jag frisk från ätstörningen så jag undrar hur det hade gått då. Förmodligen får jag aldrig veta det eftersom jag är skriven här i Piteå och jag skulle säkert inte ens få börja DBT, för som jag har förstått det är det för folk med Emotionellt instabil personlighetsstörning. Dessutom har jag ju en behandlare redan, eller vad han nu är, men jag vet inte riktigt vad syftet med det är för det vi gör är typ gå promenader. Jag har blivit ombedd att säga saker jag vill göra, typ som när vi gick på utställning på Framnäs, men det är inte något speciellt jag kommer på, jag vill mest vara ifred. Nåväl, tillbaka till min DBT-psykolog och DBT. Det hade varit underbart om jag typ hade gått där i sommar medan jag ändå är i Luleå, men det är väl bara en önskan som förblir en önskan. Det hade varit toppen, men det är väl troligen högt tryck till DBT och förmodligen går det ändå inte pga att jag är skriven i Piteå. Jag borde inte tänka så mycket på det här för det gör mig så ledsen. Att jag liksom sade upp en sådan bra kontakt och behandling, men jag vet ju samtidigt varför jag gjorde det. Jag hade kanske inte varit frisk från ätstörningen om jag inte hade fått hjälpen på Comede med min fina behandlare där. Troligtvis hade jag inte varit det. En får alltid ta sina val, trots att en inte vet vad de kan leda till. Mitt val att skrivas över till Piteå var bra för att jag fick hjälp med ätstörningen, men det var dåligt för nu kan jag inte bara ringa till min DBT-psykolog och säga att jag behöver komma tillbaka, som hon sa att jag kunde göra när jag slutade. Och behöver? Gör jag ens det? Räknas jag som helt okej nu när jag snart är utskriven eller kommer jag få hjälp med det jag behöver? Fast vad behöver jag ens? Klara mig själv kanske. Eller få stöd? Jag vet inte.
Okej då, jag kanske inte har Emotionellt instabil personlighetsstörning, men jag lägger ingen värdering i det
I början av 2014 blev jag diagnostiserad med Emotionellt instabil personlighetsstörning. Jag minns inte riktigt hur det gick till, om jag bara fick diagnosen, om det gjordes något test eller hur det var, men jag började i alla fall i DBT lite smått. Jag har skrivit många inlägg rörande diagnosen i kategorin
och jag skrev bland annat
Jag kände, och känner fortfarande, igen mig i en hel del i diagnosen, men efter den här mer genomgående utredningen som jag gjorde nu medan jag har varit inlagd visade det ju att diagnoserna jag hade var atypisk autism och tvångsmässigt personlighetssyndrom - alltså inte emotionellt instabil personlighetsstörning. Jag är medveten om att man kan bli feldiagnostiserad, vilket jag alltså blev, och jag är också medveten om att man kan passa in i vissa kriterier i olika diagnoser utan att nödvändigtvis ha dem. Först hade jag diagnosen, nu har jag den inte. Det är så det är och jag känner absolut inget för det - varken positivt eller negativt, utan helt neutralt. Jag kan fundera över hur jag kunde känna igen mig i så mycket, men samtidigt vet jag ju att det var mycket jag inte kände igen mig i. Kanske är delar som t ex otroliga känslopendlingar, intensiva känslor och att se saker antingen svart eller vitt bara något av min personlighet. Oavsett så känns det skönt att ha gjort en riktigt genomgående utredning och fått veta vad jag faktiskt har.
För övrigt har jag varit inlagd 300 dagar idag.
Borde jag ha skämts mer för min borderline än vad jag har gjort?
Emotionellt instabil personlighetsstörning/Borderline. Jag har skrivit om att det har varit svårt för mig att acceptera diagnosen till och från, att jag har känt skam och inte viljat känna mig vid den. Det är ju absolut inget man ska behöva göra, trots att det är förståeligt, för en diagnos definierar inte en som person och skammen och tabun kring psykisk ohälsa är bara helt knasig. Men jag tror att jag kan skämts mindre än vad som är vanligt när man pratar om IPS/Borderline.
Jag är glad att jag knappt visste vad diagnosen innebar, eller ens hade hört talas om den när jag fick den, för jag tror det hade gjort det så mycket svårare för mig. Nu lite senare när jag har försökt läsa på och försöka förstå mig själv - och känna mig mindre ensam -, har jag upptäckt den otroligt negativa och fördomsfulla bilden många i omvärlden har. Givetvis är faktasidor helt utan värderingar och bara objektiva, men det är när jag har kommit in på bloggar, Flashback och olika podcasts som jag har mött människors syn och tankar kring denna diagnos och många är riktigt hemska. För att komma ihåg, det finns en stor bredd inom borderline och det kan se riktigt olika ut trots att man har samma diagnos. Och ja, man kan fungera. När de som uttalar sig om folk med borderline, eller folk med borderline som berättar om hur de har blivit bemötta på grund av deras diagnos, framställs det ofta som att en borderlinediagnostierad person varken är någon man bör ha att göra med eller som att hen är fungerande. Viktigt att poängtera är att de som har erfarenheter givetvis förmedlar en mer realistisk bild. De här andras åsikter, tankar och "fakta" som jag har stött på har ofta varit från partners till någon med borderline som har avrått alla från att starta eller fortsätta en relation med "sådana personer" eftersom det aldrig går att ha en sådan relation. Visst förstår jag att det kan vara kämpigt att ha en relation med någon som överhuvudtaget mår dåligt på ett eller annat sätt, psykiskt eller fysiskt, och inom borderline speciellt eftersom relationer ofta är ett problem. Kanske ha de här människorna träffat en partner som helt enkelt är elak och/eller inte kan hantera sina känslor, men bara för att någon är svår att leva med för någon annan, betyder det inte att alla är svåra att leva med för alla andra.
Tron om att varje person med borderline är ett "psykfall" (som det ofta benämns som, i mening att personen inte fungerar i samhället och konstant behöver vara inlagd) verkar också vara ganska stark. Många kan behöva vara inlagda eftersom självmordshandlingar kan vara en del av problematiken, likaså diverse missbruk och självskadebeteende, men många kan även fungera i vårt samhälle. Förmodligen pågår det ett stort krig inom dem, men det behöver inte märkas. Som jag skrev så finns det en stor bredd och det kan tas i uttryck på många sätt. Det kan märkas utåt, det behöver inte märkas alls.
Nu har jag mer förståelse, både för diagnosen i allmänhet och för mig själv, vilket jag är väldigt glad över. Om jag hade mött dessa hårda åsikter och påståenden hur en person är bara för att hen har en diagnos som heter Borderline/Emotionellt instabil personlighetsstörning, för ett och ett halvt år sedan hade jag förmodligen tryckt ner mig själv ännu mer och trott på dem. För det är ju klart, är man skör och möter hårda ord, de behöver inte ens vara riktade till en själv, ja då är det inte konstigt om man går sönder. Jag är glad över att detta aldrig hände. Jag är ledsen över hur många tydligen ser på personer med diagnosen. Och jag är ännu mer ledsen över de som har skämts och fortfarande skäms ännu mer än vad jag har gjort, för det är inget en ska behöva göra.
Ja, jag har emotionellt instabil personlighetsstörning, men det behöver inte bara vara problematiskt
Angående mitt förra inlägg, vill jag bara nämna det jag glömde att skriva.
Jag känner enormt mycket, oftast så mycket att jag inte ens kan stanna i känslan för de skiftar så fort. Men jag känner i alla fall. Likgiltighet är det värsta. Och det slipper jag. Visst blir jag jätteledsen när jag blir ledsen, men jag blir även jätteglad när jag blir glad. Att känna mycket är inget negativt för mig, det skapar lite liv och rörelse, det är när det går för fort i svängarna som det blir jobbigt.
Mina intensiva känslor hjälper mig att skriva - den mest frekventa kategorin här på bloggen är t ex "Känslostormar", för helt ärligt, vad skulle jag skriva om jag inte kände något? Jag får skaparidéer för att jag känner mycket. Jag är inte rädd för att visa starka känslor för jag är van vid dem. Jag kan ofta känna igen mina känslor, deras egenskaper osv för att jag ständigt utsätts för dem. Jag ska inte förneka att jag är rädd för vissa känslor och tycker de är obehagliga, men jag har i alla fall insett det och kan då och då förändra beteendet och istället stanna kvar i dem.
Ja, jag känner mycket. Det kan vara jobbigt och påfrestande. Det svämmar ofta över, men det kan också vara rätt fint.
Okej då, jag är väl emotionellt instabil, men jag gillar det inte
Jag ville inte känna mig vid den. Det var inte jag. Jag var inte så. Absolut inte. Jag hade den inte. Det tänkte jag när jag fick den för nästan två år sedan. Diagnosen Emotionellt instabil personlighetsstörning.
Det tog hårt först, för jag menar, hur kul låter "personlighetsstörning"? Jaha så man har en störd personlighet? Jag visste väl att jag var knäpp! Jag har läst om diagnosen och känt igen mig mindre och mindre ju mer jag har läst. Saker som vredesutbrott, pendlingar mellan att avguda en person och att hata denne, separationsångest och svårighet att se sin roll i en relation och därför bara skylla på andra etc, är något som upplevs som extremt obekant från min sida. Det är det jag har fokuserat på - det jag inte känner igen mig i -, men som bekant är olika personer inom en diagnos olika, man har olika symptom och beteenden. Så visst att jag har haft fokus på fel saker, men jag tror att det mesta i grund och botten har varit en ovilja till acceptans.
De senaste månaderna har jag kommit närmare och närmare acceptans än jag någonsin har varit när det gäller IPS och i och med det har jag börjat känna igen mig. Jag har börjat se sammanhang. Acceptans innebär som jag många gånger har nämnt, inte att man nödvändigtvis gillar något, utan det är mer att inse verkligheten. Det är det jag har gjort.
Mina känslor svänger som en väldigt krokig berg-och-dalbana; ena minuten är jag superglad, kan inte sitta still och pratar mer än någonsin, för att nästa minut känna mig så nere och död som en sten med ett kolsvart synfält. Först ser jag några möjligheter (jag är fortfarande suicidal så att säga jag ser ljust mot framtiden är väl att ta i), sedan ser jag inga alls. Det gör det svårt att planera för att jag inte alls vet vilket humör jag är på om några minuter och hur många gånger mitt humör hinner svänga under en eftermiddag. Det är tröttsamt och tar på krafterna när jag (som har en mer innåtagerande IPS, jag vänder det mesta mot mig själv och nästan inget mot andra) vill försöka anpassa mig till andra och på utsidan hålla en jämn fasad.
Liksom mina känslor, svänger värderingar, viljor och mål lika fort. De flesta av mina värderingar står jag ju stadigt fast vid, men mindre grejer kan jag påverkas sjukt mycket av andra (kanske är det därför jag blir så lätt triggad?). Mina viljor och mål kan ändras från det att jag sitter på en stol tills dess att jag reser mig upp och det här är ett sådant stort problem i behandlingar då jag inte vet hur jag ska hantera det. För ena sekunden kan jag vilja kämpa, för att nästa sekund vilja dö. Det är inga svaga viljor utan det är så starka att jag är så gott som säker på att det är just det jag vill då som jag ska göra - för att sekunden senare vilja precis tvärtom.
Något som också kan förekomma för IPS är störd, förvriden och instabil självbild och osäkerhet på vem man är och det är något jag verkligen känner igen mig i. Eller uppfattningen om att självbilden är störd eller förvriden har jag väl kanske inte, bara det att jag inte alls vet hur den är -den är verkligen instabil (och kanske då även störd och förvriden).
Som jag har uppfattat det kan man vara både utåtagerande och innåtagerande med Emotionellt instabil personlighetsstörning. I början var det väl att jag endast uppfattade "IPS:are" som utåtagerande vilket jag inte alls kan identifiera mig med (förutom mina ilskeutbrott mot min stackars mamma). Att jag därför skulle känna igen mig i problem med intensiv vrede som inte står i proportion med vad som väcker den, var otänkbart i början, men man kan bli arg utan att visa det utåt - det är jag. Det mesta handlar om prestationer kring mig själv. Ofta små, små saker som jag bara tycker att jag måste kunna (t ex bära orimligt många och klumpiga saker på samma gång) och om jag inte klarar av det blir jag så arg inombords och samtidigt så skamsen för att jag blir arg.
Sedan är det även det här med impulsivitet. Om jag skulle säga det själv skulle jag vara men eftertänksam än impulsiv eftersom jag ser en impuls som en tanke och sedan pang! ett beteende, medan min fd.psykolog sa att en impuls kan vara från det att man får impulsen (som jag har hyfsat lätt att stå emot) tills dess att man utför handlingen (som för mig blir mer som ett tvång). Dessa impulser är ju ofta problembeteenden som man tar till för att dämpa starka och jobbig känslor, vilket för mig har lett till många dåligheter.
En känsla av tomhet är även något jag känner igen mig i och delvis i det här med separationsångest. Det är inte så att jag vill vara med människor hela tiden eller att jag blir ledsen så fort någon går till jobbet t ex - absolut inte, jag tycker det är jobbigt att umgås och vara i sociala situationer för ofta! Däremot blir jag, som säkert många andra, så himla ledsen när jag ska säga hejdå till folk under en längre tid eller föralltid - folk som betyder mycket för mig, eller som kopplas ihop med minnen som betyder mycket för mig. Jag blir verkligen förstörd.
Antingen är det svart eller så är det vitt. Det är allt eller inget. I mig finns det inga gråskalor. I verkligheten vet jag ju rent logiskt att det inte är så, men går något dåligt då är allt förstört. Går någonting bra, ja då var väl det där svåra inte ens ett problem? Antingen försöker jag helhjärtat eller så försöker jag inte alls.
Jag tycker inte om något av detta. Jag hatar känslopendlingarna! Mina intensiva känslor har lett, och leder, till så mycket destruktivitet. Jag gillar inte alls att mina känslor är så intensiva och stör så mycket av min vardag. Men jag har börjat acceptera att det är så här det är. Jag blir galen på mig själv, men det är så här det är. Det ska gå att hantera - jag har ju gått en behandling för att lära mig det (och jag har lärt mig att kontrollera mycket av det) -, men just nu är det rätt svårt. Med denna acceptans upplever jag dock att det blir lättare, jag kan inse att det är så här det är och det skapar mindre frustration just över att det/jag är som det/jag är.
Trots att jag slutligen har funnit en behövlig acceptans, gjorde inte denna video det sämre där de pratade om emotionell instabilitet och biologin bakom. Teser han (forskaren? läkaren?) hade var:
1, det finns en biologi bakom Emotionell instabilitet - och det kan man påvisa med hjärnforskning.
2, Emotionell instabilitet är biologiskt relaterat till ADHD - och bör därför klassas som ett "neuropsykiatriskt tillstånd".
3, Emotionell instabilitet är en ytterlighet i den normalt förekommande variationen i förmågan att reglera känslor.
Jag är ju inte precis så vidare insatt i hjärnforskning hehe, men tydligen har man kunnat se skillnader i hjärnan på personer med Emotionell instabilitet jämfört med friska personer. Om dessa teser skulle kunna styrkas med undersökningar med större grupper och det bevisar sig vara biologiskt och ett "neuropsykiatriskt tillstånd", skulle det dock vara ännu lättare att acceptera tror jag. Dessutom för att få andra att förstå att det är ett problem, inte bara att man är en jävlig person (många har ju jätteproblem med relationer när man har en emotionell instabilitet).
Avslutnings-/gråtsamtal
"Jag har förlåtit dig, nu gäller det bara att du förlåter dig själv."
Det var vad min psykolog sa när vi träffades idag på ett avslutningssamtal. Som jag har gruvat mig. För som ni vet slutade det inte speciellt bra mellan oss; ett gemensamt samtal med ambulanspersonal en lördagseftermiddag och inläggning på IVA. Jag har extremt dåligt samvete över hur jag betedde mig och vad jag sa (eller rättare sagt, inte sa) när vi pratade tjugo minuter innan jag käkade tabletter dagen innan. Jag har det fortfarande. Och jag var så rädd över att hon skulle vara jättearg på mig. Vilket hon självklart inte var. Idag pratade vi inte om något speciellt. Jag grät mest, hade hela famnen full av servetter. Acceptans, förståelse och förändring var väl det som mest kom upp. Att acceptans är något jag verkligen måste jobba med, men att icke-acceptans samtidigt är ett stort problem för mig. Förståelse är något jag behöver för att kunna validera mig själv och att dessa förändringar som har skett är jobbiga trots att många har varit något jag har viljat. Samtidigt har jag också förändrats liksom att min problematik har omformats på vissa plan och förhoppningsvis kanske en diagnosutredning görs. Det var mycket vi pratade om, men som sagt var det mest tårar från min sida.
Hon är den bästa jag någonsin träffat och ingen har förstått sig på mig så bra som hon har. Jag har aldrig känt mig tagen på så mycket allvar som av henne. Ingen har någonsin validerat mig så mycket, bra och rätt som hon. Jag har fått så mycket hjälp! Jag önskar bara att jag kunde ha tagit tillvara på den mer än vad jag har gjort.
Det var jobbigt. Det var väldigt jobbigt och det visste jag ju att det skulle bli. Jag har fortfarande gråten i halsen, flera timmar senare. Jag visste att det skulle bli så här. Ändå ville jag dit av någon anledning. Min psykolog sa att jag var modig. Jag vet inte om jag håller me henne riktigt. Jag var ju inte rädd precis, jag ville ju, men samtidigt ville jag få ett avslut. Fast å andra sidan känns det inte riktigt som ett slut...det känns som att jag inte är färdig där. För som hon sa, hon finns kvar och jag kan kontakta henne när jag vill.
Hejdå DBT
Jag sa ju att det hade hänt en del. Tidigare skulle jag kallat detta dramatiskt, men nu verkar det som det minst händelserika. DBT:n är slut för min del och min behandling ska istället vara i Piteå och vara inriktad på min ätstörning. Detta på grund av flera saker, men främst för att det blir så dyrt att resa framochtillbaka till och från Luleå hela tiden. Sedan även för att jag väl kände att jag skulle behöva ha hjälp med något annat nu i första hand och Luleå var inget alternativ längre då jag provat så många gånger. DBT:n har varit jättebra som ni säkert har märkt att jag har tyckt, men inte mot allt och nu känner jag att jag behöver hjälp som är mer specialiserad på det jag behöver jobba med.
Dock känns det väldigt vemodigt eftersom både färdighetsträningen och min psykolog har varit till så stor hjälp för mig. Och att gå från 1+2 timmar i vecka + telefonstöd 7.00-21.00 till 1 timme i veckan (i två veckor, sedan juluppehåll) känns väl som en väldigt drastisk förändring, men just nu är jag mest glad över att jag har någon att gå till. Men som sagt känns det surt att säga upp en sådan här bra behandling, men inom DBT:n är ju mycket fokus på acceptans och på att göra det som fungerar så det är väl bäst att följa de råden just nu i alla fall.
Färdighetsträning #12 - Anding
Jag missade ju Färdighetsträningen i måndags på grund av samtalet på psykiatrin i Piteå, så jag fick materialet igår. Dock orkar jag inte skriva om det, så jag kör bara så här ifall det är någon som vill läsa.
Färdighetsträning #11 - Förbättra nuet
Denna vecka gick vi igenom en av de krisfärdigheterna som är Förbättra nuet. Den i sig delas upp i sju olika färdigheter som är att fantisera, finna en mening med situationen, be, slappna av, göra en sak i taget, ge sig själv ledigt och uppmuntra sig själv. Förbättra nuet-färdigheterna byter för stunden ut överhängande negativa upplevelser till mer positiva genom att göra nuet mer positivt och lättare att stå ut med. En del av metoderna är kognitiva strategier som har att göra med förmågan att ändra inställningen till sig själv (uppmuntra sig själv). Andra har att göra med förmågan att ändra inställningen till situationen (finna en mening i situationen och att fantisera). Vissa syftar till att ändra kroppens reaktioner i en situation (avslappning) medan en del handlar om att kunna acceptera och släppa saker (be och att göra en sak i taget). Förbättra nuet-färdigheterna är bra att använda när en känner sig översvämmad av svåra känslor i en situation som kan bli långvarig och när distraktionsfärdigheter och självtröst inte hjälper.
Att fantisera kan användas för att distrahera sig, lugna sig, trösta sig, stärka mod och självkänsla och förstärka de positiva effekterna i framtiden. Att finna eller skapa en mening med situationen är att försöka se svårigheten som en möjlighet. Exempelvis inom DBT:n, att omdefiniera en problemsituation till en möjlighet att träna färdigheter. I denna färdighet kommer även ens värderingar in då man i svåra situationer behöver minnas sina värderingar i livet, sina strävanden och långsiktiga mål. Det gäller att se bakom den aktuella situationen till det man vill komma till/åstadkomma längre fram. Syftet med att be är att man helt och hållet ska öppna sig för den rådande situationen. Det kan vara att man öppnar sitt hjärta för ett högre väsen, en större sanning, för Gud eller sin inre visshet. Avslappning är ett sätt att förändra kroppen reaktioner på stress och kriser. Målet är att få kroppen att acceptera verkligheten och att få kroppen att berätta för hjärnan att det är okej. Att göra en sak i taget är viktigt för att komma ihåg att den enda smärtan man måste ta sig igenom är just nu. Att ta ledigt är att sluta försöka hantera situationen och antingen dra sig in i sig själv eller låta någon annan ta hand om en för tillfället. Knepet är att göra det på ett sätt som inte skadar och att se till att det blir en kort semester. Att uppmuntra sig själv är att stötta och berömma sig själv och att se mer realistiskt på situationen och sig själv och att acceptera saker och ting som de är just nu. Det kan man göra genom självaffirmationer som:
Färdighetsträning #10 - Att lindra med sinnesintryck/självtröst
Denna vecka har vi gått igenom krisfärdigheten Att lindra med sinnesintryck/självtröst. Eftersom starka känslor tar mycket kraft och energi kan man behöva något för att återfå sin styrka så att man kan lösa problemet/situationen, vilket självtröst är en bra strategi för. Att trösta sig själv kan även förebygga framtida sårbarhetsfaktorer inför nya situationer och problem. Det är något du inte alltid kan få från andra. Självtröst och avslappning är viktigt av flera anledningar. När du är avslappnad känns din kropp behagligare och fungerar på ett hälsosammare sätt - hjärtat slår saktare och blodtrycket är lägre. Din kropp är heller inte längre i akut beredskap, förberedd på att antingen konfrontera en stressande situation eller att fly iväg från den. Detta resulterar i att det är lättare för din hjärna att tänka ut bättre, mer funktionella och mer hälsosamma sätt att hantera dina problem.
Att trösta sig själv gör man genom att lugna ner sina sinnen. Lukten är ett kraftfullt sinne som ofta kan trigga igång minnen och få dig att känna på ett speciellt sätt. Det är därför viktigt att hitta lukter som för just dig att må bra. Synen är ett mycket viktigt sinne för oss människor och en stor del av vår hjärna är ägnad enbart åt synsinnet. De saker vi ser kan ofta ha en mycket kraftfull effekt på oss - av godo och av ondo. Hörseln kan ta upp specifika ljud som kan lugna ner och trösta oss. Smaksensationerna på tungan kan trigga igång minnen och känslor. Känseln uppfattar vi genom att känselreceptorerna som sitter på huden skickar information till hjärnan.
Något som vi fick göra idag var att testa lite olika självtröstsknep och sedan betygsätta dem. Denna lista gick vi runt med på olika sinnesstationer:
Och ja, jag var olydig och inte testade alla, men jag vet några som ger precis motsatt effekt. Så jag tänker inte göra som jag gjorde för två gånger sedan och ändå testa på allt trots att någon färdighet kan kopplas ihop med mina problmbeteenden.
Vi fick en fråga i slutet vad som kunde bli svårast för just var och en av oss, och detta blir nog svårast för mig. Att faktiskt tillåta mig att vara snäll mot mig själv, att inse att det är okej.
Färdighetsträning #9 - Distraktion
Den första krisfärdigheten vi gick igenom idag i "Att stå ut när det är svårt"-avsnittet var Distraktion. Det finns olika sätt att dela upp den färdigheten i och dessa färdigheter är viktiga för att de för en stund kan hindra dig fråna att tänka på och känna din smärta och de ger dig även tid att hitta en funktionell/passande strategi. När man distraherar sig med något är det viktigt att det fyller upp hela ditt sinne så att du inte kan tänka på annat. Då kan man behöva laborera lite och hitta vad som fungerar. Man ska dock inte blanda ihop distraktion med undvikande. När du undviker en stressande situation, och stänger av känslan, väljer du att inte ta itu med problemet. När du däremot distraherar dig själv från en stressande situation, har du fortfarande intentionen att hantera, ta itu med situationen framöver, när dina känslor har lugnat ner sig till en hanterbar nivå.
Det finns sju olika distraktionssätt som man använder sig av i DBT:n.
Aktivera sig - det om handla om allt från till exempel att dansa, till att hålla på i trädgården till att städa eller spela dator.
Ge något till andra - det gör att uppmärksamheten på en själv minskas och dessutom kan det kännas meningsfullt att bry sig om andra och öka ens självaktning vilket förbättrar situationen.
Jämföra - även detta drar uppmärksamheten från sig själv. En situation kan framstå som betydligt lättare och bättre, om man jämför sig med någon som är mindre lyckligt lottad eller som handskas med sina problem ungefär som en själv eller sämre. Detta tycker jag dock inte är speciellt sunt, kanske är det för att det slår helt fel för mig. Jag tänker i princip aldrig "alla har det bättre", utan mer "så många har det värre, vad har jag för anledning att må dåligt?". Och jag tycker att jämförande i överlag inte leder till någonting bra. Ingen vinner!!
Upplev motsatt känsla - man kan försöka trigga igång en annan känsla än den man har, till exempel titta på en komedi när man är ledsen.
Skjuta ifrån sig - att skjuta ifrån sig en situation kan man göra genom att gå därifrån eller genom att blockera den i sitt medvetande.
Tänka på annat - att distrahera sig med andra tankar fyller korttidsminnet så att tankar som aktiverar den negativa känslan blockeras. Det kan till exempel vara se på tv, läsa, räkna baklänges.
Fokusera på sinnesintryck - andra, starka sinnesintryck kan påverka den fysiologiska delen av en aktuell negativ känsla. Det kan också fungera som hjälp att koncentrera sig på något annat än de stimuli som aktiverar plågsamma känslor.
För att gå tillbaka till det jag skrev om sist så handlar ju dessa krisfärdigheter om att tillfälligt distrahera sig från det jobbiga för att sedan ta itu med problemet - inte strunta i det.
En underbar distraktion för mig:
Färdighetsträning #8 - Att stå ut när det är svårt, introduktion
Denna vecka började vid en ny modul av de fem stora blocken som är Att stå ut när det är svårt. Det handlar om krisfärdigheter/stå-ut-färdigheter som kan behövas för att hantera extremt jobbiga situationer. Det är viktigt att kunna eftersom psykisk smärta och obehag är en del av livet. Man behöver kunna tolerera obehag för att kunna förändra/förbättra sig istället för att handla impulsivt och i många fall förstöra/"riva ner" önskade förändringar.
Så här vill vi att det helst ska se ut:
*du känner intensiv smärta som inte kan avhjälpas snabbt
*du vill agera på känslan men det kommer bara förvärra läget
*känslosinnet hotar att ta över i situationer där du behöver vara kapabel
*du är överväldigad, men det finns krav som du behöver leva upp till
*du är extremt upprörd, men problemet kan inte lösas direkt
Det är bra att fundera över vad ens mål är, ens värderingar, vad som är viktigt, vad man inte har råd att fortsätta riva ner och hur ens mål påverkas av sina destruktiva krisbeteenden (alkohol, droger, farligt sex, hetsäta/kräkas, shopping, självskadebeteende, svält, våldsamhet, överträning etc). För att kunna stå ut när det är extra svårt utan dessa krisbeteenden kan man behöva ersätta dem med krisfärdigheter/stå-ur-färdigheter. Vi kommer senare att gå igenom distraktionsfärdigheter så som distrahera sig, lindra med sinnesintryck och förbättra situationen och även acceptansfärdigheter så som andningsövningar, övning i att småle och övningar i medveten närvaro.
För att använda sig av någon av de färdigheterna måste man först stanna upp och använda "Stopp-färdigheten". Man sk göra det när känslorna tar över, när man vet med sig att man ofta agerar impulsivt utan att tänka, när man vill få tillgång till färdigheter och när man vill ta kontroll över sitt eget beteende.
En annan färdighet som kan hjälpa en att använda andra färdigheter om känslorna först är för extrema är TIP (Temperature, Intensive exercise, Paced breathing, Paired muscle relaxation) som är snabba sätt att reducera känslomässig upphetsning.
TIP minskar människans fysiologiska nervsystem i syfte att minska upphetsning. Nervsystemet består av två olika delar som arbetar i motsatt riktning. Det sympatiska nervsystemet ökar upphetsning och aktiverar flight-or-fight. Det parasympatiska nervsystemet ökar emotionell reglering och minskar upphetsning. TIP reglerar känslor genom att öka aktiviteten i parasympatiska systemet och minska aktiviteten i det sympatiska systemet. TIP ändrar även kroppskemin genom att sänka hög emotionell upphetsning. Det verkar väldigt snabbt, på några sekunder upp till en minut och är lika effektiva som dysfunktionella beteenden, men utan kort- och långsiktiga negativa konsekvenser. De är enkla att använda och kräver nästan ingen tankeförmåga och vissa kan dessutom användas bland folk utan att det syns.
En del av TIP är att ändra ansiktstemperaturen med kallt vatten då kylan och dykreflexen (att hålla andan) slår på det parasympatiska nervsystemet och minskar psykologisk och känslomässig upphetsning mycket snabbt. Man kan antingen använda en skål med kallt vatten, doppa ner ansiktet, hålla andan. Man kan även använda is-förpackning som man håller mot ansiktet medan man håller andan. Eller så kan man skvätta kallt vatten på ansiktet och hålla andan. Allt detta dock bara så länge det inte blir obehagligt. Detta är hjälpsamt när hög känslomässig upprördhet förekommer, när man har svårt att sova pga grubbel eller bakgrundsångest, eller vid dissiciation. Detta ska dock undvikas vid hjärtfel, anorexi eller bulimi.
Intensiv fysisk träning i ca 20 minuter är en annan del av TIP som kan ha snabb effekt på sinnesstämning, minska negativ sinnesstämning och ältande tankar, samt öka positiva känslor efter aktiviteten. Bra att använda när man är upprörd, ångestfylld, arg, när du inte får stopp på ditt ältande, när du behöver öka sinnesstämning och villighet på morgonen.
(Dock skulle jag väl vilja tillägga att detta verkligen inte bör användas som ångestdämpande om det är en av ens destruktiva krisbeteenden.)
I TIP ingår även att lugna andningen som kan ändra aktiviteten i sympatiska och parasympatiska nervsystemet. Genom att andas djupt ner i magen, sakta ner tempot på in- och utandning kan man lugna sig själv väldigt snabbt (ungefär 5-6 andetag per minut - OBS: alla är olika! Detta är t ex alldeles för snabbt för mig om jag inte vill bli jätteyr i bollen).
Sedan kan man även koppla samman muskelavslappning med utandning genom att samtidigt som man andas in ett djupt andetag, spänner man en kroppsdel. Lägg märke till spänningen i din kropp och slappna av när du andas ut.
Dessa, och kommande stå-ut-färdigheter, är inget som bygger upp och löser problem, men det gör det lättare att nå sina mål och hindrar en från att hamna i diket på vägen dit.
Färdighetsträning #7 - Wise mind/inre visshet
Den sista delen av detta avsnitt av Mindfulness (kommer en fördjupning kring jul) gick vi igenom wise mind. Inom DBT:n tänker man att man har tre olika sinnestillstånd som styr oss och det är förnuft, känsla och wise mind/inre visshet. Förnuftet är ditt tänkande, logiska, rationella jag. Det är lättare att använda sig av när man mår bra och det är en viktigt del, men kan dock ställa till med problem om det blir för mycket då livet lätt blir trist och glädjelöst. Motsatsen till förnuft är känsla som liksom förnuft är jätteviktigt. Det motiverar oss till handling - som både kan bli bra och dåliga saker - och det hjälper oss att hitta rätt i livet. För mycket av detta kan dock också orsaka problem då man t ex ofta gör sådant som får positiva konsekvenser på kort sikt, men negativa på lång sikt. Det blir oftast problematiskt om man har många negativa känslor och om man lyssnar mycket på dem och följer dem. Känslor förstärks av sjukdom, sömnbrist, trötthet, hunger, näringsbrist, överätning, stress, press från omgivningen, droger, alkohol, hormoner med mera. Vissa personer styrs mycket av känsla, medan andra styrs mer av förnuftet.
Det som blir när känsla och förnuft integreras kallas wise mind och är förmågan att fatta sunda beslut.
För att veta om man har tagit ett beslut i visshet kan man ta hjälp av dessa frågor:
*Var du medveten om både känslor och förnuft när du tog beslutet?
*"Kändes" beslutet rätt för dig?
OBS! Det kan vara svårt att skilja visshet från känsla. Om du känner starkt är det troligen en tillfällig känsla. Om du känner lugn/frid är det troligen visshet.
*Vad blev konsekvenserna av ditt beslut? Om konsekvenserna blev positiva tog du sannolikt beslutet i visshet.
Frågor man kan ställa sig beroende på om man styrs av förnuftet eller känslorna:
Färdighetsträning #6 - Acceptans
Acceptans är veckans tema och det är verkligen något som är viktigt tycker jag personligen. Med acceptans menas inte att "gilla läget" som många kan tolka det som, utan mer att se verkligheten som den är, inse.
Vi behöver bland annat acceptera oss själva och våra begränsningar, andra personer och deras begränsningar, vår kropp - både utseendet och dess inre funktioner -, vår historia, känslor, tankar, händelser, mitt liv som det ser ut just nu och min oförmåga att acceptera. För det är svårt att acceptera. Vi tror att ifall vi vägrar att se hur det egentligen är så kommer det negativa och smärtsamma att försvinna. På färdighetsträningen såg vi en liten del av en typ informationsfilm skulle jag tro, där bl a acceptans var på tapeten. Tre punkter som togs upp var: 1, se verkligheten precis som den är, 2, allt har en orsak och 3, livet är värt att leva trots att det finns smärta. Angående punkt nummer 2 så tänker vi ofta att saker inte "borde" vara si eller så, tänker att "det där skulle inte ha hänt". Det är inte acceptans. Man måste se orsakerna till varför det faktiskt är så här. Hon i filmen tog ett extremt exempel om en pojke som körde nerför en backe och över en väg och blev ihjälkörd av en bil och sa att det visst skulle ha hänt. Inte att det var bra eller att hon menade att man skulle gilla det, men utifrån orsakerna (han cyklade fort, det fanns ingen stoppskylt eller trafikljus i korsningen osv) så borde det som hände ha hänt. Varför vi annars har så svårt att acceptera kan bero på kultur och att vi hela tiden matas med Quick fix och icke-acceptans.
Acceptans är nödvändigt för att det hjälper oss att slippa onödigt lidande (smärta + icke-acceptans = lidande). När vi kämpar emot skapas mer lidande än vad det smärta vi har i stunden egentligen ger.
Motsatsen till acceptans är ovillighet, egensinne. Som att inte göra det som fungerar, inte göra nödvändiga förändringar, förneka, ge upp, sitta bredvid och inte delta och att förstöra (ett exempel var att om man inte vill fika på stället kompisen vill, men säger ingenting utan är istället sur och otålig medan man är där och alltså förstör).
Acceptans är en förutsättning för förändring.
Färdighetsträning #5 - Att delta och att vara effektiv
Denna vecka har vi gått igenom det tredje sättet VAD man gör för att vara medvetet närvarande. De förra var ju alltså att observera - iaktta utan att sätta ord på - och beskriva - sätta ord på det vi har observerat - och nu gick vi igenom att delta. Man kan hoppa mellan dessa färdigheter, men aldrig göra fler än en åt gången och vara medvetet närvarande.
Att delta är att helt gå in i en aktivitet och bli ett med det man gör, t ex dansa, samtala eller måla. Vi pratade om att bland annat barn är väldigt deltagande i det de gör, medan kanske tonåren, där man lätt blir väldigt värderande, är deltaförstörande. Att delta handlar om att
*gå in i upplevelsen
*vara här och nu och inte oroa dig för annat
*att ge sig hän utan att ha uppmärksamheten riktad mot sig själv
*ge sig in i aktiviteter utan att värdera
*vara i kontakt med sina känslor, tankar och kroppsliga sensationer
*vara i kontakt med andra och omgivningen.
Detta är dock inte så lätt när många är blyga och/eller väldigt fokuserade på sig själv, oroar sig hur man ser ut eller beter sig, vilket gör det svårt att kliva in och delta.
Gör det som krävs i varje situation - var som en skicklig dansare som är ett med musiken och sin partner. Var både aktiv och följsam. Att delta i livet är det slutliga målet.
Att vara effektiv är då det tredje sättet HUR man är medvetet närvarande (tillsammans med att göra en sak i tagen och att vara icke-värderande). Dessa kan man dock (tvärtemot observera, beskriva och delta), göra samtidigt. Att vara effektiv handlar om att göra det som fungerar, det som situationen kräver - det handlar INTE om att få mycket gjort.
Det finns dock mycket vi gör i våra liv som vi gör på ett sätt trots att det inte fungerar och/eller leder till lidande för oss själva eller andra. Detta kan bero en del på uppfostran och uppväxt och en annan orsak kan vara att vi är med upptagna av vad som är "korrekt" eller vad som är "rätt och fel". Att vi ofta fastnar i ett icke-effektivt hjul kan bero på att vi är fokuserade på hur saker och ring borde vara.
Att göra det som fungerar kräver att man vet vad målet är, dvs vad jag vill och vad jag behöver i just denna situation och på längre sikt (det här med balansen mellan att uppnå målet, bevara relationerna och bevara självrespekten kommer vi komma in på mer i relationsavsnittet). Här kan dock våra känslor ställa till det om en t ex är känner sig ensam och längtar efter sällskap och närhet, men blir arg på personen en vill ha det ifrån och den önskade närheten försvinner. Eller om en egentligen är arg och säga ifrån men t ex skriver detta:
Att vara effektiv är att följa spelreglerna. Om man t ex vill ha pengar är det inte effektivt att råna en bank för troligen åker man fast och rånet skapar bara problem istället för nytta. Att vara effektiv innebär ofta att man måste vara smidig med andra människor och ibland kunna offra sina principer för att nå sitt mål.
Att göra det som är effektivt kräver att man stannar upp och stället sig frågan: fungerar det här?
Min vy när jag skrev detta. Lägger mig rätt ofta på golvet av någon anledning när jag är inne på mobilen.
Färdighetsträning #4 - Beskriva och att inte värdera
Det vi jobbar med denna vecka från mindfulnessavsnittet är att beskriva, som är vad man gör (liksom observera som vi gjorde förra veckan är), och att inte värdera, som är hur man gör det (liksom att göra en sak i taget som vi gjorde förra veckan är).
Att värdera är att fälla ett positivt eller negativt omdöme om något eller någon som ”bra”, ”dåligt”, ”fint”, ”fult” osv. Detta är något vi har lätt för men som dock ofta skapar känslomässiga berg- och dalbanor och skapar onödigt lidande då värderande omdömen leder till starka känslor. Det fyller olika funktioner för oss som om man ska berätta om något är normalt eller når upp till standard, när man ska uttrycka personliga åsikter eller smaker och det är även ett sätt att slippa ta ansvar och visa oss sårbara. Ibland kan det dock behövas värderande, t ex för lärare som ger betyg, men i överlag värderar vi alldeles för ofta.
Istället kan vi då beskriva.
Beskriva ligger nära observera och det kan vara svårt att se skillnaden. Observera gör vi bara en kort stund innan vi börjar sätta ord på det och det är det som är att beskriva. Om något är nytt där vi saknar beskrivande ord observerar vi ofta under en längre tid. Att beskriva innebär att man sätter ord på händelser och kroppsliga sensationer som "stolen är kall", "mitt hjärta slår fort". När man beskriver måste man skilja på fakta och tankar. T ex "jag är ful" är en tanke (en värderande tanke dessutom) och är inte samma sak som att vara ful. Man måste även skilja på tankar och känslor. "Jag känner att ingen tycker om mig" är en tanke och "jag tänker att ingen tycker om mig och det gör mig ledsen" är en beskrivning. Man kan försöka ta ett steg tillbaka, inte börja bråttas med tankarna och känslorna, utan beskriva vad vi tänker och vad vi känner för det gör det oftast lättare att reda ut och hantera de smärtsamma känslorna. Det handlar inte om att se saker positivt eller negativt, utan om att vi oftast inte behöver värdera alls.
När man är medvetet närvarande fokuserar man itsället på konsekvenser av ett beteende. Istället för värderingen "du uppför dig vidrigt" är "det du gör just nu gör mig ledsen" förmodligen något som i alla fall har chans att ändra beteendet.
Vissa saker är lite kluriga att veta om det är en värdering eller beskrivning och vissa saker kan dessutom variera mellan personer, men generellt sett är det en värdering om det väcker någon form av känslor, positiva som negativa. Om man märker att man dömer kan man just observera och sedan beskriva det. T ex "nu tänkte jag att stolen är ful", "oj det där är en dömande tanke".
Det är inte meningen att vi ska bli bäst på att beskriva hur en stol ser ut eller hur frukten smakar, utan att bli bättre på att inte döma oss själva och andra.
Färdighetsträning #3 - Observera och att göra en sak i taget
Nu har vi alltså kommit igång med minfulnessavsnittet och idag har vi gått igenom två färdigheter inom detta område: observera som är vad man gör för att vara medvetet närvarande, och att göra en sak i taget som är hur man gör för att vara det.
Observera är att kunna ta ett steg tillbaka och notera vad som händer. Detta kan vara både tankar, känslor och sensationer - alltså hur det känns i mig och min kropp, t ex att hjärtat slår hårt eller att magen kurrar. Att observera innebär att lägga märke till vad som händer just nu i omgivningen eller inom en själv - utan att fångas av upplevelsen. Dvs att en observerar detta, men låter tankar och känslor passera utan att varken hålla kvar dem eller försöka bli av med dem - oavsett om dessa upplevelser är negativa eller positiva. Vi fick det förklarat som att mn ungefär ska tänka sig att man är nybörjare och upptäcker och upplever detta intresserat. Detta har jag noterat gör en himla stor skillnad för mig, för om jag är intresserad och nyfiket observerar något, då kan jag inte oroa mig över framtiden, eller älta dåtiden. T ex brukar alltid första gången jag gör något ångestfyllt som t ex träning, fungera rätt okej, medan det nästa gång blir fullt med nagativitet, jobbiga känslor och destruktiva tankar. Detta tror jag beror på att jag t ex första gången springer/cyklar/går osv någonstans så ser jag mig omkring, tar in synintrycken och verkligen observerar omgivningen, medan det nästa gång mest handlar om fortare, mer, bättre... Än så länge har det fungerat bra med cyklingen till skolan just för att jag försöker vara medvetet närvarande varje gång och observera intresserat. Det är viktigt att man är ickevärderande och neutral när man observerar för annars dras tankarna in i en grubblande spiral och då är en inte medvetet närvarande.
Att observera när man gör något, t ex att gå, är något annat än att bara gå. VI gjorde en övning idag där vi först gick runt och skulle fokusera på våra fötter, hur de kändes och så, och sedan gick vi runt och observerade vad vi såg runt omkring oss i rummet. Detta gav två helt olika upplevelser. För en del kan det vara obehagligt att observera det som finns inom en själv (känslor, tankar, kroppsliga sensationer), medan andra fokuserar så mycket på sig själv så de har svårt att observera omgivningen. Jag tror jag har speciellt svårt för att observera och inte fly ifrån olika kroppsliga sensationer - eller haka upp mig på dem. Jag grubblar en del på varför vissa saker är som de är när jag inte finner någon logik i det (detta tänkte jag dock skriva mer om sedan).
Att göra en sak i taget har vi också pratat om och det handlar, precis som det låter, om att göra det en gör just nu. Det värderas ofta positivt och ses effektivt "att ha många bolar i luften", men mycket av vår stress hänger ihop med att vi, samtidigt som vi gör en sak, planerar, grubblar över och oroar oss för framtiden. Det kan vara något vi ska göra, eller eventuellt ska göra nästa timme, dag, måndad eller år och detta är för väldigt många en trigger för negativa känslor.
(OBS, när jag använder begreppet "negativa känslor", menar jag inte att vissa känslor är bra och vissa är dåliga, utan de känslor som hos de flesta upplevs som jobbiga: sorg, oro, skam, skuld, äckel, avsky bl a).
Vissa aktiviteter är dock mer komplexa och kan ha många olika delmoment, t ex matlagning. I dessa fall är det då viktigt att skifta sitt fokus, men samtidigt vara medvetet närvarande på just det som du gör just nu. Målet är att göra en sak i taget och engagera sig i det man gör för stunden - dvs inte göra och/eller tänka på en massa annat samtidigt. För att underlätta detta som låter lätt, men faktiskt är väldigt svårt, kan en ta hjälp av sina sinnen (syn, hörsel, smak, lukt, känsel) som gör att en håler sig mer fokuserad. De kan även vara till hjälp för att kunna fokusera längre och stanna kvar i nuet. Nuet kan självklart vara både behagligt och obehagligt - och det är väl ofta det sistanämna vi flyr från -, men det kan bli lättare att orka med det där obehgliga i nuet om en begränsar det till just nuet och inte drar in allt smärtsamt som har hänt eller kan/kommer hända.
Färdighetsträning #2 - Mindfulness, en introduktion
Då börjar jag alltså med mina inlägg om färdighetsträningarna jag kommer gå på i DBT:n för andra, och sista, året. Varje måndag är det alltså två timmars färdighetsträning i grupp där vi går igenom olika ämnen och färdigheter. 7/9 så var jag ju i Prag, men jag har fått materialet hemskickat så här kommer en kort version av vad den gången handlade om.
Kommande inlägg blir troligtvis mer personliga, och innehållsrika, än detta. Detta blev dock som det blev både eftersom det är just en introduktion med information, men även på grund av att jag inte var där och kunde ta till mig allt det andra som sägs som inte står i materialet (som endast var någon få sida denna gång).
Denna vecka (alltså för mig fram tills på måndag) ska vi egentligen bara notera var ens uppmärksamhet befinner sig och var man vill och behöver ha den. Om den inte är där den ska vara ska en försöka styra tillbaka den dit. För att påminna sig om detta kan man till exempel ställa larm mobilen på mobilen och när den ringer notera var man har uppmärksamheten.
PS, om ni vill veta lite mer om DBT:n kanske mina tidigare inlägg under kategorin "DBT" ge några svar.
PS 2, stänger av min telefon idag också på obestämd tid, men jag lever fortfarande.
Emotionellt instabil personlighetsstörning
För det första: varför ett sådant otroligt långt namn på en diagnos?
Ingenting med texten att göra, men kolla bara husfasaderna i Prag!
(ett annat namn på den är dock Bordeline som är betydligt lättare, men på grund av att Emotionellt instabil personlighetsstörning ger en bättre förklaring än Borderline - som betyder typ gränslinje - så använder vi det på DBT:n, typ.)
Jag sa ju att jag skulle skriva lite om allt möjligt om DBT:n medan jag väntade på att färdighetsträningen skulle börja. Jag skrev lite om veckokortet men sedan blev det inte så mycket mer. Nu har färdighetsträningen börjat - eller närmare bestämt förra måndagen - så det är väl dags att skriva klart detta inlägg också. Första gången hade vi mest information så det känns inte så viktigt att berätta om (och igår var jag ju inte där eftersom jag är i Prag). Därför skriver jag lite om diagnosen istället.
Jag är absolut inte lika insatt i detta som jag är i ätstörningar till exempel, men visst har jag läst lite grann. När jag blev diagnostiserad kände jag inte alls igen mig, så jag läste ännu mer. Men fortfarande förstod jag inte kopplingen. Efter ett tag såg jag dock sambanden och började inse att det nog passade in på mig (och acceptera istället för att skämmas - för jag menar hur roligt låter "personlighetsstörning"?). Men som jag sa, jag är inte lika insatt och har inte så mycket kunskaper. Detta är hur jag har uppfattat det. Om någon annan har en bättre förklaring eller annan uppfattning, kan ni gärna fylla ut.
Som jag har nämnt tidigare ser man (inom DBT) problemet som att man har svårt att hantera och reglera känslor. Detta kan då visa sig i olika symptom, olika många för olika individer, så som självskada, alkohol, svälta, hetsäta, kräkas, droger, självmordsförsök och dyligt, sex och överträning bland annat.
Man har som sagt svårt att veta hur man ska hantera de negativa känslorna och detta kommer då i uttryck i olika (ett eller flera) destruktiva beteenden. Som jag har uppfattat det innefattar själva diagnosen ganska mycket, men jag är som sagt inte så insatt och kan bara prata utifrån mig själv och det andra lilla jag vet.
EIPS innebär att man har en känslomässig sårbarhet och det förekommer kraftiga pendlingar mellan känslorna - det kan gå från ett lugn till en stor storm på ett ögonblick. Dessa känslor kan vara svåra att handskas med både för en själv och för andra, vilket kan skapa en hel del trubbel i relationer. Tomhetskänslor, separationsrädsla och rädsla att bli övergiven är vanligt och även att en är instabil i sin självbild och identitetskänla. Impulsivitet är också en stor del av det hela och även där kan det se olika ut; man kan agera impulsivt utåt, eller så kan man rikta det inåt. Detta var något jag verkligen inte kände igen mig i för när jag tänkte impulsivitet tänkte jag typ någon som får aggressionsutbrott. Sedan insåg jag ju att jag dock är väldigt impulsiv gentemot mig själv och riktat lätt destruktivitet inåt så det kanske inte syns. Men helt ärligt har jag inget mer att skriva, så det vore kanske bättre om jag inte skrev någonting för nu gör jag så där och sprider falsk och/eller ofullständig information. Så som sagt är diagnosen mycket mer än detta, mycket mer invecklad och mycket mer...ja, bara rätt. Jag har faktiskt försökt läsa på lite mer och jag inser att ju mer jag läser, desto mindre känner jag igen mig. Det står på många ställen "känslokall", "brist på empati" eller "nedvärderar andra människor"....det känns som tvärtemot mig? Men jag antar att detta, liksom andra diagnoser, varierar mellan olika personer.
För att försöka glömma min värdelösa förklaring så kan ni läsa något bättre här:
Eller i och för sig, från ett berg av ångest och nedstämdhet, gjorde dessa fina fasader mig jättejätteglad. Kanske det hade något med känslosvängningarna att göra? Har otroligt svårt att känna igen beteenden - det är inte som de ätstörda som jag ibland känner igen lite alltför väl.
DBT - Veckokort
Ja sa ju att jag skulle försöka skriva om färdighetsträningen i DBT:n till hösten och lite om individualterapin.
Varje vecka fyller jag i det så kallade veckokortet. Det har sett lite olika ut för mig beroende på vad som är aktuellt för tillfället och vad som känns viktigt att hålla koll på, men just nu kan det se ut så här:
Då ska man alltså skatta förmiddag, eftermiddag och kväll t ex hur mycket ångest man har haft på en skala 1-5 där 1 är minst och fem är mest. Sedan ser ni ju att det finns andra kolumner som man fyller i på lite olika sätt, t ex självskada - ja eller nej (J/N). I början var det jättesvårt för jag menar, hur ska man veta om den där ångesten är en fyra eller femma? Det kan ju alltid bli värre och då är det väl inte en femma? Tillslut så började jag fatta i alla fall och nu är det mer svårt att minnas och/eller namnge färdigheter jag använt mig av. Och att självvalidera. Herregud! Men när jag väl gör det så hjälper det enormt mycket och spar mig på så mycket lidande.
Då ska man alltså skatta förmiddag, eftermiddag och kväll t ex hur mycket ångest man har haft på en skala 1-5 där 1 är minst och fem är mest. Sedan ser ni ju att det finns andra kolumner som man fyller i på lite olika sätt, t ex självskada - ja eller nej (J/N). I början var det jättesvårt för jag menar, hur ska man veta om den där ångesten är en fyra eller femma? Det kan ju alltid bli värre och då är det väl inte en femma? Tillslut så började jag fatta i alla fall och nu är det mer svårt att minnas och/eller namnge färdigheter jag använt mig av. Och att självvalidera. Herregud! Men när jag väl gör det så hjälper det enormt mycket och spar mig på så mycket lidande.
På varje individualterapi går man igenom veckokortet och tittar lite extra på någon situation med antingen väldigt höga skattningar eller bara någon som man vill ha hjälp med att förstå eller veta hur man skulle hanterat den på ett annat sätt. Vi gör en så kallad kedja där vi går igenom hela situationen och försöker först identifiera sårbarhetsfaktorer, t ex om man sovit dåligt, ätit dåligt eller något annat som man vet kan bidra till att negativa känslor blir fler eller svårare att hantera. Sedan börjar man bena ut vad som hände - beteenden, tankar, känslor - och därefter försöka se var man hade kunnat gjort annorlunda och vilken färdighet man hade kunnat använda sig av istället. Ibland gör vi det muntligt, ibland skriftligt, men det är alltid lika givande, jobbigt och upplysande. Så vecka ut och vecka in dessa veckokort. Men det blir en rutin tillslut och nu tänker jag typ i veckokortstermer. Jag tycker det är ett bra underlag att utgå ifrån på individualen för det är lättare att både komma ihåg och att ta upp de situationer som varit svåra.
