Dag 7, Fyra värdefulla minnen

Här säger jag också BARA FYRA?!!! Jag har ju så många fina minnen. Så jag har många fler. Med många andra människor. Detta är bara fyra av dem - utan inbördes ordning.
 
  • Det kan låta knäppt men... En gång i trean när jag, Rebecca, Anna och Henny stannade kvar i ett klassrum efter skolan och pratade...och grät...och pratade...fram till klockan var över sju på kvällen. Visst var det jobbigt, men samtidigt så skönt och det känns som att vi kom varandra ännu närmare då.

  • Det här kanske inte heller är en stund med skratt och stoj, men betydelsefull. När Emma kämpade för mig och fixade så att jag skulle få gå en till period på dagvården. Visst det sket sig i slutändan, men det var så fint att hon gjorde allt det hon gjorde för att jag skulle få må bra. Hon gör mycket värdefullt för mig, det vet jag, men detta var en av gångerna.

  • Några veckor in på förra sommare och hela sommaren ut. Alla människor. Alla saker vi gjorde tillsammans. En underbar sommar. Ett värdefullt minne. Och en positiv erfarenhet.

  • Studenten. Jag behöver inte säga så mycket mer. Studenten. Och att jag fick uppleva den med dessa fyra underbara vänner

How did this happen again? When did the room start to spin out of focus and crash in the breezes?



Jag har sagt det förut och jag säger det igen: varför är jag lättpåverkad?! Hur fan gör man för att inte bry sig? Ja i teorin har jag massvis med förslag och färdigheter som skulle passa. Men hur gör man? Jag förstår mig inte på folk som får elaka kommentarer riktade till sig och bara kan gå iväg och släppa dem. Jag beundrar dem. Jag avundas dem. Men jag förstår dem inte. Jag kan läsa saker som gör att jag går från toppen till botten - och skulle andra läsa det skulle de undra vad jag reagerade på. För det är inget elakt som skrivs. Det är bara helt vanliga saker. Men jag kan inte hålla mina tankar i schack. Dock går impulsiva beteenden ganska bra att stoppa, men att haka loss sig från tankar är däremot svårare. Känslorna kommer, men det ska de ju också få göra.




Dag 6, Fem saker jag inte kan leva utan

Nu snackar vi saker, inte människor eller djur.
 
  • Min mobil, sorgligt nog

  • Ett anteckningsblock

  • En kalender (jag menar, hur kan folk leva utan en???)

  • Ett headset

  • En väska att ha allt i





Dag 5, Sex stycken sånger som jag är besatt av

 Bara sex?!!! Hur ska det gå?

Jaja, jag försöker väl då. Och det är alltså dessa som gäller just nu. Vissa är statiska favoriter, medan vissa är dynamiska.
 

  • Brand New Me - Alicia Keys

  • Cannonball - Lea Michele

  • Jag vet vem jag är när jag är hon dig - Melissa Horn (+hennes alla andra 40 låtar)

  • Walk Through The Fire och Under Your Spell från musikalavsnittet i Buffy, Once More With Feeling (+alla andra låtar därifrån)

  • They Don't Care About Us - Michael Jackson

  • Beautiful World - Jasmin Kara


två...
  • My Hero Is You - Hayden Panettiere

  • How Did This Happen - Amber Rubarth
 

Alltså det här var jättesvårt! Borde inte ens vara lagligt. Bara välja sex stycken?!!!


Under Your Spell

BuffyCreativity - Stol

600 bilder och lite decoupagelack senare...

Behöver jag förklara skräcken när jag drömde att jag började riva bort bilderna?

Dag 4, Sju rädslor/fobier

 Okej det här är svårt...Jag vet liksom inte ens vad jag är rädd för...jättemycket...som har med ätstörningen att göra...men allt är så abstrakt. Jag kan väl inte riktigt tycka att jag har några riktiga fobier längre .
Men jag tar istället fem konkreta saker och två gamla fobier så kanske jag kan få ihop denna lista också.
 
Gamla fobier
  • Eld. Verkligen vettskrämd för det. Eller jag var väl mer rädd för konsekvensen som kunde komma - att det skulle börja brinna. Så fort någon tände ett ljus så ville jag att det skulle släckas. Men "duktig flicka" som jag var så vågade jag ofta inte heller säga något och kanske när jag var elva eller något, kunde jag vara i samma rum som ett ljus eller sitta vid elden i öppna spisen utan att vara på helspänn. Idag leker jag glatt med elden.

  • Toaletter. Alla utom sådana vi hade hemma. Alltså med ryggstöd och en sådan där knopp som man drog upp för att spola. Offentliga toaletter som såg ut så hade jag inga problem med. Det var inte så mycket var den låg, men mer vilken modell den var. Utan rygstöd eller med en tryckknapp, det var fruktansvärt. Dock blev jag tvingad att utsätta mig själv för rädslan med tryckknapp när vi skaffade en sådan hem så sedan gick det bra. Ryggstödslösa var dock ett roblem väldigt länge. Jag började väl utsätta mig för dem i början av tonåren kanske, men var jag villig att känna känslan? Nej. Så rädslan minskade ju inte, men tillslut så började jag försöka vara medvetet närvarande i situationen och nu fungerar det mesta. Dock är det obehagligt och jobbigt ibland men det går. Inte på flygplan, men det tycker jag är okej. Många ogillar de toaletterna så jag tycker det är bra så här för min del.
Konkreta rädslor

  • Att misslyckas, ja det är väl ganska konkret kan jag tycka.
  • Ha tighta kläder och korta kjolar/klänningar.
  • Harskrankar. Jag är inte rädd för några andra insekter, men harskrankar har jag svårt för och har alltid haft. Dock har jag usatt mig själv för denna rädsla också. Onödigt extremt kan jag tycka att jag gjorde det när jag tvingade mig själv att ta ut en ur mitt rum med mina bara händer!

  • Utsättas för sociala samanhang med människor jag inte känner eller bara känner till där man måste kallprata - jag hatar det.
  • Att göra andra illa



Sex timmar som bara susade förbi

Pysseldag med Luletrion. Och ja, jag mådde kanske lite som bäst.



Dag 3, Åtta saker som stör mig

Bara åtta?!!!
  • Att människor på allvar tycker att någon är sämre än någon annan för att personen har en annan hudfärg, sexuell läggning, bakgrund, vikt, utseende, tror på en annan religion osv.

  • HÄLSOHETSEN!!!

  • Att folk inte plockar upp efter sina hundar.

  • Återigen, att jag började mixtra med maten.

  • Folk som går i bredd eller på något annat sätt täcker upp hela gatan så man inte tar sig fram. Eller bara när det är mycket folk som går långsamt och ivägen.

  • Att alla inte kan göra en sådan lätt grej som att källsortera.

  • Idiotiska diskussioner på internet där folk spårar från ämnet och börjar hoppa på varandra istället.

  • Att jag blev beroende av min iPhone 

(+att mina föräldrar läser min blogg)


Mer BuffyCreativity - Övrigt




En kruka täckt med bra saker sagda av Sarah Michelle Gellar till mitt olivträd 🌳

Okej, så här ligger det till. Det typ enda jag har uppnått här i livet är att "ha fått kontakt med" (blivit uppmärksammade av) kända människor på Twitter. Så ja, självklart dokumenterade jag det i en bok (och en ny är på g).



Dag 2, Nio saker jag gör varje dag

 
  • Matar min fågel Fia

  • Vattnar mitt olivträd Joan

  • Kollar Twitter

  • Äter

  • Tvättar ansiktet

  • Tänker på allt jag borde göra annorlunda.

  • Har på ett eller annat sätt kontakt med någon av mina fina vänner

  • Ältar, grubblar, oroar mig, tänker negativa tankar - och vet att inget utav det är bra.

  • Fyller i veckokortet till DBT:n

Joan!

Elvaåringen som frågade efter meningen med livet

Ja, det här var då dikten som jag pratade om i förra inlägget. Fortfarande: jag var elva! Varför tänkte jag ens på det här?




Tiodagarsutmaning - Dag 1, Tio fakta om mig

Snodde denna lista från Maja så blir det i alla fall ett inlägg varje dag de kommande tio dagarna.
 
1. Tio fakta om dig
2. Nio saker som du gör varje dag
3. Åtta saker som stör dig
4. Sju rädslor/fobier
5. Sex stycken sånger som du är besatt av
6. Fem saker du inte kan leva utan
7. Fyra värdefulla minnen
8. Tre ord som du använder dagligen
9. Två saker som du önskar att du kunde göra
10. En person som du kan lita på.
 
 
  • Jag vet inte hur länge sedan jag damsög mitt rum med en damsugare - jag sopar alltid det med händerna, det ger liksom en bättre, och renare, känsla.

  • Jag önskar att jag aldrig började mixtra med maten.

  • Jag började skriva små texter (dikter?) när jag var elva, och den första (som jag har kvar i alla fall) handlade om meningen med livet. Wtf? Jag var elva.

  • Jag var helt besatt av Vanessa Hudgens när jag gick i åttan. Dock gjorde detta mig verkligen inget gott - det enda det gav mig var tårar och känsla av misslyckande haha. (och ja, jag skrev dikter om detta också, och ja, de är frutansvärda!)

  • Jag har jättelätt för att känna skam.

  •  Jag förstår inte hur jag kan få plats med alla mina grejer i mitt lill rum. Än mindre hur jag kunde trycka in ett vitrinskåp och göra en pysselhörna.

  • Om man skulle räkna varje bokstav och symbol av mina tatueringar som inte sitter ihop med varandra skulle jag ha haft 112 tatueringar. 

  • Jag har 135 stycken Sylvanien Families idag i min samling.

  • Jag älskar citron och tycker inte att det är surt att äta klyftor.

  • Jag älskar att läsa Livskicksbloggar och rekomenderar er alla att kika in på Johannas, Liselottes, Jennys och Johannas bloggar för nu är detta inlägg slut.
 
Haha nu är jag redan klar med de nio andra inläggen.

Jag har bara en sak att säga:

SM-GUUUUUUUULD!!!!!




Mer BuffyCreativity - Glasunderlägg





Bilderna suger men ja...

Let this be your drive, to survive



Min räddare. Min hjälte.
Kreativiteten. Skapandet.
När jag är ledsen. När jag är glad. När jag är uttråkad. När det spritter i fingrarna för att jag har så många idéer. Ensam. Tillsammans med andra. Ja, det är mitt trygga ställe. När ångesten och meningslöshetstankarna är som värst kan det vara svårt att börja, men när jag väl börjar...då hamnar jag i min egna lilla värld. Att få arbeta med händerna. Låta idéerna bli verklighet. Utan att vara rädd för att göra fel. För i den kreativa världen finns inget rätt och fel. 

Och det härliga är att jag faktiskt kan bli nöjd. Blir jag inte nöjd så trixar jag med något och i slutändan är jag ändå alltid nöjd. Utan någon bekräftelse av någon annan. Utan någon positiv kommentar. Jag kan vara glad själv. Ha min egna uppfattning oberoende av andra. Och det är fantastiskt! Men givetvis blir jag otroligt smickrad när någon säger att de gillar mina saker. Och att se över 9000 gillningar, 600 delningar på en bild av koppar som jag har gjort, det ger ett väldigt stort leende på läpparna. Givetvis var det ju inte jag som lade upp denna bild för då hade ju siffrorna inte stigit åt skyarna, och kanske beror dessa gillningar på personen som lade ut bilden, men att läsa hundratals av positiva kommentarer och frågor om var man kan köpa dem, det beror ändå på mina koppar. Och jag blir alldeles varm. 
 

Jag flyttade min arbetsplats från det kalla golvet till sängen. Vad detta blir visar jag et när alla ca 400 bilder är på plats, decoupagelacket är på och benen fastmonterade igen.
Men det här är mitt sätt att överleva.
Mer kreativitet åt folket!


Mer BuffyCreativity - Tyg

Fortsätter med mer kreativt inom Buffyområdet.

The Shoesen Two 2.0








Apropå att uppskatta komplimanger



En komplimang från självaste Sarah är något som sitter kvar. Jag är i extas.

Jag kastar mina tankar ingenstans och överallt

Jag började tänka på en sak idag. Jo, jag brukar tänka en hel del. Jag började tänka på hur jag förhåller mig till andras åsikter - speciellt när det handlar om komplimanger som är riktade till mig. I teorin är det ju självklart att jag värderar vad mina nära vänner säger mycket mer än någon jag inte alls har en stark relation till. I teorin. För visst är det egentligen så att jag tänker att mina nära vänner, och andra personer som jag har en nära relation till, bara säger saker för att vara snälla. Någonstans vet jag ju att de inte går runt och ljuger hela tiden, men en komlimang som "det är så skönt att vara med dig" eller "jag vet att jag kan lita på dig" glider lätt av. Jag bllir glad, men de fastnar inte. Får inte så stor betydelse i längden. Trots att det är saker som verkligen betyder någonting, som är viktiga. Men nej. De betyder samtidigt ingenting eftersom jag bara tror att de säger så till mig "för att". Kanske för att de vet hur illa jag tycker om mig själv (fast det kan ingen någonsin riktigt veta) och försöker få mig att tro att jag kanske inte är värdelös.
Och. Så. Vidare.
Medan en komplimang från en människa jag kanske inte känner, men känner till, kan värderas så mycket mer. En komplimang som egentligen inte har någon betydelse. Som inte är viktigt. Något ytligt som inte alls kan vägas upp mot något positivt som sägs om en som person. Men ändå är det den komplimangen som fastnar. För personen tog sig tid för att säga något till mig fastän hen inte behövde. Men de där halvt okända människornas åsikter betyder ju egentligen ingenting. Samtidigt som de betyder mer än de som betyder mest.
 
Jag märker nu att detta blev mest rörigt. Men det är väl så mina tankar ser ut. Röriga. Utan struktur.

Mer BuffyCreativity - Muggar

Det jag gjort sedan senast jag visade Mina Buffykreationer (bläddra ner lite här)
 
Buffy Best Medication Best Motivation Mug

Hush Mug

Buffy 144 Episodes Mug

Bangel Mug
 
StarBuffs Mug




If you want joy you gotta start with a smile, nothing will happen if you don't try

 
Jag har väntat på uppenbarelsen. Aha-upplevelsen. "Det var då jag förstod att...". De har aldrig kommit
"Då-tog-jag-beslutet-momentet"
 
Jag har förvisso sagt det, trott det. "Nu har jag insett..." osv. Och jag har trott på det själv. Först gången på dagvården. Andra gången på dagvården. Och tredje gången till och med. 
"I wasn't ready. But I finally think I am."
Innan DBT:n. Efter andra självmordsförsöket. Efter mina brutna löften. Efter jag slog sönder vågen. Och gud vet hur många andra mindre specifika gånger. Löften löften löften. Till mig själv. Som jag verkligen har trott på. Att nu blir det en förändring. Nu är brytpunkten här. 
Men nej.
Och det kanske inte är så för alla. Alla kanske inte får den där uppenbarelsen. Jag måste kanske sluta vänta. Börja agera. Jag kanske inte behöver en aha-upplevelse för att gå framåt. Jag kanske bara helt enkelt måste nöja mig med att överleva dagen. Ta ett steg i taget. Bara vara medvetet närvarande och ta det som det kommer. Göra en liten förändring här. En liten förändring där. Och sedan kanske jag märker att något har hänt successivt. Likaså med mina tankar och min motivation. 
Det kanske inte gör något att jag inte vet vad jag vill. Bara jag följer planen, trots allt som har hänt den senaste tiden, trots att motivationen inte är på topp, eller ens existerar. Kanske någon slags vilja kan mogna. Kanske några steg framåt tas.
 
Under processen skadar det inte att läsa uppmuntrande ord. Igen. Och igen. Och om och om igen.
 

Om det spelar nån roll så förstår jag dig bättre nu

Det här med att vara rädd för att bli rädd har jag inte riktigt fattat. Nu fattar jag. Nu är jag rädd för att jag ska bli rädd. Eller för att det ska bli för jobbigt.
Min psykolog är borta på kurs hela veckan. Och vi kan inte ses som vanligt. Trots att jag vet att hon bara är ett telefonsamtal bort (i alla fall mellan 7-21) så känns det jobbigt. Men jag har planerat in saker hela veckan så det lär nog gå bra. Så känns det just nu i alla fall. 



Jag försöker men jag förlorar varje gång

Varför. Är. Jag. Så. Jävla. Lättpåverkad?
Man ska exponera sig för det som är jobbigt. Öva. Men ibland är det så otroligt svårt att inte ta åt sig. Alltid. Hela tiden. Jag triggas så lätt så jag vet inte vad. Av allt. Jag kan inte sluta. Jag försöker använda mig av alla möjliga DBT-färdigheter men jag klarar det inte. Inte en enda gång. Hur ska man göra? För att inte falla varje gång någon pratar/skriver om något som triggar mig till destruktivitet? 
Tankar. 
Dessa tankar.
Som bara kommer.



I've spent so long firmly looking outside me. I've spent so much time living in survival mode

 
 
Nu har jag gjort något annat väldigt jobbigt. Och tråkigt haha. Har varit på stan i jakt på en bh. Och ja. Det är jobbigt. Provrum. Lite kläder. Och storlekar. Tredje gången på drygt en vecka. Första gången grät jag och kunde inte andas. Andra gången kände jag hopplöshet tänkte jag att "nu skiter jag i det här". Men det var nödvändigt. Så jag gick på jakt igen. Idag såg jag in i mina sorgsna ögon, men försökte att stänga ute värderingarna. Försöka beskriva. Tankar. Känslor. Försöka behålla tankarna som tankar och inte göra dem till fakta. Inte "jag är tjock" utan "jag har en tanke om att jag tjock och det gör mig ledsen och skamsen". Försöka acceptera. Bara utan värderingar. 
Svårt. Men jag gick därifrån med en påse. Med inte jättehög ångest. Inte skyhög som tidigare.
 
Så var vill jag komma? Med tanke på mitt tidigare inlägg så kanske det blir så här med kläderna också. Inte lätt, men att det går utan att jag ska tro att jag ska svimma eller något. För det har ju faktiskt redan fungerat med kortkjolarna. Visst har jag lika många negativa tankar, lika många värderingar, känner mig lika hemsk. Men. Jag har på mig dem.  
 
Kanske är det där man måste börja. Ändra beteendet trots att tankarna säger något annat. Det kanske är så man kommer framåt. Eller ja, uppenbarligen, det har jag väl redan vetat. Utmanar man sina rädslor och är villig att känna rädslan minskar den ju. Men jag har tänkt att jag måste börja acceptera mig själv innan jag kan ha på mig vissa kläder, prova kläder osv. Det kanske är tvärtom? Det är kanske så här jag måste börja. Ha korta kjolar. Tighta tröjor. Gå in i provrum. Fortsätta utmana rädslorna. Och vara uppmärksam. För om man övervinner dem tillslut är det nog lätt att de kommer tillbaka om man börjar göra som rädslorna säger.
Kanske är det börja agera som gäller och sluta vänta på rätt tid.
 
Gå mot något ljusare.
Eller något sådant.

Utmanar rädslor

Jag åt nyss frukost och nu tar jag på mig en tight tröja (3/4 ärmar dessutom) för första gången på, vad kan man tänka sig, två år? Vettskrämd och obekväm? Ja. Ska jag byta? Nej.






Där fann jag min styrka

Det finns de som säger att de fann sin styrka genom Gud, genom yogan osv. Ni förstår var jag vill komma. Jag har funnit och finner min styrka genom Buffy.
Jag skriver "finner". För styrka behövs nu. Mer än någonsin. 
Det kanske låter löjligt. Jag tycker ibland det låter löjligt. Och har lite svårt för att prata om det. Faktiskt. Men jag försöker börja gå "Fukc normal" (mer om det en annan gång). Så skit i om någon tycker det är konstigt. 
Vad spelar det för jävla roll. När jag vet vad jag känner. Så...
Jag har skrivit några gånger om hur fantastisk serien är. Ja, det är en tv-serie som jag påstår kan påverka mig djupt, djupt. Men det är mer än så. Buffy som karaktär är mer än så. 
Jag hade kunnat skriva en roman.
 
Egentligen är jag ju inte "skyldig" att förklara för någon. Inte ens att berätta. Egentligen. Men varför inte liksom. Om än det "går över" som vissa säger (vilket jag så klart inte tror att det gör), kommer det alltid ha påverkat mig, hjälpt mig, fått mig att tänka. Satt spår.
Bland annat är det ju många metaforer i serien och så. Och det här är hur jag ser det, vad jag har sett och hur jag tolkar för att det.
 
Men i alla fall, det har fått mig att tänka, att inse vissa saker. Som att om det man gör inte fungerar så får man hitta ett annat knep. Och med "fungerar" så menar jag att slåss i sina egna kamper, mot sina egna demoner. Serien kretsar ju kring Buffys öde som "The Slayer" som dödar vampyrer och andra demoner som finns i hennes liv i Sunnydale ("In every generation there's a chosen one. She alone will stand against the vampires, the demons and the forsest of darkness. She is The Slayer."). Om hon tappar vapnet får hon ta till sig något annat istället för att döda det hon ska döda. 
 
Och klyschigt nog, men det finns alltid hopp. Det är så många gånger som jag har tänkt att "ja men nu är det ingen idé, hur ska de kunna klara det där?", det kan ha verkat omöjligt men de har försökt ändå, utmanat den där starka demonen och visst, det har kanske tagit tid och många försök men det är inte omöjligt. Innan man har testat finns det alltid hopp. Det finns en scen som visar det så tydligt, att hon i alla fall måste försöka. Hennes syster säger: " You heard what Giles said. You heard what Anya said." (två andra karaktärer som hade sagt att det var något annat/någon annan än The Slayer som kunde besegra det där de var tvungna att besegra). Och Buffy säger: "I heard. And I don't care. I have to try."
 
Det som är så bra med Buffy är att hon är en otroligt stark karaktär, men hon kan också, liksom alla andra, göra misstag. Dock hindrar de inte henne från att försöka, de gör bara så att hon fortsätter framåt för om hon fortsätter försöka så klarar hon det förr eller senare. Ingen karaktär i serien porträteras som någon "perfekt" supermänniska. Visst, Buffy har ju in speciella styrka, andra karaktärer har sin, men det är ju lite så det är i livet - alla har sin styrka.
 
I början är Buffys inställning till att vara utvald och The Slayer inte speciellt positiv. Det gör det svårt för henne att leva ett normalt liv och hon måste växa upp ganska fort, men hon är den hon är och det är inget hon varken ska eller kan göra något åt och tillslut börjar hon acceptera vem hon är. Riktigt så långt har jag väl inte kommit, men jag har i alla fall fått de tankarna.
 
Buffy vet att hon inte kan utrota alla vampyrer, att trots att hon dödar flera på en natt så kommer de alltid finnas nya som hon får slåss mot. Trots detta ser hon inte hennes uppdrag som meningslöst, utan fortsätter kämpa, räddar världen om och om igen. Så det kanske inte är så att man måste sträva mot ett mål, ha en fast slutdestination, utan om man kan hantera det som kommer i ens väg så kanske det räcker. Det är inte meningslöst bara för att man inte får ett pris eller att någon ens vet om vilka uppoffringar man gör. Och ibland kanske det viktigaste inte är att göra saker bättre utan att hindra dem från att bli sämre. Man behöver inte rädda världen varje gång, det är också viktigt att rädda en enstaka människa från en dum liten vampyr.
 
Något som jag verkligen har svårt för är att tro på och stå upp för mig själv - och det är Buffy riktigt bra på. Trots att ingen annan tror på henne, viker hon inte ner sig utan står upp för det hon tror på. Om det visar sig vara fel så är det fel, men så länge hon tror på sig själv så låter hon inte någon annan trycka ner henne. Trots att ingen annan tror på dig kan du fortfarande tro på dig själv.
 
Och sedan, något så viktigt. En rad som satt sig fast i mitt huvud i början av förra sommaren när jag såg musikalavsnittet för första gången. The pain that you feel, you only can heal by living. Så viktigt för mig just då. Och att se Buffy dras ner i en depression och sedan kämpa sig upp ur den, välja bort det som hon visste var fel, gav mig en tanke att "det där kan vara jag, jag kan också.". Och igenkänning, alltid lika mottaglig för det.
 
Och den mest galna och logiska förklaringen någonsin "I’m cookie dough". Japp, Buffy är kakdeg. Hon har en hel monolog om det. Nä men hon pratar om det i samband med hennes relationer som hon har haft med olika killar. Det har kanske inte fungerat just för att hon inte är färdigbakad. "I'm not finished becoming who ever the hell it is I'm gonna turn out to be". Och sedan, när hon är färdigbakad, då kanske.
 
Plus allt detta: det finns så gott som inga "tjockisskämt" i serien och det är mer fokus på vad kroppen kan göra för en (slåss, springa, bära en, vara funktionell) än vad man kan göra för kroppen (banta, träna för att bli smal, skönhetsoperera sig osv). Det är bara en scen jag kan komma på som berör det här. Fast det är inte ens speciellt värderande utan mer ett konstaterande, och faktiskt ganska rätt. En vampyr säger till en annan: "Does this sweater makes me look fat?" och den andra svarar: " No, the fact that you're fat makes you look fat. The sweater just makes you look purple."

Tänk inte på hur kläderna får dig att se ut, tänk på hur de ser ut (och känns så klart) och vad du tycker om dem.

 

Nu blev detta alldeles för långt, trots att jag försökte skriva kort, men det är verkligen den bästa medicinen och bästa motivationen. (Förutom mina vänner som är bäst)

Om ni tycker jag är knäpp: 
Ja, innan jag var i ett fandom förstod jag inte heller. Innan jag hade sett Buffy förstod jag inte att man kunde bli så påverkad. 


 
Som om det inte vore nog så har serien så många bra och starka kvinnliga karaktärer!

Och ja, demoner låter sjukt konstigt på svenska. Och jag vill inte ens översätta "The Slayer" för det är så jävla fult!


Min klippa just nu




10:e april 2014/2015


Den här boken började jag läsa förra året - 10/4 2014. Den har fina små citat och lite längre texter under - ett för varje dag, hela året. Nu är det alltså 10/4 2015. Ett år har gått.

När jag började läsa, lämnade jag en lapp med en "lägesstatus". Hur jag kände då. 
"Idag. Just idag. Torsdag. Det känns blandat. Jag vill. Jag vill inte. Jag ser mening. Jag ser inte. Under dagen och tidigare har jag ifrågasatt. Men nu ser jag ändå en anledning. Måste bara acceptera att det går upp och ner. Jag vet inte hur det kommer gå, men det måste gå."
Jag antar att jag menade dagvården som jag ifrågasatte för jag var väl inne på min andra period då. Tyvärr kan jag inte säga att jag känner mycket annoulundare nu än då. Annat än att det är inte lika ambivalent. Mer svart än då tyvärr. Mer "jag vill inte" och "jag ser ingen mening". Det sista är klockrent. Jag vet inte hur det kommer gå, men det måste gå. På något sätt. Ska väl skriva en liten lapp och klistra in idag också. Så får vi se hur det är i april 2016. Fast nej! Usch! Ångest ångest ångest. Så långt fram kan jag inte tänka. Men en lapp blir det nu. Och sedan ska jag fortsätta mitt pysslande. Vad skulle jag göra utan det?

Jag älskar min overlockmaskin!!!

Byxdressar är fint - på andra. Jag trivs inte i dem. Känner mig instängd eller som att jag har pyjamas. Men så hittade jag en i samma tyg som en blus jag har kollat på - som så klart är slut för länge sedan. Men denna byxdress var på rea - tillsammans med en kavaj i samma tyg. Så frågan var, ska jag köpta kavajen (200kr) eller byxdressen -vilken jag direkt såg som ett projekt - (150kr)? Velade länge på grund av att byxdressen kunde ju bli fel. Men. Man kan ju aldrig veta förän man testar. Så jag köpte den. 150kr och jag fick både blus och byxor!




Tell me what has become of my life

Jag minns hur tjock jag tyckte jag var. Efter sommaren då jag hade börjat förstå att det jag gjorde inte var friskt. Efter sommaren då jag hade dragit ner på vissa (rätt många) regler. Efter sommaren innan gymnasiet. Sommaren som jag ändå ser som en frisk tid. Inte helt fri, men frisk.
Jag tittar på bilderna och tänker "vad tänkte jag då?". Jag tittar i spegeln och tänker "vad fan har jag gjort?".
Men samtidigt blir jag så arg på mig själv. Att det ska spela någon roll. Att en bra dag blir katastrof när jag tar på mig något och jag ser "ännu mer fel ut". Att jag blir glad när den mindre storleken av två storlekarna av ett klädesplagg som jag provar passar. Att jag har några andra slags regler för mig själv som jag inte har för andra. Att mitt värde sitter i storleken, siffrorna eller figuren i spegeln. Ja, det är svårt att tänka om. Ibland mindre svårt än de riktigt svåra dagarna.
Men det är svårt.
Dagar som denna.


Om jag vore du så hade jag fått nog nu

Jag försöker berätta. Jag försöker prata. Jag vet inte, kanske känner jag mig lite skyldig för annars hade jag väl inte varit så streddad? Eller så är jag stressad för att orden inte kommer ut. För jag tror jag vill prata. Eller inte vill för jag önskar att det var ogjort, men ändå vill för att jag vet att jag fungerar bättre om jag slipper bära allt själv. Men jag kan inte. Det går inte. Jag finner inte ord. Rent logiskt vet jag ju. Vad som har hänt. Hur det har varit. Vad jag har känt. Men det går inte. Att prata. 
Jag som hade så lätt för mig. Att beskriva tankar. Känslor. Vad som försegick i huvudet.
Nu går det inte. Jag får tunghäfta. Försöker prata om något annat.
Men jag försöker inte att stänga ute alla. Men. Det är bara så svårt.
 
 

Tjärbäckens Kompis. 2011.03.16

Efter förfråging av Lina:
Bilder på Kompis som valp!
 
Bilder vi fick innan vi hämtade honom.
 
Maj 2011 (hämtade honom 26:e maj)
 
Juni 2011 ungefär så länge var han valpig (till utseendet dvs)
 
 
Kompis idag:
 

Skyldighet

Jag är ju väldigt mån om att man ska våga prata om psykisk ohälsa. Jag försöker börja hos mig själv, vara öppen. Lättast är det kanske här på bloggen där jag kan uttrycka mig hur jag vill, skriva och har tid att tänka. Fast någon sa till mig en gång, under tiden då jag höll allt för mig själv och hade dåligt samvete för att jag inte sa som det var, att jag är ju faktiskt inte skyldig någon att berätta allt jag tänker och känner. Nä, det är jag inte. Visst, det kan vara bra att vissa i min närhet vet vissa saker, men jag är inte skyldig att öppna mitt hjärta för hela världen. 
Men. 
Jag vill kunna prata. För om jag kan göra något litet med att berätta, så betyder det allt. Jag behöver bara inte känna pressen och skyldigheten. Får försöka tänka på det. Som nu. Så jävla mycket har hänt. Att jag inte ens vet var jag ska börja. Men jag börjar skriva det kapitlet i ett annat inlägg. Nu: inga skuldkänslor.



Hurvarförnär

Vad ska man säga? Hur ska man förklara? Var ska man peka? 
När det är på insidan det gör ont.
Hur kan det göra ont i något man inte kan ta på? Hur ska man beskriva så att abstrakt blir konkret? 
Få andra att förstå. Förstå själv.
Hur kan man vara säker, på att det abstrakta är på riktigt? Hur ska andra kunna ta en på allvar?
När man själv inte ens gör det.

Varför ska det vara så svårt att förklara? Varför ska det vara så svårt att berätta? Varför gör det så ont?
Varför har jag ont på insidan?!

You'll rescue me right? In the exact same way they never did

Jag lägger allt hopp jag har kvar i dina händer. Jag ger dig makten att ta över. Lämnar över spaden så du får bana väg. Och utan koppel följer jag lydigt bakom. För att jag är så vilsen annars. Jag är så vilsen utan dig. 
Mitt ljus har egentligen släckts. Men på något underligt sätt kämpar sig en liten strimma fram. Och nu lägger jag mig raklång framför dig och tar emot en hand. Jag hoppas jag kan ge den lilla kraften jag har kvar åt att ta emot din hjälp. Jag vet inte vad jag har gett mig in på. Slänger mig handlöst utför. Tar du emot mig innan jag slår alltför hårt i marken?


I'll be happy right?
When your healing powers kick in

All the times that I've cried
Keeping all the things I knew inside
It's hard, but it's harder to ignore it
If they were right I'd agree
But it's them they know, not me
Now there's a way
And I know that I have to go away
I know I have to go

RSS 2.0