Det här ska försöka råda bot på demonerna i min skalle. Eller i alla fall minska tvånget. Jag har fått injektioner tidigare och den senaste fick jag imorse. De senaste två månaderna har jag haft så många dropp att jag inte ens minns (inte här på avdelningen alltså, utan de två gångerna jag har legat på IVA och när jag låg på medicinavdelningen). Det som skiljer sig den här gången är att jag faktiskt är villig att ta emot det. Jag vill tro att det hjälper. Jag vet inte hur lång tid jag behöver vara här nu, men förhoppningsvis inte alltför länge. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag var ute, men jag känner verkligen att det är dags att komma ut snart. Dagarna går så långsamt. Ändå är det redan sista augusti idag och jag är inne på den åttonde veckan på sjukhuset. Imorgon ska jag i alla fall till skolan och det känns bra. Var där igår och det var roligt att vara tillbaka.

Jag vet att man inte blir frisk och fri så fort man blir friskförklarad från flera år av en ätstörning. Jag vet att jag har sagt åt mig själv att det är okej, att jag vet att det är så för många, att jag inte ska skynda, inte vara ivrig. Jag stannar upp ibland när jag inser att jag har gjort något utan vidare eftertanke som jag aldrig skulle kunna ha gjort för bara några månader sedan. Men jag stöter ofta även på hinder som fortfarande finns kvar. Och de får mig omedelbart att sänka mungiporna. Och skapar en besvikelse över det som fortfarande är där. Men jag försöker tänka på att jag faktiskt bara varit frisk på pappret i knappa tre månader. Och då är det ju inte så konstigt. Vissa saker kommer ta ännu längre tid att ställa till rätta.

Just en sak jag har tänkt på den senaste tiden är hur jag fortfarande skäms över mat. Att äta mat, att prata mat, att behöva mat. Jag vet att äta är ett så grundligt behov, att det är något vi måste göra för att fungera, att alla behöver mat. Ändå vågar jag inte fullt ut tro på det när det gäller mig. Jag vågar inte säga "ja" till att ta något annat när det har glömts att beställas mat till mig på avdelningen, jag vågar inte säga "ja" till att ta den där glassen jag egentligen var sugen på, jag vågar inte säga "ja" när de frågar om jag fortfarande äter och om de ska låta bli att ta bort min bricka. Jag vågar inte heller äta bland de andra eller äta den mängd jag känner att jag behöver för jag tänker att andra tänker att en sådan som jag inte behöver mat. För att jag tänker att en sådan som jag inte behöver mat. Jag förstår ju att andra behöver det. Jag vet vad som händer om jag inte äter. Att äta regelbundet är bland det viktigaste för mig, både för att jag är människa och behöver mat, men speciellt för att inte hamna i gamla mönster. Ändå skäms jag för allt möjligt när det handlar om mat: mängd, sort, plats, tid, situation osv.

Men jag försöker att normalisera maten och ätandet. Jag försöker säga att någonting är gott om jag tycker det. Jag försöker våga säga att jag är hungrig om jag är det. Jag försöker inte här på avdelningen, men annars, försöker jag äta bland andra som om ingenting. Jag försöker prata om mat som något naturligt. Som den självklarhet det faktiskt är för oss. Jag försöker komma till det stadiet när mat är självklart och inte förknippat med skam.

Som icke fan av matbilder slänger jag in en sjukhusbild på en gröttallrik. Jag bryr mig inte om utseendet för god var den!

Jag är inte emot att ta medicin just för att det är psykmedicin och jag inte tror att det kan hjälpa för att psykiska sjukdomar inte är riktiga. Jag vet mycket väl att psykiska sjukdomar är lika riktiga som fysiska, det är bara medicin i ren allmänhet som jag inte tror på. Jag vet inte riktigt varför. Jag har nästan aldrig tagit en huvudvärkstablett de få gångerna jag har haft ont i huvudet. Jag har hypotyeros (brist på sköljdskötelhormon), men ändå har jag många gånger helt struntat i att ta medicin för det i långa perioder. Likaså med näringsbrister av olika slag som jag har fått när ätstörningen gjorde intaget av tillräckligt med mat typ obefintlig. När jag har haft ont i halsen och kanske egentligen varit sjuk har jag bara låtsas att inte vara det och efter ett tag har det blivit som vanligt igen. Så det jag vill ha sagt med det är att det inte har någonting att göra med att jag för tillfället behöver medicin för det psykiska. Dessutom har jag börjat och slutat med mediciner lite som jag har viljat utan några som helst ut- eller insättningssymtom. Jag har sällan haft någon effekt av mediciner heller. Eller så har jag det, jag vet inte, för jag har också svårt att koppla ihop sådana saker.

Här när jag har varit på avdelningen har jag på tvång fått injektion med någon medicin som ska hjälpa mot tvånget (haha vad mycket tvång det blev). Men som förstått har jag inte viljat ha det eftersom jag då fick det på tvång. Injektionerna har varit lite då och då och sedan jag kom tillbaka hit i lördags har jag inte fått någonting. Jag vet inte om jag ska fortsätta få det jag fick för jag känner inte av någon effekt alls, men nu ska jag i alla fall få testa ännu någonting nytt. Och detta på fri vilja. Jag sa ja till att testa en ny medicin för den har visat sig fungera väldigt bra mot tvång så trots att jag inte riktigt tror att någonting kan hjälpa mot alla sjuka tankar jag ständigt tänker, ska jag ändå testa. För trots att jag tror att tillfrisknande bara fungerar om man gör det för sin egen skull tänker jag göra något helt annat. Jag kan inte göra det för min skull nu. Inte en enda millimeter av mig kan det. Så jag får ta emot hjälpen här, som jag ändå insåg att jag behövde (nu är den insikten lite borta), och göra det för alla andra. De andra som jag har svikit. Som jag har stängt ute medan jag har byggt mina egna murar runt mig. Jag vet inte om sådant håller i längden. Men jag sa "ja" till den nya injektionsbehandlingen också får jag hoppas på att det fungerar. Jag tror jag ska få den första idag. Imorn ska jag i alla fall få åka till skolan (fick dock aldrig något läkarsamtal) och det känns jättebra att de beviljade det för det betyder så mycket för mig. Skolan. Skapa. Och träffa den här pinglan.

Har försökt hålla igen hela dagen. Distraherat mig med allt jag kan komma på här inne, det vill säga typ rita, skriva och vara inne på internet. Och såklart har jag inte distraherat mig och sedan tagit itu med känslorna och verkligen känt dem för att sedan låta de minska, utan jag har distraherat och trängt undan. Också kommer det som på beställning när allt annat tystnar.
I mitt huvud är det inte tyst.
Jag försöker och försöker få bort allt som är början till en tanke.
För jag är så rädd att sådana där tankar kommer. Tankar som jag inte vill ha. Tankar som jag så gärna vill följa när jag väl får dem.
Bort bort bort.
Ska försöka sova. Får ingen medicin alls just nu bara för att säkerställa att levern fortsätter ha bra värden. Så det blir att kämpa för sömnen denna natt också. Men jag ska försöka. Och försöka få annat i tankarna än det som så starkt tränger sig på.

Ett schema. Som de tycker att jag bör fylla i lite grann. Så jag inte bara ligger på mitt rum hela tiden. Så att jag inte bara omges av alla tankar hela dagarna. Har fyllt i ett önskeschema, med min fd behandlare på Comede som nu jobbar här, för kommande vecka som jag ska ta med på läkarsamtalet. Kan säga som så att det schemat innehåller skola. För till veckan börjar lektionerna och om det är något som kan få mig att må bra så är det just det. Trots att jag inte alltid är så motiverad till det hela tiden, får det mig ändå att må bättre.

Vet inte hur jag ska prata om det. För allt är så självklart. Samtidigt så himla rörigt. Tvång. Dessa tvång. Som jag har sagt har de varit med mig på ett eller annat sätt sedan jag var fyra, men jag har nog aldrig riktigt reflekterat hur himla starka tvångstankarna och tvångshandlingarna kan bli (det märks dessutom inte förrän man försöker gå emot dem). När personal frågar hur jag står ut svarar jag med ett skratt "nä men jag är väl van". Jag har så nära till skratt, oavsett vad det handlar om. Men så är det ju så, det är lite lustigt hur en så lätt blir van. Och då blir det också svårt att prata om. "Mina tvång? Jaha? Ömm...jo jag har väl lite tvång kring olika saker." Precis, det är svårt att riktigt peka ut vad som är vad. Och var går t ex gränsen vid när det är en rutin och när det är tvång? Vad är vad liksom? Jag har blivit ombedd att skriva lite om det, men det är så svårt när jag knappt vet själv.

I fredags blev jag som sagt utskriven på ÖPT. Jag hann inte ens vara ute i en minut så hade de första tabletterna passerat mitt svalg. Det var där och då jag insåg att jag behövde hjälp. För det jag gjorde var helt utom kontroll. Jag var slav under tvången. För där och då ville jag inte dö. Jag orkade förvisso inte leva. Men jag ville inte dö. Jag följde bara det tankarna sa åt mig att göra. De skrek åt mig att köpa de där tabletterna exakt när jag blev utskriven, exakt hur många och exakt var jag skulle ta dem. Och nu ligger jag här igen på avdelning 25 med LPT och vak efter en betydligt kortare period med motgift (20h till skillnad från förra gångens 11 dagar). Men ändå här igen. För när tvånget var följt ringde jag pappa. Helt enkelt för att det jag hade gjort inte var i suicidsyfte - jag hade bara gjort det tankarna skrikigt åt mig när jag har varit inlagd här den senaste tiden, det de ofta säger åt mig att göra: "följ tanken du tänkte". När jag har tänkt på en tanke lite för länge så blir det ett tvång jag måste följa. Det kan vara vad som helst, allt från att gå på ett visst sätt till att ta ett x antal tabletter en viss tidpunkt en viss dag. Jag har försökt tänka ut och sortera lite bättre och i stora drag är det tre grunder eller vad man ska kalla det:
renlighet,
att göra mig själv illa på ett eller annat sätt
och sedan har jag även tvångstankar om att jag är rädd för att göra andra illa eller göra saker som absolut går emot mina värderingar.

Vissa saker gör jag på rutin, andra gör jag för att jag har tänkt en tanke på att jag måste göra det och somliga är mer svårförklarliga. Någon sa att många av mina tvång var av "upprepningskaraktär" - att jag upprepar saker - vilket stämmer på mycket: jag måste ofta göra en sak på samma sätt eller mer nästa gång. Vissa tvång är lättare att gömma, andra är svårare och somliga är helt omöjliga att utföra i vissa sammanhang. Här på avdelningen har de gjort vissa tvång omöjliga att följa med helt andra medel, t ex göra kranen obrukbar på 1...2...sätt:

Skriv inläggstext 

Tvången har satt hit mig. Låst in mig återigen bakom dessa dörrar. Jag blev utskriven på ÖPT igår, men jag hann inte ens komma utanför dörren förrän jag fingrade på pengarna som skulle köpa de där tabletterna som jag var tvungen att ta. "Tvungen" tänker ni kanske? - Jag skriver mer om det imorgon. Men just på grund av att det var tvången som styrde mig, hade jag inte den där starka viljan att dö och det gjorde att när tvånget var följt så kunde jag ringa min pappa. Senare blev det ambulans och magsköljning och sedan minns jag helt ärligt inte vad som hände. Hur jag kom från akuten till IVA. Vad jag sa till mina föräldrar. När jag bytte kläder. Hur vissa foton på min mobil kom till. Jag hade lite samlade tabletter från avdelningen som var sömntabletter som jag tog när jag kom hem (de andra tabletterna tog jag redan på en sjukhustoalett), så jag antar att det var de som skapade förvirringen.

Det blev ingen allvarlig fysisk skada denna gång så nu är jag alltså tillbaka på 25:an på LPT och med vak. Så många tankar. Inte så många känslor. Jag är mest arg på mig själv. Att jag har sådan jävla liten kontroll över mina tvång. Att jag inte ens hinner försöka gå emot förrän de har överröstat mig. Att jag faller så lätt. Att det inte finns någon gräns. Att jag har gjort det igen.

Sedan jag kräktes som kompensation sist. Hur länge är fan inte det?! 200 himla dagar. Tänkte skriva något peppigt, men allt känns skit nu så jag struntar i det nu.

Just för att en är sjuk så är det lätt att folk omkring en ger upp. För mig känns det som att det har varit precis tvärtom.

Jag vet att jag har haft så himla tur. Som har så underbara vänner. Som har stått kvar allihopa trots att jag har famlat runt i mörkret. Som har sett mig i mina absolut värsta stunder. Ändå har alla stannat kvar.

Jag vet att inte alla har så himla tur. Tyvärr är det många med psykisk ohälsa vars vänner lämnar en när en blir sjuk. När en som mest behöver stöd är det många som kastar in handduken och drar. Lämnar den sjuka bland sina egna demoner. Visserligen är det påfrestande att ha någon nära som mår dåligt, men kan en vän inte vara med när man mår som sämst, tycker jag inte heller den förtjänar att vara ens vän när man mår som bäst. "I nöden prövas vännen." Så tror jag verkligen att det är. Det finns de som stannar kvar och visar sig vara riktiga vänner när det verkligen krisar, medan andra inte orkar med det svåra och istället lämnar en.

Jag vet att jag har haft så himla tur. Jag har vänner som har besökt mig på sjukhuset ett flertal gånger. Vänner som har tålmodigt väntat i rummet i fyrtio minuter på att flera sjuksköterskor försökt ta blodprov. Vänner som självmant har åkt runt och letat efter en. Vänner som desperat har ringt jouren på natten för att försöka få in sin suicidbenägna vän. Vänner som har fiskat fram en personlig hälsning från ens favoritartist bara för att göra en glad. Vänner som har spanat med polisen och kollat övervakningskameror för att hitta en. Vänner som har stannat kvar oavsett om sjukdomar har fått mig att bete mig på mindre lämpliga sätt och kanske inte varit den vännen jag borde.

Jag vet att jag har haft så himla tur och jag undrar när den turen ska släppa. För jag upplever verkligen inte att någon av mina vänner har dragit sig undan på grund av mitt psykiska mående, verkligen inte alls. Tvärtemot har jag bara upplevt att vi har kommit ännu närmare och att de verkligen har engagerat sig, trots att det kanske vore lättare att bara sluta höra av sig.

Jag vet att jag har haft så himla tur och det är en stor del av det som faktiskt får mig att må bra. Jag tvivlar inte en sekund på vilka som verkligen är mina vänner och det känns tryggt.

Jag tänkte att jag skulle skriva lite mer om vad som faktiskt hände den där lördagen 11/7, men alltså jag har så dåligt minne att jag knappt kommer ihåg, plus att det känns som att det skulle bli så himla långt. Men jag tar det i sin korthet. Kanske tar jag några händelser var för sig någon gång. Egentligen känns allt ganska meningslöst. Men mönster och rutiner är svåra att bryta så let's göra som alltid annars.

Mitt tvång kring att ta tabletter hade länge varit starkt nu i våras, jag har tagit två överdoser i juni som jag inte har pratat om, och nu blev det alltså så starkt igen att jag bara inte kunde stå emot. Vet inte riktigt hur jag ska förklara, men när jag har tänkt tanken lite för länge blir det som att jag måste. Tog tabletterna på lördagen på dagen och såklart blev det samma procedur som vanlig: mådde fruktansvärt dåligt, men försökte sova däremellan och låg i sängen i över ett dygn. På söndagen mådde jag lite bättre, men alltså den fysiska smärtan efter en sådan överdos är fan inte rolig. Gjorde som vanligt och försökte vara som vanligt trots illamåendet och orkeslösheten. Träffade två kompisar en stund, vilket blev längre än tänkt men väl hemma igen på kvällen kunde mitt utmattande jag få vila lite.

På måndagen träffade jag min behandlare och jag mådde fortfarande fruktansvärt dåligt, vilket hon såg på mig. Eftersom det i grund och botten i princip endast var på grund av tvång så pratade jag med henne vad som hade hänt eftersom det är tvången vi jobbar med där. Hon var inte så orolig först men tyckte ändå jag skulle träffa läkaren för en eventuell bedömning att ta prover på akuten. Så blev det också och efter provtagningen kunde de konstatera att mina leverprover var grovt förhöjda och jag blev skickad till IVA. Där sattes motgift in och liksom tidigare gånger det har hänt började jag må ännu sämre då. Jag satt i över en timme i sängen och "kräktes", ända från ryggslutet kändes det som, utan att något mer än galla kom upp. Förutom att må otroligt dåligt hände inte så mycket mer den eftermiddagen och kvällen på IVA. Personalen var för övrigt helt underbar och hjälpte mig på alla möjliga sätt och vis när jag mådde pyton.

Jag låg kvar på IVA tills på tisdag eftermiddag då mina värden hade sjunkit lite och jag flyttades till medicinavdelningen. Där trodde jag att jag skulle få ligga i någon dag till, max två, men det blev mycket längre. Mina tvång steg allt mer och mer och suicidtankarna som varit rätt svaga, blev allt starkare, men jag satt fast med ett dropp på varje sida, med kateter och i en kropp som inte hade rört sig alls på flera dagar. Dessutom, som jag har skrivit, gick det neråt med maten och ätstörningens röst blev allt starkare. Min behandlare kom och hälsade på mig den första veckan då hon sedan skulle gå på semester.

Jag kände alltmer hopp- och meningslöshet, men jag fick inte komma därifrån då mina värden inte gick ner som de skulle. Egentligen skulle jag få LPT och heldygnsvak på mig pga mitt psykiska mående, men jag lyckades snacka mig ut det. Jag ville inte vara där med motgiftet som skulle rädda min kropp, jag ville att den skulle förstöras och när jag insåg att jag just då hade ett val att vara där eller inte så drog jag ut droppet som skulle rädda mig, tog mina saker och gick därifrån. Jag hörde någon ropa efter mig men jag kom snabbt ut och började min vandring mot närmaste apotek för att köpa det som skulle förstöra min lever ännu mer. Visste inte var offentliga toaletter fanns som inte kostade något så jag köpte något att dricka för att kunna svälja tabletterna jag hade köpt. Gick till ställen jag gissade att folk inte skulle leta efter mig på och efter någon timme och en bussresa till Framnäs var jag i en skog där jag tänkte svälja det jag hade köpt. Problemet var bara att jag mådde så fysiskt dåligt att jag inte kunde behålla drycken jag hade köpt för jag mådde för illa av den. Alla fortsatte ringa mig, smsa och lämna röstmeddelanden, men jag svarade inte. Jag hade inte haft några planer på att gå hem till min lägenhet för jag förstod att någon skulle vara där, men när klockan hade blivit mycket så hade de kanske åkt därifrån. Så jag begav mig hemåt för att kunna skölja ner tabletterna, men möttes i dörren av synen av mammas skor - hon var alltså där. Jag stängde snabbt dörren och sprang (läs: gick pga min kropp som inte hade rört sig mer än en gång på en vecka var ovan vid alla dessa timmar i farten) därifrån. Jag gömde mig återigen från alla, gick på platser jag inte trodde att någon skulle vara, var panikslagen över att jag inte kom in till mitt eget hem för att kunna försöka ta livet av mig igen. Så kom jag av någon anledning och tänka på min cykel som hade stått vid sjukhuset sedan måndagen då jag blev inlagd (och detta var alltså lördagen). För att fördriva tiden gick jag och hämtade den och parkerade den i cykelstället vid min lägenhet. När jag återigen var på väg bort, hörde jag Elin och Felix ropa efter mig; jag började spring, de började springa också skulle jag springs runt hörnet av lägenhetshuset men halkade på gruset. Och Elin hann fram till mig. Och jag låg där. Och grät. Och skakade. Sedan fick Elin tag på polisbilen som hade varit och letat efter mig och vi åkte tillsammans tillbaka till sjukhuset. Jag minns inte så mycket, mest bara att jag grät och att Elin sa bra saker till mig. Jag hamnade på akuten för de ville vara säkra på att jag verkligen inte hade tagit tabletterna (som de visste att jag hade köpt i och med internetbanken och att jag handlade med kortet). Sedan blev det LPT, vak och tillbaka på medicinavdelningen eftersom jag fortfarande behövde motgift.

Jag låg där tills på onsdagen med personal psykiatrin som satt och kollade på mig dygnet runt och det kändes som att jag blev galen. Jag drog ständigt ut nålen som gav mig motgiftet i smyg för att jag ville göra mitt yttersta för att skada min kropp. Mina levervärden hade slutat sjunka så de pratade om en eventuellt permanent leverpåverkan, men de var ändå så pass låga att jag efter tio dagar på IVA och medicin kunde flyttas över till avdelning 25 - psykiatrin. 20/7 flyttades jag hit och nu sitter jag fortfarande här. Vaket blev jag av med efter tre dagar på 25:an, men LPT:n och kvarstår och mina tankar och känslor med. Kanske blir det ÖPT snart, jag vet inte, men när jag tänker igenom nu allt som har hänt så tänker jag bara:

"Vilken sommar"

Och suckar lite.
Jag har inte alls lagt samma kraft på att skriva det här som jag har gjort ibland, men nu har jag skrivit lite kortfattat, som ändå blev en roman. Som jag visste att det skulle bli. Det känns som att det var en evighet sedan jag låg där på medicinavdelningen med mitt dropp, samtidigt som det känns som nyss för att jag inte vill tänka på att jag har varit här så, för mig, lång tid. Men under denna långa tiden har jag i alla fall fått så goda erfarenheter i möte med personalen. Både på IVA, medicin och psykiatrin har det varit så himla bra personal. Och trots att jag inte alltid har viljat ta emot hjälpen har de bara viljat hjälpa mig. För jag märker att de verkligen vill. Visst vill jag inte vara här på 25:an egentligen, inte heller ville jag vara på medicin eller IVA, men jag är ändå glad att jag har varit på just dessa avdelningar när jag ändå har varit tvungen att vara någonstans. Jag vill inte vara här på 25:an nu, men jag är glad att jag är just här om jag måste vara på någon psykiatrisk slutenvårdsavdelning.

Dagarna rullar åter igen på här på sjukhuset. Nu känns det som att Stockholmsresan och Melissa-konserten bara var en dröm. Samma händelsefattiga timmar. Men jag märker att lite av Stockholmstempot har fastnat. Ja, jag är fortfarande rätt inaktiv, men jag kan göra mer saker nu - eller rättare sagt, jag kan inte ligga som en boll i fotändan och bara stirra, jag blir för rastlös. Så jag försöker börja rita. Men slår ihop boken lika fort. Försöker skriva, men det går trögt.

Nu är det vardag att någon kommer hit och pratar med mig. Jag blir inte lika förvånad, men absolut lika tacksam."Det dagliga samtalet" kallar de det. Ibland kommer någon annan och pratar med mig sedan också. Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga, för jag har svårt att öppna mig på riktigt, utan skrattar istället där jag vill gråta. Avbryter mig själv för jag inte vågar prata om allt. Sitter sedan ensam i mitt rum och kan jag släppa lite på spärrarna, men nog är det lite. Vet inte egentligen om jag ens vill släppa på dem, eller om jag behöver. Det kan vara ganska skönt att ha allt längre bort. Ett tag. Inom sig.

Innan konserten fick jag en hälsning av Melissa. Emma som har en chef vars man spelar i bandet hade ordnat med det åt mig under den här perioden då det har varit väldigt jobbigt och idag fick jag den alltså. Det gjorde mig överlycklig innan ens spelningen hade börjat. Tack Emma. Tack Melissa. Stod längst fram mot scenen. Bytte blickar och leenden ett flertal gånger med Melissa under den 1,5h som hon spelade. Fick vinkningar och en tummen upp i slutet innan hon klev av scenen. Musiken var underbar. Upplevelsen var underbar. Allt var bara fantastiskt.

Fick inte några värst bra bilder, men jag filmade desto mer istället (förutom två snuttar av två låtar där jag fotade lite smått). Jag vill ju som vara där helt, men samtidigt ha minnen därifrån och det går bättre att filma för då bara hoppades jag på att pricka rätt och sedan hade jag all fokus på scenen och alla sinnena med musiken.

Foto från Gröna Lunds facebooksida. Fotograf: Viktor Wallström, Rockfoto

Jag bara stod där. Njöt. Sjöng med. Log. Och kände en sådan jävla lycka. Idag ska jag sätta mig på tåget hem och äntligen kolla på det jag har filmat som jag har hållit mig från att kolla på.

Vet inte hur jag ska förklara. Det var bara otroligt bra. Som jag såg att någon hade skrivit på instagram: det är ingen idé att försöka förklara, hennes ord slår ändå allt.

Jag har tillfälligt lämnat sjukhuset för Stockholm, nördshopping på Sience Fiction bokhandeln, konstnärsmaterialsinförskaffande och speling med Melissa Horn på Hröna Lund. Visst hänger demonerna med mig hit, men jag försöker låta dem vara i utkanten, använda alla krafter jag har för att ignorera dem fram tills jag kommer tillbaka. Imorgon är spelningen och det är en sak som verkligen får mig att känna äkta lycka - i hela kroppen. Det blir tredje konserten med henne i år och fjärde totalt. Kanske lyckas jag ta ännu en bild som får representera den upplevelsen. Om drygt ett dygn. Då vet jag att jag i alla fall inte kommer ha ångest.

Jag vet inte hur många gånger jag har kommit in hit och skrivit idag. Skrivit och raderat.
För på något sätt låser det sig.
Men jag gör ytterligare ett försök. Ett försök till att få något av sörjan i skallen att bli till ord.
Har matat min hjärna med livevideos med Melissa Horn och nu ser jag framemot det igen. Imorgon tar jag mitt pick och pack och sticker från sjukhuset i några dagar. Jag hoppas jag kan njuta av det och lämna meningslösheten, hopplösheten och ångesten här i rum nummer 15. Rummet jag förövrigt har spenderat alla dessa dagar här i. Fram tills igår då en sjuksköterska här, efter ett kvällssamtal och många om och men, fick ut mig en timme vid tv:n. Satt där med en hel del ångest och tvångstankar, men jag lyckades ändå få något hum om vad som hände på skärmen. Efter en timme fick jag "lov" att gå (det var absolut inget tvång med i det hela, hon bara föreslog att jag skulle se hela programmet). Pratade lite mer medan jag fortfarande satt kvar där ute och sedan gick jag trött in på mitt rum igen.

Idag har min första behandlare som jag hade på öppenvården börjat jobba här och hon har fått ut mig två gånger till och med. Fick även en stunds frisk luft ute i rastgården. Så nu har jag på mindre än ett dygn både sett hur dagrummet (?) och rastgården (?) ser ut - som jag då alltså inte har sett under dessa veckor jag har hållit mig instängd på mitt rum. Dock har det gjort mig extremt trött haha, är inte van vid så många intryck på samma gång. Får väl se hur det går med det nu när det ska resas. Mitt LPT kommer förresten prövas återigen till ett ÖPT (eller tror inte ens det prövades förra gången utan att de drog tillbaka det). Får väl se vad som händer denna gång.

Nu har jag i alla fall skrivit en del. Och jag ska inte radera nu. Nog för att jag inte har skrivit något vettigt, men det är också okej. Dagen har gått och min hjärna har fått omformulera lite tankar till meningar.

Dagarna gå så otroligt långsamt. Jag vill hela tiden bort från där jag är. Oavsett var jag är. Egentligen är det väl mig själv jag vill bort från. Fly från allt som finns inom mig. Men det kan jag ju inte. Tyvärr.

Försöker få minuterna att gå men de verkar gå allt långsammare och ångesten bara stiger. Jag vill bara gråta, men jag har inga tårar. Jag vill bara skrika, men jag har inte modet. Jag vill bara att allt ska ta slut, men jag vet att det fortsätter. Så länge jag fortsätter så kan jag inte fly från allt det där jag vill fly ifrån. Jag försöker trösta mig med att dagen snart är slut. Och då, om jag inte drömmer mardrömmar och äckliga hårstrån, får jag i alla fall vara ifred från mig själv en stund. Kommer mig inte för att göra någonting på dagarna trots att jag försöker. Kunde rita några minuter igår, men sedan är det som att allt tar stopp. Motivationen som inte ens fanns där i början blir bara ännu mindre. Och jag ger upp på en gång. Och minuterna fortsätter tugga på i ett förfärligt lågt tempo. Och jag vill bara någon annanstans. Hela tiden. Bort bort bort.

Har aldrig varit med om något hemskt i mitt liv. Har haft en toppenuppväxt. En bra familj. Och allt annat bra. Blev sjuk i en ätstörning som var det värsta jag personligen varit med om. Blev friskförklarad från den. Trodde allt skulle lösa sig då. Ändå sitter jag på en sluten psykiatrisk vårdavdelning och mår skit. Finns det någon orsak till varför det är som det är? När bra inte är bra. I så fall vill jag veta den orsaken.

Gång på gång inser jag att jag inte alls är så öppen och fördomsfri angående ämnet psykisk ohälsa, som jag tror att jag är. Nu senast när jag låg på medicinavdelningen och mötte en från skolan som jobbade där. Jag kände så mycket skam kring att jag var där jag var och att hen såg mig som jag var - och det där med vetskapen om tystnadsplikt var en klen tröst. Jag tänkte till en början att det är klart att det känns jobbigt, inte vill man väl träffa någon man känner som jobbar på sjukhuset samtidigt som man själv är inlagd där. Sedan hände samma sak igen när en från personalen från psykiatrin satt vak medan jag fortfarande låg med motgift på medicinavdelningen - jag mötte en till från skolan. (De är inga jag känner precis, men har sagt några få ord till och har någon gemensam vän.) Det var då mitt huvud började ta sig en funderare. Om jag hade tyckt att det hade varit lika jobbigt att se dem om jag hade varit där för en fysisk åkomma. Svaret var nej.

I samma veva som jag insåg det blev jag oerhört ledsen. Att jag inte har kommit längre. Att jag skäms över att vara där för att jag just har psykiska problem. Jag var på medicinavdelningen just då på grund av att mitt fysiska skick var väldigt dåligt, men det hade orsakats av det psykiska. Och det var det som gjorde det så jobbigt. Så skämmigt. Trots att jag inte ville det, men det var så det kändes. Och det känns fortfarande så varje gång jag ser en av dem jobbandes här på avdelningen. Jag försöker fråga mig själv varför, men jag kommer inte fram till några vettiga svar. Det enda som kommer upp är att det inte alls hade känts på samma sätt om jag hade varit inlagd för en bruten fot. Och det gör mig väldigt besviken på mig själv. Men att jag blev medveten om detta var väl bra antar jag. Trots att det svider.

Har massvis inom mig. Men vet inte vad jag ska skriva.

Har hållit på att spricka hela morgonen pga nervositet angående läkarsamtalet som skulle ske på förmiddagen. Där blev det väl som väntat: ok att åka om pappa följer med. Jag blev så jävla arg inombords att jag till och med käftade emot, var otrevlig och höjde rösten. Önskade mer än någonsin att jag var en utåtagerande person som kunde slå, sparka och skrika. Försökte få dem att ändra sig men gjorde det förgäves. Gick in på mitt rum och var jävlart fly förbannad, men det enda jag kunde göra var att sätta mig i mitt lilla hörn av fotändan och stirra. Tomt och utan liv. Men så bubblade andra känslor upp och jag kände den där paniken som jag gjorde i vintras, natten jag var här - jag måste härifrån! Ringde några desperata och stressade telefonsamtal och pratade med sjuksköterskan och helt plötsligt hade jag fixat en permission tills imorgon eftermiddag. Ringde något till samtal och nu har jag nästan lugnat ner mig helt. Det blir också Stockholm, fast med pappa och det får jag väl ändå se som det näst bästa alternativet. Nu vill jag bara härifrån så fort som möjligt.

Tog kort på fönstret från andra sidan igår när jag och mamma och pappa var ute på en prommis med vovven. Varför är det bara mitt fönster som är halvt täckt av sådan där plast där nedtill (fönstret till höger om gallerbalkongen)? Alla andra verkar ju få se ut...

Jag är så nervös. Och rastlös. Kan knappt sitta still. Trots att det är i princip det enda jag har gjort den senaste månaden. När man är en sådan som vill veta allt, ha koll och kunna planera, ja då är det otroligt påfrestande när saker och ting ska tas dag för dag. Det har varit så frustrerande att inte veta när jag får träffa en läkare, att inte veta när jag får komma hem, att inte veta någonting... Nu är det dock något som är ännu mer frustrerande; jag vet ännu inte om jag får åka till Stockholm eller inte. Beslutet tas imorgon och på förmiddagen är det sagt att jag ska få träffa läkaren. Och jag är så nervös att jag vet inte var jag ska ta vägen!!! Ångesten över att inte veta, att inte få planera som jag vill...ja, det tar kol på mig. Sedan att det dessutom kan bli ett ja, nej eller mittemellan stör mig så sjukt mycket. För tidigare har jag bara sett att antingen åker jag själv eller så åker jag inte alls. Nu börjar dock min lust att åka vara så stor, samtidigt som min lust att vara här bara blir mindre (ja, eller jag har väl aldrig haft lust att vara här precis, men ni fattar) så jag kanske har tre möjliga alternativ, varav ett (åka men inte åka själv) kräver lite omplanering. Den omplaneringen vill jag göra nu i så fall, men jag vet ju inte ens vad svaret är. Om jag får åka själv, om jag inte får åka, eller om jag får åka bara jag tar någon med mig. Det gör mig galen. Trots att jag får veta imorgon. Men jag vill veta nu. Helst nyss.

Jag drömde att jag kunde förklara vad det är som gör så himla ont. Med beskrivande ord fick jag fram det jag ville säga. Jag bara sa allt jag kände. Och hur det kändes. Och helt plötsligt kunde jag förklara. Och någon förstod.
Jag vet inte vad som hände. Vad som fick mig att kunna prata om allt så tydligt. Men jag minns att jag kunde få fram det. Få ut det. Få bort det. Men jag minns inte innehållet. Bara att jag pratade om det som hela tiden skaver. Och det var begripligt.

Nu vill jag bara gråta. Inte för all den hopplösheten och meningslösheten jag känner. Utan för det fina jobb personalen här gör.

Dagen har varit jobbig och gårdagen också, men på förmiddagen kom min kontaktperson in och pratade med mig ett rätt bra tag. Vi pratade om hur det kändes, om sådant som skulle kunna hjälpa mig senare och bara om det som är så svårt att sätta ord på. Hade ett läkarsamtal som inte behöver nämnas, men som lämnade många spår och jobbiga känslor efter sig. Då fortsatte min KP att prata med mig på mitt rum och alla känslor bara forsade fram och det var skönt att de gjorde det när jag inte bara var ensam, som det annars brukar vara. Sedan kom lunchen, men hon lovade att någon skulle komma in till mig sedan och prata lite mer. Efter en stunds stirrande i väggen kom en skötare som jag tidigare har pratat en del med och vi fortsatte prata och det var bara så skönt. Hon ville försöka förstå mig och hur jag tänker och komma med förslag på hur vi kan göra tiden här så bra som möjligt. Tydligen så är det eftermiddagsfika här (som jag inte hade en aning om) och då kom hon in med te och skorpor så vi satt här inne och fikade och fortsatte att prata, nu mer om lite allt möjligt. Och det kändes så bra. Det var så skönt. Och det gav mig så himla mycket. Jag var även noga med att tala om detta för henne för det är verkligen otroligt betydelsefullt. Men det var otroligt förvånande när hon kom in med tekopparna och satte sig och fikade - med mig! Att hon, och de andra från personalen, kommer in och sätter sig - med mig. Att de inte lyssnar på "det är bra", utan förstår att det är något annat. Att de inte bara bryr sig om de som hörs och syns mest. Att de bryr sig om mig.

Personligen så upplever jag att jag har fått ett sådant bra bemötande och upplevelse av att de verkligen vill göra sitt jobb - inte att de bara är här och längtar tills dagen tar slut varje dag. Jag upplever att de verkligen vill hjälpa till. De bryr sig. De engagerar sig. Och de är respektfulla.

Jag läste en gång någon studie som hade gjorts på patienters upplevelser kring psykiatrin. Jag minns speciellt några rader från inspelningarna från ett samtal med de en av patientgrupperna som ingick. En person hade sagt något i stil med: "Jag har då aldrig hört någon säga 'hurra för den svenska psykiatrin', och det tror jag de flesta kan hålla med om." också beskrevs det hur de andra skrattade och höll med. Jag höll också med. Och alla jag hade träffat som hade erfarenheter, hade bara bytt sådana erfarenheter med mig. Ingen hade sagt "hurra för den svenska psykiatrin". Verkligen inte.

Jag vet att det är på så sätt i många delar av landet. De flesta troligtvis. Därför är jag så glad att jag har fått uppleva den andra sidan också, hur bra det kan vara. Jag vill visserligen inte vara här inne, men jag är otroligt glad över att jag är just här inne om jag skulle få välja vilken psykiatrisk slutenvård jag skulle vara på. Jag önskar att alla som mår dåligt fick uppleva det här bemötandet. Jag önskar att alla som mår dåligt fick uppleva den här vården. De gör ett otroligt bra jobb här på den psykiatriska avdelningen på Piteå Älvdals Sjukhus. Det kan inte sägas nog många gånger.

Jag vill bara gråta. För att jag är så tacksam. Att jag just nu inte bara känner det där mörka och onda inom mig. Och anledningen till det är det personalen gjorde för mig idag.

En dag när det ändå kändes ok att sitta inomhus.

Jag har skrivit upp och dokumenterat vad jag har ätit i över sex och ett haft år. Fram tills i våras för att det har varit som ett måste, för att jag skulle ha koll på exakt allt jag hade ätit - trots att jag ändå kom ihåg varenda smula. Den senaste tiden har jag funderat över huruvida det är bra i nuläget eller inte. Ett tag efter jag avslutade min ätstörningsbehandling började jag då ifrågasätta detta. Var det bra för att jag lätt kunde se om jag hade ätit ordentligt eller var det bara ännu ett sätt att hålla kvar ätstörningen och dess begränsningar? Jag tvivlade länge, men fortsatte ändå. Nu har jag börjat på en ny dagbok och från och med i lördags slutade jag skriva. För nu tänker jag att jag ska försöka lära mig att lyssna på kroppen. Inse att den såklart är hungrig om senaste målet var för ett bra tag sedan. Inte vara rädd och tro att det enda jag kommer göra är att äta. Våga lita på att jag håller det som jag ska - dvs regelbundet och utan restriktioner -, utan att behöva dokumentera. Och att jag inte slarvar bara för att det inte finns svart på vitt på papper. För på det här viset släpper jag ett beteende som har hängt med mig under nästan hela min sjukdomstid. Och att hålla kvar detta nu med anledningen att jag annars kommer tabba mig, det känns inte som en frisk anledning, utan snarare ännu ett knep från ätstörningen. Jag vet att tanken om att jag kanske då istället bara äter, även det är något ätstörningen säger till mig för att jag ska hålla kvar vid den. Nu är det slutdiskuterat. Slutdokumenterat.

Det känns så mycket inom mig. Men jag får knappt ut något alls.
Jag försöker pressa fram tårar för att få bort det onda inombords. Men det går inte.
Har försökt sätta ord på hur det känns. Men jag får inget sammanhang.

Imorgon ska jag i alla fall få prata med min kontaktperson här eftersom det inte hanns med idag. Hoppas bara jag får ur mig något vettigt. Jag träffade läkaren idag, men det var ju inget pratsamtal precis, utan bara lite om framtiden. Framtiden som jag inte vill veta av. Jag ser fram tills den tjugonde då jag kommer från Stockholm. För i mina tankar finns det fortfarande möjlighet till den resan. Men egentligen tvivlar jag på att jag kommer få åka ensam. Och måste jag åka och ha någon med mig känns det som att jag inte kan åka alls. Vad som händer efter den tjugonde vill jag inte ens tänka på. Eller ännu värre - om jag inte får åka. Då kommer jag gå sönder.

Det är bara måndag och det känns som att den här veckan har varat i en evighet. Jag försöker göra saker som får tiden att gå, men innan jag ens har börjat så ger jag upp. För det känns meningslöst. Hopplöst. Och lönlöst. Som det mesta annat. Jag bara önskar att jag fick veta något om resan nu. Så jag kunde få känna en mening. Så jag kanske för en stund blir uppdragen ur det här mörka hålet.
Jag vet att en resa inte förändrar så mycket på lång sikt.
Men den här kommande veckan.
Och de fem dagarna på språng.
Skulle bli så mycket mer rofyllda och ljusa om jag bara fick det beskedet jag ville. Nu gör jag inte som jag brukar göra: förvänta mig det värsta, utan nu hoppas jag så innerligt att jag får åka. Jag planerar, skriver packningslista och lever mig in i situationen. För det ger mig i alla fall lite hopp och ljus. Om de planerna krossas. Ja, då vet jag vem som kommer ligga i en blöt pöl någonstans. Och bara sköljas över med mörker.

Ja, spegeln har vit färg på sig

Jag skrev det här på min instagram, men det gäller allt så jag lägger in det här också.

Jag får kämpa varje gång för att inte ta bort det jag skriver. Så fort jag skriver om mig själv och psykisk ohälsa - eller bara känslor som inte enbart är positiva - känns det som att jag har gjort något fel, att jag har begått något slags brott. Att alla bara stirrar på det jag har skrivit och blir galna. Gör jag fel? Får jag göra så här? Tycker folk att jag är jobbig? Puckad? Tror de att jag bara vill ha uppmärksamhet? Eller förstår de att jag vill uppmärksamma, dela med mig av erfarenheter, krossa tabun?

Varje gång jag skriver något som har med mig och psykisk ohälsa att göra, får jag kämpa för att låta det vara kvar. På grund av den skam jag känner. För allt jag skriver. För allt jag är med om. För allt jag är. Men varje gång jag tänker klicka på den där knappen som raderar allt, då inser jag att det är just radera jag inte får göra. För tystnaden om ämnet kommer inte brytas för att en inte vågar tala. Och förhoppningsvis låter jag mina ord vara kvar ännu en gång. Så idag är det här det enda jag skriver om. Det jag ska försöka låta vara kvar. För om ingen skriver om det "förbjudna", hur ska det då någonsin bil tillåtet?

Nu är snart den här långa dagen äntligen slut. Egentligen vet jag inte om jag vill det eller inte, för imorgon väntar måndag. Vardag och säkert läkarsamtal och jag vet inte alls vad jag har att vänta mig. Jag tänker på min Stockholmsresa. Och jag tänker på resten av tiden här. När får jag komma hem? Får jag komma hem innan nästa tisdag? Om inte, får jag åka till Stockholm eller tas, det enda som jag ser framemot, bort från mig? För så känns det just nu.
Det enda jag ser framemot.
Jag säger att jag längtar tills dagen är slut, men det är inte för att jag på något sätt ser framemot nästa. Jag vill bara att dagen ska vara slut och att det inte ska komma någon till. Men det gör det ju. Och jag vet det. Men när jag sover får jag i alla fall en liten paus från alla tankar - om jag inte drömmer mardrömmar om sådant som gör mig tvångsmässig såklart, det har börjat komma mer och mer. Ungefär som när jag under ätstörningen alltför ofta drömde att jag åt vissa saker som jag absolut inte "fick" äta.

Jag vill som gå och lägga mig, men jag gruvar mig över alla gånger jag vaknar på natten och alla hemska saker jag måste ta mig igenom i mina drömmar. På dagen längtar jag tills det blir natt och när det är natt längtar jag tills den är över. Jag känner mig långt ifrån fröken positiv. Och helt ärligt så har jag ingen motivation till att vara det heller. Jag vill bara gråta, men tårarna verkar ha tagit slut. Personalen här försöker prata med mig men jag bara underpresterar hela tiden. Om jag ändå hade lite tårar kunde jag i alla fall förmedla lite av hur det känns. Nu känns allt så himla mycket, samtidigt som det inte känns alls. Känner inget. Vill inget. Önskar inget. Inget mer än att få ta en paus i Stockholm i SF-bokhandeln och på Gröna Lund med Melissa Horns musik. Annars känns allt bara dött. Allt som borde vara så levande. Känns bara dött.

Dagen har bara börjat, jag längtar tills den är slut och jag har otroligt mycket ångest nu. Egentligen borde jag väl sätta mig och göra någonting för att få tiden att gå men jag förmår mig inte att göra något annat än ligga här i fotändan av sängen ihopkrupen. Personalen frågar ständigt om jag inte ska sätta mig där ute i dagrummet, men jag stannar kvar här inne. Det har jag gjort all den tid jag har varit här - förutom de gångerna jag har gått från rummet till ett annat rum för att träffa någon läkare. Annars har jag befunnit mig på mitt rum hela tiden, för här slipper jag i alla fall synas. Men här gör jag absolut ingenting. Jag vet att om jag sätter mig med pennan och pappret så kommer tiden gå, jag kommer sugas in i det och ha svårt att sluta. Men det är bara så svårt att börja. För motivationen sviktar, jag vet inte vad som händer framöver, vilket gör mig passiv, och jag har absolut ingen inspiration alls. Men jag ska försöka sätta mig upp om ett tag, kanske fortsätta skriva på något jag har börjat på och hoppas på att den här dagen också tar slut.

Jag ser deras blickar och som hökar följer deras ögon mig. För både de och jag vet var jag är på väg. Känner mig skyldig samtidigt som att jag inte kan göra annat än det huvudet säger åt mig. Följa. Lyda. Göra.
Och samtidigt kan de inte förbjuda mig. Men de hindrar överdriften.
Men var går egentligen linjen, på vad som är okej? Normalt? Lagom?
Det är svårt att säga. Så därför måste de tillåta mig. Men ändå ha sådan koll. Och jag känner deras blickar bränna mot ryggen. Där jag går. Och trots att ingen vet var gränsen går. Måste de sätta ett stopp. Annars tar allt över.
Så trots att jag blir förbannad. När de kommer med sina stopp.
Är jag ändå tacksam. Över att det i alla fall kommer ett stopp. Att jag inte har något val än att det tar slut för en stund.

Jag mår inte så bra. Det är lite jobbigt just nu. Jag har lite problem med vissa saker.

Och så vidare.

Inte så där rakt på sak. Utan lite försiktigt. Lite smått. Lite tyst. Och som någon säger: otroligt bagatelliserat. Denne högst kunnige någon som utan att tveka tar orden i sin mun och säger: "du är verkligen sjuk", "du bagatelliserar svåra, komplexa problem som du lider av".

Då får man möta sanningen. Som svider till en aning. För jag har ju bara lite problem, har det lite jobbigt. Försöker jag intala mig själv i alla fall. För inte är det så farlig. Inte så jobbigt.

"Jo, det är det. Du är sjuk Sofia. Det här är riktiga saker."

Men just det där ordet. Sjuk. Inte är jag väl sjuk. Jag mår ju bara lite dåligt ibland.
Men det låter ju så allvarligt. Så seriöst.
Fast det kanske är allvarligt. Det kanske är seriöst. Och just ordet kanske låter så mycket just för att alla problem har bagatelliserats redan från start. Jag är på sjukhuset. Jag ligger i en sjukhussäng. Jag äter sjukhusmat. Jag får permission från sjukhuset. Kan det ha något att göra med att jag är sjuk. Men ordet känns så stort. Som ett slag i magen när de riktas till en:

"Du är sjuk Sofia."

Lite dåligt är en underdrift. Ibland är en underdrift. Och när en är sjuk mår en dåligt. Så ja, sjuk är precis rätt ord.

Kan så vara fallet? Men varför förminskar man själv problemen så? Varför alltid det där lilla ordet innan "problem". "Lite problem". På något sätt blir allt så mycket enklare att handskas med då. Att säga att man mår lite dåligt. Att inte ta det på det allvaret det är. Att säga att kroppen inte mår prima när en ligger med dropp som desperat försöker motverka giftbomben inombords är inte en lögn, men en otrolig underdrift. Att säga att det inte är någon big deal när en ligger med döden runt hörnet är en underdrift. Att säga att en mår lite dåligt när en lider av rätt svåra psykiska problem är en underdrift. 
Och att inse att de där problemen är rätt svåra, är svårt. Och att inte bagatellisera dem för att skapa någon slags bekvämlighet är också svårt. För ibland är verkligheten inte bekväm. Och ibland har en svårt att acceptera verkligheten.

Kanske skulle inte en frisk person göra saker som jag gör. Kanske det ligger något sjukt i det hela. Inte "sjukt" som i helt jävla galet, utan mer sjukt som vilken annan sjukdom som helst. Men för mig är allt så himla invant. Det bara blir så. Jag bara gör det huvudet säger att jag måste. Att det sedan finns en bakgrund till det, och ett faktiskt inte så friskt beteende, har nog inte riktigt slagit mig. Om det nu någon gång kan komma in som en accepterad mening i min hjärna, det där med att "du är sjuk", så kanske det kan skapa en åtminstone mild förståelse. Att det är en sjukdom. Som skapar många problem. Som försvårar vardagen. Som förstör vardagen. Som sakta men säkert förstör mig.
Och när det här nu tas ett steg vidare där det faktiskt försöker redas ut om det finns någon ännu djupare rotad orsak, kanske större förståelse kan komma. Om att det inte bara är ett litet problem. Om att det är en verklighet som inte ska bagatelliseras.

Det är så fin personal här, verkligen. Men jag har så svårt att prata. Svårt att sätta ord på allt som rör sig inombords. Svårare än vad jag någonsin har haft. Tvången har varit med mig sedan jag var fyra. Ändå är det så svårt att beskriva. Så svårt att förklara. Sedan vet jag inte heller vad som är okej att skriva. Hur detaljerad jag kan vara. Kan jag skriva något mer än att jag besväras väldigt mycket av något som kallas tvångstankar och tvångshandlingar? Eller kan det på något sätt vara triggande? Jag är alltid orolig över att säga och skriva fel saker. Med ätstörningen har jag lärt mig med tiden, förstått vad som bara behövs yttras mellan min behandlare och mig och även förstått vad som faktiskt kan vara bra att yttra där fler kan ta del av det. Nu vet jag ingenting. Jag vet att vissa situationer för mig triggar igång tvång, men jag vet inte om andras berättande av sina tvång skulle kunna trigga mig, det känns inte som det. Men jag vet inte om jag skulle kunna trigga någons tvång genom att skriva om mina. Kanske får jag spara mina tankar till mig och min behandlare, eller skriva av mig på annat sätt. Jag vet inte hur jag bör göra.

Nu har jag i alla fall lagt mig för ett bra tag sedan - på grund av tvång. På grund av rutiner - de få jag ändå har här - som inte kunde följas om jag inte gick och lade mig. Vet att jag borde gå emot allt min hjärna skriker att jag måste, men all min motivation är borta sedan länge. Kanske ska jag försöka ta och reda ut vad som finns i min skalle och kanske varna för att det kan vara triggande om en blir triggad av sådant. Jag vet inte, det känns så svårt. Och jag är så himla mån om att inte göra någon illa. Samtidigt som jag vill kunna skriva. Åh, jag får se hur jag gör. Jag vill bara ha någon ordning på allt kaos.

Känns ju kul att ha det här som tillfällig adress haha.

Det blev inget ÖPT än så länge i alla fall. Tydligen tyckte de vid närmare eftertanke att det inte var lämpligt för att jag verkade för nedstämd. Jag vet inte riktigt vad skillnaden är i mitt mående men det måste ju bara vara att det har synts mer utåt nu, för någon förändring märker jag knappast av. Min läkare har nu kommit tillbaka från semestern och det var på samtalet idag som jag fick veta detta. Jag vet inte ens om mitt fall ens gick till förhandlingarna som skulle ske idag, men hur som helst så blir jag kvar här. Vilket såklart inte känns roligt, men samtidigt vet jag att ÖPT inte skulle göra så stor skillnad då jag ändå skulle känna mig låst och fast. Det känner jag mig i och för sig definitivt bakom dessa låsta dörrar också så jag vet inte riktigt vad jag känner inför det här beslutet. Oavsett vad så verkar det som jag får glömma min må-bra-och-tid-för-mig-själv-Stockholmsresa-med-bland-annat-SF-bokhandeln-och-Melissa-Horn-konsert. Det känns mer än dåligt. En av de få saker som jag faktiskt har sett framemot i sommar.

Ungefär som den röda bussen har tanken på den här resan varit min färgklick. Men jag har så svårt att förklara hur jag känner och tänker. Har så svårt att ens förstå själv. Och jag har svårt att få andra att förstå och hela tiden när min läkare försökte återberätta det jag hade sagt, så som han uppfattade det, så blev det fel. Jag vet inte hur jag ska förklara. För det finns ingen logik i det mesta. Jag vet inte hur jag ska förklara varför det inte ens finns på kartan att jag skulle göra mig illa när/om jag åker på min planerade resa till Stockholm. För mig är det en självklarhet att inget skulle hända och mer kan jag inte förklara. Jag förstår om det låter suspekt, men det är bara så det är. Den här resan är min lilla röda buss i det svartvita fotot som lyser upp allt. Utan den blir allt bara ännu svartare.

Det var så mycket jag tänkte skriva. Men jag vet inte ens hur jag ska stava det jag har inom mig.

Har mest varvat dagen med gråt och sömn. Ändå känner jag mig så färdig att jag tror att jag kan somna på riktigt nu. Om jag bara kan få det där ur huvudet. Det där mötet. Som var idag. Om ÖPT:n som kanske ska ta över mitt LPT. Jag hade inte alls förstått det som det var med tid och medhåll så väl på plats fick jag ta ett beslut i all hast. Och jag och beslut är en dåligt kombination. Och jag och snabba beslut är en ännu sämre kombination. Jag valde att gå med på det så på onsdag prövas fallet i förvaltningsrätten. Och jag som ångrade mig mitt i allt har inte alls någon aning om det har någon betydelse, eller om det är beslutet jag tog där i det där rummet i eftermiddags som gäller. Det skapar en stor känslobomb inom mig. Kanske får jag fler svar imorgon när jag ska få träffa advokaten. Eller när jag ska ha möte med min läkare, som nu är tillbaka från semestern, och min kontaktperson här. Jag vet inte, men jag hoppas att mitt velande fram och tillbaka idag och det jag tillslut slängde ur mig, inte gör att något är helt säkert ännu. Jag önskar bara jag kunde ta ett beslut som kändes rätt.

Sova är ett bra sätt att fördriva tiden på. Hoppas jag slipper vakna hela tiden i natt nu. Jag vet inte vad som händer, men snälla, låt mig få slappna av.