Dagen har bara börjat, jag längtar tills den är slut och jag har otroligt mycket ångest nu. Egentligen borde jag väl sätta mig och göra någonting för att få tiden att gå men jag förmår mig inte att göra något annat än ligga här i fotändan av sängen ihopkrupen. Personalen frågar ständigt om jag inte ska sätta mig där ute i dagrummet, men jag stannar kvar här inne. Det har jag gjort all den tid jag har varit här - förutom de gångerna jag har gått från rummet till ett annat rum för att träffa någon läkare. Annars har jag befunnit mig på mitt rum hela tiden, för här slipper jag i alla fall synas. Men här gör jag absolut ingenting. Jag vet att om jag sätter mig med pennan och pappret så kommer tiden gå, jag kommer sugas in i det och ha svårt att sluta. Men det är bara så svårt att börja. För motivationen sviktar, jag vet inte vad som händer framöver, vilket gör mig passiv, och jag har absolut ingen inspiration alls. Men jag ska försöka sätta mig upp om ett tag, kanske fortsätta skriva på något jag har börjat på och hoppas på att den här dagen också tar slut.