Det blev inget ÖPT än så länge i alla fall. Tydligen tyckte de vid närmare eftertanke att det inte var lämpligt för att jag verkade för nedstämd. Jag vet inte riktigt vad skillnaden är i mitt mående men det måste ju bara vara att det har synts mer utåt nu, för någon förändring märker jag knappast av. Min läkare har nu kommit tillbaka från semestern och det var på samtalet idag som jag fick veta detta. Jag vet inte ens om mitt fall ens gick till förhandlingarna som skulle ske idag, men hur som helst så blir jag kvar här. Vilket såklart inte känns roligt, men samtidigt vet jag att ÖPT inte skulle göra så stor skillnad då jag ändå skulle känna mig låst och fast. Det känner jag mig i och för sig definitivt bakom dessa låsta dörrar också så jag vet inte riktigt vad jag känner inför det här beslutet. Oavsett vad så verkar det som jag får glömma min må-bra-och-tid-för-mig-själv-Stockholmsresa-med-bland-annat-SF-bokhandeln-och-Melissa-Horn-konsert. Det känns mer än dåligt. En av de få saker som jag faktiskt har sett framemot i sommar.

Ungefär som den röda bussen har tanken på den här resan varit min färgklick. Men jag har så svårt att förklara hur jag känner och tänker. Har så svårt att ens förstå själv. Och jag har svårt att få andra att förstå och hela tiden när min läkare försökte återberätta det jag hade sagt, så som han uppfattade det, så blev det fel. Jag vet inte hur jag ska förklara. För det finns ingen logik i det mesta. Jag vet inte hur jag ska förklara varför det inte ens finns på kartan att jag skulle göra mig illa när/om jag åker på min planerade resa till Stockholm. För mig är det en självklarhet att inget skulle hända och mer kan jag inte förklara. Jag förstår om det låter suspekt, men det är bara så det är. Den här resan är min lilla röda buss i det svartvita fotot som lyser upp allt. Utan den blir allt bara ännu svartare.

Det var så mycket jag tänkte skriva. Men jag vet inte ens hur jag ska stava det jag har inom mig.