Jag ser deras blickar och som hökar följer deras ögon mig. För både de och jag vet var jag är på väg. Känner mig skyldig samtidigt som att jag inte kan göra annat än det huvudet säger åt mig. Följa. Lyda. Göra.
Och samtidigt kan de inte förbjuda mig. Men de hindrar överdriften.
Men var går egentligen linjen, på vad som är okej? Normalt? Lagom?
Det är svårt att säga. Så därför måste de tillåta mig. Men ändå ha sådan koll. Och jag känner deras blickar bränna mot ryggen. Där jag går. Och trots att ingen vet var gränsen går. Måste de sätta ett stopp. Annars tar allt över.
Så trots att jag blir förbannad. När de kommer med sina stopp.
Är jag ändå tacksam. Över att det i alla fall kommer ett stopp. Att jag inte har något val än att det tar slut för en stund.