Jag tänkte att jag skulle skriva lite mer om vad som faktiskt hände den där lördagen 11/7, men alltså jag har så dåligt minne att jag knappt kommer ihåg, plus att det känns som att det skulle bli så himla långt. Men jag tar det i sin korthet. Kanske tar jag några händelser var för sig någon gång. Egentligen känns allt ganska meningslöst. Men mönster och rutiner är svåra att bryta så let's göra som alltid annars.

Mitt tvång kring att ta tabletter hade länge varit starkt nu i våras, jag har tagit två överdoser i juni som jag inte har pratat om, och nu blev det alltså så starkt igen att jag bara inte kunde stå emot. Vet inte riktigt hur jag ska förklara, men när jag har tänkt tanken lite för länge blir det som att jag måste. Tog tabletterna på lördagen på dagen och såklart blev det samma procedur som vanlig: mådde fruktansvärt dåligt, men försökte sova däremellan och låg i sängen i över ett dygn. På söndagen mådde jag lite bättre, men alltså den fysiska smärtan efter en sådan överdos är fan inte rolig. Gjorde som vanligt och försökte vara som vanligt trots illamåendet och orkeslösheten. Träffade två kompisar en stund, vilket blev längre än tänkt men väl hemma igen på kvällen kunde mitt utmattande jag få vila lite.

På måndagen träffade jag min behandlare och jag mådde fortfarande fruktansvärt dåligt, vilket hon såg på mig. Eftersom det i grund och botten i princip endast var på grund av tvång så pratade jag med henne vad som hade hänt eftersom det är tvången vi jobbar med där. Hon var inte så orolig först men tyckte ändå jag skulle träffa läkaren för en eventuell bedömning att ta prover på akuten. Så blev det också och efter provtagningen kunde de konstatera att mina leverprover var grovt förhöjda och jag blev skickad till IVA. Där sattes motgift in och liksom tidigare gånger det har hänt började jag må ännu sämre då. Jag satt i över en timme i sängen och "kräktes", ända från ryggslutet kändes det som, utan att något mer än galla kom upp. Förutom att må otroligt dåligt hände inte så mycket mer den eftermiddagen och kvällen på IVA. Personalen var för övrigt helt underbar och hjälpte mig på alla möjliga sätt och vis när jag mådde pyton.

Jag låg kvar på IVA tills på tisdag eftermiddag då mina värden hade sjunkit lite och jag flyttades till medicinavdelningen. Där trodde jag att jag skulle få ligga i någon dag till, max två, men det blev mycket längre. Mina tvång steg allt mer och mer och suicidtankarna som varit rätt svaga, blev allt starkare, men jag satt fast med ett dropp på varje sida, med kateter och i en kropp som inte hade rört sig alls på flera dagar. Dessutom, som jag har skrivit, gick det neråt med maten och ätstörningens röst blev allt starkare. Min behandlare kom och hälsade på mig den första veckan då hon sedan skulle gå på semester.

Jag kände alltmer hopp- och meningslöshet, men jag fick inte komma därifrån då mina värden inte gick ner som de skulle. Egentligen skulle jag få LPT och heldygnsvak på mig pga mitt psykiska mående, men jag lyckades snacka mig ut det. Jag ville inte vara där med motgiftet som skulle rädda min kropp, jag ville att den skulle förstöras och när jag insåg att jag just då hade ett val att vara där eller inte så drog jag ut droppet som skulle rädda mig, tog mina saker och gick därifrån. Jag hörde någon ropa efter mig men jag kom snabbt ut och började min vandring mot närmaste apotek för att köpa det som skulle förstöra min lever ännu mer. Visste inte var offentliga toaletter fanns som inte kostade något så jag köpte något att dricka för att kunna svälja tabletterna jag hade köpt. Gick till ställen jag gissade att folk inte skulle leta efter mig på och efter någon timme och en bussresa till Framnäs var jag i en skog där jag tänkte svälja det jag hade köpt. Problemet var bara att jag mådde så fysiskt dåligt att jag inte kunde behålla drycken jag hade köpt för jag mådde för illa av den. Alla fortsatte ringa mig, smsa och lämna röstmeddelanden, men jag svarade inte. Jag hade inte haft några planer på att gå hem till min lägenhet för jag förstod att någon skulle vara där, men när klockan hade blivit mycket så hade de kanske åkt därifrån. Så jag begav mig hemåt för att kunna skölja ner tabletterna, men möttes i dörren av synen av mammas skor - hon var alltså där. Jag stängde snabbt dörren och sprang (läs: gick pga min kropp som inte hade rört sig mer än en gång på en vecka var ovan vid alla dessa timmar i farten) därifrån. Jag gömde mig återigen från alla, gick på platser jag inte trodde att någon skulle vara, var panikslagen över att jag inte kom in till mitt eget hem för att kunna försöka ta livet av mig igen. Så kom jag av någon anledning och tänka på min cykel som hade stått vid sjukhuset sedan måndagen då jag blev inlagd (och detta var alltså lördagen). För att fördriva tiden gick jag och hämtade den och parkerade den i cykelstället vid min lägenhet. När jag återigen var på väg bort, hörde jag Elin och Felix ropa efter mig; jag började spring, de började springa också skulle jag springs runt hörnet av lägenhetshuset men halkade på gruset. Och Elin hann fram till mig. Och jag låg där. Och grät. Och skakade. Sedan fick Elin tag på polisbilen som hade varit och letat efter mig och vi åkte tillsammans tillbaka till sjukhuset. Jag minns inte så mycket, mest bara att jag grät och att Elin sa bra saker till mig. Jag hamnade på akuten för de ville vara säkra på att jag verkligen inte hade tagit tabletterna (som de visste att jag hade köpt i och med internetbanken och att jag handlade med kortet). Sedan blev det LPT, vak och tillbaka på medicinavdelningen eftersom jag fortfarande behövde motgift.

Jag låg där tills på onsdagen med personal psykiatrin som satt och kollade på mig dygnet runt och det kändes som att jag blev galen. Jag drog ständigt ut nålen som gav mig motgiftet i smyg för att jag ville göra mitt yttersta för att skada min kropp. Mina levervärden hade slutat sjunka så de pratade om en eventuellt permanent leverpåverkan, men de var ändå så pass låga att jag efter tio dagar på IVA och medicin kunde flyttas över till avdelning 25 - psykiatrin. 20/7 flyttades jag hit och nu sitter jag fortfarande här. Vaket blev jag av med efter tre dagar på 25:an, men LPT:n och kvarstår och mina tankar och känslor med. Kanske blir det ÖPT snart, jag vet inte, men när jag tänker igenom nu allt som har hänt så tänker jag bara:

"Vilken sommar"

Och suckar lite.
Jag har inte alls lagt samma kraft på att skriva det här som jag har gjort ibland, men nu har jag skrivit lite kortfattat, som ändå blev en roman. Som jag visste att det skulle bli. Det känns som att det var en evighet sedan jag låg där på medicinavdelningen med mitt dropp, samtidigt som det känns som nyss för att jag inte vill tänka på att jag har varit här så, för mig, lång tid. Men under denna långa tiden har jag i alla fall fått så goda erfarenheter i möte med personalen. Både på IVA, medicin och psykiatrin har det varit så himla bra personal. Och trots att jag inte alltid har viljat ta emot hjälpen har de bara viljat hjälpa mig. För jag märker att de verkligen vill. Visst vill jag inte vara här på 25:an egentligen, inte heller ville jag vara på medicin eller IVA, men jag är ändå glad att jag har varit på just dessa avdelningar när jag ändå har varit tvungen att vara någonstans. Jag vill inte vara här på 25:an nu, men jag är glad att jag är just här om jag måste vara på någon psykiatrisk slutenvårdsavdelning.