Dagarna rullar åter igen på här på sjukhuset. Nu känns det som att Stockholmsresan och Melissa-konserten bara var en dröm. Samma händelsefattiga timmar. Men jag märker att lite av Stockholmstempot har fastnat. Ja, jag är fortfarande rätt inaktiv, men jag kan göra mer saker nu - eller rättare sagt, jag kan inte ligga som en boll i fotändan och bara stirra, jag blir för rastlös. Så jag försöker börja rita. Men slår ihop boken lika fort. Försöker skriva, men det går trögt.

Nu är det vardag att någon kommer hit och pratar med mig. Jag blir inte lika förvånad, men absolut lika tacksam."Det dagliga samtalet" kallar de det. Ibland kommer någon annan och pratar med mig sedan också. Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga, för jag har svårt att öppna mig på riktigt, utan skrattar istället där jag vill gråta. Avbryter mig själv för jag inte vågar prata om allt. Sitter sedan ensam i mitt rum och kan jag släppa lite på spärrarna, men nog är det lite. Vet inte egentligen om jag ens vill släppa på dem, eller om jag behöver. Det kan vara ganska skönt att ha allt längre bort. Ett tag. Inom sig.