Har hållit på att spricka hela morgonen pga nervositet angående läkarsamtalet som skulle ske på förmiddagen. Där blev det väl som väntat: ok att åka om pappa följer med. Jag blev så jävla arg inombords att jag till och med käftade emot, var otrevlig och höjde rösten. Önskade mer än någonsin att jag var en utåtagerande person som kunde slå, sparka och skrika. Försökte få dem att ändra sig men gjorde det förgäves. Gick in på mitt rum och var jävlart fly förbannad, men det enda jag kunde göra var att sätta mig i mitt lilla hörn av fotändan och stirra. Tomt och utan liv. Men så bubblade andra känslor upp och jag kände den där paniken som jag gjorde i vintras, natten jag var här - jag måste härifrån! Ringde några desperata och stressade telefonsamtal och pratade med sjuksköterskan och helt plötsligt hade jag fixat en permission tills imorgon eftermiddag. Ringde något till samtal och nu har jag nästan lugnat ner mig helt. Det blir också Stockholm, fast med pappa och det får jag väl ändå se som det näst bästa alternativet. Nu vill jag bara härifrån så fort som möjligt.

Tog kort på fönstret från andra sidan igår när jag och mamma och pappa var ute på en prommis med vovven. Varför är det bara mitt fönster som är halvt täckt av sådan där plast där nedtill (fönstret till höger om gallerbalkongen)? Alla andra verkar ju få se ut...