Jag har skrivit upp och dokumenterat vad jag har ätit i över sex och ett haft år. Fram tills i våras för att det har varit som ett måste, för att jag skulle ha koll på exakt allt jag hade ätit - trots att jag ändå kom ihåg varenda smula. Den senaste tiden har jag funderat över huruvida det är bra i nuläget eller inte. Ett tag efter jag avslutade min ätstörningsbehandling började jag då ifrågasätta detta. Var det bra för att jag lätt kunde se om jag hade ätit ordentligt eller var det bara ännu ett sätt att hålla kvar ätstörningen och dess begränsningar? Jag tvivlade länge, men fortsatte ändå. Nu har jag börjat på en ny dagbok och från och med i lördags slutade jag skriva. För nu tänker jag att jag ska försöka lära mig att lyssna på kroppen. Inse att den såklart är hungrig om senaste målet var för ett bra tag sedan. Inte vara rädd och tro att det enda jag kommer göra är att äta. Våga lita på att jag håller det som jag ska - dvs regelbundet och utan restriktioner -, utan att behöva dokumentera. Och att jag inte slarvar bara för att det inte finns svart på vitt på papper. För på det här viset släpper jag ett beteende som har hängt med mig under nästan hela min sjukdomstid. Och att hålla kvar detta nu med anledningen att jag annars kommer tabba mig, det känns inte som en frisk anledning, utan snarare ännu ett knep från ätstörningen. Jag vet att tanken om att jag kanske då istället bara äter, även det är något ätstörningen säger till mig för att jag ska hålla kvar vid den. Nu är det slutdiskuterat. Slutdokumenterat.