Tvången har satt hit mig. Låst in mig återigen bakom dessa dörrar. Jag blev utskriven på ÖPT igår, men jag hann inte ens komma utanför dörren förrän jag fingrade på pengarna som skulle köpa de där tabletterna som jag var tvungen att ta. "Tvungen" tänker ni kanske? - Jag skriver mer om det imorgon. Men just på grund av att det var tvången som styrde mig, hade jag inte den där starka viljan att dö och det gjorde att när tvånget var följt så kunde jag ringa min pappa. Senare blev det ambulans och magsköljning och sedan minns jag helt ärligt inte vad som hände. Hur jag kom från akuten till IVA. Vad jag sa till mina föräldrar. När jag bytte kläder. Hur vissa foton på min mobil kom till. Jag hade lite samlade tabletter från avdelningen som var sömntabletter som jag tog när jag kom hem (de andra tabletterna tog jag redan på en sjukhustoalett), så jag antar att det var de som skapade förvirringen.

Det blev ingen allvarlig fysisk skada denna gång så nu är jag alltså tillbaka på 25:an på LPT och med vak. Så många tankar. Inte så många känslor. Jag är mest arg på mig själv. Att jag har sådan jävla liten kontroll över mina tvång. Att jag inte ens hinner försöka gå emot förrän de har överröstat mig. Att jag faller så lätt. Att det inte finns någon gräns. Att jag har gjort det igen.