Nu är snart den här långa dagen äntligen slut. Egentligen vet jag inte om jag vill det eller inte, för imorgon väntar måndag. Vardag och säkert läkarsamtal och jag vet inte alls vad jag har att vänta mig. Jag tänker på min Stockholmsresa. Och jag tänker på resten av tiden här. När får jag komma hem? Får jag komma hem innan nästa tisdag? Om inte, får jag åka till Stockholm eller tas, det enda som jag ser framemot, bort från mig? För så känns det just nu.
Det enda jag ser framemot.
Jag säger att jag längtar tills dagen är slut, men det är inte för att jag på något sätt ser framemot nästa. Jag vill bara att dagen ska vara slut och att det inte ska komma någon till. Men det gör det ju. Och jag vet det. Men när jag sover får jag i alla fall en liten paus från alla tankar - om jag inte drömmer mardrömmar om sådant som gör mig tvångsmässig såklart, det har börjat komma mer och mer. Ungefär som när jag under ätstörningen alltför ofta drömde att jag åt vissa saker som jag absolut inte "fick" äta.

Jag vill som gå och lägga mig, men jag gruvar mig över alla gånger jag vaknar på natten och alla hemska saker jag måste ta mig igenom i mina drömmar. På dagen längtar jag tills det blir natt och när det är natt längtar jag tills den är över. Jag känner mig långt ifrån fröken positiv. Och helt ärligt så har jag ingen motivation till att vara det heller. Jag vill bara gråta, men tårarna verkar ha tagit slut. Personalen här försöker prata med mig men jag bara underpresterar hela tiden. Om jag ändå hade lite tårar kunde jag i alla fall förmedla lite av hur det känns. Nu känns allt så himla mycket, samtidigt som det inte känns alls. Känner inget. Vill inget. Önskar inget. Inget mer än att få ta en paus i Stockholm i SF-bokhandeln och på Gröna Lund med Melissa Horns musik. Annars känns allt bara dött. Allt som borde vara så levande. Känns bara dött.