Nu vill jag bara gråta. Inte för all den hopplösheten och meningslösheten jag känner. Utan för det fina jobb personalen här gör.

Dagen har varit jobbig och gårdagen också, men på förmiddagen kom min kontaktperson in och pratade med mig ett rätt bra tag. Vi pratade om hur det kändes, om sådant som skulle kunna hjälpa mig senare och bara om det som är så svårt att sätta ord på. Hade ett läkarsamtal som inte behöver nämnas, men som lämnade många spår och jobbiga känslor efter sig. Då fortsatte min KP att prata med mig på mitt rum och alla känslor bara forsade fram och det var skönt att de gjorde det när jag inte bara var ensam, som det annars brukar vara. Sedan kom lunchen, men hon lovade att någon skulle komma in till mig sedan och prata lite mer. Efter en stunds stirrande i väggen kom en skötare som jag tidigare har pratat en del med och vi fortsatte prata och det var bara så skönt. Hon ville försöka förstå mig och hur jag tänker och komma med förslag på hur vi kan göra tiden här så bra som möjligt. Tydligen så är det eftermiddagsfika här (som jag inte hade en aning om) och då kom hon in med te och skorpor så vi satt här inne och fikade och fortsatte att prata, nu mer om lite allt möjligt. Och det kändes så bra. Det var så skönt. Och det gav mig så himla mycket. Jag var även noga med att tala om detta för henne för det är verkligen otroligt betydelsefullt. Men det var otroligt förvånande när hon kom in med tekopparna och satte sig och fikade - med mig! Att hon, och de andra från personalen, kommer in och sätter sig - med mig. Att de inte lyssnar på "det är bra", utan förstår att det är något annat. Att de inte bara bryr sig om de som hörs och syns mest. Att de bryr sig om mig.

Personligen så upplever jag att jag har fått ett sådant bra bemötande och upplevelse av att de verkligen vill göra sitt jobb - inte att de bara är här och längtar tills dagen tar slut varje dag. Jag upplever att de verkligen vill hjälpa till. De bryr sig. De engagerar sig. Och de är respektfulla.

Jag läste en gång någon studie som hade gjorts på patienters upplevelser kring psykiatrin. Jag minns speciellt några rader från inspelningarna från ett samtal med de en av patientgrupperna som ingick. En person hade sagt något i stil med: "Jag har då aldrig hört någon säga 'hurra för den svenska psykiatrin', och det tror jag de flesta kan hålla med om." också beskrevs det hur de andra skrattade och höll med. Jag höll också med. Och alla jag hade träffat som hade erfarenheter, hade bara bytt sådana erfarenheter med mig. Ingen hade sagt "hurra för den svenska psykiatrin". Verkligen inte.

Jag vet att det är på så sätt i många delar av landet. De flesta troligtvis. Därför är jag så glad att jag har fått uppleva den andra sidan också, hur bra det kan vara. Jag vill visserligen inte vara här inne, men jag är otroligt glad över att jag är just här inne om jag skulle få välja vilken psykiatrisk slutenvård jag skulle vara på. Jag önskar att alla som mår dåligt fick uppleva det här bemötandet. Jag önskar att alla som mår dåligt fick uppleva den här vården. De gör ett otroligt bra jobb här på den psykiatriska avdelningen på Piteå Älvdals Sjukhus. Det kan inte sägas nog många gånger.

Jag vill bara gråta. För att jag är så tacksam. Att jag just nu inte bara känner det där mörka och onda inom mig. Och anledningen till det är det personalen gjorde för mig idag.

En dag när det ändå kändes ok att sitta inomhus.