Jag är inte emot att ta medicin just för att det är psykmedicin och jag inte tror att det kan hjälpa för att psykiska sjukdomar inte är riktiga. Jag vet mycket väl att psykiska sjukdomar är lika riktiga som fysiska, det är bara medicin i ren allmänhet som jag inte tror på. Jag vet inte riktigt varför. Jag har nästan aldrig tagit en huvudvärkstablett de få gångerna jag har haft ont i huvudet. Jag har hypotyeros (brist på sköljdskötelhormon), men ändå har jag många gånger helt struntat i att ta medicin för det i långa perioder. Likaså med näringsbrister av olika slag som jag har fått när ätstörningen gjorde intaget av tillräckligt med mat typ obefintlig. När jag har haft ont i halsen och kanske egentligen varit sjuk har jag bara låtsas att inte vara det och efter ett tag har det blivit som vanligt igen. Så det jag vill ha sagt med det är att det inte har någonting att göra med att jag för tillfället behöver medicin för det psykiska. Dessutom har jag börjat och slutat med mediciner lite som jag har viljat utan några som helst ut- eller insättningssymtom. Jag har sällan haft någon effekt av mediciner heller. Eller så har jag det, jag vet inte, för jag har också svårt att koppla ihop sådana saker.

Här när jag har varit på avdelningen har jag på tvång fått injektion med någon medicin som ska hjälpa mot tvånget (haha vad mycket tvång det blev). Men som förstått har jag inte viljat ha det eftersom jag då fick det på tvång. Injektionerna har varit lite då och då och sedan jag kom tillbaka hit i lördags har jag inte fått någonting. Jag vet inte om jag ska fortsätta få det jag fick för jag känner inte av någon effekt alls, men nu ska jag i alla fall få testa ännu någonting nytt. Och detta på fri vilja. Jag sa ja till att testa en ny medicin för den har visat sig fungera väldigt bra mot tvång så trots att jag inte riktigt tror att någonting kan hjälpa mot alla sjuka tankar jag ständigt tänker, ska jag ändå testa. För trots att jag tror att tillfrisknande bara fungerar om man gör det för sin egen skull tänker jag göra något helt annat. Jag kan inte göra det för min skull nu. Inte en enda millimeter av mig kan det. Så jag får ta emot hjälpen här, som jag ändå insåg att jag behövde (nu är den insikten lite borta), och göra det för alla andra. De andra som jag har svikit. Som jag har stängt ute medan jag har byggt mina egna murar runt mig. Jag vet inte om sådant håller i längden. Men jag sa "ja" till den nya injektionsbehandlingen också får jag hoppas på att det fungerar. Jag tror jag ska få den första idag. Imorn ska jag i alla fall få åka till skolan (fick dock aldrig något läkarsamtal) och det känns jättebra att de beviljade det för det betyder så mycket för mig. Skolan. Skapa. Och träffa den här pinglan.