Mångfald bland kroppbilder tack
Nog vet jag att alla har olika kroppar. Att det finns olika kroppstyper - trots att jag inte tänker på människor som kroppar, t ex "där kommer hen som har en sådan kropp." Men en sak har alla gemensamt: de är inte fula och äckliga som min.
Visst vet jag att man blir påverkad av vad som visas, men nu har jag förstått det på ett helt annat sätt.
Om de som säger att de älskar sina kroppar och passar in i idealet har jag ofta tänkt: "ja men det är väl klart de älskar hur de ser ut de är ju för de uppfyller ju samhällets krav!"
Nu har jag upptäckt en annan sida. Jag har börjat se att vissa faktiskt har kroppar som liknar min lite grann. Men de är inte äckliga så klart. De är kroppar precis som alla andra.
Jag har börjat se olika kroppstyper i sociala medier. Och jag har blivit medveten om denna påverkan. Och jag tror det kan hjälpa mig. Speciellt med kläderna jag förbjuder mig själv att ha för att jag inte får ha dem eftersom jag ser ut som jag gör.
Jag ser på modellerna och på skyltdockorna hur kläderna sitter. På dem. Och tror att det är så de ska sitta. Ser mig själv ha de på mig och hata mer än varje bit. För att min kropp är fel för att jag ser så ful ut i kläderna. Men efter att under en tid har sett kläder på andra än just en skyltdockskropp har jag börjat förstå. Jag vet inte hur de ser ut på andra än skyltdockor. För att jag inte tittar på sådant. För att jag inte tänker på andras kroppar på samma sätt som jag tänker på min egen. Men jag har börjat titta. På några jag följer på Instagram. Och - för att värdera -, kläderna sitter ju jättefint på dem! De sitter inte likadant som på skyltdockorna, men de sitter där och bara för att det är annorlunda är det absolut inte sämre. Och de har kläder som många säger att de inte "ska" ha på grund av deras kroppstyper. Som att en magtröja bara är till för en med magrutor eller underhudsfett som är lika med noll. Som att kortkjol endast ska bäras av de med vissa typer av ben. Det handlar givetvis om vad man själv tycker är fint och känner sig bekväm i, men låt aldrig idealen tala om för dig vad du har rätt att ha på dig - det är du som ska ha den kontrollen!
Så för er som inte upptäckt detta med att omges av olika kroppstyper även på internet: testa! För trots att man vet att alla är olika, tror jag det är nyttigt att även få se denna mångfald kontinuerligt. Så att man får en mer rimlig bild. Så att man själv kanske vågar mer.
För jag vill också kunna visa min kropp i alla typer av kläder trots att jag inte ser ut som skyltdockorna. Känna att jag visst har rätt att ha på mig en kort kjol eller en tight tröja.
Jag tror det blir mer normaliserat om man ser olika kroppar - liksom det har blivit normalt att bara se dagens modellkroppar. Jag tror mångfalden bland vad man ser i media kan ha en stor betydelse. För att minska det här med "en normal idealkropp".
Målat syskrin
Jag fick detta syskrin av mormor för ett tag sedan och jag har alltid tänkt att det behöver piffas till. 
Tack och lov för tidsinställning och 30+ inlägg i utkastet. Jag vet inte ens vad jag gör. Runt runt runt.
Dock har det bara stått i skymundan och ganska oanvänt då vi knappt haft en fungerande symaskin, men nu när det ska stå framme plus att jag nu har en symaskin passade jag på att göra en liten förändring. Först var min tanke att måla hela vitt och klä locken med klistertyg från Panduro, men jag insåg att det nog var bäst att hålla någon grej i min lägenhet lite neutral. Så detta var allt som fixades.
Tack och lov för tidsinställning och 30+ inlägg i utkastet. Jag vet inte ens vad jag gör. Runt runt runt.
Problemet avgör svårighetsgraden
Vissa klagar på att det är så lätt att gå upp i vikt - och svårt att gå ner. Medan andra menar att de är tvärt om och blir provocerade av att någon kan påstå att det är lätt att gå upp i vikt när de kämpar utav sjuttsingen för att lägga på sig något kilo, samtidigt som de inte behöver anstränga sig det minsta för att förlora några.
Men saken är den att inget är lättare än det andra, samtidigt som att det ena är betydligt lättare.
Jag tror de flesta får en negativ upplevelse när någon påstår att det man själv har svårt med är lätt. Ingen vill väl ha sitt problem förminskat?
För de som har problem med överätning, hetsätning, övervikt, fetma t ex, så klart de tycker det är lätt att gå upp i vikt och svårt att gå ner - det är ju det som är problemet.
Lika logiskt som att de som har problem med svält, överträning, undervikt t ex tycker det är lätt att gå ner och svårt att gå upp eftersom det är just det som är problemet.
(Alltså jag menar ju inte att vikten är hela problemet i problemet eller ens en del av det egentliga, men ni fattar va?)
Om man lätt går upp i vikt är det ju klart att man tycker det är lätt och att gå ner i vikt svårt. På samma sätt som en som har lätt för att gå ner i vikt tycker att det är lätt att göra det och svårt att gå upp.
Det gäller ju allt. Om man har problem med något är det ett problem och ett problem är svårt. En livsglad person förstår kanske inte hur det kan vara så svårt för den som varje morgon kämpar för att ens ta sig upp ur sängen. Den som väljer hissen när det är för många trappor kanske inte förstår den som hellre skulle betala än att stänga in sig i ett trångt utrymme. Och så vidare. Det är klart att det är något som är så mycket lättare än det andra - för varje enskild individ.
Jag har sett många på internet som har blivit provocerade av de som säger att det är lätt att gå upp i vikt när de själva har svårt för det. Förståeligt. Men för den sakens skull behöver ju inte de hugga tillbaka och säga att de har fel, att det är en baggis att gå ner.
Man kan säga att "det är lätt för mig". För det är det ju. Tycker man det så är det så. Okej jag kan inte säga att det är lätt för mig, absolut inte, men att inte skada mig är lättare än att göra/inte göra vissa andra saker. Samtidigt som jag vet att det för för många är som att att bestiga Mount Everest baklänges med cykel med handbromsen i.
Det behöver inte heller vara världens problem. Det kanske bara är att koka kaffe. Jag lovar att mamma hade kunnat göra det i sömnen, medan jag inte ens kan göra det med hjälp av instruktioner. Det beror ju helt på var svårigheten sitter. Vissa saker är superlätta för någon, medan de är jättesvåra för andra.
Vi är olika. Våra svårigheter likaså.
Det här med att allt inte är en dans på rosor hela tiden
Jag tänker som att jag har två delar av mitt nuvarande liv: mitt inre kaos och mitt "vanliga" liv. Att kaoset inombords inte är en dans på rosor förstår nog de flesta, liksom jag faktiskt bekräftar. Att det andra livet, med fantastiska vänner, ny lägenhet, jobb, framtidsvisioner (okej, det ordet kanske betyder något större för andra, men att kunna se mot framtiden är fan stort för mig), är bra uttrycker jag ofta. Men det är lätt att fastna i den där lyckohetsen när saker och ting flyter på, berätta om det bra och förtränga det andra. Och det är väl klart egentligen. När det rullar på som vanligt, rullar det bara på. När det är skit, går det trögt. Ibland kanske man har behov av att skriva av sig det jobbiga. Men klart man har mer energi och lust att dela med sig saker om det händer något roligt eller speciellt.
Jag säger att jag älskar mitt jobb. Det gör jag också. Att få vara ute. Göra det fint. Se resultat. Kroppsarbeta - när jag kör med röjaren i alla fall, gräsklippningen är väl inte så mycket till kroppsarbete precis. Tycka att det ska bli roligt att jobba.
Jag älskar det som jobbet är. Men inte allt som kommer på köpet. Allt som egentligen inte behöver höra till, men som i vissa fall blir en del av det. Dessa "vissa fall" verkar vara "alla fall" för mig.
Allt krånglar.
Allt blir fel.
Och jag som bara vill göra ett bra jobb.
Ett bra intryck.
Så gärna.
Men nej.
Och jag kan någonstans förstå att ett oljeläckage som beror på att verkstan monterat dit fel grejer inte är mitt fel, men allt det andra. Det är en mansdominerad arbetsplats och trots att jag inte vill vara den där som förminskar en själv på grund av kön osv, kan jag inte låta bli att, varje gång något händer, tänka att någon tänker: "jaha, den där tjejen i Sunderbyn igen som ställer till besvär, hon borde inte hantera varken maskiner eller verktyg".
Jag har fått punktering fyra gånger om. Fyrhjulsdriften har gått sönder. En kniv har lossnar och blivit spårlöst försvunnen. Röjarhuvudet fasnade när jag gjorde fel när jag skulle byta till ett nytt och jag och en kollega fick kämpa en längre tid med att få av det. Nyckeln till klipparen slutade fungera pga fuktskada. Två av tre röjare har krånglat med än det ena och än det andra. Skulle försöka fixa en av dem på sammma sätt som chefen gjorde, men gjorde istället så att tändstiftet fastnade i en hylsa. Stödhjulet har lossnat. Jag har fastnat fler gånger än jag kan räkna.
Och jag har bitit ihop. Svalt stoltheten. Bett om hjälp.
Och det har gått fel igen. Och jag har brytit ihop. Inte velat ringa det där samtalet för "tänk om de sparkar mig". Men nej, bara bra bemötande hela tiden. Beröm för den fina (läs: usla) klippningen.
Ännu en gång säger de "det är sådant som händer ibland".
Det är sådant som händer hela tiden för mig.
Och ännu en gång biter jag ihop. Tills jag biter så hårt att jag bryter. Och frågar mig själv hur jag kan älska att jobba med detta.
Mycket går bra i mitt liv just nu. Jag får min önskade höst. Det rullar på och jag bara väntar på att det där stupet ska komma. Trodde det kom i fredags. När jag skulle betala lägenhheten och det inte gick. Banken gick inte att välja. Pengarna gick inte att föra över. Men det gick tillslut. Men gissa om jag var nervös! Bröjade fråga pappa hur de skulle göra. Om de skulle ha ny budgivning och sälja bort min lägenhet som jag inte kunde betala. Men så blev ju inte fallet tack och lov. För nu är jag här. Ligger på golvet bredvid tv:n som ingick. Har hämtat ut nycklarna och äntligen är den min. Känns skönt efter de två värsta arbetsdagarna jag har varit med om. Jag är helt slut.
My body is screaming and my mind's on a trip
Äntligen äntligen är jag inne i värmen - för en stund i alla fall. Gråter och skakar omvartannat och kippar efter luft. Ont överallt och jag vet att det bara är mitt fel. Men vissa saker är svårare än andra - trots att man är medveten om följderna. Jag borde inte gnälla. Men ibland måste man bara inse att somliga saker tar hårdare. Och lära sig av sina misstag? Jovisst, i teorin.
Now I'll do more than dream
Jag har längtat så länge. Drömt och fantiserat. Och nu händer det snart. Tänk att få ha ett eget ställe där bara jag bestämmer. Där jag får göra hur jag vill. Där jag bor.
Torkade diskbänkar. Städad kyl och frys. Ordning i hyllorna. Urplockat diskställ, alternativt ren disk. Golv utan smulor. Bortplockade mjölkförpackningar...
Jag vet inte om det är perfektionisten, pedanten och kontrollfreaket som alla längtar efter att äntligen släppas ut och slippa hålla tillbaka. Kanske det dämpas efter ett tag när jag inte behöver binda fast mina känslor och viljor, eller så får jag äntligen känna det där lugnet att när jag lämnar något på ett sätt så är det kvar på samma sätt när jag kommer tillbaka. Jag vet inte. Men jag vet att jag längtar till tisdag då jag får min nyckel.
Till min lägenhet.
Lugnet jag minns var egentligen en inre storm
Jag har ju pratat om första året på gymnasiet som hyfsat lugnt från ätstörningsmonstret. Sommaren innan också. Eller visst tränade jag för att inte få ångest, hade många många förbud, tyckte att jag var tjock osv. Men det gick framåt i alla fall. Men jag började falla tillbaka ju längre tiden gick på höstterminen. Jag minns det. Men jag minns inte att det faktiskt inte var så himla lugnt längre fram än till oktober 2011, i ettan. Jag förtränger och glömmer lätt bort det jobbiga som har varit. Förskönar. Nu ser jag. Klart och tydligt hur det var.
Mitt i all flyttpackning hittade jag en bok. En bok från den tiden då jag inte trodde jag hade några anteckningar. Men det hade jag. Jag började läsa några sidor. Fick en stor klump i magen. Jag kan inte fortsätta. Inte nu. Den får ligga där ett tag till. Men nu vet jag. Jag har inga dokumentationer från sommaren 2011, men jag tänker i alla fall låtsas att den var så pass bra som jag minns. Att i princip hela gymnasiet (och inte bara de två sista åren) var svajigt och inte så fritt som jag trodde.
Men nu minns jag. Hur jag gång på gång försökte ändra på det jag gjorde. Nedvärderade mig själv för allt och inget. Och kände mig så jävla misslyckad. Och ensam. För allt höll jag inombords. Visst eskalerade beteendena senare, men det lilla jag har läst i den där boken är inte heller friskt. Inte någonstans.
Och jag minns hur jag frågade mig själv: "Är det något fel med detta eller är det bara så det är för en tjej som går på gymnasiet?". Nej! Ingen ska behöva må dåligt. Om du tänker att något är fel, då är det fel. Våga sök hjälp i tid!
På andra sidan sårar orden lika mycket
31:a maj 2014
"Hur kommer det sig att de orden som sårar alltid sätter de djupaste spåren? Och vad svarar man på dem?"
Det skrev jag här och orden som då yttrades var tvärtemot det som jag fick höra idag - av samma människa. Förra året fick jag höra de ord som sårar mig mest. "Har du gått upp i vikt?" Men mer som ett påstående. "Inte vet jag" svarade jag. Åh jo, att jag visste! Vartenda gram.
Men andra ord sårar också. Trots att det är ord jag en gång levde på. Att det är sådana ord jag ibland drömmer om. Men det är också sådana ord som bevisar att även andra lägger fokus på det jag fokuserar på mest, och egentligen vill bli fri ifrån.
De gjorde mig inte glad. Bara obekväm. Sorgsen. Och ännu mer förvirrad över den egna kroppsuppfattningen.
Tankarna snurrar. Huvudet är trött. Och jag är less på dessa viktrelaterade kommentarer.
Hejdå
Jag har äntligen blivit med symaskin!
Men det är inte den ni ska få se, för det är överdraget jag har pysslat med (läs: tagit en sprayburk, sprayat och låtit det torka).
Nåväl, jag köpte den begagnat för 500kr och den fungerar perfekt! Så här såg det dock ut när jag öppnade lådan för undertrådar:
Så vad gör man inte för lite ordning.
Tadaaaa!
Jag passade på att spraya det något slitna överdraget till min over-lockmaskin eftersom jag kanske ska ha den framme tillsammans med symaskinen.
Ljuset blev jättekonstigt på efterbilden ser jag nu...men den är rosa i alla fall.
Det syns ännu sämre på denna bild, som jag försökte matcha med rosorna, som jag tog när jag gick hem från Emma.
Jag passade på att spraya det något slitna överdraget till min over-lockmaskin eftersom jag kanske ska ha den framme tillsammans med symaskinen.
Människa som människa - Krönika á la Sofia 16 år
Nu har jag hittat en till krönika från nian, denna dock från svenskan (lite haha på innehållet i denna också men jag var ju bara nyss fyllda sexton). Minns inte riktigt utgångspunkten, men detta var i alla fall vad jag skrev:
Jag förstår verkligen inte de som gjorde sådana där uttalanden (och jag minns att läraren blev förskräckt och sa: "inte säger väl folk i din ålder sådant?", jo de finns tyvärr). Jag förstår inte hur man kan tycka att det är så fruktansvärt hemskt att låta alla älska den man älskar. Jag förstår inte!
Okej, bara för att vissa visar öppet sina känslor och står för det behöver alla kanske inte älska sig själv i alla aspekter, men de kan acceptera sin sexualitet och älska sig själv för det. Det är inget farligt. Det är fantastiskt! Speciellt när det ändå finns så mycket hat. Men varför detta hat? 2015. Jag förstår fortfarande inte. Det enda de gör är att älska en människa av samma kön (eller känner att de inte är född i rätt kön om man är tanssexuell). Om det nu är så hemsk, alltså på riktigt, finns det inte finns värre saker?
Och seriöst, argumentet att homosexuella inte kan få barn håller inte. Vi har inte precis brist på befolkning i världen. Och tänk alla som är heterosexuella och faktiskt inte vill ha barn -nej, alla vill inte det -, hatarna tycker väl de är "rätt" ändå? Så hitta ett hållbart argument till varför det skulle vara fel att vara homo-, bi-, transsexuell eller queer och försök få mig att förstå hur folk kan tycka något annat än att kärlek är kärlek oavsett vem man älskar.
Här är inte Sofia 16 år, men Sofia 20 år har fortfarande samma åsikter. Och sitter på min eviga fråga: Hur kan människor vara så emot kärlek?
Omklädd pall
Jag fick mormors gamla pall...
...som en gång i tiden även har varit klädd så här...
...men som jag nu spraymålade och klädde om i ett underbart tyg från Panduros Tildakollektion. Och se hur söt den blev!
Den kommer vara så fin i min hall.
Only know you've been high when you're feeling low
Knivar sticker inom mig och jag tror jag har förträngt hur det var. Hur det är. Mitt i all min upprymdhet. Så mycket att göra att jag knappt hunnit tänka. Extas över vad jag ska betala på fredag. Var jag ska på tisdag. Jag tänker att jag är bortskämd som inte kan vara nöjd när allt är toppen. Men samtidigt vet jag att jag är nöjd. Jag är så otroligt himla jättenöjd. Jag vet också att en lägenhet inte kan ändra flera år av dåligt psykiskt mående. Det vore lyx. Men det måste jag jobba med själv. Det är två helt olika saker. Jag är jätteglad samtidigt som jag är jätteledsen.
Jag vill kunna tänka tillbaka på en sådan här gång och minnas att det har blivit bättre. Jag vet att det har det någon gång. Men jag kan inte minnas. Hur jag än försöker. Och det gör mig rädd att det alltid ska vara så här. Att det ska vara så här flera veckor till. För hur ska jag orka gå till jobbet fler dagar? Drar mig igenom varje dag och vet att det finns dagar jag kommer behöva jobba ännu längre.
Men samma sak här, jag älskar mitt jobb, jag tycker det är jätteroligt, men det är två helt olika saker. Jag kan vara så glad över det, över lägenheten, över mina vänner osv, men ändå inte orka med något av det för att en annan sida av mig är så himla ledsen. Jag kan prata om hur jag inte vill leva, för att 30 sekunder senare skratta åt något knasigt någon har sagt. Jag kan ha gråtit i flera timmar, för att sedan torka ansiktet, se svullnaden gå ner och se ut som vanligt igen. Min själ kan ha så ont samtidigt som jag badar i tacksamhet. Jag kan ha så mycket bra men ändå vara så trasig.
Uppdatering: jag hade en lång lista på människor jag skulle ringa, men efter ett samtal med min psykolog behövdes sedan inte den listan. Det måste gå det här. Med hjälp så kanske det kan gå. Jag är så glad att jag får den möjligheten i alla fall. Hjälp. Från en person som förstår mig.
Uppdatering 2: samma visa som vanligt. Mår dåligt, skjuter på att ringa, ringer, känner mig lättare till mods, tiden går och jag börjar invalidra mig själv och mina känslor som jag hade. Sitter här och försöker att inte tänka "fan vad löjlig jag är", "vad är det att må dåligt för?", "nog kunde jag stått ut", "jävla osjälvständiga jävel". Försöker validera. Försöker sätta mig in i min egna situation.
Bordsunderlägg
Ännu ett till inlägg på det jag pysslat ihop. Denna gång bordsunderlägg som förstå såg ut så här:
Men som, med hjälp av färg och tårtpapper blev så här:
Yep, asymmetri är fortfarande mig kärlek
Det finns nåd för nya världar, mycket större än den här
Jag hittade den inte på youtube när jag publicerade min pepp- och motivationslista så jag skrev bara texten och hänvisade till Spotify. Nu hittade jag den dock så för er som inte orkade lyssna då, gör det nu! Jag tycker den är fantastisk och han sjunger med sådan känsla och inlevelse och man känner verkligen varje ord. Och ja, ni vet ju att jag gillar orden. Att de är det viktigaste.
Spetskuddar för 110kr
Innerkuddar: 30kr/st (2st)
Jag ockuperade köksbordet
Och de kommer passa perfekt i min soffa med några kuddar jag fick av Emma en gång.
Spetstyg: 20kr/m (2m)
Enfärgat tyg: 10kr/m (1m)
Så här blev de tillslut
Våga vägra lyckohets
De flesta vet att ens profil på Facebook eller bilder på Instagram inte speglar en hel människas liv. Men ändå tycks folk kunna veta att hen där är så lycklig - för det visar ju bilderna och statusuppdateringarna. Och den som är lyckligast vinner ju, eller hur?
Jag har börjat bli bättre på att förstå att alla inte har sådana liv som de ibland kan tyckas via sociala medier - och det är en lättnad. Helt ärligt bryr jag mig inte så mycket om den personen reser dit eller om någon annan har ett sådant underbart jobb. Jo självklart är jag glad för personens skull, men längre än så tänker jag inte. Jag vet att hen har ett annat liv också, eller samma liv men en annan sida av det.
Det är okej att visa sig ledsen. Det är lika okej att gråta som att skratta. Åtminstone borde det vara så. Det är okej att säga att man absolut inte har gjort någonting under hela semesterveckan, att middagen bestod av frysta köttbullar och gårdagens potatis eller att faktiskt svara "nej det är inte så bra" på frågan "hur mår du?". Det är okej även om du inte mår jättedåligt. Det är okej även om du mår jättedåligt, men inte har något skrivet som en diagnos i en journal. Och det är okej att må dåligt om du har det också. Lika lite som det är en tävling vem som är "lyckligast", lika lite är det en motsatt tävling om vem som "mår sämst". Varken mellan psykisk friska och psykiskt sjuka, eller psykiskt sjuka mot varandra. Och det här med att inte "vara tillräckligt sjuk" eller "må tillräckligt dåligt" är bara nonsens. Om du mår dåligt, mår du dåligt. Ingen kan veta hur du mår. Förstå, ja. Men veta och känna? Nej. Man kan vara nedstämd, orolig eller ha negativa tankar om sig själv utan att ha en psykisk sjukdom.
Livet går upp och ner för alla. Olika för alla, men ingen är lycklig jämt - oavsett hur det ser ut på Facebook. Visst ska man kunna berätta vad man har gjort, men låt det stanna vid det. Lika väl du som läser. Du är ingen sämre människa för att du har grälat med en familjemedlem idag och inte lägger upp en bild på er, lyckliga familjen. Det säger inget om dig. Vad det däremot säger något om är dina värderingar och attityder. Är det verkligen sådant som gör en människa?
Jag tror inte bara vi behöver våga prata om psykisk ohälsa, utan även om vanligt dåligt mående i allmänhet. För det ska vara okej att visa att man har en sämre dag. Eller att man glömde bort sonens utflykt och skickade med köpta bullar istället för nybakade (som du helst började med klockan sex samma morgon).
Alla gör vi misstag. Alla är vi ledsna ibland. Och alla vet det. Varför ska vi inte då få visa som det är? Varför ska det ligga en värdering i hur glad en kan vara? Kan vi snälla sluta hetsa om än det ena, än det andra? För jag tror det kan göra en lyckligare.
Något som gör mig lite lycklig just nu är alla dessa blommor. Vem blir inte lycklig av dem? Allt blommar nu och det är som ett hav av färger, dofter och surrande humlor! Vita rosor, rosa rosor, lupiner i alla dess färger... Så underbart!
Jag måste ändra historien, jag måste skriva om de där sista orden
"...också tog hon sitt liv."
SLUT
Ja..."det är så det ska sluta för mig" har jag tänkt. Jag har liksom trott att det är så det ska vara, ska bli...
Jag började på inlägget i april och då gick mina tankar så här:
"Och om än jag inte ser något annat slut än det, trots att jag inte vet hur det ska gå, vad som kommer hända så...ja, för att citera Melissa Horn: "jag måste ändra historien, jag måste skriva om de där sista orden."
På något sätt. Hur det nu ska gå."
Nu, i mitten av juli, vill jag fortfarande citera Melissa. Men det känns inte lika nattsvart. Inte som det gjorde där i april. Eller i februari för den delen också. Men det ha alltid, sedan jag började få sådana tankar, kännts som att min död är något jag kommer fixa själv - oavsett om jag har varit djupt deprimerad då eller mått bra. Men jag måste ändra historien. Jag måste skriva om de där sista orden. Men kanske inte just nu, inte just idag. Jag kan få låta bladet vara oskrivet. De där orden kan få vänta. Jag fortsätter med att ta lite i taget. Nu klarar jag av betydligt mer än minuter - till och med veckor -, men det kan räcka så. Jag ser inte så långt fram tills dess att skolan börjar. Jag vet att den börjar, men jag liksom förtränger det ett tag.
Något annat jag förtränger är allt som har hänt. För att återigen citera Melissa: "För allt som var på riktigt känns på låtsas nu." Och ännu en gång: "Jag tar allting så enkelt, har förträngt hur det var". Allt är som bortglömt. Samtidigt minns jag allt så stjärnklart. Men det tar också ont att tänka tillbaka. Jag letar rätt tillfälle till att skriva. För jag har inte bearbetat något egentligen. Bara skjutit undan. Och det kommer bli jobbigt att tänka tillbaka på det. På allt egentligen. På hela våren. På mig. På framtiden. På nuet.
Men en sak i taget.
Jag försöker sudda ut orden på historien. Inse att det inte är något som "ska bli". Det är inte förutbestämt av någon annan än mig. Och om jag skulle tro på ödet eller något sådant skulle ändå allt peka åt motsatt håll - jag har ju överlevt trots att läkare har sagt att "du borde inte vara vid liv efter...". På något sätt måste jag förstå att det går att ändra sina planer (nu menar jag absolut inte att jag har några planer på att ta mitt liv, utan mer hur jag har sett på framtiden). Men det som har hänt, har hänt och någon gång måste jag ju röra vid det för att kunna lägga det på hyllan med det förflutna. Det kommer väcka känslor. Det kommer bli jobbigt. Och kanske blir jag tiggad av mig själv. Men jag är starkare idag gällande de sakerna, än vad jag har varit så bara jag finner rätt tillfälle så ska jag nog klara mig igenom en omgång av minnen från det nattsvarta.
Utseendefixerade kommentarer på bilder
Jag har länge varit less på dessa utseendefixerade kommentarer. Speciellt på bilder på internet. Och ännu mer på kommentarer, svar på kommentarer, svar på svar på kommentarer osv.
Visst kan jag också slänga ur mig någon kommentar som är uteseenderelaterad - mest/typ bara i verkligheten dock -, men rent generellt är jag sjukt less på dem. Visst att man ska få lägga ut bilder på sig själv, men ofta tycker jag de efterföljande kommentarerna går helt till överdrift. Kanke har många inte mycket annat att kommentera än att ge en komplimang om personens utseende? Eller kanske ser många utseendet som det viktigaste? Vad vet jag. Det jag vet är att jag både tycker det är tröttsamt och sorgligt hur utseendefixerade kommentersfälten på mångas bilder är.
Lade ut denna bild (eloge för mig, typ) på Instagram och Facebook för ett tag sedan - bara det att jag tog den jävla bilden är ett under - med lite text.
Och jag fick inte en enda kommentar om utseendet. Och det kändes så bra! (Och om jag någonsin får några, klarar jag ändå inte av att ta åt mig, eller så tror jag inte på dem så de spelar ändå ingen roll).
Jag fick däremot kommentarer som sa att det var bra att jag skrev om ett sådant viktigt ämne, sa att de sände mig kramar, att jag är stark, att jag skrev bra, att det är viktigt att vi måste våga prata, att jag är imponerande, att jag är en förebild, frågade om hen fick dela det jag hade skrivit, att mina ord har hjälpt och att jag är modig (vilket i och för sig är lite sorgligt för det borde inte behöva krävas mod för att skriva om något sådant egentligen, men i dagens samhälle är det så). Det gjorde mig glad. Det känns viktigare för mig att få höra sådant om mig än positiva eller negativa saker om mitt utseende. För visst att jag har många fixeringar, komplex och allt därtill, men det är ju vad jag tycker. Och det är det som är det viktiga. Och det kan jag jobba med. Att andra bara skulle värdera mitt utseende skulle inte väga ens hälften så högt som att de faktiskt gillar mig för den jag är (vem det nu är) eller ge komplimanger för dessa typer av saker som jag gör, som jag faktiskt brinner för, som jag tycker är viktiga. Det är något som betyder något för mig. Och att läsa att jag har hjälpt någon. Det gör mig mer gott än någon positiv kommentar, om det jag hatar mest på mig själv, någonsin kan ge.
Att andra inte tycker att jag är mitt utseende (trots att jag så så så många gånger tror det) kan göra det lättare för mig att förstå det.
Att andra inte lägger vikt vid mitt utseende (samma här, jag tror dock det) kan göra det lättare för mig att inte göra det.
Att andra värderar saker som rör mig som person kan göra det lättare för mig att så småningom kunna göra det.
Det är så mycket lättare för mig att ta åt mig kommentarer som jag fick, och faktiskt hålla kvar vid det, än jag någonsin har varit med en kommentar om utseendet.
Jag tycker detta inlägg av Liselotte är klockrent: Utseendekommentarer : för och emot (Livskick så klart).
Solhets
Jag har faktiskt inte ens tänkt på det förr - men så finns ju Livskick som ger insikt om mycket - men det förekommer faktiskt hets om solbrännan också. Detta har jag helt missat, men nu ser jag ju det självklart. Jag hetsar väl en hel del också antar jag. Och inser att det negativa väger över det positiva. Och då när man läser kloka inlägg på livskick så börjar man ju reflektera. Av vilken anledning? Varför ska det behöva vara så viktigt? Varför lägga ner så mycket tid och energi på att tänka på huvuida man har fått färg eller inte och försöka få mer färg? Varför undvika vissa sommarkläder som en gillar för att de ger en "ful" bränna? Varför plåga sig med t-shirt i vinden bara för att försöka blir lite brun för att det äntligen är sol när frysa är det värsta en vet? Sedan tillhör jag ju inte de som solar på solarium eller steker på stranden dagen lång även under de timmar då solen är som starkast. Ett tag solade jag mycket, bara låg, men insåg hur fruktansvärt tråkigt det var. Ibland kan det väl vara skönt om man ligger och pratat med någon kompis eller väljer att läsa ute istället för inne, men nej, jag tänker inte hetssola mer. Jag har i alla fall insett att det finns saker som jag mår bättre av.
Sedan finns det ju de som tycker det är skönt och kanske någon tycker det är roligt. Och självklart är det ju inte fel att vilja få färg, nog kan jag hålla med om att jag känner mig fräschare när jag är lite brun och inte blå, inget fel med det. Snarare är det väl var "påhittet" kommer ifrån. Krav och hets från samhället? Idealbild? Rätt och fel? Och så vidare. Det är väl det man borde fråga sig. Varför man gör det eller lägger så stor vikt vid det. Om man lägger ner så mycket tid och kraft (och pengar?) på att försöka bli brun för att det förväntas av en eller för att man känner sig pressad, då kanske man borde tänka en extra gång. Om man är så desperat efter att bli brun att man struntar i solkräm och pressar i solen timme efter timme att huden skadas, då kanske man bör vara försiktig. Om man däremot njuter i solen med lagomt med skydd och inte låter hela ens dagar kontrolleras av chansen att bli brun, ja då kanske detta inte är något problem.Jag har egentligen ingen precis åsikt om detta, bara man vet varför (och för vem) man gör det och inte utsätter huden för alltför mycket sol så att det blir skadligt.
Sofia sluta hetsa för fan!
Enkla magneter
Köpte klistermagneter på TGR i Örebro och satt bara fast några blommor på dem också fick jag lite söta magneter.
Den andra var en pappersremsa som satt fast på ett scrapbookingark som jag har sparat sedan förra året då jag satt instängd på sjukhuset och vek pappersfåglar. Tyckte det var fint men visste inte vad jag skulle ha det till. Så nu blev det en magnet. "Fortis et liber", stark och fri. Tyckte det skulle passa bra på mitt kylskåp. För det är just det jag vill bli. Inte ett kylskåp då, men stark och fri.
Slänga hyfsat fungerande knivar? Nej tack!
När jag inte jobbar håller jag på med än det ena och än det andra. Springer runt och vet inte var jag ska börja. Men jag är glad. Det här är på riktigt. Jag ska flytta. Dock hinner jag inte skriva så mycket. Trots att jag har många tankar. Men tills dess får jag bjuda på några av sakerna jag håller på med.
Pappa tänkte slänga dem för att han tyckte de var för slöa som inte blev bra av att bli slipade
Men då sa jag nej. Gratis knivar, ja tack.
Men jag tyckte de blev riktigt söta. Och eftersom det finns en knivmagnet (?) i lägenheten så måste de ju vara fina om de ska synas. Min icke begagnade, prickiga kniv kommer passa med dem.
Brännmärket på ena kniven gick ju inte att göra så mycket åt, men inte gör det så mycket.
Men då sa jag nej. Gratis knivar, ja tack.
Som inte blev så gratis när jag köpte sprayfärg från Skapa
Men jag tyckte de blev riktigt söta. Och eftersom det finns en knivmagnet (?) i lägenheten så måste de ju vara fina om de ska synas. Min icke begagnade, prickiga kniv kommer passa med dem.
Brännmärket på ena kniven gick ju inte att göra så mycket åt, men inte gör det så mycket.
En rolig bonus var att panduro delade min bild på deras Instagram
Tvålpump
DBT - Veckokort
Ja sa ju att jag skulle försöka skriva om färdighetsträningen i DBT:n till hösten och lite om individualterapin.
Varje vecka fyller jag i det så kallade veckokortet. Det har sett lite olika ut för mig beroende på vad som är aktuellt för tillfället och vad som känns viktigt att hålla koll på, men just nu kan det se ut så här:
Då ska man alltså skatta förmiddag, eftermiddag och kväll t ex hur mycket ångest man har haft på en skala 1-5 där 1 är minst och fem är mest. Sedan ser ni ju att det finns andra kolumner som man fyller i på lite olika sätt, t ex självskada - ja eller nej (J/N). I början var det jättesvårt för jag menar, hur ska man veta om den där ångesten är en fyra eller femma? Det kan ju alltid bli värre och då är det väl inte en femma? Tillslut så började jag fatta i alla fall och nu är det mer svårt att minnas och/eller namnge färdigheter jag använt mig av. Och att självvalidera. Herregud! Men när jag väl gör det så hjälper det enormt mycket och spar mig på så mycket lidande.
Då ska man alltså skatta förmiddag, eftermiddag och kväll t ex hur mycket ångest man har haft på en skala 1-5 där 1 är minst och fem är mest. Sedan ser ni ju att det finns andra kolumner som man fyller i på lite olika sätt, t ex självskada - ja eller nej (J/N). I början var det jättesvårt för jag menar, hur ska man veta om den där ångesten är en fyra eller femma? Det kan ju alltid bli värre och då är det väl inte en femma? Tillslut så började jag fatta i alla fall och nu är det mer svårt att minnas och/eller namnge färdigheter jag använt mig av. Och att självvalidera. Herregud! Men när jag väl gör det så hjälper det enormt mycket och spar mig på så mycket lidande.
På varje individualterapi går man igenom veckokortet och tittar lite extra på någon situation med antingen väldigt höga skattningar eller bara någon som man vill ha hjälp med att förstå eller veta hur man skulle hanterat den på ett annat sätt. Vi gör en så kallad kedja där vi går igenom hela situationen och försöker först identifiera sårbarhetsfaktorer, t ex om man sovit dåligt, ätit dåligt eller något annat som man vet kan bidra till att negativa känslor blir fler eller svårare att hantera. Sedan börjar man bena ut vad som hände - beteenden, tankar, känslor - och därefter försöka se var man hade kunnat gjort annorlunda och vilken färdighet man hade kunnat använda sig av istället. Ibland gör vi det muntligt, ibland skriftligt, men det är alltid lika givande, jobbigt och upplysande. Så vecka ut och vecka in dessa veckokort. Men det blir en rutin tillslut och nu tänker jag typ i veckokortstermer. Jag tycker det är ett bra underlag att utgå ifrån på individualen för det är lättare att både komma ihåg och att ta upp de situationer som varit svåra.
Psykisk ohälsa tar inte semester
Jag har många gånger känt att jag inte blivit tagen på allvar - men mer om det en annan gång. Nu när jag tänker tillbaka på dessa tre somrar då jag haft kontakt med psykiatrin inser jag hur mycket mer sedd och validerad jag har känt mig för varje år. Första året (2013) var jag på Ätstörningsmottagningen och sa tack och hej för sommaren, vi ses om sju veckor eller så, och tack och hej. Typ. Inför sommaren jag hade gruvat mig så mycket för. Sommaren då jag bara grät innan jag skulle lämna skolan för det läsåret. Jag fick min skolsköterskas privata nummer så jag kunde ringa om jag behövde, vilket jag egentligen gjorde hela sommaren, men vågade bara en gång. Men psykiatrin hade jag ingen som helst kontakt. Men jag mådde jättedåligt. Man kan inte få hjälp med sina problem av sommaren. Visst kanske vissa kan må bättre av den, men bli frisk på djupet? Nja...jag tror ju liksom att man behöver lite stöd då va? Kändes det som att de förstod mig? Nej. Sade sedan upp den mitt i sommaren för det gav mig ändå inget, men det är en annan historia.
Förra sommaren hade jag både kontakt med Ätstörningsmottagningen och med DBT-teamet så när någon hade semester fick jag prata med den andra - utom de två veckorna då båda var borta. De försökte dock fixa så att jag skulle få träffa någon annan under dessa veckor, men jag avböjde. Nu snackar vi alltså endast om två veckor, inte sju. Helt ärligt så tror jag att de var mer oroliga än vad jag var, men deras försök fick mig att känna mig både sedd och som att de förstod mig.
Nu denna sommar är min psykolog borta i 1+2 veckor och jag har rätt till telefonkontakt även under dessa veckor, vilket alltså nästan är som att hon inte har semester alls. Måste jag berätta att jag inte har känt mig så validerad och förstådd av någon annan inom psykiatrin? Idag sågs vi för sista gången innan hon går på semester - som alltså bara varar i en vecka till att börja med - och ändå var det ett bättre och mer stöttande avslut än när jag skulle klara mig själv i ca sju veckor för två år sedan. Det känns riktigt bra att verkligen aldrig behöva tvivla på om man ska bli dumförklarad eller få sina problem och bekymmer förminskade. För visst är det mycket som tar ledigt under sommaren - men inte en sjukdom.
Gryt- och glasunderlägg av kakelplattor
Målade bara med porslinsfärg på en kakelplattor som brändes i ugnen och fick möbeltassar under sig, och nu har jag ett till grytunderlägg som jag ska ha i mitt fina kök.
Gjorde samma sak med mina mindre plattor (1kr/st, den större 5kr) och de blev glasunderlägg.
Ja, jag är fortfarande kär i asymmetri.
I find it kind of funny I find it kind of sad
För ett år sedan, eller inte exakt på dagen, men förra året när vi firade Emma. Då bröt jag mitt över fem års gamla löfte. Jag åt glass och jag minns hur lycklig Emma såg ut när jag sa att jag skulle göra det. Det gjorde det värt ångesten efteråt. Och alla andra kopiöst negativa tankar. Om jag hade vetat hur hösten och vintern skulle blivit, hade jag aldrig ätit den där glassen.
Jag kan vara glad och lite stolt över att jag gjorde det, men mest ser jag allt med sorgsna ögon. Inte glädje och lycka. Bara ett sorgset "varför"? Inte just för att jag gjorde det. Men varför det ska vara så svårt. Varför allt hände. Varför jag inte tog emot hjälpen jag fick när jag var femton. Varför jag har varit så rädd att släppa allt. Varför det är så jävla många som måste ha det så här. Det är sorgligt.
Förra året var ångesten megahög, men inte så hög som jag trodde, och jag sov ju hos Emma och allt det där. Ville skada mig sönder och samman, men jag hade Emma, min klippa. Nu är det som förra året, förutom att jag är ensam och utan ett uns av stolthet. Bara rent och skärt hat. Och en massa impulser. Eller egentligen bara en. En specifik och stark - som förra året. Och ikväll är jag ensam. Men. Jag är också starkare än förra året. Trots att jag så gärna vill (men inte vill så klart), kan jag stå emot. Jag kan göra annat. Jag kan till och med vara kvar i den känslan. Inte göra tanken till beteende. För det är bara en impuls. Bara en tanke. Jag kan tänka miljoner gånger att jag skadar mig. Se scenarier framför mig. Men jag kan också stoppa där. För idag kan jag så mycket mer än förra året. Idag har jag så många fler färdigheter i bagaget. Men idag har jag också så många mer tankar, rädslor och negativ energi riktad till mig själv. Som är svårt att bli av med. Men jag skadar mig inte ikväll. Och det kan få räcka med det. Ibland får man nöja sig med att inte få allt på en gång.
Picknick med min bästa vän i badhusparken i min blivande hemstad idag efter bästa beachloppisen!
Du är inte ensam, det finns nån som går med dig
Kom för någon dag sedan ofriviligt, via en oskyldig hashtag, in på en bild någon hade tagit på sina öppna och nya självskadesår. Hade det hänt för inte så länge sedan hade jag säkerligen suttit där någon timme senare ungefär likadan. Jag tycker inte det är bra, eller ens okej, att visa sådana bilder, eller att visa upp sådana sår överhuvudtaget. Ja, vi ska absolut våga prata om det och inte skambelägga. Men sådant är något som uppenbart är triggande. Så det skippar vi tycker jag. Ärren är absolut okej. Lika okej att visa sådan hud som att visa hel hud. Ett litet sidospår där. Men situationen utspelade sig inte som den skulle gjort för ett tag sedan. Denna gång påverkade det tack och lov inte mig. Inte det minsta faktiskt. Det är ungefär det jag försöker tänka på nu när impulserna är högre än på länge länge. Och distrahera mig med detta. Trots att jag egentligen vill göra något helt annat. Så jag tänker på sommaren. Och på räknarens siffror. Och det hjälper mig. Jag må ha en sifferfixering, kanske inte end sådan hälsosam sådan, men i detta fall räddar det mig. För siffrorna är starkare än impulserna. Hoppas jag. Det måste de vara.
Känslorna virvlar runt och jag får inte tag på dem. Kan inte stanna kvar i dem för jag får inte fast dem. Och en mening tar en evighet att skriva. Ett ord, samla mig, ett ord till... Håller mitt hjärta tätt mot mig. Tänker på allt, så mycket. Kramar om mitt armband och vet att jag inte är ensam. Tänker på alla som, precis som jag, sitter inne denna fredagkväll och tänker. Jag blir inte glad. Jag önskar jag var ensam. Att alla andra slapp. Men samtidigt känner jag en krraft. Jag är inte helt puckad. För jag är aldrig ensam. Du är aldrig ensam. Det finns så många som kan förstå dig. Om du bara hittar rätt.
Yttepytteförändring
Gjorde inget mer än att blanda färga och måla med en tops. Men det behövs inte alltid så mycket.
Nu passar de bättre till mina ugnsformar som ser ut så här
(Mina är redan nedpackade)
Vit med grå kant, grå med vit kant
Typ en underbar måndag
Jag har aldrig varit en måndagshatare. Inte heller en som älskar dem. Bara så där neutral. Vissa är bra. Andra är dåliga.
Men måndagen den tjugonionde juni tjugohundrafemton var tamejfan en av de bästa jag har upplevt!
- Skadefri i 100 dagar.
- Sol på jobbet nio hela timmar.
- Mina Margarethe skålar som jag hade beställt kom (materialist javisst).
- Picknick med tre av mina bästa vänner.
- Och när vi var på Ica och köpte picknicksallad fick jag ett samtal från mäklaren som sa att jag vann budgivningen och därmed har en egen lägenhet att flytta in i om fyra veckor!!!
Efter den här hösten och våren kan jag inte ens beskriva min lycka. Detta känns overkligt! Och som jag har längtat så efter något eget. Jag förstår verkligen inte detta.
Vi var och besiktade lägenheten i tisdags (läs: pappa besiktade och jag bara drömde mig bort). Fantiserade hur allt ska stå. Hur fint det kan bli (när man tar bort säljarens 36 tavlor och omatchande inredning). Den är perfekt! Högt i tak, breda fönsterbädor, ljusa väggar, vitt kök, himmelsblått kakel, bra planlösning, balkong med kvällssol, klädkammare, gångavstånd till stan, granne med Elina, rosenbuskar och fågelmatning på gården, busshållplats precis utanför med en buss som går till Framnäs...osv
Så nu till hösten har jag lägenhet, utbildning på Framnäs och DBT:n Som mest troligt passar in med mitt skolschema. Var är haken liksom? Det här går för bra. Allt klaffar. Jag har för tur. Jag blir rädd. Vad kommer hända? För det kan väl inte gå så här bra? Eller? Är det äntligen dags?
(en av hans 36 tavlor och jag tyckte detta citat var fint, och passande för mig som har lite smått dåligt samvete för att jag ska läsa kursen "för skojs skull" och inte läser något som "skapar karriär".)
Det är min tur att låta det va, det är min tur att må bra.
If you could feel what I feel for the moment, just see what I see and you know that I won't find peace
Hur ska man kunna tro? Hur ska man kunna hoppas?
Hur ska man våga försöka? När allt man någonsin gjort aldrig har fungerat.
Hur ska man kunna lita på de som säger att det går? Att det finns ett slut.
För utan slut ser jag ingen mening. Fullt ut eller inget alls.
Men orkar jag? Orkar jag med något av det?
Att låta det vara. Eller att släppa det helt.
Jag vet hur det har varit. Jag vet hur förstörd jag har blivit.
Så något bättre måste väl finnas? Men vad vet jag. När detta är allt jag känner till.
Försöker. Försöker. Och försöker att minnas. Men det går inte. Jag kan inte.
Det är som borta. Det som en gång var. För länge sedan.
Och jag vet att jag aldrig kommer komma tillbaka. Det är borta.
Förstört. Jag har förstört det. Detta är min trygghet. Men också mitt helvete. Jag förstår inte det andra.
Men jag vill. Åh jag vill så gärna!
Men är målet jag ser bara en utopi? Är det kanske inte så vackert där?
Men nog måste det väl vara finare än här?
Jag vill till målet. Men vägen dit vågar jag inte ens sätta foten på.
...det finns så många varför i denna svåra fråga
"Det är tanken som räknas" - eller?
TRIGGERVARNING: Sjävskada, tvång, självmord.
Ett oskyldigt ordspråk.
Men det är inte alltid tanken som räknas. "Allt händer två gånger; en gång i tanken och sedan en gång till." Men så är det egentligen inte alltid heller. Det kan hända i tanken och stanna där. För en tanke är bara en tanke.
Ändå är det rätt provocerande när någon säger: "Det är bara tankar" när man plågas och styrs så fruktansvärt av dessa dag ut och dag in. Men sanningen är den att det fatiskt bara är tankar. Det här har varit så väldigt svårt för mig att förstå och på grund av vissa tankar har otroligt mycket hänt just för att jag inte har sett dem som bara tankar. DBT:n har dock hjälpt mig mycket med detta och denna våren - efter alla omgångar i berg- och dalbanan som jag ska berätta om snart - har jag verkligen jobbat med att se dem som inget annat än tankar. Specielt (typ endast) självskade- och självmordstankarna - allt för att få gå kvar i DBT:n, inte förlora min sista chans och att hålla mig vid liv tills kontraktet gick ut 26:e juni. Det har länge varit så att om jag har tänkt en tanke på att skada mig, eller planerat något självmordsförsök har jag inte blivit lugn förän jag har följt tanken. Och ni kan ju tänka er då hur rädd man är för att få dessa tankar när man tillochmed har skrivit kontrakt på att minska sådant. Och som de flesta vet, om man tänker "jag får inte tänka på en rosa elefant"- då tänker man bara på en rosa elefant.
På DBT:n pratar vi ju mycket om att vara medvetet närvarande och bara kunna notera att en tanke kommer, med sedan låta den flyga iväg. Alltså, om en destruktiv tanke, eller en ältande tanke eller något annat som inte passar in in nuet där man är, ska man bara notera att den kom, men inte haka fast sig vid den och börja älta eller oroa sig - utan vara medvetet närvarande i situationen. Detta har som sagt fungerat väldigt bra för mig när jag väl började jobba med det.
Självskadandet för mig började först som bestraffning - för att jag ansåg att jag var så dålig när jag stod i mål för 98:orna under Gothia Cup 2013. Det hjälpte även - otroligt kortvarigt, kanske någon minut - mot ångesten som kom av uppvärmningen, matcherna och träningen som aldrig blev tillräcklig. Men, som jag har nämnt, har det på senaste tiden mest varit tvång som har styrt mitt destruktiva beteende. Jag har fått en impuls att skada mig på grund av negativa känslor, men kunnat hantera den med hjälp av färdigheter jag lärt mig. Sedan har jag dock haft det där i tanken att "jag måste" (vilket i sin tur har gett mig ångest för att jag inte har velat). Att jobba med att se dessa tankar som bara tankar har hjälpt mig otroligt mycket. Att bara tänka "okej, där kom en sådan tanke att jag tycker att jag måste skada mig." har gjort det lättare att gå vidare utan att skada mig själv - inte gå runt i oro tills "det är bortgjort".
Det har varit samma sak med självmordsförsöken. Eller nästan. När jag inte haft tankarna har jag absolut inte velat ha dem heller, men när de väl har varit där har jag blivit så uppslukad att jag inte har velat annat än följa dem. Om jag har börjat planera, sätta upp scenarion, har jag blivit helt fast. Någon gång har det gått ett tag, en månad eller så, tills dess att jag har satt min plan i verket (men som uppenbarligen inte har gått enligt planerna, vilket jag ska vara tacksam för), och först då har jag blivit lugn. Jag har haft lösa självmordstankar ofta och länge, men när planerna har börjat komma fram, det är då det har börjat spåra. För jag har inte sett dem som bara tankar, utan som att det redan har hänt. Har jag tänkt det så måste jag göra det. Även detta har jag jobbat med i DBT:n att förstå att jag inte måste följa allt jag tänker. Jag har blivit livrädd när tankarna har kommit tills dess att jag har påmint mig om att de inte kan göra mig något om jag inte följer dem. Jag får släppa dem trots att jag inte har gjort som jag har tänkt. Jag kan släppa dem.
Det är inte alltid tanken som räknas. Jag förstår att de är jobbiga, skämmiga och starka. Men. Du har inte gjort något bara för att du har tänkt det. Du behöver inte göra något för att du har tänkt det. Det är bara en tanke. Och vågar du notera den, släppa den och ta tillbaka din fokus där den ska vara, kommer tanken inte vara lika påträngande som om du skulle försöka med all din kraft att inte tänka den. Så är det i alla fall för mig. Och jag har en sådan otrolig hjälp av detta. DET. ÄR. BARA. TANKAR. Det är hur du hanterar situationen som räknas. Ska du låta det destruktiva hända två gånger? I tanken och i verkligheten. Eller räcker det med att det hände i tanken? Det tycker jag. Du kan inte kontrollera alla tankar du får, men du kan, med lite övning, välja vilka du ska fokusera på. Tankar har, liksom känslor, ingen förmåga att skada dig om du inte handlar efter destruktiva impulser.
Ett av alla inlägg jag gick igenom, när jag lusläste bloggen från start, på samma tema.
Det har länge varit samma sak med träningen. Sedan blev dock ångesten för att träna och ångesten efter träningen större än ångesten att inte göra som tanken sa, så då blev det istället ingenting. Sofia i ett nötskal. Obalanserad.
